När jag var cirka 6 år tog jag min mammas safir och diamantring och gick ut och lekte med den. Den försvann någonstans. Jag minns till och med hur jag letade i grannarnas sandlåda efter den. Jag minns att jag inte kunde komma ihåg var jag hade lagt den eller ens hur jag tagit den med mig.
Men i mitt lilla barnhuvud tycktes det självklart att den här ringen hade försvunnit i den där sandlådan och så har berättelsen om denna ring gått sedan dess. Det var inte tal om förlovningsring eller något annat mycket sentimentalt men det var en fin ring.
När gubben frågade om jag inte ville ha en lite finare ring för att fira kärleken visste jag genast vad jag ville ha. Något i huvudet sade mig att det skulle vara en ring i vitt guld med safirer och diamanter och det blev precis detta.
Jag har den här ringen på mig ibland men den triggar inga minnen. Jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad jag gjorde med mammas ring. Kanske var det inte ens jag som tog den. Men nu har jag ivarje fall en lika fin ring och det känns särskilt. Den har inte lika djupt blåa safirer men annars är det i stort sett samma ring.
Mamma har aldrigt varit arg på mig för den där ringen som kom bort. Vi har faktiskt inte pratat om det sedan dess. Kanske vet hon något som jag inte vet. Ja, så är det nog. Vi mammor vet en hel del som våra barn aldrig får veta!
