ADHD har hjälpt henne att nå sina livsmål
Hon kan inte ljuga, har aldrig läst en bok, är beroende av struktur och kan, som hon själv uttrycker det, gå bärsärkargång om någon utan lov skulle flytta hennes saker.
Josefin Rådbo är präst, har ADHD – och är mycket lycklig.
– Jag har nått mina livsmål, mer tack vare än trots mitt funktionshinder, säger hon.
Nu, vid 30 års ålder, höjer hon blicken och försöker hjälpa andra och öka förståelsen för barn och vuxna med funktionshinder.
Som liten var hon klassens clown, alltid glad och busig.
Men med ett himlastormande humör.
– Jag förstörde en hel del saker, slängde ”obegripliga” böcker kring mig och kunde ibland dunka huvudet i väggen i ren frustration, minns hon.
Hon hann bli vuxen innan hon fick en diagnos; ADHD, en funktionsnedsättning som kan ta sig uttryck i bland annat impulsivitet, koncentrationssvårigheter – och hyperaktivitet.
– Då hade jag flyttat till Uppsala för att studera och hade inte mamma som sa åt mig att stänga av elvispen innan jag drog upp den ur gräddskålen…
Och människan som varelse är oerhört anpassningsbar. Josefin anpassade sin tillvaro och sitt liv efter sin nya kunskap om sig själv, hon fick medicin och hon jobbade stenhårt för att klara sina studier.
Hon har aldrig läst en bok – och hon påpekar att hon inte berättar det för att göra ”lång näsa” åt utbildningsväsendet, utan för att visa att det är möjligt att lära och utvecklas utan böcker och med funktionshinder.
– I skolsalarna och under föreläsningarna fyllde jag mina anteckningsböcker med teckningar, kurbitser, krokodiler och skojiga träd, men jag utvecklade samtidigt ett ”braigt” kom-ihåg. Jag lärde mig genom att lyssna på lärare och föreläsare. Vi människor är ju sådana att om vi har problem på ett område kompenserar vi det genom att vara bra på ett annat.
Hon menar att många yrken är direkt anpassade för människor med ADHD och förutsätter att utövaren är aktiv, idérik och ständigt beredd att formligen kasta sig in i och över nya uppgifter.
– ADHD förknippas ofta med bråkiga unga män med problem att anpassa sig till samhället. Det är en fördom! ADHD är bara bokstäver på ett papper och varje individ, varje människa med ett funktionshinder, är unik och har – som, alla människor – sina vanor, behov och egenheter. För mig handlar det om att jag måste planera och strukturera min tillvaro. Ingen får röra mina saker och störa min ordning och det är en fördel att vara öppen med det så att omgivningen känner till det. Men samtidigt vore jag inte jag utan mitt funktionshinder.
– Och vi skriver faktiskt år 2013 och samhället ska vara anpassat till och utgå från att alla är olika, att alla behövs och att alla har sitt att bidra med.
Själv har Josefin lyckats med allt hon föresatt sig; hon gick 5,5 år vid universitetet, har fått jobb och har bildat familj. För drygt fem månader sedan fick hon och maken Mattias en dotter, Signe.
– Jag är fantastiskt lycklig, säger hon.
Redan som fyraåring deklarerade hon att hon skulle bli antingen präst eller ”som Nils Poppe”, en av svensk films stora glädjespridare. Men det ena utesluter inte det andra. Josefin har på sätt och vis tagit skolålderns roliga timme till vuxenlivet och Svenska kyrkan.
– Nu när jag är lite äldre inser jag att för att vara en bra clown och glädja människor måste man ha ett djup, en närhet till allvaret. Även om jag kan upplevas som lättsam tror jag att jag också har en förmåga att få människor att tänka lite längre. Och som präst, ett yrke eller kall där man ibland måste gå från dop och bröllop till begravning, är det en styrka att kunna vara med sina medmänniskor i stunden, för att sedan släppa och gå vidare.
Hennes budskap till andra människor – man skulle kunna kalla det Josefins budord – är att ett funktionshinder egentligen inte utgör en begränsning, utan en möjlighet att komma vidare och nå nya höjder.