Det är konstigt. Dagarna verkar gå lite i ett på senaste tiden. Jag tror att det har att göra med att jag vill ta vara på varje dag som jag har kvar hemma som föräldraledig med Rasmus. Jag vill verkligen inte börja jobba. Eller, det är nog mest att jag inte vill att Rasmus ska börja på förskolan. Jag kan tänka mig att jobba, har inget problem med det egentligen, men det skulle vara skönt om Sebastian var hemma Rasmus den första tiden som jag är på jobbet.
Som det ser ut nu kommer jag dessutom bara ha fyra veckors semester i sommar. Jag vill självklart ha mer än så men i och med att jag börjar jobba i maj och inte har någon semester sparad så kan jag endast ha fyra veckors semester. Rasmus kommer vara ledig i fem veckor och Lukas i nästan sju veckor. Det på grund av Lukas och Sebastian ska åka till Kreta. Lukas ska få den resan som Rasmus fick tillsammans med mig men med Sebastian.
Nej, fy 17 för att behöva lämna den här lilla på förskolan. Jag tycker han är lite för liten. Ångesten är inte nådig!
Sedan att vara utan dessa två är inget jag ser fram emot heller!
Usch vilket ledsamt inlägg det blev!
Ska spela på lotto varje möjlighet jag har så kanske jag slipper jobba i sommar i varje fall…
KommenteraJag har själv jobbat på förskola. Jag vet att jag gjorde mitt bästa och jag vet hur viktigt det är att ha föräldrarna och deras förtroende med sig. Utan föräldrarnas stöd kan man lika gärna lägga ner och det tog ett tag för mig att förstå att jag som pedagog i princip var lika viktig för föräldrarna som för barnen. Det var speciellt svårt att förstå eftersom jag då inte hade egna barn men nu förstår jag ännu bättre!
Lukas trivs nog ganska bra på sin förskola. Han är glad när han är där och vill sällan gå hem. Han kommer hem med alster varje dag nu för tiden och berättar om vad de gjort. Han säger att han tycker om sina kompisar och sina pedagoger.
Trivs vi som föräldrar med förskolan? Känner vi oss trygga med att lämna det finaste vi har där? Känner vi att de gör det bästa de kan för att Lukas mår bra?
Gör någon förälder det?
Vi är skeptiska till mångt och mycket men försöker verkligen se till hur Lukas reagerar på förskolan. Hur han kommunicerar med oss och så vidare. Men är vi nöjda? Njae, inte direkt och eftersom jag är jag så har vi bokat ett möte med förskolechefen för att diskutera detta. Jepp, en riktig gnällmorsa blev jag till slut men va sjutton, rätt ska va rätt! Gör man ingenting utan bara sitter hemma och klagar så har man fan inte rätt att klaga så nu gör vi något åt det! Så varför slå på stora trumman och boka möte med chefen? Jo, för pedagogerna är mjäkiga och utan stake så där får vi inga svar…
Rasmus är ju en glad liten kille men här i Spanien är han en superglad kille. Han lever rullan vart han än går. Smilar upp sig mot alla som passerar. Dansar ensam en stund i pianobaren innan sängdags. Springer runt och skrattar och har cirka tio svenska pensionärer som erbjuder sig att ta hand om honom om jag vill träna, simma eller sola ensam en stund. Jag njuter av min lilla smilfink och inser att vi gjort mycket rätt, Sebastian och jag, men tanke på de fina barn vi har. Jag vet nu, mer än någonsin, att det var rätt beslut att åka hit ensam med Rasmus. Han får en vecka ensam med sin mamma, Lukas fick över två år så vi behöver den här tiden. Jag är en bra mamma till mina barn och jag vet vad de behöver. Jag tror dessutom det är bra för Lukas och mig att sakna varandra lite efter att jag varit hemma i över tre år och knappt lämnat hans sida. Lukas och Sebastian får egentid hemma också vilket är någonting inte alla barn får med sin pappa, speciellt våra barn eftersom Sebastian inte varit pappaledig. Kanske åker jag ensam med Lukas nästa gång och Sebastian med Rasmus? Vem vet, jag vet bara att Rasmus och jag behövde denna tid tillsammans.
Spontant blev vi bjudna hem till Linda på middag idag. Trots att ljudnivån är 1000 gånger högre och aktiviteten 1000 gånger mer intensiv så är det så skönt att vara med en annan vuxen och med andra barn. Barnen är mer nöjda och denna mamma mer stimulerad av samtal med en annan vuxen.
Lugnet som nu lagt sig här hemma är fantastisk! Oj, va Tyra och Lukas förde liv idag, men kul hade de, till och från i varje fall! Jag är nog inte den enda som kommer sova gott i natt.
Lukas visade dessutom upp sina danskonster och lockade fram skratt hos oss alla. Dags att börja på dans för min lille kille kanske?!
Fantastisk dag med fin vän och barn, kan knappt bli bättre. Stort tack till Lukas att vi inte bråkat på FYRA dagar. Älskade unge!
Någonting är konstigt… Alla säger att uppmärksamhet är bra för barn och att de behöver det. Jag undrar om detta stämmer för vår Lukas. När Sebastian inte är hemma så har vi det så mysigt vi tre trots att Lukas bara får hälften av den uppmärksamhet och stimulans han vanligen får. Kanske ger vi honom för mkt?!
Sedan i måndags har Lukas och jag inte bråkat en enda gång. Han är en fröjd att vara med, säger ”tack mamma”, ”du är så snäll mamma”, ”maten är supergod mamma tack för att du gjorde den” och så vidare. Jag säger hela riden hur mysigt det är att vara med Lukas, berättar för honom hur jag mår när vi inte bråkar, allt för att detta ska hålla i sig. Hämtningarna och lämningarna på förskolan har dessutom gått galant, något som annars brukar vara en pers…
Jag tror att Lukas är arg på Sebastian. Arg på honom att han försvinner och är borta i flera dagar o sträck och därför blir det mer bråk när han är hemma. Lukas favorit är hans pappa, det är uppenbart, men han bråkar också mest med honom. Kan det vara så? Att han är arg? Eller kanske är det bara dum att leta förklaringar till en treårings handlingar, jag vet intern skönt är det i varje fall att inte behöva bråka!
På måndag åker jag bort en vecka och jag vet att jag kommer sakna Lukas oändligt mycket! Hoppas bara att han inte är arg på mig när vi kommer hem!
Världens finaste ungar!