Den här natten var värre än den förra, inget blod men smärtan var så absurd så tillslut ringde jag sjukhuset för jag stog inte ut längre men precis när jag kom fram bröts det och det stod ingen service på telefonen. Hur fan är det möjligt?? Den kom inte igång trots att jag startade om den men i morse stod det tele2 som vanligt. Det är ju himmla tur att man inte är döende och måste ha hjälp. Sån där gör mig såååå arg. Tänk om det faktiskt hade hänt något fruktansvärt och man ligger där och inte kan röra sig och ens mobil är allt man har. Det gör mig rädd faktiskt.

Men men  på eftermiddagen ringde jag sjukhuset och min läkare skrev ut kortisom och bättre morfintabletter så om jag har ryslig tur kanske jag får sova lite i natt ( inte särskilt troligt iof för jag somnade vid 9.30 helt ofivilligt i morse och när jag vaknade igen var klockan 14.35 Galet men efter en nästintill sömnlös natt är det väl inte konstigt?)

Nu är Micke och hämtar medicinerna och jag räknar minuterna tills han kommer hem, det här är helt galet.

I morse började Robin gråta för att jag hade så ont, han tycker att det e dumt att jag opererade halsen : ( Stackars liten, det är jobbigt faktiskt att se hur det här påverkar dom, Leo har tydligen varit ganska vild och våldsam på dagis också men fröknarna vet ju varför så dom förstår men fortfarande men vill ju inte skada sina barn.