VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Att sålla bland sina känslor

Mitt liv ändrades radikalt i och med att Sebastian och jag fick ett plus på stickan och därmed väntade Lukas. Han var på alla sätt och vis planerad och ett otroligt efterlängtat barn.

Bara helgen innan hade jag varit i Göteborg med mina bästa tjejkompisar och hade en riktig festarhelg. Utan att överdriva så träffade jag mina kompisar fyra dagar i veckan och gick ut ungefär två, ibland mer.

När pluset på stickan kom så försvann samspelet med vänner där alkohol var inblandat. Jag ville inte berätta om graviditeten för tidigt och eftersom alkohol ofta var inblandat när vi sågs så distanserade jag mig för ALLA hade reagerat om jag plötsligen inte drack alkohol eller rökte.

Ju längre graviditeten gick och sedan när Lukas föddes så försvann många vänner. Jag var nyförlöst, hade problem med amningen, var ensam 80% av tiden natt som dag och hade ingen att prata med. Jag pratade med min familj men även i syskonskaran var jag först med att skaffa barn. Ingen förstod hur jag hade det och för första gången i livet kände jag mig riktig ensam…

20130710-202433.jpg
I Göteborg, med bebis i magen men ingen aning om det…

20130710-202510.jpg
Första gången jag gick ut efter att Lukas kom till världen.

För lite mer än två år sedan gifte vi oss. I och med det fick jag ta en rejäl titt på vilka som var mina närmsta vänner. Det blev extremt tufft för mig när jag kom på att vänner som jag såg som mina absolut närmsta inte ens hade träffat Lukas. Det handlade om så väldigt många personer som jag haft i mitt liv under så många år men som jag i skedet av att bjuda gäster till vårt bröllop insåg inte hade varit där sedan Lukas föddes. Det var smärtsamt vid den tiden!

Att skaffa barn innebär inte att man slutar vara social. Det innebär inte heller att man inte vill göra saker. För min del har det 99 gånger av 100 handlat om att jag inte kunnat vara med på saker på grund av att jag inte haft barnvakt. Sebastian jobbar som han gör vilket för mig har lett till att jag ofta är ensam på helgerna. Det är tufft när det inte är självvalt att inte vara med.

20130710-203336.jpg
En av de tre lyckligaste dagarna i mitt liv!

Än idag kommer besvikelsen över min ”gamla” vänskapskrets krypande till och från. Jag klandrar inte dem för hur det ser ut idag men jag önskar att de kanske kände mig så väl att de förstått hur mycket jag en gång behövde dem. Det jag menar med att ”sålla bland känslor” är att jag idag inte tar åt mig. Jag känner ett stygn av besvikelse men inser sen att det inte finns någon mening med det alls. Det hjälper ingen att jag blir ledsen så jag väljer att fokusera på det som verkligen är viktigt. Jag tror att många tar det som att jag inte bryr mig men det är så långt ifrån sant man kan komma…

20130710-203855.jpg
De som verkligen betyder något! Meningen med livet!

20130710-204004.jpg
Och min hunkiga man så klart!

Jag har många fina vänner i mitt liv men skaran av dem jag ringer om det verkligen är något på tok har minskat. Jag inbillar mig också att ingen vill höra om mina knoddars galna framtåg i livet, men jag kanske har fel, har dock inte blivit motbevisad än…
Det som är bra sedan jag träffade Sebastian och barnen kom så är det sällan jag behöver ventilera. ”The Drama” har minskat markant och det har gjort mig mycket lugnare och mer välmående.

20130710-205813.jpg


Kommentarer


  1. DeMarkey -LiveYourDreams! 10 juli, 2013 on 22:23 Svara

    Oj vad det här nästan var som att läsa om sig själv! Fast jag misstänker att du faktiskt har fler vänner även idag än vad jag har. Mina vänner visade precis samma sidor. Ingen var direkt intresserad av att komma och hälsa på när min förstfödde kom. Hur konstigt är inte det? Va man bara partypolare då eller? Va det bara yta? Så konstigt. Eller kanske bara inte mogna för vuxna familjelivet än, dom alltså?

    Sen när jag gifte mig.. då kom inte ens min absolut bästa, närmaste, barndomsvän!!! Den biten knäckte och sårade mig så det räckte och blev över för resten av dom få som va kvar.

    Idag har jag inte någon kvar, inte av vännerna. Har endast 3 bekanta kvar som vi hörs med någon gång på miljonen, men annars är jag helt solo. Ibland träffar man en tjej från öppna förskolan, ibland en ny kollega från nya jobbet sedan 1 månad tillbaka och annars är det själv med sin familj.. som man numera lever för. Men oj vad jag kan sakna min gamla vän, en vän att ventilera med, att lita på, att anförtro sig till, att prata ut hos…. finns inte.

    Lider med dig och ja det är bra att rensa tankarna, känslorna och vännerna t.o.m.
    Hoppas du mår bra i alla fall för jag är som du, ibland kommer dom känslorna och sorgen tillbaka över att inte ha någon där.

    Kram på dig

  2. Caroline 10 juli, 2013 on 23:01 Svara

    Shit vilket bra inlägg! Kände igen mig och nu fick du mig att åka en tur på Memorie Lane :)
    Hade oxå vänner som man mer eller mindre bara träffade ute och det var ju skitroligt. Idag har jag inte kvar kontakten med dem och jag måste säga att vissa av dem var det så skönt att bryta med. De tog upp tid och uppmärksamhet från mig som jag ändå inte fick tillbaka nåt av. Kanske låter lite löjligt men bland det skönaste jag gjort var att radera dessa från min vännerlista på Facebook, slippa se och läsa om det har gjort att jag har tid för viktigare saker.

    Jag har två riktigt nära vänner men de har jag träffat i vuxen ålder och de kan jag prata med om ALLT!! Sen har jag min ovärderliga mammagrupp som jag träffade när vi flyttade till norrort. Kände typ ingen men killens barndomskompis fick barn i samma veva som vi och jag fick träffa ”hennes” mammor. De var typ andra gången de sågs utanför BVC och jag kan inte beskriva hur mycket det betydde för mig att jag fick joina deras grupp! Vi sågs konstant under första året och även nu ses vi så ofta vi kan fast vissa har börjat jobba och barn börjat på dagis. Vi är 7 mammor som klickade så bra och nu har även männen börjat följa med på vissa träffar :)

    Man kan verkligen hitta vänner varsom :) Tack för att du delade med dig av detta ämne, inte lätt att skriva om. Kram kram

    • meomeo 11 juli, 2013 on 07:36 Svara

      Caroline:
      Det är så skönt att det inte bara är jag som har denna upplevelse. I början är det lätt att klandra sig själv för att det blir som det blir men såhär i efterhand så gör jag det inte alls.

      Men vist är det konstigt att de människor man anförtrodde sig till sedan visade sig inte alls vara de man trodde bara för att ens liv tog en vändning som de inte var redo för. Killkompisarna var de som försvann först och jag hade många som jag såg som bra vänner…

      Jag kanske har en del i den förlorade kontakten att göra men jag har verkligen uppfattat det som att de inte hade något intresse av mina barn alls. När jag försökt prata har jag bara fått ”mmm” som svar och det låter som de inte ens hört vad jag sagt… Av mina gamla vänner var det endast tre som hörde av sig när Rasmus var inlagd för RS och då via sms…

      Några få har jag kvar men de hörs jag med sporadiskt. Samtidigt tror jag att just de bryr sig om mig men kanske inte om mina barn… Medan barnen är så små som nu så lever och andas jag mina barn så då är det svårt att umgås med dem som inte känner dem.

      De vänner jag fått som vuxen är de jag håller närmast. De vet hur jag mår och hur jag tänker i mångt och mycket. De är inte många men jag håller dem kärt och saknar dem när vi inte setts på länge.

      Men det är ledsamt att förlora/glida ifrån vänner, speciellt när man behövde dem som mest

  3. DeMarkey -LiveYourDreams! 11 juli, 2013 on 20:23 Svara

    Ju mer jag läser desto mer känner jag igen mig i ditt liv. Jag va en riktig partypingla förr, jösses vad jag har festat på alla ställen, med alla, på alla sätt och vis. Och nu har vi också barn, gift oss och allt inom loppet av 3 år.. Mannen är 78! Vi har också TVÅ barn. Vi har också radhus i söderort i Stockholm.. =) Komiskt likt liv.. !!

    Ja ang den där vännen (barndomsvän och BÄSTA vän) som inte dök upp på bröllopet.. halvlång historia som både är pinsam och lång. Kort berättat så va det för att hon va irriterad över en löjlig grej jag gjort. Hon hittade sin kärlek tidigt i livet, tatuerade in hans namn på ringfingret som förlovning och han hennes namn såklart. Detta har jag AAAALLTID velat göra och sagt det såååå många gånger. Sen hittade jag min kärlek, många år efter henne och gjorde detsamma strax innan vi GIFTE oss! Hon tog illa upp, hon ville vara speciell och egen om den tatueringen. Själv hade jag alltid drömt om det sedan Pamela Anderson gjort det och skulle inte låta nått i världen hindra mig. Hon tog illa upp och visade mig att inte komma på bröllopet att hon också hade drömmar. Hon hade minsann alltid drömt om att åka till Thailand och inget skulle få stoppa henne……. inte ens bästa kompisens bröllop!??!

    Detta är inget som är uttalat, men vi har känt varandra sedan vi va 13 år och jag vet hur hon tänker. Vi va som systrar och hon betedde sig som en barnunge. Det hon förlorade va vår vänskap men ibland känns det som att det är mer JAG som lider för jag saknar det vi hade, vår kontakt och vår fina vänskap. Fattar inte hur det kunde gå så fel men nu är det som det är. Kommer alltid ha svårt att lite på någon efter det, om ens egna bästa barndomsvän sviker.. vem sviker inte då!?

    Löjligt eller hur? Men som sagt, vet inte ens om det va därför hon åkte till Thailand. Men om det inte va därför är det ännu värre, för hon hade inte resan planerad när jag skickade inbjudan. Hon hade ingen semester ALLS inplanerad (oktober) utan skulle kolla upp med jobbet om ledighet den dagen (fredag mitt på dagen). Så återkom hon via sms och skrev att hon inte kunde för hon skulle åka på semester……. från bröllop, ledigt på jobbet, till semester i Thailand…. hm..

    Vad skönt att du ändå har vänner. Glad för din skull faktiskt även om du känner att dom inte förstår livet som förälder och ”ensam” med barn men skönt att ha vänner.
    Hoppas vi får en bättre framtid och annars får vi leva för våra familjer =)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna