Jag har alltid tränat. Jag har gillat det mer eller mindre i perioder. Jag har nått resultat men mest har jag stått och trampat på ett och samma ställe och till slut har det blivit mindre träning.
När jag var yngre simmade jag fem gånger i veckan. Att simma anser jag är en fantastisk träningsform men som jag tröttnade på det de sista åren. Jag kämpade och kämpade men ingenting hände så jag gav upp. Tror jag gav upp långt innan jag slutade med simningen och det gör att jag idag hatar att motionssimma! Hatar det!!!
När jag gick på högskolan och började jobba så tränade jag på Friskis eller Eriksdalshallen. Jag hade som alla tjejer ett mål att bli fast i kroppen och ha platt mage men vågade mig aldrig ur min bekvämlighetszon. Målet uteblev och träningen rann till slut ut i sanden, mest eftersom jag blev gravid med Lukas när jag var 25 år.
När jag började träna efter Rasmus så hade jag samma mål som förr. Jag ville bli fast och platt :). Tyvärr satte mina fogar stopp för mina planer och det var först nu i januari, när Rasmis blev ett år, som jag kunde börja träna.
Jag märkte snabbt att min bekvämlighetszon var enkel att komma ur. Jag skiter fullständigt i hur jag ser ut när jag tar i. Skiter i om jag kanske stånkar lite när det är tungt.
Idag är nog mitt mål i princip uppnått, jag känner mig stark i kroppen och är nöjd när jag ser mig i spegeln. OCH det bästa av allt, jag kan bära båda mina barn från bilen samtidigt när de är trötta efter en hel dags lek med kompisar! Och det utan att få ont i rygg eller nacke! Det är värt allt slit!
Mitt framgångskoncept tror jag är att kliva ur bekvämlighetszonen, inte dricka alkohol samt skippa kolhydrater på eftermiddagarna. Det har funkat för mig i varje fall!
Lite mer än 15 månader sedan med Rasmus i magen.
Startpunkten, (december 2012) alla graviditetskilon var borta men jag var ”degig”.
Tack för mig! Hoppas min träningsglädje håller i sig denna gång, måste leva länge och friskt för mina barn, i varje fall göra så gott jag kan!
KommenteraEfter två dagar med full rulle är det idag dags för en lugn Valborg. En av Sebastians vänner kommer hit och vi ska grilla och dricka lite vin. Nu har det precis haglat här så en mysig grillning i solsken lär vi kunna glömma men njuta av maten ska vi i varje fall! Grilla ska man göra på Valborg!
Valborg förde våra tankar till det här med ungdomar och alkohol. Hur ska vi göra när våra barn kommer i den ålder då de frågar om de kan få en vinare?
Jag kommer inte vilja ge barnen alkohol, inte hemma heller utan tror på nolltolerans. Sen är jag inte så pantad att jag tror att de inte kommer att dricka på grund av det men det är inget som kommer ”uppmuntras” eller ”avdramatiseras” hemifrån.
Min pappa var gift med en danska när jag var i den ålder när alkohol började bli intressant. I Danmark är mentaliteten till alkohol lite mer avslappnad och det bidrog till att jag fick dricka så länge jag var hemma hos dem. Om det gjorde bu eller bä med mitt framtida supande som tonåring vet jag inte men jag kommer inte göra samma med mina barn. Jag tror inte det påverkade mig nämnvärt, kanske på grund av att min mamma hade nolltolerans, att jag fick dricka hemma, jag fick ju inte dricka när jag inte var hemma… Hmm, känner att jag blev lite virrig nu men Valborg var den gång jag blev lite full första gången hemifrån, det ville jag komma till. Tror jag var 13 år och skulle fylla 14 vilket jag idag anser är på tok för tidigt om jag ser till mina egna barn.
Vet ni, koncentrationen är på annat håll så jag får avsluta detta osammanhängande inlägg. Ha en br
Något helt annat; vi var i Nacka idag med min syster och då passade allt Sebastian på att få lite bebisgos. Mysigast var när Anton somnade i min famn, mysbebben!!
Idag blir sötkorven 15 månader gammal. Dagen har spenderats i sjukdomens tecken och vi jobbar på tillfrisknande, det går sådär…
Men hur är Rasmus i vanliga fall få? När han inte är sjuk.
Världens gladaste lilla kille med en enorm energi. När han är vaken finns det ingen hejd på honom. Han hittar saker att göra överallt. Han petar på allt, speciellt det han inte får, och springer runt, runt i huset och stojar
När det gäller lek är hans absoluta favorit Lukas. De leker ganska mycket tillsammans nu och det märks att de saknat varandra när de varit ifrån varandra, tex när Lukas varit på förskolan. Rasmus kallas Lukas för Bobo (vi kallar också Lukas för det och det är enklare att säga än Lukas).
Rasmus är en riktig mysis som gärna är nära. Han kommer och kramar mig utan anledning och den senaste veckan kommer han även och pussar mig bär jag sitter på golvet, väldigt charmigt!
När någon lämnar hemmet står han i hallen en stund och gör pussljud och vinkar. Ibland kan han bli stående någon minut.
Rasmus är aldrig still och aldrig tyst. Vi vet vart han är hela tiden eftersom han konstant ropar ”mamma”.
Rasmus är vår lilla solstråle och ger vår familj så mycket glädje och skratt. Vår familj blev komplett när han kom in i våra liv och för varje dag som går älskar vi honom mer och m
Alvedon och Ipren i kroppen eftersom febern annars är så hög. Ändå 39 graders feber när tempen togs i örat…
Domen för Rasmus blev; åk hem, drick vätska. Det är virus så det är bara att avvakta. Jo, konstigt att febern inte går ner men, ja, avvakta.
Så nu åker vi hemåt, hämtar Lukas på vägen, och avvaktar… Hoppas på att Rasmus slipper 42 graders feber i natt och att han slipper feberyran…
Tack älskade syster för hjälpen med Lulle!
Kommentera (1)Jag misstänker att mina barn inte riktigt här som andra barn. Till middag i dag åt Lucas korngryn och balsamico medan Rasmus åt endast tomater. Rasmus är ju sjuk så att ha att han åt någonting överhuvudtaget var ett plus. Men båda barnen verkar vara riktiga grönsaksälskare.
Lukas har ju varit en riktig matvägrare så att han vill äta korngryn är ju helt sjukt egentligen. Han har alltid gillat det lite speciella och inte varit en köttbullekille eller falukorvskille som många andra barn.