Det blir ingen semesterresa till Dubrovnik för mig och Sebastian. Ryggen gör helt enkelt för ont och han kan knappt sitta ner. Hur resten av dessa tre veckor blir vet vi inte än och det är ovissheten som är värst. Det är väldigt ledsamt det hela eftersom det skulle vara vår första semester tillsammans på fyra år men nu är första prioritet att Sebastian ska må bättre.
Jag gillar inte att vara privat. Slutar ofta läsa bloggar som är för privata eller fnissar lite åt den som avslöjar för mycket. Det är en balansgång och jag går ofta på magkänsla när det handlar om något privat. När det inte handlar om mig så delar jag väldigt sällan med mig även fast det direkt påverkar mig.
Denna gång är jag osäker på vad som behöver sägas. Det jag kan säga är att Sebastian har väldigt ont i ryggen och därför är på sjukhus. Det värsta just nu är ovissheten och att jag upplever det som att barnen är väldigt påverkade. Speciellt Lukas. Så vi tar en dag i taget men det känns extra tråkigt eftersom det är Sebastians och min första gemensamma semester på sommaren sedan vi träffades och den startade igår. På tisdag skulle vi åkt till Dubrovnik bara vi två men nu är livet lite på vänt.
Vi är trötta familjen och barnen sov lite extra idag.
Alltså jösses va varmt det är! Tror jag smäller av snart så har satt mig inne med altandörren på vid gavel och bara pustar ut en stund. Däremot så klagar jag inte utan tycker det är fantastiskt med varma somrar. Ibland önskar jag det kunde vara såhär jämt men samtidigt är charmen med årstider det som gör att jag kommer stanna i Sverige största delen av mitt liv!
Igår tog vi stygnen på Rasmus på vårdcentralen. Det gick ok, han skrek och kämpade emot men till slut var alla fyra stygnen borta. Nu får han gå runt med ett plåster i pannan resten av sommaren så att ärret blir så fint det bara kan bli. Det är det ju absolut värt!
Idag har vi haft min fina vän Anna och hennes familj här och grillat. Det som är så fantastik med vänner som har barn är att det aldrig är några konstigheter. Man ses, man umgås, man jagar barn, suckar lite när de bråkar men har i det stora hela en trevlig stund.
Efter några öl och glas vin kände Sebastian att det kunde vara kul att möta upp vänner i stan så nu sitter jag här i soffan och njuter av stillheten. Barnen har somnat, helt utmattade och jag tror inte heller jag blir långrandig. Värmen tar ut sin rätt!
En nyklippt Rasmus med bara ett litet plåster.
Och en nyklippt Lukas. Båda klippta hemma av moi! Rasmus blev ok då han faktiskt var still. Lukas ser lite amatörkippt ut eftersom han inte alls var still och har så sjukt mycket hår men bättre än innan i varje fall.
Hmm, jag ska nog äta lite glass nu! Har ju tränat alla dagar denna vecka så det är jag värd! Imorgon blir det Crosstraining om Sebastian vaknat tills dess men annars får jag springa igen…
KommenteraMitt liv ändrades radikalt i och med att Sebastian och jag fick ett plus på stickan och därmed väntade Lukas. Han var på alla sätt och vis planerad och ett otroligt efterlängtat barn.
Bara helgen innan hade jag varit i Göteborg med mina bästa tjejkompisar och hade en riktig festarhelg. Utan att överdriva så träffade jag mina kompisar fyra dagar i veckan och gick ut ungefär två, ibland mer.
När pluset på stickan kom så försvann samspelet med vänner där alkohol var inblandat. Jag ville inte berätta om graviditeten för tidigt och eftersom alkohol ofta var inblandat när vi sågs så distanserade jag mig för ALLA hade reagerat om jag plötsligen inte drack alkohol eller rökte.
Ju längre graviditeten gick och sedan när Lukas föddes så försvann många vänner. Jag var nyförlöst, hade problem med amningen, var ensam 80% av tiden natt som dag och hade ingen att prata med. Jag pratade med min familj men även i syskonskaran var jag först med att skaffa barn. Ingen förstod hur jag hade det och för första gången i livet kände jag mig riktig ensam…
I Göteborg, med bebis i magen men ingen aning om det…
Första gången jag gick ut efter att Lukas kom till världen.
För lite mer än två år sedan gifte vi oss. I och med det fick jag ta en rejäl titt på vilka som var mina närmsta vänner. Det blev extremt tufft för mig när jag kom på att vänner som jag såg som mina absolut närmsta inte ens hade träffat Lukas. Det handlade om så väldigt många personer som jag haft i mitt liv under så många år men som jag i skedet av att bjuda gäster till vårt bröllop insåg inte hade varit där sedan Lukas föddes. Det var smärtsamt vid den tiden!
Att skaffa barn innebär inte att man slutar vara social. Det innebär inte heller att man inte vill göra saker. För min del har det 99 gånger av 100 handlat om att jag inte kunnat vara med på saker på grund av att jag inte haft barnvakt. Sebastian jobbar som han gör vilket för mig har lett till att jag ofta är ensam på helgerna. Det är tufft när det inte är självvalt att inte vara med.
En av de tre lyckligaste dagarna i mitt liv!
Än idag kommer besvikelsen över min ”gamla” vänskapskrets krypande till och från. Jag klandrar inte dem för hur det ser ut idag men jag önskar att de kanske kände mig så väl att de förstått hur mycket jag en gång behövde dem. Det jag menar med att ”sålla bland känslor” är att jag idag inte tar åt mig. Jag känner ett stygn av besvikelse men inser sen att det inte finns någon mening med det alls. Det hjälper ingen att jag blir ledsen så jag väljer att fokusera på det som verkligen är viktigt. Jag tror att många tar det som att jag inte bryr mig men det är så långt ifrån sant man kan komma…
De som verkligen betyder något! Meningen med livet!
Och min hunkiga man så klart!
Jag har många fina vänner i mitt liv men skaran av dem jag ringer om det verkligen är något på tok har minskat. Jag inbillar mig också att ingen vill höra om mina knoddars galna framtåg i livet, men jag kanske har fel, har dock inte blivit motbevisad än…
Det som är bra sedan jag träffade Sebastian och barnen kom så är det sällan jag behöver ventilera. ”The Drama” har minskat markant och det har gjort mig mycket lugnare och mer välmående.
Är du känslig för blod eller sår så sluta läs nu…
Efter en tidig morgon åker Sebastian, som är ledig på förmiddagen men ska jobba på eftermiddagen, och jag för att handla lite mat inne i Norrtälje. Barnen lämnar vi på landet i tryggt förvar hos mormor och morfar Svante.
När jag ringer hem för att kolla om vi behöver köpa kex till osten så får vi reda på att Rasmus ramlat och slagit upp ögonbrynet. Jag blir lite orolig men mormor tror inte att det behöver sys och hon hade tejpat igen såret, hon är sjuksköterska. Vi handlar klart och åker sedan hem och möts av en sovande Rasmus som fortfarande blöder ur såret.
När han vaknar är han glad och äter med god aptit. Jag väljer ändå att åka in till akuten med honom eftersom vårdcentralen säger att de ändå inte kan hjälpa honom ifall de behöver sy. Jag och Sebastian tar beslutet grundat på att såret fortfarande blöder och rinner.
Väl på akuten säger de att det är hysteriskt mycket folk och att vi kommer få vänta länge. De bedömer dock att en läkare behöver titta på honom så vi skriver in honom och väntar… Och väntar. Under hela tiden är Rasmus glad och lika aktiv som vanligt. Precis innan vi får hjälp börjar han dock bli trött.
Äntligen inne på behandlingsrummet. Och Rasmus är fortfarande
precis lika vild som vanligt och klättrar och klättrar!
När läkaren kommer så anser hon att vi ska ta bort tejpen. Redan efter första tejpen säger hon: Ja, det här måste sys.
Jag tänker att jag nog kommer klara det här galant och håller i Rasmus när hon ska lägga bedövningen. Jag var dock inte beredd på att Rasmus skulle reagera som han gjorde!
Han skrek och grät. Kämpade emot och spände hela kroppen tills den skakade. Samtidigt rann det blod ur såret och vätska rann ner från pannan. Efter en ganska kort stund höjs liksom huden och det ser helt svullet ut kring såret. Rasmus gråter och svetten börjar rinna längst min rygg.
När allt är klart tar jag honom i min famn men känner att jag håller på att tuppa av. En sköterska tittar på mig och säger att jag är kritvit i ansiktet. Hon sätter sig bredvid mig och tar Rasmus medan jag sätter huvudet mellan benen och känner mig som världens sämsta mamma. Här ska jag finnas som stöd för Rasmus men istället håller jag på att svimma som en fjant. Efter några minuter och ett glas vatten är jag dock på benen och stygnen ska läggas. Däremot så väljer läkaren att ta in en sköterska till så jag ska slippa hålla fast Rasmus eftersom det oftast är det som barn tycker är värst.
De första två stygnen går jätte bra men sen blir han extremt ledsen igen. Skakar och gråter. Jag pratar med honom hela tiden och klappar honom på benen och på kinden men inget hjälper förrän de fyra stygnen är lagda och han äntligen får vara i min famn igen. Väl där får han lugna ner sig och får sedan en Pigelin. Den äter han med god aptit och när vi får lämna akuten är han lika glad som vanligt.
Efter några minuter i bilen somnar han och min chock lägger sig. Tårarna börjar rinna och jag inser att det här nog tog ganska hårt på mig. Jag är så glad att mina barn är friska och vi slipper allt för många sjukhusbesök av allvarlig karaktär för jag är inte gjord för det. Det värsta i livet är när barnen har ont och allt annat blir oväsentligt.
Just nu oroar jag mig för när Rasmus ska få rör i öronen i augusti och de ska söva honom. Bara att stålsätta sig och då kommer ju Sebastian vara med och det underlättar att slippa vara själv!
Fortfarande världens finaste!
Precis innan nattning för Lukas är nästa olycka framme. Han snubblar på någonting och slår huvudet i mormors fotölj. Han blir jätte ledsen men efter en hel del tröst och tid i mormors och min famn så dricker han sin välling i soffan och vill sen gå och lägga sig.
Nu sover båda små och vi vuxna pustar ut och hoppas på en lugnare dag imorgon!
Ni behöver inte oroa er för att vi låter barnen sova efter de slagit i huvudet. Vi har haft koll på dem innan de fått sova och båda barnen har varit som vanligt lång tid efter. Dessutom är min mamma sjuksköterska och har jobbar med barn under många år.
Kommentera (1)