Idag blir minstingen i familjen hela åtta månader. Tänk att tiden går så fort! Alla säger så och lite tröttsamt är det att höra eftersom man hela tiden påminns att tiden faktiskt går fasligt fort (förutom mellan kl 17.30 och 19.00, då går den istället fasligt långsamt). Jag känner att jag inte hinner med, vill ha kvar min bebis ett tag till och är faktiskt lite glad att han ännu inte kryper och pratar. Han är ju min lille bebis och förmodligen min sista bebis så jag tar vara på tiden till fullo!
Rasmus, vår glada lilla kille som ständigt har två blåmärken i pannan. Hans försök till krypande i kombination till över tiokilosbebis gör att det blir en del fall på pannan. Fall som han inte tar emot med annat än just pannan…
Det jag på senaste tid har märkt är att han inte tycker om stora folksamlingar. Häromdagen när vi var på kalas blev han extra mammig och grät helt hjärtskärande när jag gick ut ur rummet, även fast han var hos mormor eller moster som han känner. Han blev väldigt fysisk med mig och var väldigt lugn i min famn. På kvällens kalas blev han till och med ledsen när han var i pappas famn när jag försvann ur hans synfält. Vet att detta är en fas så jag tar lite vara på allt gos jag får från en annars väldigt aktiv kille.
För aktiv det är han! Trots att han inte kryper så tar han sig dit han vill på något sätt. Han är i princip aldrig still utan klänger och stretar när han är i knät, inte många lugna sekunder… Han försöker ställa sig upp men har inte riktigt balansen eller styrkan.
Maten går strålande! Han äter precis allt och gillar verkligen mat (kanske därför han väger 10+kg). Vi börjar fasa över till 8-månadersvälling i lugn takt för att skona magen och ger lite extra messmör, katrinplommon och aprikoser.
Det enda som är jobbigt är att han fortfarande kräks. Det verkar inte vara något medicinskt fel på honom eftersom han stadigt går upp i vikt men det är väldigt frustrerande! Vi byter kläder 3-4 gånger per dag på honom och ibland även oss. Han kräks på familj och vänner vilket många inte direkt uppskattar… Jag oroar mig för hans dop då jag misstänker att han kommer lägga en pöl på golvet i kyrkan eller kräka ner oss som står där framme eller kanske i dopfunten! Ja, jösses! Rasmus verkar inte bry sig om hans kräkande som tur är utan han mår bra, det är bara vi vuxna som tycker det är smått frustrerande. För tillfället får han inte äta mat som är röd då allt för många kläder fått slängas då fläckarna inte går bort i tvätten…
Vår lille knubbis, nu får du sluta växa och vara mammas plutt ett tag till. Oj va vi gillar dig Rasmus, vårt lilla charmtroll!
Kommentera