Är du känslig för blod eller sår så sluta läs nu…
Efter en tidig morgon åker Sebastian, som är ledig på förmiddagen men ska jobba på eftermiddagen, och jag för att handla lite mat inne i Norrtälje. Barnen lämnar vi på landet i tryggt förvar hos mormor och morfar Svante.
När jag ringer hem för att kolla om vi behöver köpa kex till osten så får vi reda på att Rasmus ramlat och slagit upp ögonbrynet. Jag blir lite orolig men mormor tror inte att det behöver sys och hon hade tejpat igen såret, hon är sjuksköterska. Vi handlar klart och åker sedan hem och möts av en sovande Rasmus som fortfarande blöder ur såret.
När han vaknar är han glad och äter med god aptit. Jag väljer ändå att åka in till akuten med honom eftersom vårdcentralen säger att de ändå inte kan hjälpa honom ifall de behöver sy. Jag och Sebastian tar beslutet grundat på att såret fortfarande blöder och rinner.
Väl på akuten säger de att det är hysteriskt mycket folk och att vi kommer få vänta länge. De bedömer dock att en läkare behöver titta på honom så vi skriver in honom och väntar… Och väntar. Under hela tiden är Rasmus glad och lika aktiv som vanligt. Precis innan vi får hjälp börjar han dock bli trött.
Äntligen inne på behandlingsrummet. Och Rasmus är fortfarande
precis lika vild som vanligt och klättrar och klättrar!
När läkaren kommer så anser hon att vi ska ta bort tejpen. Redan efter första tejpen säger hon: Ja, det här måste sys.
Jag tänker att jag nog kommer klara det här galant och håller i Rasmus när hon ska lägga bedövningen. Jag var dock inte beredd på att Rasmus skulle reagera som han gjorde!
Han skrek och grät. Kämpade emot och spände hela kroppen tills den skakade. Samtidigt rann det blod ur såret och vätska rann ner från pannan. Efter en ganska kort stund höjs liksom huden och det ser helt svullet ut kring såret. Rasmus gråter och svetten börjar rinna längst min rygg.
När allt är klart tar jag honom i min famn men känner att jag håller på att tuppa av. En sköterska tittar på mig och säger att jag är kritvit i ansiktet. Hon sätter sig bredvid mig och tar Rasmus medan jag sätter huvudet mellan benen och känner mig som världens sämsta mamma. Här ska jag finnas som stöd för Rasmus men istället håller jag på att svimma som en fjant. Efter några minuter och ett glas vatten är jag dock på benen och stygnen ska läggas. Däremot så väljer läkaren att ta in en sköterska till så jag ska slippa hålla fast Rasmus eftersom det oftast är det som barn tycker är värst.
De första två stygnen går jätte bra men sen blir han extremt ledsen igen. Skakar och gråter. Jag pratar med honom hela tiden och klappar honom på benen och på kinden men inget hjälper förrän de fyra stygnen är lagda och han äntligen får vara i min famn igen. Väl där får han lugna ner sig och får sedan en Pigelin. Den äter han med god aptit och när vi får lämna akuten är han lika glad som vanligt.
Efter några minuter i bilen somnar han och min chock lägger sig. Tårarna börjar rinna och jag inser att det här nog tog ganska hårt på mig. Jag är så glad att mina barn är friska och vi slipper allt för många sjukhusbesök av allvarlig karaktär för jag är inte gjord för det. Det värsta i livet är när barnen har ont och allt annat blir oväsentligt.
Just nu oroar jag mig för när Rasmus ska få rör i öronen i augusti och de ska söva honom. Bara att stålsätta sig och då kommer ju Sebastian vara med och det underlättar att slippa vara själv!
Fortfarande världens finaste!
Precis innan nattning för Lukas är nästa olycka framme. Han snubblar på någonting och slår huvudet i mormors fotölj. Han blir jätte ledsen men efter en hel del tröst och tid i mormors och min famn så dricker han sin välling i soffan och vill sen gå och lägga sig.
Nu sover båda små och vi vuxna pustar ut och hoppas på en lugnare dag imorgon!
Ni behöver inte oroa er för att vi låter barnen sova efter de slagit i huvudet. Vi har haft koll på dem innan de fått sova och båda barnen har varit som vanligt lång tid efter. Dessutom är min mamma sjuksköterska och har jobbar med barn under många år.
Åh jösses! Men vilken kämpe! Och du, det är helt normalt att som mamma bli svimfärdig i sådana situationer 😉 Kraam!