VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

På tåget

Sitter på tåget till Stockholm. Om en timma är jag framme. Det blir svårt att inte säga nåt på en gång. Känner mig absolut inte redo för frågor eller åsikter om hur jag ska sköta mig osv, jag behöver tid att förstå själv först. Samtidigt kommer de nog hjälpa mig förstå, genom att reagera, och jag får tänka högt allt det jag inte ens vågar tänka nu.

På fredag ska jag träffa några nära vänner. Shit, nu ska de få veta. Eller är jag redo? Klara jag av reaktionerna? Jag är inte där själv att jag kan känna glädje mer än små korta stunder. Inte utan Micke. Han vågar vara glad och då vågar jag med. Han säger ”Jag älskar er” i telefon nu. Det är modigt.

Varför vågar jag inte göra annat än oroa mig? Känna panik? Vara osäker? Flera gånger har jag tänkt ”tänk om jag berättar i Stockholm att jag är gravid så säger barnmorskan att är det inte? Pinsamt!”
Tre tester, varav en sa ”Gravid 3+”(gravid mer än tre veckor). Ändå tror jag inte på det. Inte på riktigt.
Jag tror rädsla är min grej. Jag är så rädd för att vara gravid av flera anledningar. Men just nu handlar det om att våga hoppas. Om jag inser att jag är gravid kommer rädslan inte försvinna. Den kommer bara byta fokus. Då kommer jag bli rädd för att förlora barnet. Rädd för att inte vara gravid längre. Inse att det är det jag vill. Kanske kommer mitt liv kretsa kring att försöka om och om igen? Kanske blir jag en sån där besatt kvinna som inte känner sig hel om hon inte föder ett barn?
Jag är rädd för att gå in för det. Satsa allt på ett kort, ett osäkert kort som i nuläget lika säkert kan bli ett missfall som ett fött barn.

Förlåt mig lilla mask, men jag vågar inte älska dig än.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna