VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Halvvägs!

20

Nu är jag i vecka 20! Det innebär att halva tiden gått. Det gick fortare än jag trott  så då är det inte så långt kvar? Nä, så enkelt är det nog inte. För det första visste jag inte ens om att jag var gravid de första fem veckorna. För det andra är det segast på slutet, tror jag. Då går nog dagarna sjukt långsamt.

Såhär mitt på kan jag berätta att jag känner mig lugnare. Mycket på grund att jag känner hur min lilla sparv fladdrar där inne, och att snart passerar vi nästa gräns. Runt vecka 24 eller 25 är det nämligen så att barnet överlever om det föds för tidigt. Fast jag vet att det inte är det bästa för ett barn, att födas för tidigt, så är det ändå skönt att veta att vi snart är där.

Tröttheten har gett med sig mycket, och jag känner mig mer rörlig. Huggen kommer inte lika ofta, och ömheten är på väg bort, känns det som. Jag somnar inte överallt längre heller, vilket är skönt med.  Mest för det sociala livet. Micke lämnar rummer en stund, sen när han kommer tillbaka har jag däckat på en minut.
Nätterna kan vara lite störiga, är ofta täppt i näsan och andfådd när jag lägger mig.
Storleksmässigt börjar magen kännas lite inträngd i kläderna. Även om jeansen är stretch har jag börjat knäppa upp dem när jag sitter ner. Snart är det dags att tänka över den biten.
Jag tog tag i hela garderoben nu, rensade ut sånt jag inte kan ha eller kommer kunna ha på ett år iaf. Det blev mer än jag trott. Skönt att rensa ut, lite oroande att inte kunna ha mina kläder och min stil på ett tag. Vill inte fastna i cirkustältträsket, färgglada tunikor med mycket plats för magen. Suck!

Så här säger gravidsidorna:

text lånad från www.1177.se

text lånad från se.babycenter.com

Jodå, jag känner igen mig i det här, man flåsar för inget!

Babycenter har för övrigt den bästa gravidappen. Den berättar om allt som händer och ger tips om sånt som kan vara bra att tänka på. Den har även länkar till mer info om olika ämnen, om man vill ha det.

Kommentera

Plötsligt var du där!

Bild från http://io9.com

Jag har läst att jag borde känt något i ett par veckors tid nu. Vissa säger att det känns som att ha en liten fisk i magen, andra att det är som gaser. Det är svårt att avgöra för en förstföderska som jag.
Det märkliga är att jag inte känt nåt mer än någon enstaka gång när jag lagt mig för natten. Då har det känts som att vara bubblig i magen o då har jag funderat på om det är en bebis? Så plötsligt, redan dagen efter ultraljudet började jag känna, och tydligt med. Kanske var det en spärr som släppte? Jag kanske hade svårt att förstå att det var någon där, på riktigt? Eller så var det att barnmorskan tryckte med kameran så jag fick känna precis var han är. Det gjorde det lättare att identifiera hur det känns när han rör sig. Han rörde sig mycket under undersökningen med. O nu känner jag han, och inte så lite heller! Mest känner jag han på natten när jag lagt mig. Det  är ganska läskigt just nu, jag hoppar till när han rör sig. Men vad gör man? Man kan inte springa ifrån en en alien, det vet jag ju. Det är kanske löjligt, men jag kan inte låta bli att tänka på Alien.

Bild från http://io9.com

 

Mer obehagligt än mysigt är känslan iaf. Det kommer ju plötsligt och ibland blir jag kissnödig när han rumsterar omkring mycket. Men jag behöver inte undra om han lever, för det låter han mig veta ofta. Jag vänjer väl mig, och dessutom gör det allt mer verkligt.

 

Kommentera

(parentes)

Vad är det som säger att han inte kan ha den prickiga klänningen jag såg på Lindex?

Ok. Jag vill bara säga att jag är väldigt lycklig över min fina lilla pojke. Jag är väldigt tacksam över att allt är som det ska, och lättad över de goda nyheterna.
Så nu tänker jag ta mig en liten liten stund till att vara ärlig och smått otacksam…

JAG VILLE JU HA EN TJEJ!!!!

De få gånger jag tänkt på mig själv med ett barn så har det alltid varit en liten flicka. Jag kommer på flest fina flicknamn och det finns så många killar i närheten med. Arvids kusin är kille, syrrans två barn är killar, osv…

Nåväl…jag satsar på en Bruno, min fantastiska gudson som helst av allt vill vara Pippi, klär ut sig till henne så ofta han kan, går i klänning för det mesta, och har inga behov av spindelmannen i sitt liv. Så kan han ju bli, och risken är stor med de föräldrar han har, som anstränger sig för jobba emot könsnormer.

Vad är det som säger att han inte kan ha den prickiga klänningen jag såg på Lindex?

Nä, precis!

Så, nu är det ute och jag ska sluta gnälla om det. Nu ska jag bara vara tacksam!

Kommentera

Ultraljud!

DSC_3200

Så kom äntligen dagen. Jag tycker tiden gått så långsamt. Natten innan bröt jag ihop igen(ja, det är synd om Micke som får ta det varje gång) och nerverna tog över helt. All rädsla för vad jag skulle få veta kom över mig. Jag har sett ultraljudet som dagen jag ska få veta om jag kan slappna av eller inte. Om plutten min mår bra och har det bra. Det var längesen jag var så nervös. Som tur var fick vi komma in på en gång. Jag var kallsvettig. Lite orolig också för att vi skulle få samma som sist, en man som sa sammanlagt tio ord och hade kalla händer. Nu fick vi en varm och trygg kvinna som tyckte allt jag sa och gjorde var logiskt och helt naturligt. Innan hon började undersökningen satt hon och berättade vad hon skulle göra, att undersökningen tog tid och undrade om vi hade några frågor. Jag minns inte mycket av det, för allt jag kunde tänka på var ”KOM IGEN NU” och ”tänk om det inte är något där?”. Hon började undersökningen på sidan och sa att det kan vara svårt att hitta barnet på en gång, så jag inte skulle oroa mig. Jag kom att tänka på min svägerska som berättade att när de började hennes undersökning från sidan på magen så syntes inget först, så jag skulle inte oroa mig. När hon satte kameran mot magen kom min mardröm tillbaka till mig och bilden på mitt barn med ett tyst hjärta. I en halv sekund hann jag tänka på det innan bilden dök upp. Det första som syns, på en gång, är ett huvud och en hand som vinkar. Ett ”Hej” slapp ur mina läppar automatiskt. Sen skrattade jag chockat till, så kameran flög iväg. Jag o Micke tittade på varann och log, där är hen! Ja, det vinkades o höll på nåt alldeles, så kameran hade svårt att hänga med. Det var som att plutten visste att vi tittade, och visade upp sina bästa tricks. Ingen fråga om det barnet levde eller inte! Älskade unge!
Resten minns jag inte så väl, jag kämpade med att hålla känslor tillbaka, så jag inte skulle störa undersökningen. Det kändes overkligt och galet. Mitt barn, där på skärmen! Vi höll varann i handen och log och var tagna av stunden. Micke slutade inte klappa o klämma på mig under hela undersökningen.
Barnmorskan gick igenom allt noggrant. Det är imponerande vad dom kan se. Hon tittade in i munnen efter gomspalt, in i hjärtat och kamrarna, hjärnan och alla viktiga delar inne i kroppen. Allt var precis som det ska vara, och barnet växer fint. De får ju inte säga att barnet är friskt, för det kan man inte garantera, men allt var normalt, vad hon kunde se.
Hon tog en paus för att beräkna födelsedatum och exakt ålder.  Sen tog hon reda på könet, eftersom vi hade frågat om det. Vi fick även lyssna på det lilla hjärtat som slog.  Det var något av det finaste jag hört, som den ljuvaste och märkligaste symfoni i mina öron.

Plutt, du finns fortfarande! Du är en pojke, och vårt möte är beräknat till 3 oktober. Såå coolt!

Nu är jag slut, av lättnad och känslostormar. Nu ska jag bli en lugnare mamma, jag lovar…att försöka iaf.

 

Pussmun deluxe!

 

 

Kommentera

Vad är det för dag idag?

Desserten: frusen päronmousse med karamell och päronsorbet. Mumma!

Idag fyller jag år. Grattis till mig! Tjohoo!
Jag kan berätta att aptiten är det minsann inget fel på längre, tvärtom, jag njuter av all möjlig mat! Det är som att smaklökarna kommit in i en ny dimension! Jag har blivit en matstönare, en som gör ljud när hon äter något gott.
Mamma är på besök, så vi frågade snällt om hon ville vara barnvakt så vi kunde gå ut, och det ville hon. Vi klädde upp oss och firade mig på stans finställe. Ett sånt där ställe där ägaren hälsar välkommen i dörren och berättar allt vi kan tänkas vilja veta om mat och dryck. Vi lyxade på ordentligt och började med var sin drink. Jag fick en god, syrlig alkoholfri drink som jag tyvärr glömt innehållet på. Sen var det trerätters och en god espresso som avslut. Vi var inte bara väldigt nöjda utan även sjukt mätta efteråt. En perfekt kväll. Tack mannen min! Om en månad är du min för alltid, sicket kap!

Desserten: frusen päronmousse med karamell och päronsorbet. Mumma!

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna