VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Imorgon…

…är det ultraljud! Jag längtar, mest för att få kontroll över situationen. Få reda på var jag är i graviditeten. Veta om du finns. Finns du där på riktigt, masken? Är du någon? Vem är du?

Mina rädslor:
Att du inte finns
Att du fanns med är död nu
Att du är skadad
Att du är ni

Din pappa är den tålmodigaste jag vet. Han är stark. Han tröstar mig när jag mitt i natten börjar gråta av rädsla. Rädsla att bli mamma, att ha ansvar, att måste orka, att bli en dålig förälder. För honom kan jag berätta om skuldkänslor över att inte känna mig så lycklig som jag förväntas känna mig. Den där glädjen jag förväntas känna är just nu mest oro. Det har inte med dig att göra, masken, du är älskad! Det är bilden av oss tillsammans jag inte får ihop. Jag, en mamma? Varför skulle det funka?
Masken, jag är rädd att skada dig, inte vara den bästa mamman för dig. Att inte vara redo.
Så, imon, min lilla mask, kommer jag få se dig, hoppas jag. Det kommer ge mig den kraft jag behöver. Längtar!
Ses imon, lilla fina mask. Nu måste jag sova!

Kommentera

Hälsningar från Sälen

BIlden lånad från: http://www.roflzoo.com/standing-seal.html

Bild lånad från: www.roflzoo.com

Dagarna går och jag har inte varit på ultraljudet än. Barnmorskan väntade på vårt beslut om fosterdiagnostiken innan hon skickade mig dit, men det hade inte jag fattat. Så nu väntar jag igen.

Mensvärken har lagt sig lite, tydligen är det värst i början när barnets boende ska byggas ut, så att säga. Det som däremot blivit värre är huggen. Barnmorskan förklarade att det är ligamenten som gör ont och inget farligt. Det är hormonerna som luckrar upp dem så att livmodern kan expandera. Jag ska vara försiktig med hastiga rörelser när jag är öm, och lyssna på kroppen, inte ta i eller lyfta tungt.
Annars känner jag mig stor och svullen. Allmänt sexig sådär som en flåsande, fisande säl.  Har även svårt med andningen, vet inte om det beror på förkylningen vi hade i veckan eller vad det är? Kanske stressymptom, det är mycket nu med bröllopsplanering och allt…
Skynda dig inte masken, jag behöver tid att vänja mig och förbereda!

Kommentera

Barnmorskan

Första besöket hos barnmorskan är gjord. Jag hade hoppats på ett gravtest, men när hon hörde att jag gjort tre stycken sa hon att det räckte med de tre jag gjort. Hrrmpf… Tydligen kan gravtest som visar negativt vara missvisande, men ett som visar positivt är aldrig missvisande. Där ser man!
Annars var det mycket info…minns inte allt ens. Jag fick med mig en bok, skönt! Nu har jag den att ställ min frågor till. Mycket prat om fosterdiagnostik var det med. Jag fyller 35 i år och har rätt till det. Jag fick foldrar med mig hem om det. Jag måste berätta för henne så fort jag bestämt mig för det, för vi vet inte hur långt gången jag är och det kan vara bråttom. Men när jag och Micke pratade om det efteråt var vi så överens om det att det känns helt meningslöst för oss att göra nåt sånt. Kollade på statistiken, det är tydligen större chans för missfall än att få reda på något viktigt. Vi riskerar alltså barnets liv för att ta reda på om det har Downs eller något annat handikapp. Man får dessutom reda på oddsen, inte hur det verkligen ligger till med just mig och mitt barn. Jag får alltså reda på hur stor risken är att jag bär på ett barn med handikapp. Vad ska vi göra med den informationen? Jag kan inte ta bort ett barn, tanken finns inte där ens. Så nej, vi gör det inte. Är det ett handikappat barn så får det vara så, det är fortfarande mitt barn. Förr eller senare får vi reda på det ändå.
Hon undersökte mig för hon trodde hon kunde känna på mig hur långt gången jag var, men det visade sig vara svårt. Hon kunde bara känna att livmodern var förstorad, så hon skickar mig på ultraljud. Skönt! Vill såå veta hur länge det är kvar!

Är väldans nöjd med min barnmorska, hon tar mig på allvar, lyssnar och är avslappnad i sitt sätt mot mig. Precis en sån jag önskade mig!

Kommentera

Storebror

DSC_2417

Jag glömde berätta vad Arvid sa när vi berättade att han ska bli storebror ju!

Jo, vi tänkte göra det till en kul grej, fira tillsammans som familj, så vi bakade en tårta. Eller…jag köpte rulltårta och aprikoser i burk och gjorde en ”blandtårta”. Den blev riktigt fin och god. På väg hem från dagis berättade vi att vi hade en överraskning till honom. Först när han såg tårtan trodde han att den var överraskningen. Men när vi satt oss för att fika berättade vi att överraskningen var att han ska bli storebror, och tårtan är för att vi ska fira det tillsammans. När han fick veta att han ska bli storebror blev han superglad o ropade ”WOHOOO ÄNTLIGEN! Det är precis vad jag önskat mig!”. Jo, han har ju tjatat om en lillebror ett tag. Medan vi åt tårta pratade vi om bebisar och tittade i boken ”Ett barn blir till”. Han fastnade särskillt för en bild med en liten, för tidigt född, bebis med platt rumpa.
Det roliga är hur en femårings tankeverksamhet funkar. För efter en stund av pratande, fikande och läsande i boken tittar han upp och säger ”Ok, nu vill jag ha min present, var är den?”.
Japp, överraskning betyder present i hans värld, och han hade glömt allt vi pratat om på en sekund.

Kommentera

Hemma igen

Skönt! Nu är jag hemma och det känns mer avslappnat. Hoppas sömnen blir bättre och allt blir mer verkligt. Sen var det nog med spänning att ha någon att berätta för varje dag. Svårt att få till den naturliga vardagen på det sättet.

Jag träffade fler vänner än vad jag brukar hinna med när jag är i Stockholm, och då blev det att jag berättade för fler än jag tänkt först, för det är svårt att undvika det enda som rör sig i mitt huvud. Vi hade planerat en festkväll till helgen så det var skönt att slippa ljuga om att jag inte ville gå ut. Inte för att jag inte dricker alkohol, men för att kroppen är så trött och gör så ont. De blev ett annat fokus när de visste, och vi hade en skön hemmakväll med sing star och annat mys.

Det är olika reaktioner jag fått, från berättelser om egna missfall, till glädjetårar och nyfikenhet. Allt är inte lätt att ta. En vän började med ”Du ska bara veta hur ont det gör att föda…ojojoj”. Mer än så hann hon inte innan jag surnade till och satte stopp. Jag sa till henne att såna saker behöver jag inte höra, det hjälper mig inte och jag vill inte prata om det. Jag är glad att jag sa ifrån. Sånt är så sjukt onödigt. För det enda som verkligen är sant är att graviditeten upplevs olika för alla, alla förlossningar gör ont, och ut ska barnet ändå. Att skrämma upp mig tjänar ingen på.

Så, nu bestämmer jag mig för att bara ta in det jag vill, och säga ifrån när det kommer något jag inte vill höra!

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna