Det finns många sätt att uppfostra barn på och det finns lika många rätt som det finns fel. Ofta tycker de flesta föräldrar att alla andra gör fel och att det enda rätta sättet är på deras egna men så är det ju inte. Det är bra att vi har olika uppfostringsmetoder för det är en stor anledning till varför vi blir olika individer.
Jag tycker det är intressant att se på hur andra föräldrar tar itu med svåra situationer och deras småbarn och jag tycker om att lära mig nya sätt att hantera mina barn när de är ”omöjliga” enligt mitt tycke. Med nya metoder avleds barnen och det blir genast enklare.
Det svåraste för oss här hemma gällande uppfostran är att göra LIKADANT. Det går inte. Vi är väldigt överens om hur vi vill att barnen ska formas och med vilka metoder vi vill få dem dit och hur vi ska göra som föräldrar för att samarbeta men det slutar med att vi gör på varsitt sätt i slutändan och det blir kaos hemma på grund av det. Vi har fortfarande inte tagit oss ur problemet men vi har börjat prata om det och vi måste ha uppföljningar kring hur vi faktiskt gör veckovis för att ge feedback till varandra på sådant vi inte ser hos oss själva. Vi har samma mål men tillvägagångssätten är inte likadana och det behöver inte vara exakt på pricken men någorlunda iallafall.
När jag är ensam hemma med barnen eller när Anton är ensam hemma med barnen gör vi på två olika sätt och det är okej för mig, för Anton också men när vi är hemma allihopa gör vi fortfarande på två olika sätt och då krockar vi, förstår ni? Båda blir frustrerade och det går över i frustration på barnen som inte lyssnar (särskilt Chloéy) men det är inte så konstigt när hennes mamma och pappa ger olika anvisningar.
Nu var det några dagar sedan vi pratade och det har blivit bättre men vi kommer behöva den där återkopplingen ett par veckor framöver för att komma underfund med det här för det är inte enkelt.
Hur gör ni?
För många månader sedan skrev jag ett inlägg om hur jag tror att Anton och jag blir som föräldrar. Frågan jag tänker svara på i det här inlägget är om det har stämt överens med hur vi faktiskt är idag. Barnen är inte så gamla men Chloéy är tillräckligt gammal för att vi ska kunna börja med lite uppfostringstekniker. Så hur är vi som föräldrar just nu då?
Vi är fortfarande lugna föräldrar som ofta tänker ”det löser sig” men jag är lite mer stressad efter att James kom för det går inte vara riktigt lika lugn. Chloéy far omkring överallt och det är aldrig lugnt där hon befinner sig men om det händer henne något brukar vi hantera det på ett lugnt sätt som vi alltid har gjort.
Spontana? Nja det tycker jag inte. Jag har stressat många gånger för att hinna med i andra människors tempo men jag har dragit slutsatsen att det inte är värt mödan vi får då. Vi måste stressa jättemycket och barnen blir ofta ledsna då och vi blir på dåligt humör så det slutar med att det vi hade tänkt göra inte blir så roligt som förväntat.
Ett bra samarbete har vi inte alltid. Det kommer och går skulle jag vilja säga. Periodvis gör jag mer än jag kan, vill och orkar även fast Anton kan hjälpa till. Vi har dock blivit bättre sedan James kom att ta hand om varsitt barn. När det bara var Chloéy var det mer orättvist för då drog Anton sig undan mer. Nu är det inte så!
Jag är fortfarande den mest tålmodiga av oss två. Antons temperament är alldeles för dåligt och det gör att han blir arg i onödan. Chloéy förstår inte så mycket men när hon gör något hon inte får vet hon oftast om det. När vi sedan säger till henne och hon inte lyssnar skärper vi tonen lite och så gör vi om och om igen. Anton höjer rösten lite väl fort ibland, det gör jag också, oftast när jag är stressad när jag tar hand om båda barnen när Anton är på jobbet.
Jag tror fortfarande att jag kommer vara den stränga föräldern och Anton den snälla. Anton har faktiskt visat att han också kan vara bestämd och envis med kvällsrutiner (nattning för det mesta) men han kommer nog ändå vara snällare än mig när barnen blir äldre.
Vi är båda väldigt kärleksfulla och gosar, kramar och pussar mycket på Chloéy som behöver det mest. James får uppmärksamhet på kvällen när hon sover.
BVC sköterskan har sagt att barnen inte behöver mer än kärlek, lek och sina föräldrar som finns där när de är så små. Jag oroade mig över att Chloéy är uttråkad här hemma med mig för att jag inte tar mig ut så ofta som jag trodde att hon behövde. Enligt sköterskan så kan Chloéy inte känna sig uttråkad på det viset, hon nöjer sig med att vara hemma med mig och leka med sina saker. Jag har lite svårt för att ta mig ut ur lägenheten med båda barnen för att vi bor på andra våningen utan hiss för det är ingång på utsidan (ingen trappuppgång utan ett trappa utanpå). Jag försöker så gott jag kan när jag är hemma själv och det blir alltid protester från något av barnen när jag ska ta med dem ut.
Vi håller tummarna för att vi ska få en marklägenhet!
