Jag glömde berätta vad Arvid sa när vi berättade att han ska bli storebror ju!
Jo, vi tänkte göra det till en kul grej, fira tillsammans som familj, så vi bakade en tårta. Eller…jag köpte rulltårta och aprikoser i burk och gjorde en ”blandtårta”. Den blev riktigt fin och god. På väg hem från dagis berättade vi att vi hade en överraskning till honom. Först när han såg tårtan trodde han att den var överraskningen. Men när vi satt oss för att fika berättade vi att överraskningen var att han ska bli storebror, och tårtan är för att vi ska fira det tillsammans. När han fick veta att han ska bli storebror blev han superglad o ropade ”WOHOOO ÄNTLIGEN! Det är precis vad jag önskat mig!”. Jo, han har ju tjatat om en lillebror ett tag. Medan vi åt tårta pratade vi om bebisar och tittade i boken ”Ett barn blir till”. Han fastnade särskillt för en bild med en liten, för tidigt född, bebis med platt rumpa.
Det roliga är hur en femårings tankeverksamhet funkar. För efter en stund av pratande, fikande och läsande i boken tittar han upp och säger ”Ok, nu vill jag ha min present, var är den?”.
Japp, överraskning betyder present i hans värld, och han hade glömt allt vi pratat om på en sekund.
Skönt! Nu är jag hemma och det känns mer avslappnat. Hoppas sömnen blir bättre och allt blir mer verkligt. Sen var det nog med spänning att ha någon att berätta för varje dag. Svårt att få till den naturliga vardagen på det sättet.
Jag träffade fler vänner än vad jag brukar hinna med när jag är i Stockholm, och då blev det att jag berättade för fler än jag tänkt först, för det är svårt att undvika det enda som rör sig i mitt huvud. Vi hade planerat en festkväll till helgen så det var skönt att slippa ljuga om att jag inte ville gå ut. Inte för att jag inte dricker alkohol, men för att kroppen är så trött och gör så ont. De blev ett annat fokus när de visste, och vi hade en skön hemmakväll med sing star och annat mys.
Det är olika reaktioner jag fått, från berättelser om egna missfall, till glädjetårar och nyfikenhet. Allt är inte lätt att ta. En vän började med ”Du ska bara veta hur ont det gör att föda…ojojoj”. Mer än så hann hon inte innan jag surnade till och satte stopp. Jag sa till henne att såna saker behöver jag inte höra, det hjälper mig inte och jag vill inte prata om det. Jag är glad att jag sa ifrån. Sånt är så sjukt onödigt. För det enda som verkligen är sant är att graviditeten upplevs olika för alla, alla förlossningar gör ont, och ut ska barnet ändå. Att skrämma upp mig tjänar ingen på.
Så, nu bestämmer jag mig för att bara ta in det jag vill, och säga ifrån när det kommer något jag inte vill höra!
Kommentera
När vi pratat om att köpa bebissaker har Micke sagt att han inte tycker vi ska köpa nåt än. Men igår sa han att nog ska köpa något till masken, för att förstå. Jag kände likadant idag när jag gick runt och tittade i Kistagallerian. Men jag köpte inget, utan gick in i babyavdelningen och tittade bara. Det kändes busigt på något sätt. Som att de andra mammorna skulle se på mig att jag inte brukade vara där, kanske be mig gå därifrån, o jag skulle svara ”Jooo, nu har jag visst rätt att vara här, nu är jag en av er!”. Gick och tog lite på de små små plaggen. Det kändes kul, men ändå inte på riktigt än.
Träffade syrran senare för en fika och berättade för henne, jag såg till att boka lite ensamtid med henne så jag kunde berätta. Jag såg nästan mest fram emot det, för hon reagerar alltid så kul. Vi hade suttit där ett par minuter bara när jag inte kunde hålla mig längre och räckte över ett papper med en teckning jag gjort av masken. Den hade en pratbubbla och sa ”Hej moster”. Hon fattade på en gång, skrek o kramades. Sen skällde hon på mig för att hon fick höra det på ett fik där hon inte kunde skrika och dansa som hon ville, hahaha. Sen sa hon nästan på en gång ”Du ska få min bärsele!”. Haha, min fina syster, alltid så praktisk! Efter det kom det små ”iiih” från henne då och då. Hon blev jätteglad för min skull och det smittade av sig på mig. Senare fick vi ett paket. Hon hade köpt ett par supersöta små strumpor och en mössa till masken, på kortet stod ”En liten realitycheck”.
Det börjar bli verkligare nu(hen har ju en egen garderob påbörjad och allt). Samtidigt som jag vill göra ett gravtest till innan jag går till barnmorskan på torsdag. Bara för att vara säker. En extra realitycheck liksom.
KommenteraKan jag redan vara så less på ont? Jag menar, det är ju en lååång väg kvar. Men kanske är det en brist på vana? Jag menar, mensvärk brukar pågå ett par dagar max, och jag står ut för jag vet att det går över. Men det här har ju pågått i över en månad nu, en månad av intensiv mensvärk. De senaste dagarna har det varit riktigt jobbigt. Kanske är det jag som tänker mer på smärtan? Fokuserar på den och känner efter? Eller så är det bara så nu, slutanalyserat!
Brösten gör inte lika ont längre iaf. De tålde knappt att vara i en bh och gjorde ont utan med. Men nu är det ok, det är ju skön! Undrar hur stora dom blir? Känns som dom drar iväg på egen hand nu, dom där…spännande. Är det nu förvandlingen till venus börjar? Breda höfter, gigantiska bröst och DET. Ska jag börja stråla och förvandlas till den heliga urmodern? Jo, det känns ju verkligen så…not.
Igår åt jag med en vän i Stockholm och jag berättade. Det känns lite som att testa sanningshalten när jag berättar för någon. Som att jag då ska höra hur löjligt det låter och ta tillbaka det genast. Hon tillhör inte familjen men det vr skönt att berätta för just henne, för hon är peppande och glad. SÅ mycket kärlek och pepp jag fick!
Det bästa rådet jag hört hittills är ”Lev i nuet, våga vara glad och lyssna på din kropp för den känner du bäst.”. Jag orkar inte med förordningar om hur jag sk sköta mig, eller varningar om vad som ska hända om jag inte sköter mig, alla faror osv. Just nu känner jag mig full av förvirring, glädje, frågor, fysisk smärta, och trötthet. Det räcker liksom.
Sen längtar jag hem till Micke med. Min klippa som finns mitt i det här med mig. Kanske var det dumt att åka mitt i allt det här? Vi behöver prata om det mer(även om det är det enda vi gör nu). Men samtidigt, finns det något bättre ställe än hos mamma? Mamma som peppar och tar hand om mig.
Igår hade jag mer ont än vanligt. Hela magen spänns ofta som i kramper och gör mer ont viss dagar. Då tappade mamma upp ett skumbad åt mig, tände ljus och satte på lugn musik. Hon säger till mig att vila, ser till att jag äter(fast jag är ointresserad av mat just nu), och klappar på mig. Mitt i all förvirring och rädsla är det precis vad jag behöver. Det får bli min trygga punkt nu.
Kommentera
(Bilden lånad från weruletheinternet.)
Avslöjade för mamma ikväll när vi satt ensamma hos henne. Jag hade först tänkt berätta för mamma och syrran samtidigt. Planen var att de skulle hjälpa mig välja brudklänning när jag kom till Stockholm, men jag skulle säga att det nog inte gick att göra det nu, för jag visste inte vilken storlek jag kommer ha i juni. Fast det blev svårt att få någon ensamtid med båda samtidigt, och ikväll när mamma berättade något kul om min syskonbarn passade jag på att fråga om hon inte tröttnade på sina barnbarn? och hon svarade ”självklart inte, när får jag några av dig då?” blev det svårt att inte säga nåt. Jag svarade ”skönt att du inte tröttnat, för snart har du en till”. Då reagerade hon med ett ”VA? Är det sant?!” Sen kom ett glädjetjut. Sen satt vi länge och pratade om det. Hon lyssnade när jag berättade om min rädsla. Sen la hon sina händer på min mage och sa ”nu ska vi be för er”. När hon bad om lugn för mig och beskydd över oss båda insåg jag plötsligt att det är just den kärleken jag kommer få för min lilla mask. En kärlek som är större än allt annat. Moderskärlek.
Min mamma är den modigaste jag vet, hon vågar älska på en gång. Med henne blir jag också modig. Modig nog att älska.
God natt min lilla mask. Du är älskad!