Jag har läst att jag borde känt något i ett par veckors tid nu. Vissa säger att det känns som att ha en liten fisk i magen, andra att det är som gaser. Det är svårt att avgöra för en förstföderska som jag.
Det märkliga är att jag inte känt nåt mer än någon enstaka gång när jag lagt mig för natten. Då har det känts som att vara bubblig i magen o då har jag funderat på om det är en bebis? Så plötsligt, redan dagen efter ultraljudet började jag känna, och tydligt med. Kanske var det en spärr som släppte? Jag kanske hade svårt att förstå att det var någon där, på riktigt? Eller så var det att barnmorskan tryckte med kameran så jag fick känna precis var han är. Det gjorde det lättare att identifiera hur det känns när han rör sig. Han rörde sig mycket under undersökningen med. O nu känner jag han, och inte så lite heller! Mest känner jag han på natten när jag lagt mig. Det är ganska läskigt just nu, jag hoppar till när han rör sig. Men vad gör man? Man kan inte springa ifrån en en alien, det vet jag ju. Det är kanske löjligt, men jag kan inte låta bli att tänka på Alien.
Mer obehagligt än mysigt är känslan iaf. Det kommer ju plötsligt och ibland blir jag kissnödig när han rumsterar omkring mycket. Men jag behöver inte undra om han lever, för det låter han mig veta ofta. Jag vänjer väl mig, och dessutom gör det allt mer verkligt.
Kommentera