Så kom äntligen dagen. Jag tycker tiden gått så långsamt. Natten innan bröt jag ihop igen(ja, det är synd om Micke som får ta det varje gång) och nerverna tog över helt. All rädsla för vad jag skulle få veta kom över mig. Jag har sett ultraljudet som dagen jag ska få veta om jag kan slappna av eller inte. Om plutten min mår bra och har det bra. Det var längesen jag var så nervös. Som tur var fick vi komma in på en gång. Jag var kallsvettig. Lite orolig också för att vi skulle få samma som sist, en man som sa sammanlagt tio ord och hade kalla händer. Nu fick vi en varm och trygg kvinna som tyckte allt jag sa och gjorde var logiskt och helt naturligt. Innan hon började undersökningen satt hon och berättade vad hon skulle göra, att undersökningen tog tid och undrade om vi hade några frågor. Jag minns inte mycket av det, för allt jag kunde tänka på var ”KOM IGEN NU” och ”tänk om det inte är något där?”. Hon började undersökningen på sidan och sa att det kan vara svårt att hitta barnet på en gång, så jag inte skulle oroa mig. Jag kom att tänka på min svägerska som berättade att när de började hennes undersökning från sidan på magen så syntes inget först, så jag skulle inte oroa mig. När hon satte kameran mot magen kom min mardröm tillbaka till mig och bilden på mitt barn med ett tyst hjärta. I en halv sekund hann jag tänka på det innan bilden dök upp. Det första som syns, på en gång, är ett huvud och en hand som vinkar. Ett ”Hej” slapp ur mina läppar automatiskt. Sen skrattade jag chockat till, så kameran flög iväg. Jag o Micke tittade på varann och log, där är hen! Ja, det vinkades o höll på nåt alldeles, så kameran hade svårt att hänga med. Det var som att plutten visste att vi tittade, och visade upp sina bästa tricks. Ingen fråga om det barnet levde eller inte! Älskade unge!
Resten minns jag inte så väl, jag kämpade med att hålla känslor tillbaka, så jag inte skulle störa undersökningen. Det kändes overkligt och galet. Mitt barn, där på skärmen! Vi höll varann i handen och log och var tagna av stunden. Micke slutade inte klappa o klämma på mig under hela undersökningen.
Barnmorskan gick igenom allt noggrant. Det är imponerande vad dom kan se. Hon tittade in i munnen efter gomspalt, in i hjärtat och kamrarna, hjärnan och alla viktiga delar inne i kroppen. Allt var precis som det ska vara, och barnet växer fint. De får ju inte säga att barnet är friskt, för det kan man inte garantera, men allt var normalt, vad hon kunde se.
Hon tog en paus för att beräkna födelsedatum och exakt ålder. Sen tog hon reda på könet, eftersom vi hade frågat om det. Vi fick även lyssna på det lilla hjärtat som slog. Det var något av det finaste jag hört, som den ljuvaste och märkligaste symfoni i mina öron.
Plutt, du finns fortfarande! Du är en pojke, och vårt möte är beräknat till 3 oktober. Såå coolt!
Nu är jag slut, av lättnad och känslostormar. Nu ska jag bli en lugnare mamma, jag lovar…att försöka iaf.
Pussmun deluxe!
Kommentera