Sitter på tåget till Stockholm. Om en timma är jag framme. Det blir svårt att inte säga nåt på en gång. Känner mig absolut inte redo för frågor eller åsikter om hur jag ska sköta mig osv, jag behöver tid att förstå själv först. Samtidigt kommer de nog hjälpa mig förstå, genom att reagera, och jag får tänka högt allt det jag inte ens vågar tänka nu.
På fredag ska jag träffa några nära vänner. Shit, nu ska de få veta. Eller är jag redo? Klara jag av reaktionerna? Jag är inte där själv att jag kan känna glädje mer än små korta stunder. Inte utan Micke. Han vågar vara glad och då vågar jag med. Han säger ”Jag älskar er” i telefon nu. Det är modigt.
Varför vågar jag inte göra annat än oroa mig? Känna panik? Vara osäker? Flera gånger har jag tänkt ”tänk om jag berättar i Stockholm att jag är gravid så säger barnmorskan att är det inte? Pinsamt!”
Tre tester, varav en sa ”Gravid 3+”(gravid mer än tre veckor). Ändå tror jag inte på det. Inte på riktigt.
Jag tror rädsla är min grej. Jag är så rädd för att vara gravid av flera anledningar. Men just nu handlar det om att våga hoppas. Om jag inser att jag är gravid kommer rädslan inte försvinna. Den kommer bara byta fokus. Då kommer jag bli rädd för att förlora barnet. Rädd för att inte vara gravid längre. Inse att det är det jag vill. Kanske kommer mitt liv kretsa kring att försöka om och om igen? Kanske blir jag en sån där besatt kvinna som inte känner sig hel om hon inte föder ett barn?
Jag är rädd för att gå in för det. Satsa allt på ett kort, ett osäkert kort som i nuläget lika säkert kan bli ett missfall som ett fött barn.
Förlåt mig lilla mask, men jag vågar inte älska dig än.
Kommentera
Jag har så dålig koll på min oregelbundna mens, så jag har ingen aning om hur långt det gått? Jag minns ingen mens i januari eller december, men det kan vara mitt dåliga minne som spökar.
När jag läser på nätet om symptomen vecka för vecka tror jag på vecka 7-8, men troligast är det vecka 5, för gravtest ger utslag efter vecka 5, och förra veckans test var negativt. Veckan 5-6 kanske? I så fall har jag enligt gravidkalendern en liten larv med små armar och ett hjärta som slår.
Fast det är så svårt att tro det, och en mask inte är ett barn, så kände jag nu när jag skrev det hur mitt hjärta hoppade till.
HEJ LILLA MASK!
Ung så här tror jag du ser ut just nu, masken.
Tre dagar.
Inte mycket har förändrats.
Tre tester är gjorda, men fortfarande tror jag det inte. Jag får ta mig till barnmorskan när jag kommer hem från Stockholm. Stockholmsresan kom lite dumt, jag har planerat hälsa på familjen i Stockholm två dagar efter jag gjorde testet. Hur svårt blir det att inte säga något till sin mamma och syster? Man ska inte berätta för någon innan vecka 12, brukar man säga. Men om jag råkar ut för ett missfall vill jag slippa förklara allt då. Med tanke på det och resan bestämde vi oss igår för att berätta för de närmaste. Jag kommer behöva dem vilket håll det än går åt ändå.
Igår berättade vi tillsammans för våra bästisar. Vi videochattade länge och det hjälpte lite. Dom ställde frågor och vi skojade om att det är en varulv där inne(minns inte varför). Efteråt kunde vi prata mer naturligt med varandra om det.
I lördags kväll fick jag äntligen ett utbrott, efter all apati och kyla. Jag grät och tog ut min rädsla, kastade den på Micke, var arg! Micke, älskade Micke… Han är min klippa. Han är rädd med mig, men han vågar visa glädje med. Han tröstar mig och låter inte mig känna en sekund att jag är ensam i det här. Ingen älskar mig som Micke, så får han mig att känna, och det behövs. På kvällen ligger han och håller om mig och säger allt fint jag behöver höra. Jag känner mig så trygg med min man. Han är ju inte ny i detta, han har gått igenom det här en gång förr. När jag freakar ur håller han sig lugn och berättar att vi fixar det här.
Kommentera
Jag är gravid…
Det spelar ingen roll att hela kroppen fattat och känt. Huvudet har svårt att förstå, att ta in. Hjärtat vill inte veta heller.
Jag har gjort många tester förr. Jag gör dom för att försäkra mig, så att jag kan slappna av sen, aldrig för att jag faktiskt tror att jag kan vara det. Jag har ju aldrig varit det förr. Ja, jag tänker faktiskt så.
För vi har gjort misstag förr, och det har hänt att jag inte skyddat mig flera gånger. Efteråt har jag i panik testat mig. Nu är det så många gånger att jag slutat göra det för att jag misstänker eller ens tror att jag kan vara gravid.
Förra veckan gjorde jag ett test, för nu tyckte både jag o Micke att det var lite för mycket som inte stämde. Jag hade haft mensvärk i ett par veckor, magen var upponer och jag var/är så trött! Han köpte ett gravtest. Sen blev han skitpaff när den visade att jag inte var gravid. Jag tänkte mest ”oj, vad är det för fel på mig då?”. Fy vad jobbigt, måste ringa läkaren o boka en tid, suck…”
Sen gick en vecka, och av någon anledning jag inte minns just nu gick jag till Ica o köpte ett tvåpack gravtest från RFSU. Igårkväll när jag bara skulle på toa, tog jag testet med mig. Jag sa inget till Micke, varför göra en grej av ingenting liksom?
Alla gånger jag gjort testet! Jag vet vad som ska dyka upp, vad jag ska se, och denna gång var det som förr. Trodde jag. Men det var ett fel. Istället för det vanliga strecket, var där två. Två streck!
Jag minns känslan av att någon öppnar en kran vid min fot, och allt blod åker ner och försvinner bort. Jag kunde känna blodet försvinna från kroppen. Hjärtat stannade. Ja, jag tror hela världen stannade just då. Sen tittade jag igen.
TVÅ streck.
Jag tvättade händerna, gav testet en stund att ändra sig till det rätta. Tittade igen. Har det gått 3 minuter nu?
Två streck.
Utan någon erfarenhet eller aning om vad jag skulle göra gjorde jag det enda logiska, jag började städa badrummet. Jag ville skrika, jag halvskrek ”Micke…” men hejdade mig snabbt och fortsatte städa. För, varför skulle jag ropa på Micke, vad skulle han göra åt pinnen? Jag bestämde mig för att städa färdigt och sen ge Micke testet och be han kolla det, för jag hade tydligen kollat fel.
Jag springer ner till Micke som ropar ”Vad är det?”. Jag slänger testet på bordet, ”Titta! Vad ser du?”. Min puls går så fort att jag kan höra den. Händerna skakar och är svettiga. Micke säger något om att jag är gravid, och jag får tunnelseende. Jag ser hur han hamnar långt bort. Han ser lite rädd ut, men hans blick är samtidigt lugn, och han ler lite.
Jag kan inte förstå, jag blir inte gravid! Mina tester visar inte två streck.
Där orkar jag inte med förvirringen och jag går från en massa känslor till inga alls, jag blir stel och kall.
Resten av kvällen är lite av en dimma. Jag är så bestämd att testet visar fel att jag inte ens kan uttala ”Jag är gravid”. Jag säger saker som ”om det nu är så som testet visar…” när vi pratar om det.
Den natten sover jag inget. Jag går upp och tittar på TV för att lyckas slå bort tankarna, lyckas en stund och somnar några minuter. Sen kommer förvirringen med inslag av panik och väcker mig igen. Alla tankar rusar runt och försöker tänkas, men det blir mest brus, som rusningstiden på tunnelbanan.
Jag försöker: Jag är gravid. Jag sa bli mamma. Det växer en liten person i min mage. Det låter galet och lite fint. Men det är inte jag.
Kommentera