Jag har alltid tränat. Jag har gillat det mer eller mindre i perioder. Jag har nått resultat men mest har jag stått och trampat på ett och samma ställe och till slut har det blivit mindre träning.
När jag var yngre simmade jag fem gånger i veckan. Att simma anser jag är en fantastisk träningsform men som jag tröttnade på det de sista åren. Jag kämpade och kämpade men ingenting hände så jag gav upp. Tror jag gav upp långt innan jag slutade med simningen och det gör att jag idag hatar att motionssimma! Hatar det!!!
När jag gick på högskolan och började jobba så tränade jag på Friskis eller Eriksdalshallen. Jag hade som alla tjejer ett mål att bli fast i kroppen och ha platt mage men vågade mig aldrig ur min bekvämlighetszon. Målet uteblev och träningen rann till slut ut i sanden, mest eftersom jag blev gravid med Lukas när jag var 25 år.
När jag började träna efter Rasmus så hade jag samma mål som förr. Jag ville bli fast och platt :). Tyvärr satte mina fogar stopp för mina planer och det var först nu i januari, när Rasmis blev ett år, som jag kunde börja träna.
Jag märkte snabbt att min bekvämlighetszon var enkel att komma ur. Jag skiter fullständigt i hur jag ser ut när jag tar i. Skiter i om jag kanske stånkar lite när det är tungt.
Idag är nog mitt mål i princip uppnått, jag känner mig stark i kroppen och är nöjd när jag ser mig i spegeln. OCH det bästa av allt, jag kan bära båda mina barn från bilen samtidigt när de är trötta efter en hel dags lek med kompisar! Och det utan att få ont i rygg eller nacke! Det är värt allt slit!
Mitt framgångskoncept tror jag är att kliva ur bekvämlighetszonen, inte dricka alkohol samt skippa kolhydrater på eftermiddagarna. Det har funkat för mig i varje fall!
Lite mer än 15 månader sedan med Rasmus i magen.
Startpunkten, (december 2012) alla graviditetskilon var borta men jag var ”degig”.
Tack för mig! Hoppas min träningsglädje håller i sig denna gång, måste leva länge och friskt för mina barn, i varje fall göra så gott jag kan!
Kommentera