Rasmus är ju en glad liten kille men här i Spanien är han en superglad kille. Han lever rullan vart han än går. Smilar upp sig mot alla som passerar. Dansar ensam en stund i pianobaren innan sängdags. Springer runt och skrattar och har cirka tio svenska pensionärer som erbjuder sig att ta hand om honom om jag vill träna, simma eller sola ensam en stund. Jag njuter av min lilla smilfink och inser att vi gjort mycket rätt, Sebastian och jag, men tanke på de fina barn vi har. Jag vet nu, mer än någonsin, att det var rätt beslut att åka hit ensam med Rasmus. Han får en vecka ensam med sin mamma, Lukas fick över två år så vi behöver den här tiden. Jag är en bra mamma till mina barn och jag vet vad de behöver. Jag tror dessutom det är bra för Lukas och mig att sakna varandra lite efter att jag varit hemma i över tre år och knappt lämnat hans sida. Lukas och Sebastian får egentid hemma också vilket är någonting inte alla barn får med sin pappa, speciellt våra barn eftersom Sebastian inte varit pappaledig. Kanske åker jag ensam med Lukas nästa gång och Sebastian med Rasmus? Vem vet, jag vet bara att Rasmus och jag behövde denna tid tillsammans.
Kommentera