VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Fixandet

Har tvättat ett gäng löjligt små strumpor

Dags att bli lite praktisk!

Det hjälper att få bort tankar på en bråkig kropp, trötthet, att vara less och all väntan.

Nu har jag börjat fundera på vad han kan tänkas behöva första tiden? Känner mig lite klumpig och dum ibland som inte kan eller vet riktigt vad jag behöver. Får lätt känslan av idiotförklarad när jag ska fråga någon, så jag drar mig lite för det. För jag har undrat allt möjligt, allt från hur man tvättar en spädis till vad för kläder är mest praktiskt och bekvämt. Inte för att jag inte kan komma på något själv, men jag vill göra det som är bäst för han.
O jag då? Måste jag gå i tunikor med stor ringning så jag alltid kan slänga fram ett bröst?
Jag vill skaffa sånt som behövs och samtidigt vill jag inte köpa på mig en massa saker som vi inte verkligen behövs.
99% av hans kläder är andrahand, jag har fått av min svärmor(Mickes gamla), köpt på Myrorna eller Tradera. Det känns bra. Både för att jag vet att han ändå växer ur dem så fort, och sen att det inte är några kemikalier kvar i de plagg vi  har. Sen är kläderna redan mjuka av användandet och tvättande, ett fint bonus!
Vissa saker finns kvar sen Arvids tid, som barnvagn och babyskydd, och även om jag önskar mig en rejäl och cool retrovagn så är det skönt att vi har sånt redan.

Nä, vid det här laget har jag fått lite svar och börjar känna mig ganska lugn. En bästis som är tvåbarnsmorsa, pedagog och miljövän betar av mina frågor och tipsar på bästa sätt, Tack Viola, vad vore jag utan dig??

Nuvarande lista på saker att göra/skaffa:

tvätta lillsparvens kläder. Allt är tvättat. Jag som trodde jag hade väldigt lite kläder hade visst ganska mycket.

-packa förlossningsväska. Påbörjad, den är som ett litet projekt i sig. Mera om det senare

-köpa spjälsäng. Har efterlyst på köp- o säljsajt på nätet.

skaffa amningsbh och inlägg.  Det blev ekologiskt från Minimundus. Ett amningspaket med en amningstop, inlägg i ull och en olivtvål att tvätta allt i. Sen köpte jag även en ny ”vanlig” amningsbh på tradera för 30 kr. Känns fint!

Förvarna hundvakter och barnvakt.  De är förvarnade att från nästa vecka ung kan det hända närsomhelst(Iiiih!)! Vi räknar med att vi får lite tid att dela ut barn och hundar till de förvarnade när tiden kommer. Förstföderskor ska ju ta lång tid på sig, säger de flesta.

-tvätta babyskyddet som ligger i förrådet. Det står på sovrumsgolvet, redo att bäras iväg till BB!

-Tvätta och kolla av barnvagnen.

-Se över hur den där sketans bärsjalen jag fick av syrran fungerar? Hmm…har tittat på den och läst instruktioner på nätet. men får öva lite på den innan jag vågar lägga ett barn i den.

Kommentera

Rastlös flodhäst

Från veckobrevet Babycenter skickat idag.

Ja, typ huvudet på spiken!

Nu går denna flodhäst och däckar en stund på soffan.

Kommentera

Sooon…very soooon…

Nu börjar det landa lite, snart är det dags!

Igår var vi på vår fjärde och sista föräldraträff. Vi har i fyra veckor gått dit på två timmar i veckan, och med andra som ska föda i oktober får vi info och diskutera kring olika ämnen.  Vi har pratat om förlossning, avslappning, smärtlindring, amning, första tiden hemma, och barnens rättigheter. Jag får känslan att alla andra där har fattat vad som händer, de är par som planerat sitt liv och längtar efter det här barnet, som det mest naturliga!  Sen sitter Micke där med sin erfarenhet och vet en massa. Jag känner mig lite som en tonåring i rummet. Men eftersom jag är så social så pratar jag en massa ändå och trivs.

Jag tycker det har varit helt ok, bra med mer ingående info, och en chans att ställa frågor. Första träffen tittade vi på en film om tre par och deras förlossningar. Jag blev lite nervös, det börjar sjunka in att det kommer vara jag där snart. Men mest blev jag rörd över slutet, när de efter allt kämpande får sitt lilla barn i famnen. Kände mig lite dum och fick titta bort och tänka på annat för att inte sitta där och gråta. När filmen tog slut tittade jag på Micke, han var lika rörd. Känns fint ändå att vi är på samma plan.

Min kropp säger mig att det går mot slutet nu, det mesta gör ont, det känns tungt. Ställer jag mig upp sjunker han ner och jag blir akutkissnödig och får ont långt ner i magen. Sätter jag mig, klämmer jag ihop magen och då gör det ont. Ligger jag på sidan åker magen ner på sidan och drar i magmusklerna, det gör ont. Lägger jag mig på rygg klämmer tyngden åt tarmarna och…ja…gör ont.

Jag har börjar tänka lite på de praktiska bitarna, fixa och tvätta hans kläder, tvätta och ställa fram babyskyddet, ordna med spjälsäng och packa förlossningsväska. Det känns både seriöst och lite tramsigt. Jag vill nästan inte prata om det. Jag får fortfarande känslan av att jag leker ”mamma-pappa-barn”.  Man kan ju undra hur länge jag kommer känna så här?

Nåväl, imorgon går vi igenom de praktiska bitarna. Nu ska jag försöka sova lite(lite och ofta är sovmelodin).

Gnatt!

Kommentera

Jag växer aldrig ifrån mammaberoendet

I en vecka har hon varit här, min lilla mamma.

Min mamma och jag är väldigt tajta, så pass att vi kan tycka det är jobbigt ibland. För beroendet gör att att 50 mil blir för mycket.

Min mamma kan vara jobbigt omtänksam. Hon bryr sig om alla och gör allt hon kan för att hjälpa andra. Det kan vara hennes barn, barnbarn, eller en okänd flykting, hon gör ingen skillnad.

Hon ville komma och hjälpa till , och klappa på min mage, och det är precis vad hon gjort hos oss i en vecka.
Jag och hon brukar bråka om vem som ska göra vad. Jag tycker hon kan få vila och jag passar gärna upp henne  eftersom jag vet att hon alltid passar upp andra. Men vänder jag ryggen till en stund så börjar hon städa nånstans. Detta har varit irriterande ibland, när jag tex tycker att det redan är rent. Hennes städande kan jag då ta som kritik över hur mitt hem ser ut. Det är lite känsligt när ens egen mamma städar hemma hos en. Någon som känner igen sig?

Men en sak vi är bra på ihop är att skratta och fika. Att gå på kondis och snacka länge om allt är ett måste när vi ses.

Den här veckan har varit annorlunda. Hon har varit en sann skänk från ovan, min lilla hyperaktiva mamma. Jag har uppskattat och känt mig så tacksam för all hjälp. Mitt hem har känts rent och ombonat, utan att jag behövt göra mycket. För just nu orkar jag verkligen inte. Jag sover dåligt och har ont i kroppen. Foglossning, ryggont, magont och absolut trötthet. Jag är bara slut! Det fattar hon utan att jag säger något, och tar hand om mig. Ja, jag har en man och en Arvid som också bryr sig mycket och tar hand om mig, men då Micke jobbar känner jag ändå att jag bör göra saker hemma, och det är fortfarande jag som måste lämna Arvid på fritids varje morgon.  Mamma har gjort en stor del av min del den här veckan, och det var SKÖNT! Det är första gången jag bara njuter och låter henne göra precis som hon vill, utan att lyssna på det dåliga samvetet. Jag har tagit emot. Något jag har svårt för med gott samvete annars, men ska man göra det någon gång är det väl som höggravid man ska göra det?

Sen har vi även haft två loppisar inom en vecka, det är mycket att jobba med och förbereda, för att inte tala om att stå upp en heldag och vara sitt trevligaste, mest säljande jag. Senast var igår, då vi stod och sålde på höstmarknaden i byn. Vi sålde både  loppisgrejor och hembakt. Micke hade bakat sina fantastiska saffran- & mandelbiscotti. Vi sålde bra och hade kul, men jag är trasig idag igen. Nu blir det inget mer sånt på ett tag!

I morse åkte hon hem, min lilla lilla mamma som är det största och starkaste jag vet. Hon fattas mig redan! Älskade lilla mamma, ses snart igen!

Kommentera

Loppis, foglossning, och en försmak av paniken

I söndags hade vi flyttloppis hos oss. Ett försök att kombinera husrensning och tjäna ihop lite flyttpengar. Många av våra nära och kära kom, och även en och annan främling dök upp. Det gick bra, men jag tog ut mig och kroppen har straffat mig sen dess! Jag som varit så nöjd med att inte plågats av foglossning och att jag varit så pigg tog tillbaka allt inatt. Den smärta som strålade från höfterna ner i låren och upp i ryggen var något helt nytt. Jag har känt av det tidigare, det har kommit lite smygande, men aldrig som inatt. Det kändes som om jag hade stora blåmärken på ryggen och höfterna och jag låg på en betongklump. En molande smärta som gjorde mig gråtfärdig. Jag sa till mig själv minst ett par gånger: Marcela, nu vill jag att du inte glömmer det här. När du om två år blir bebissjuk och börjar fundera på om du inte ska ha en till, DÅ ska du minnas sådana här nätter, den här smärtan och sömnlösheten.. Imorgon skriver du ner detta och glömmer aldrig! Ok? OK!

Efter två timmars nattsömn var det otroligt tungt att gå upp för en brant backe och lämna en pojke på fritids. För att slippa även en hundpromenad tog jag effektivt nog med mig en hund. Det blev inget trevligt småprat med fröknar eller andra föräldrar, jag gjorde bara det nödvändigaste, samtidigt som jag sa till mig själv att ta nästa steg, le ett leende, pussa mitt barn, gå ut genom rätt dörr, inte vingla, gå nedför backen utan att snubbla osv. Jag fick peppa mig att klara av det. Halvvägs hem började jag planera hur jag skulle klara av morgonsysslorna så fort som möjligt, så jag kunde lägga mig igen:  Det viktigaste är att rasta hundarna…hundarna…WATSON! JAG HAR GLÖMT WATSON UTANFÖR FRITIDS! Snabbt(nåja) upp för backen igen, se mig för så inga andra föräldrar ser mig när jag hämtar hunden, ta min hund (som hälsade på mig som jag varit borta en vecka), och gå hem fort. Paniken och skuldkänslorna gav mig energi att ta mig både upp och ner för backen.

Jag säger det på en gång, så vi kan börja döma ut mig redan nu: Jag kommer glömma mitt barn på Ica, det vet jag!

En hund som utnyttjar sin mattes skuldkänslor och sover gott på hennes säng.

 

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna