VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Förlossningsöverraskningar

Lady Dahmer: http://ladydahmer.alltforforaldrar.se/index.html, Apan http://apans.se/

Lady Dahmer: http://ladydahmer.alltforforaldrar.se/index.html, Apan http://apans.se/

 

Jag såg precis det här klippet om förlossningsöverraskningar, som två av mina favoritbloggare gjort. Jag gillar ju dessa ärliga kvinnor som berättar som det är! Inget onödigt romantiserande där inte!

Jag har slutat bli rädd för förlossningsberättelser nu när jag ska föda själv. Det kan tänkas märkligt, men så är det iaf. Det jag varit rädd för hela mitt liv har släppt nu när det är min tur.

Jag tror ju att det är väldigt personligt hur man upplever det. Ingen har sagt att det ska vara lätt! Men ingen har heller sagt att det inte var värt det, kvinnor gör ju om det hela tiden! Det jag har hört många säga är att just rädslan är värre än själva smärtan. Så skrämmer man upp sig själv och matar rädslan blir det nog värre.

Själv har jag alltid varit livrädd för förlossning och bestämde mig tidigt för att aldrig föda barn. Jag skulle adoptera eller skaffa man med barn(vilket jag även gjorde), men något hände när kärleken kom in i mitt liv, rädslan försvann. Jag slutade oroa mig för att bli gravid, för kärleken till min man var större än rädslan. Sen när jag väl blev gravid(och jag slutat förneka faktum) försvann förlossningsrädslan lite i taget. Egentligen är de där dygnen ingenting mot rädslan för att bli mamma, jag ska ansvara och oroa mig för mitt barn resten av livet, GAAAAH!!! Det kan skrämma mig!

Nu på sluttampen växer kärleken till mitt barn, och ju mer den växer, växer längtan efter att få träffa honom. Då är smärtan inget som fyller mig med skräck, kärleken och längtan blir större på något sätt. Visst är jag nervös lite och från, men det känns mer som scenskräck, snart är det min tur, iiih! Snart ska jag det största och antagligen jobbigaste jag gjort! OCH snart ligger han i mina armar och jag får ligga och bara stirra och lukta på han! De följs åt dom där två sakerna så att det blir omöjligt att bara vara rädd.

Ja, det må låta flummigt, men så har det funkar för mig iaf! Så nu är jag redo att höra hur andra har klarat det, jag är bara nyfiken på andras förlossningar och skräms inte av det alls. Det peppar och förbereder mig inför mitt största performance nånsin!

Kommentera

Förlovning

Idag fick jag reda på att min kära medmage gått och förlovat sig med sin pojkvän. Härliga nyheter! Grattis till ett fint par!

Det fick mig att tänka på vår förlovning…

Jag tror vi alltid sett varann som något större än en stilla flört eller pojkvän/flickvän. Vi flyttade ju ihop nästan på en gång och var redo att satsa för alltid, även om osäkerhet och frågor fanns så klart. Micke har aldrig velat gifta sig, och jag har aldrig velat ha egna barn. Ändå har vi i tryggheten av kärleken till varann släppt våra rädslor och satsat på detta stora och läskiga, nu är vi gifta och jag är höggravid.

midsommarkärlek

 

Midsommarafton 2011  förlovade vi oss. Vi gick iväg till vår utkiksplats i skogen, och där, på en filt, skålade vi med skumpa och åt något som skulle föreställa jordgubbar doppade i choklad(då jag tagit fel choklad, och köpt en med nötter i  såg det mer ut som bajsklumpar än romantiska jordgubbar i choklad). Vi läste  upp var sitt kärleksbrev för varann, och bestämde oss att nu var det vi för alltid. Vi grät och skrattade åt hela grejen om vartannat. VI bytte presenter, jag fick ett halsband och han fick ett gammalt fickur av mig. Sen kom myrorna, som hört att det var fest, och det missunsamma regnet, så vi gick hem, kära och nöjda.

Vi hade inga ringar på oss då, vi ville vänta på vigselringarna. Men Micke, som är pysslig och konstnärlig  till tusen, gjorde ett par halsband till oss. Den gjorde han av en vril som han för längesen hittat i skogen, ett läderband och två ringar. Vrilen var formad som ett anatomiskt hjärta när han hittade den, så det blev en symbolik i det att han delade sitt hjärta med mig. Han delade på den och gjorde oss var sitt halsband, med en ring i(de vi har på oss på bilden). Dessa halsband. hänger på väggen i sovrummet nu, och jag blir alldeles varm i magen när jag ser dem och tänker på den där dagen.

 

Kommentera

Shoppinglista

Har börjat titta på barnvagnar och annat som kan vara bra att ha nu när man blir mamma ”på riktigt”.

Mina topp fem är:

 

1. Barnvagn. Ska man åka runt ska det vara med stil och finess!

2. En skötväska med plats för mycket som säger allt annat än "i mig ligger det våtservetter och en nedbajsad blöja i en bajspåse"

 

3. En praktisk amningstop

 

4. Varma kläder till barnet, varför inte inspirerat av Chewbacca?

 

5. En vagga. Men inte en sån där gullig, fluffig sak, nåt som är lite mer coolt, lite mer metal.

Kommentera (1)


Vecka 33

Bild till vänster lånad av Babycenter.. Till höger är min alldeles egna mage.

Jag vet, jag säger det varje gång, men…Shit vad tiden går! Nu läser jag inte mycket om utveckling och sånt, det händer inte så mycket mer än att det växer och jag blir tröttare. Orken är slut, har som ständig mjölksyra i kroppen och att gå upp för backen till fritids och lämna Arvid är som ett maratonlopp på morgonen. Ja, jag VET det kommer bli tyngre, jag får säga det till mig själv idag: Vänta du bara… En annan sak jag sluppit fram tills nu är svullna händer och fötter. De känns varma och lite ömma. Igår grattade mig busschauffören till mitt välsigna tillstånd, så vi kan säga att det officiellt syns nu! Jag får ofta höra hur liten magen är, känner mig nästan konstig som inte växer mer, men jag vet  att jag är lyckligt lottad som slipper bära så tungt som andra. Att min lilla mask mår bra, det är det viktigaste!

 

Bild till vänster lånad av Babycenter.. Till höger är min alldeles egna mage.

 

Detta säger min lilla app om vecka 33

”Nu väger bebisen ungefär 2 kg och är cirka 44 cm lång. Nu bör bebisen (åtminstone för dig som är förstföderska) göra sig redo inför födelsen genom att vända sig upp-och-ner, så att huvudet pekar nedåt i bäckenet.

Under de kommande veckorna håller din barnmorska ett öga på bebisens position – vissa bebisar får för sig att de ska vända sig uppåt igen.

Din bebis kranium är fortfarande lite mjukt, eftersom benen inte riktigt sitter ihop ännu så att huvudet lättare kommer ut under förlossningen. Människor föder barn med ovanligt stort huvud i förhållande till mammans bäcken. Övriga delar av bebisens skelett hårdnar däremot nu och huden håller på att bli mindre röd och skrynklig i och med att bebisen lägger på sig underhudsfett.

Om du är förstföderska, kanske bebisen vänder sig nedåt denna vecka och fixerar huvudet mot livmoderhalsen. (Detta händer i ungefär hälften av alla förstagångsgraviditeter.) Om du är omföderska, är det vanligt att detta inte sker förrän sista veckan innan bebisen föds – och i vissa fall inte förrän förlossningen börjar. Vill du föda utan medicinsk smärtlindring? Här kan du läsa om icke-medicinska (‘naturliga’) metoder. ”  (Texten är lånad från se.babycenter.com)

 

Jag misstänker att den där smärtan som då och då känns i revbenen är ett par ben som sträcker på sig uppåt nu, men jag gissar bara. En annan sak som säger att han vänt på sig är att mensvärken är tillbaka, har ont nästan hela tiden långt ner, vilket kan vara ett tecken på att huvudet börjar fixeras och trycker nedåt.

Tiden går och det börjar bli dags att shoppa lite och fixa det som ska finns när han kommer ut. Vad nu det är?

Kommentera (4)

Vänta du bara…

Det är något jag får höra så ofta nuförtiden. Jag har haft mycket problem med magen och mycket ont i mage  och leder på sistone. Det märkliga är hur ofta kvinnor som fött barn, när de hör mig säga något om smärtan jag känner, svarar ”Vänta du bara…”. Långt ifrån alla, men ändå, de säger det på ett sätt som inte kan tolkas annat än som översitteri. Som att de är med i en klubb som man bara får vara med i om man lidit sig igenom en förlossning. Allt annat är meseri!

Jag har nog nämnt det förr, men det händer så pass ofta att jag säger det igen… Vad är grejen?! Har jag förlorat rätten att känna smärta? Vad vill man uppnå med en sån kommentar? Tror man att jag inte förstår att det gör ont att föda? Tror man att man hjälper mig förbereda mig inför förlossningen genom en dryg kommentar? Tror man sig vara empatisk när man slänger ur sig ett ”Vänta du bara…”? Jag säger bara VAD ÄR GREJEN?!
Det enda jag kan komma fram till är bekräftelsebehov. Har dessa kvinnor inte fått bekräftelse nog och försöker bearbeta sin egen smärta genom att ta ut det över andra?

Snälla Gud, påminn mig om att inte bli sån när jag stöter på en förstföderska! Hjälp mig istället lyssna och vara ett stöd. Sådär som jag även fått uppleva kloka kvinnor omkring mig vara. Hjälp mig även fokusera på dessa kloka kvinnors stöd och lyssnande, och släppa resten!

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna