VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

FINDING OUT I´M PREGNANT PART TWO

13122016-DSC_7353

För ett tag sedan skrev jag om när jag fick veta att jag väntade Livia och hela det förloppet och nu tänkte jag göra samma med Valter. Det skiljde sig ju ganska mycket åt mellan dom två, speciellt känslorna jag hade.

Jag började misstänka att jag var gravid, igen, när jag fick halsbränna för första gången sedan graviditeten med Livia. Jag har aldrig i mitt liv haft det innan mina graviditeter så jag kopplar det starkt till dom. Jag mådde också illa till och från men kände ingenting annat. Eftersom att Livia bara var runt 9 månader så hade inte min mens helt kommit tillbaka fullt ännu så där misstänkte jag inte så mycket. Hur som helst så tog jag ett test, den 13 april 2016.

Jag ville verkligen inte vara gravid, det var inte rätt tid, så jag vågade inte kolla på testet utan la det på bordet framför Jens som satt och gjorde någonting med mobilen. Jag bad honom kolla efter ett tag och sen meddela mig och sen gick jag ut i köket. Efter bara någon minut bad jag honom kolla om det var ett eller två streck och han lutade sig lite över och sa ”ett, vad betyder det”. Halleluja tänkte jag och sa att då är det lugnt. När jag sen hämtade testet såg det ut såhär..

//A while ago I wrote about when I found out that I was pregnant with Livia, all of my thoughts about it etc, and now I´m about to do the same with Valter. There was quite a difference between the two of them, especially the feelings I had.

I started to suspect that I was pregnant, again, when I got heartburn for the first time since the pregnancy with Livia. I had never experienced heartburn in my live before my pregnancies. I also felt nausea now and then but other than that, nothing. Since Livia was only 9 months old my period wasn’t fully back yet so that I was late a few days didn´t mean anything to me. Anyhow, I took a pregnancy test, on april 13 2016 to be exact. 

I really didnt want to be pregnant, it wasn’t the right time, so I didnt dare to look at the test myself and therefor putted it on the table infront of Jens who were doing something on his phone at the moment. I asked him to look at it after a while and then I went in to the kitchen. After just a minute I asked him to look if it showed one or two lines and he leaned over and said ”one, what does that mean?”. My thoughts were, Hallelujah, then it´s cool. When I later went to get the test to see for my self it looked like this..

Michaela Delér SWEET POTATO (1 av 1)

Gissa om jag blev galen på Jens. Hur kunde han säga att det var ett streck? Han sa bara ”oj, jag såg bara ett”. Jag började gråta direkt och googlade hur man gör om man ska göra en abort. Kunde man ta piller hemma bara eller hur funkade det? Jag var två hundra procent säker på att ta bort det men vi bestämde att vi skulle låta det sjunka in under helgen innan vi bestämde oss.

Helgen gick och vi pratade inte ens om det med varandra. Jag pratade massor med Solmaz som absolut tyckte att vi skulle behålla och ville komma och hjälpa mig då Jens med all säkerhet skulle vara borta då (due date 12 december, mitt i säsongen). Jens pratade också med pappa som sa att han skulle hjälpa till och att det var självklart att behålla. När vi sen pratade med varandra på söndagen så bestämde vi oss för att köra på. Ett barn är ingenting man kan bestämma, vem säger att det kommer funka när vi sen vill och det PASSAR in? Dessutom tänkte jag ”tänk om det är Valter där inne, jag tror inte att jag fixar att ta bort”. Tur nog så gjorde vi inte det heller.

Direkt när vi tagit beslutet så blev jag i stället glad och längtade efter bebisen. Jag var lite rädd att uppleva samma känslor som efter Livia men nu visste jag ju vad som kunde hända efter så jag var inte lika rädd, jag var mer förberedd.

Tiden gick och vi gjorde vårt första ultraljud som visade att det var..

//You can only guess if I got insanely mad at Jens. How could he say that it was only one line? He just said ”oh, I only saw one”. I started crying right away and googled how to make an abortion. Could you take some pills at home or how did you do it? I was two hundred procent sure that we were going to take it away but we decided to let it sink in during the weekend before we decided what to do. 

The weekend passed and we didn´t talk about it with each other at all. I talked a lot with Solmaz about it and she really wanted us to keep it. She offered to come and help me the first time after the baby was born since Jens probably would be away much (due date was 12th of december, right in the middle of the season). Jens also talked with my father who said that he also wanted to help and that we just had to keep it. When we finally talked to each other about it we decided to just do it. A baby is nothing you just can decide, who says it´s going to work the next time when we really want it and it fits in our schedule? Also I thought ”what if it´s Valter in there, I don’t think I can do an abortion”. Luckily we didn´t. 

When we decided to keep the baby my feelings changed to pure happiness and I was really longing for the baby. I was a bit afraid to experience the same feelings I got after Livia but now I knew that that could happen and I was prepared. 

Time went by and we did our first ultrasound that showed that it was a..

DSC_2959

En pojke! Den lyckan! Jag hade ju såklart blivit lika glad för en till tjej men att vi nu fick en av varje, det var ju drömmen. Någon vecka efter att vi såg att allting var bra så berättade vi det för er med den här bilden.

//A boy! That happiness! Of course I would have been just as happy for another girl but now we got one of each, that was the dream. A week after we saw that everything looked good we told you with this picture. 

DSC_1278

Sjuk känsla, att den här lilla lilla tjejen skulle bli storasyster. Helt galet. Sen efter det började hela gravidresan. Jag var trött dom första veckorna och mådde illa ibland men sen mådde jag nog som vanligt. Jag fick större mage snabbare än med Livia men det gjorde inte så mycket. Jag kände mig väldigt glad och lycklig.

//A weird feeling, that this little little girl was about to become a big sister. Crazy. After that my whole pregnancy journey begun. I was tired the first weeks and felt some nausea sometimes but otherwise I felt totally normal. My belly grew big faster than with Livia but that didn´t bother me that much. I felt very happy and satisfied. 

DSC_1458-2

Första magbilden, av många. Tror att det var vecka 17 eller någonting sånt. Tiden rullade bara på och vi gick på ultraljud en gång i månaden (vi var i Spanien då och där gör man det som rutin en gång i månaden). Jag fick också ta prover ofta, göra glykosbelastning för att se risken för diabetes osv. Väldigt bra för en nojig tjej som jag.

//This was the first belly-picture of many to come. I think I was in week 17 or something. Time just went by and we did ultrasounds once a month (we were in Spain at the time and they have it as a routine to do that once a month). I also got to take blood tests often, do a glucose test to see my risk for diabetes etc. That was so good for a nervous girl like me. 

DSC_5424-2DSC_6314

Vi fick väldigt många fina ultraljudsbilder på Valter som jag har sparat. Man kan verkligen se hur han ser ut. Tycker ni att det är likt?

Två veckor innan Valter var beräknad blev Livia sjuk. Hon kräktes i en vecka och var tillslut så dålig att jag bönade och bad läkarna att lägga in henne för dropp. Vi åkte in på natten till lördagen, den tredje december och fick var kvar. Valter var beräknad till den 12 december så jag var inte så stressad, Livia hade ju fötts en vecka efter beräknat så jag räknade med det den här gången också. Väl på sjukhuset började jag känna ett tryck neråt och natten till söndagen gick slemproppen. Allt jag kunde tänka var bara ”typiskt, inte nu, inte nu”. Jag ville bara ligga vid sidan av Livia och se till att hon blev bättre, inte föda barn och fokusera på en ny bebis, det gick liksom inte. Tyvärr kan man ju inte välja sånt själv så det fick bli som det blev.

Måndagen den 5 december 2016, klockan 14.04, föddes en kille på 3741 gram och 53 cm lång, lilla Valter. Förlossningen gick snabbt och jag vara bara ifrån Livia i två timmar.

//We got many nice ultrasound pictures of Valter that I´ve kept. You can really see how he looks like. Do you think the pictures look like him?

Two weeks before Valter´s expected due date Livia got sick. She vomited for a week and was in so bad condition that I begged the doctors to hospitalize her and give her some IV fluid. We went to the hospital the night to saturday, the third of december, and got to stay. Valter´s due date was the 12th of december so I wasn’t that worried, Livia was born one week after her due date so I was counting on that this time too. Finally at the hospital I started to feel some pressure down and the night to sunday my mucus plug came out. All I could think was ”typical, not now, not now”. I just wanted to lay next to Livia and see that she was getting better, not deliver and focus on a new baby, it didnt work. Unfortunately you can’t decide those things for yourself so what happened just happened. 

On monday the 5th of december 2016, at 02.04 pm, a 3741 grams heavy and 53 cm tall baby was born, little Valter. The delivery went fast and I was just separated from Livia for two hours. 

Snapseed

The first picture I took of him <3

Problemet efter var ju bara att dom inte fick vara i samma rum då dom misstänkte att Livia hade RS-virus, vilket är livsfarligt för så små barn. Jag fick lite panik då men lät Jens ta Valter den första natten och jag sov med Livia. Det gick bra och han sov hela natten tur nog. Efter det blev det tuffare att ha dom isär, speciellt när vi fick åka hem två dagar efter. Jag bytte tröja mellan barnen, tvättade mina händer tills dom blödde av uttorkning och hade Valter i en vagga långt ifrån Livia. Under två veckor fick hon knappt se sin lillebror, så hon förstod inte vad det var som hände. Eftersom att jag ammade var jag tvungen att sova med honom och Livia fick sova utan mig, vilket hon aldrig hade gjort i hela sitt liv. Hon grät sig till sömns dom första två nätterna och jag gjorde samma när jag hörde henne. Hemskt var det.

När vi sen flyttade hem till pappa för att få lite hjälp (Jens åkte iväg på läger) så gick det bättre och hon grät inte när han tog med henne upp för att sova. Då kändes det lättare för mig och jag kunde fokusera lite mer på Valter, även om alla mina tankar främst var hos Livia hela tiden. Ganska orättvist men jag vill vara ärlig så jag säger det ändå.

När två veckor hade gått och vi fick sova tillsammans alla tre var jag helt slut, både fysiskt och psykiskt. Det var nog första natten jag kunde sova på riktigt, med båda mina barn på varsin sida. Den lyckan var obeskrivlig. Först då kunde jag börja ta in att Valter var en medlem i familjen, en av oss, min son. Även om jag inte svävade på moln eller var i en bubbla så började jag sakta men säkert att älska ihjäl honom och allt som var han. Hans nätta lilla pojkansikte, hans stora frågande ögon och hans hand som alltid höll hårt i tröjan när han låg och ammade. Min fina, fantastiska, älskade lilla kille.

//The problem after he was born was that they were not allowed to share room since they suspected that Livia had the RS-virus, which can be life threatening for new born babies. I  got panic when I found that out and let Jens sleep with Valter the first night so that I could sleep with Livia. It went well and he luckily slept the whole night. After that it got harder to keep them apart, especially when we got to go home two days after. I changed my sweater between the kids, washed my hands until they were bleeding of dehydration and always kept Valter in a cot far away from Livia. For almost two weeks she wasn’t allowed to see her baby brother, so she didnt understand what was going on. Since I was breastfeeding I had to sleep next to Valter and Livia got to sleep without me, which she never had done in her life before. She cried herself to sleep the first two nights and I did the same thing when I heard her. It was horrible. 

When we moved home to my father to get some help (Jens went away for camp) it got a bit better and she didnt cry when my dad took her up to sleep. Then it felt a bit better for me and I could focus a bit more on Valter, even if my thought always was with Livia. Pretty unfair, I know, but I want to be honest so I´ll write it anyway. 

When two weeks had passed and the three of us was allowed to sleep together again I was excausthed, both physically and mentally. I think it was the first night I slept for real, with both of my kids on each side. That happiness was indescribable. I think it was not until then I really understood that Valter was a member of the family, one of us, my son. Even if I wasn’t floating on clouds and felt like I was in a bubble I started to love him and all that he was. His cute little boy-face, his big questioning eyes and his little hand that always hold on so hard in my shirt while I was breastfeeding him. My beautiful, amazing, wonderful little boy. 

13122016-DSC_7358

Min fantastiska Valter. Du har alltid varit så fantastiskt snäll och inte gjort så mycket väsen av dig. När du kom till oss i början så var det som att du kände på dig att du var tvungen att vara snäll och ligga ensam i vagnen då din syster inte mådde bra. Du gav henne den platsen hon behövde för att växa in i sin storasyster roll, att få förstå och vänja sig lite innan du behövde ta mer av min tid än vad hon gjorde. Jag är så glad att du finns i mitt och vårt liv, du gör allting så fantastiskt. Ditt skratt, leende och dina busiga ögon gör det inte ens jobbigt att gå upp klockan 05.00 varje dag. Tack för att du kom till oss och för att du är den du är. Jag hade inte kunnat önska mig en bättre son. Jag ser så mycket fram emot att få följa dig resten av livet, se hur du och din syster leker, kramas, bråkar och myser. Ni två är mitt liv och för er gör jag allt. Jag älskar dig till månen och tillbaka, flera gånger om <3

//My amazing Valter. You have always been so nice and never made so much fuzz about your self. When you came to us it almost felt that you knew that you had to be nice and lay for yourself in the stroller when your sister wasn’t feeling well. You gave her the space she needed to grow in the roll as a big sister, to understand and get use to everything before you needed my time more than she did. I´m so happy to have you in my and our life, you make everything amazing. Your laugh, smile and your beautiful eyes don’t even make it hard to wake up 05.00 in the morning everyday. Thank you for coming to us and for being who you are. I couldn’t have wished for a better son. I look so much forward to follow you the rest of my life, see how you and your sister play, hug, bother and thrive. You two are my everything and I´ll do anything for you. I love you to the moon and back, several times around <3


Kommentarer


  1. Johanna 30 augusti, 2017 on 20:19 Svara

    Åh! Jag får tårar i ögonen <3 Så fint skrivet.

    • michaeladeler 30 augusti, 2017 on 20:33 Svara

      Men tack fina <3<3

  2. Elin 30 augusti, 2017 on 21:51 Svara

    Så fint!! Valter och Livia kommer ha så kul tillsammans när de växer upp, visst det kommer bli lite bråk. Men att ha någon som är i samma ålder är fantastiskt!!!

    Krama dom extra och var stolt <3

    • michaeladeler 31 augusti, 2017 on 21:49 Svara

      Tack fina <3<3

  3. Farmor 30 augusti, 2017 on 23:53 Svara

    Så fint Du skriver mitt älskade barnbarn
    Ni är en sån underbar familj
    All lycka till Er /Farmor

    • michaeladeler 31 augusti, 2017 on 21:50 Svara

      Tack farmor <3<3
      PUSS <3

  4. ule 31 augusti, 2017 on 00:23 Svara

    That was so sweet to read. Thanks for keeping it real!

    • michaeladeler 31 augusti, 2017 on 21:50 Svara

      Thank you <3<3

  5. Madara 31 augusti, 2017 on 10:44 Svara

    This post is just wonderful. ? I think it is so cool that you can share it so honest and help others in a similar situation to feel normal. The story with Livia helped me a lot.
    Keep doing what you do-you are good at it!

    • michaeladeler 31 augusti, 2017 on 21:52 Svara

      Thank you so much <3<3
      I´m so glad to hear <3

  6. Effie 31 augusti, 2017 on 11:13 Svara

    This is such a beautiful post. I am reading it at work and was ready to cry at the end. So much love in your writing and a lot of truth. You are an excellent writer and I am not event sure you realise it: it’s always simple but always to the point and well said. I love your blog! I also found the fact that your dad was here to help really moving, it’s so important to have parents around when it’s possible.

    I cannot wait to see these two little lines as well on my own test arrrggghh I need to stop thinking about it ;);)
    xxxx
    effie

    • michaeladeler 31 augusti, 2017 on 21:53 Svara

      Åh thank you <3<3
      You are so sweet <3

      Good luck and I´m sure that you will se those two little lines soon! Just hang in there <3<3
      XOXO <3

  7. Emma 31 augusti, 2017 on 19:32 Svara

    Åh, livet alltså ❤️ Så fint du skriver! Jag blev också tårögd av att läsa det.

    • michaeladeler 31 augusti, 2017 on 21:53 Svara

      Åh tack fina <3<3

  8. Linn 31 augusti, 2017 on 22:09 Svara

    Vilket vackert inlägg! Och tack för ärligheten! Jag känner igen mig i din historia! Kram

    • michaeladeler 3 september, 2017 on 13:54 Svara

      Tack fina <3<3

  9. Sandra 1 september, 2017 on 07:44 Svara

    Har du tips på lite fina mammakläder? Börjar bli dax att köpa nu??

    • michaeladeler 3 september, 2017 on 13:55 Svara

      Åh vad kul! Å stort grattis till er igen, är så glad för er skull <3
      Jag köpte inte så mycket, mest typ tajts på H&M sen körde jag klänningar..
      Men det finns bra på Asos vet jag, även glammom har fina saker 🙂
      Kram <3

  10. Emelie 1 september, 2017 on 12:51 Svara

    Tack för att du delar med dig så ärligt av dina känslor. Jag blev själv gravid oplanerat för ca 3 månader sedan, samtidigt som jag har en 1åring här hemma. Känner så igen de där tankarna om abort första dagarna. Första tiden efter plusset var en stor chock, både jag och sambon gick in i varsin bubbla och pratade knappt med varandra. Nu äntligen har vi landat ( 3 månader senare) och börjar längta fruktansvärt efter barn nr 2. Dessutom känner vi en otrolig tacksam över att vi ska få vara med om den här resan en gång till. Ska bli spännande.

    • michaeladeler 3 september, 2017 on 13:56 Svara

      Åh grattis!! Ja det kommer bli bra hur som helst!!! Tänk vad kul dom kommer ha med varandra senare <3<3
      Stort lycka till! <3

  11. Mamma 1 september, 2017 on 22:15 Svara

    Sååå fint skrivet du underbara! ❤️ Du skriver så det går rätt in i hjärtat … Jag är så glad att ni finns. Puss o kram från mamma/mormor/svärmor ?❤️

    • michaeladeler 3 september, 2017 on 13:56 Svara

      Tack mammi <3<3
      PUSS <3

  12. Vanessa 2 september, 2017 on 18:19 Svara

    Vilken vacker text! Känner igen mig ❤️

    • michaeladeler 3 september, 2017 on 13:57 Svara

      Tack <3<3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Senaste uppdateringar från mig