VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Jag ser mig själv

Chloéy 2 år och 7 månader:
”Nu tittar du på mig lilleboo, du få inte göla så”
Så håller hon varsin hand om James små kinder så att han tittar henne rakt in i ögonen.
En sekund senare råkar hon se sina fingrar som var målade med nagellack och byter genast tema till
”Kolla lilleboo, jag har målat naglarna”

Alltså jag vet inte hur många gånger per dag som jag flinar, småskrattar och skrattar för att barnen men särskilt Chloéy säger så roliga, ibland mogna men barnsliga saker. Hon verkar vara så förståndig och helt plötsligt har hon börjat säga tack hela tiden och vi har legat på i många veckor med att barnen ska säga tack och i två dagar har Chloéy sagt tack till allt.  Varenda sekund är hon på James och ska säga åt honom vad han ska göra och vad han får och inte får göra som att hon är hans mamma. Just idag bad jag båda barnen städa deras rum och Chloéy började snällt städa utan protest medans James drog ut sitt täcke, kudde och snuttefilt till vardagsrummet för att mysa. Hon städade verkligen ordentligt och ena sekunden var hon bakom dörren och donade, nästa låg hon under sin säng och plockade haha. Sedan när James kom in för att leka fick han absolut inte röra en enda leksak och då sa hon bestämt att han inte fick leka för att hon städar. Jag försökte övertala henne om att ge honom en leksak men det slutade med att jag fick ta ut James för jag ville ju berömma Chloéys beteende den här gången och inte låta James stöka ner.

Det händer väldigt ofta att jag stannar upp och frågar mig själv om inte Chloéy gör precis som jag. Hennes beteende är väldigt likt mitt eget och det är nästan läskigt när jag ser det ibland och jag får tillbakablickar från när jag var liten och så går det upp ett och ett annat ljus för hur jag förmodligen beter mig för tillfället. När jag har perioder med mindre tålamod så tenderar jag att höja rösten mot barnen och det märks redan första dagen och Chloéy försöker överrösta mig och spänner ögonen i mig medans hon säger åt mig något. Herregud tänker jag, gör jag verkligen så? Ja det gör jag och då ändrar jag mig ganska snabbt och då gör barnen det också. Är det inte häftigt att våra barn härmar oss varenda dag för att de en dag ska kunna vara helt självständiga och hantera alla möjliga situationer? Det är både häftigt och läskigt för tänk så mycket som kan gå fel! Jag kan inte ändra beteende när de är 20 och förvänta mig att de förändras utan de viktigaste åren är de tidiga åren tror jag och därför försöker jag anpassa mig till hur barnen reagerar som när jag märker att de skriker för att jag skriker så det är tur att jag är medveten om att det beror på mig ibland och inte bara på trotsåldern.

 När jag är arg säger jag ”nu är jag arg på dig Chloéy/James för att du….” så tror ni inte att den lilla donnan Chloéy säger likadant när hon är arg. ”Jag är arg nu” och så gör hon sin allra suraste surmun som får mig att tycka att hon är världens sötaste. När jag säger åt James att han inte får göra något så är Chloéy där direkt för att berätta för James att han gör fel vilket inte är helt okej för mig för det är jag som bestämmer vad som händer och vad som ska sägas men hon kan liksom inte låta bli när det gäller honom för hon testar väl mina metoder på honom haha.

Jag är så tacksam över mina barn och jag  kan ärligt säga att jag både hoppas och önskar att vi får ett till syskon till barnen om några år (absolut inte nu)! Jag tycker att det är så mysigt att sitta i soffan och hänga med dem, att gå ut och leka när vi har rätt kläder på oss, att ta en fika eller äta ute för att vi sällan gör det, springa runt och jaga varandra i lägenheten tills någon trillar och vi måste lugna oss, morgonmysa i sängen eller mitt i natten om någon av dem kommer in till oss och somnar tätt bredvid. Jag tycker det är jätteroligt att pyssla med Chloéys hår och att jag otroligt nog FÅR sätta upp det  i tofsar, med spännen och alla möjliga små krimskrams hon ska ha på sig. Även James får sig ett och ett annat spänne och ett gummiband i håret men han är hemskt håröm så även fast han vill så ångrar han sig när jag tar honom i håret så istället går han runt med 766544 armband på samma arm och är supernöjd haha!

Det ska verkligen bli spännande att se vilka egenskaper barnen får framöver och vilka de tar efter mig och Anton, vi har så mycket att se fram emot<3

20180123_101338 20180105_154642

Kommentera

Pappa duger precis lika bra!

Jag är inne i en väldigt bra period med barnen nu och jag känner att jag kan njuta av att vara med dem och det är inte bara gnäll på dagarna men det är alltid gnäll haha. Både James och Chloéy är mamma-grisar och det tär på både mig och Anton men nu märks det tydligt att Anton tycker det är jobbigt liksom jag tycker att det är jobbigt när båda klänger på mig. För honom är det tvärtom, han blir ledsen för att barnen inte vill vara med honom och det vet jag inte hur det känns. För någon dag sedan skulle vi ta barnen till förskolan som vanligt och då flippade det ut totalt. Barnen skrek efter mig och jag försökte vara pedagogisk som jag brukar och mitt tålamod höll ganska bra. För Antons del var det inte riktigt så. Han blev frustrerad över att barnen vägrade göra allt han sa och så fort han rörde vid barnen så kastade dem sig och började skrika. Till och med Chloéy gjorde det och det är inte likt henne ska jag säga så hon var väl bara morgontrött… James däremot hade panik och dels berodde det på att hans snuttefilt var i tvättmaskinen för att det skedde en olycka med den ihop med James blöja på morgonen och hans snutte är hela hans värld förutom mig som han gärna gosar ihjäl. Han grät hysteriskt på grund av att han inte fick ha snuttefilten med bajs på och det var bara jag som kunde lugna ner honom genom att hålla honom hårt och nära för annars slängde han sig.

Jag lämnade barnen själv den morgonen för Anton gav upp och var som sagt arg, frustrerad och ledsen inombords så vi pratade när jag kom tillbaka. Jag visste inte att han kände som han gör innan vi satte oss ner i soffan och talade vett i varandra men nu vet jag och vi kom fram till flera saker att tänka på. Nummer 1 – att det inte är okej att skrika på barnen för det är helt fel uppfostran tycker jag och hur ska barnen lära sig att inte skrika på oss om vi skriker på dem när det är kaos hemma?! Nummer 2 – Anton ska få mer tid med barnen på helgerna utan mig så att de inte kan gå till ”mamma” när det blir lite jobbigt. Nummer 3 – Anton ska lämna barnen själv framöver så att barnen är mer lugna vid lämningarna (idag bröt Chloéy totalt ihop för att hon ville att jag skulle göra allting fastän Antons snällt stod bredvid och är fullt kapabel att göra exakt samma saker).

En bra princip när man har små barn och tycker att det blir för mycket ibland är att gå ifrån en stund och stänga in sig i ett rum, andas lite och ta nya tag för när man fortsätter i de allra värsta stunderna så blir det aldrig bra! Jag tycker att jag lärde mig det när barnen var pyttesmå men jag tror att män och pappor över lag har svårare att lugna sig och ge tålamodet en chans. Barnen är värda mer än dåligt tålamod och skrikande föräldrar så om ni anser att ni har sämre tålamod så är det enda ni kan göra att öva upp det.

För Antons del handlar det inte bara om att han blev ledsen för att barnen inte ville vara med honom, det handlar om att inte känna sig tillräcklig som förälder och det tror jag att många känner igen för det har nog alla känt. Jag också men i andra sammanhang som när James kom till världen och Chloéy fortfarande var min lilla 11 månaders bebis som krävde mycket uppmärksamhet jag inte kunde tillgodose henne. När jag hade tenta förra veckan kände jag mig otillräcklig för att jag prioriterade att studera när jag helst ville umgås med barnen men jag stod ut och det ger resultat men all tid är värdefull tid. Så ni föräldrar som inte känner er tillräckliga för att barnen har mamma vs pappa perioder vet jag inte hur ni känner men jag kan tänka mig in i era situationer och jag tror att en stor anledning till att barnen väljer en av sina föräldrar beror på hur ofta man träffar dem. När Anton var pappaledig var det inte alls samma tjat om ”mamma” för då dög Anton lika bra men nu när han arbetar heltid som han för första gången gör sedan barnen kom så ser han bara barnen någon timme på morgonen och kanske en stund innan läggdags på kvällen men mer än så är det inte. Helgerna är avgörande och samtidigt som Anton vill umgås med barnen så vill han ha tid för sig själv också och det förstår jag. Mitt schema är mer flexibelt med få fasta tider i skolschemat men jag försöker att inte studera så mycket på kvällarna och eftermiddagarna när barnen är hemma.  Samtidigt som barnen säger att de vill vara med mig så tjatar de varje dag om sin pappa och de undrar vad han gör och vad han är. Chloéy förstår att han jobbar men hon har börjat vänta på honom på kvällarna nu fastän hon är genomtrött efter en heldag på förskolan. Hon väntar på honom för att hon vill ha sin pappa för jag duger faktiskt inte bara och alltid, de behöver sin pappa precis lika mycket som de behöver deras mamma och förutom oss klarar de sig själva bara James har sin snuttefilt och Chloéy sin kanin<3

Kommentera

10 jobbiga saker med att vara förälder!

Förväntningar efter BB

Lära sig signaler

Ständigt vaggande

Egentid

Hormonerna

Utvecklingsfaser

Känna sig otillräcklig

Sexlivet

Prata till punkt

Bajsblöjor

Mina tankar kanske skiljer sig från era egna men vi tycker ju olika saker är svåra och jobbiga och våra barn är väldigt olika så det är dumt att jämföra för mycket. Jag kan tycka att det är skönt att rådfråga andra föräldrar och då jämför vi våra barn till viss del men det är av syftet att få hjälp och tänka i nya banor så det tycker jag är okej. Det är stor skillnad att prata med mina egna föräldrar och med föräldrar som har småbarn som James och Chloéy för jag får helt olika svar. När jag ringer mina föräldrar så skrattar de för det mesta när jag säger något som är jobbigt och menar på att de hade det minst lika jobbigt när jag var liten. Egentligen vill jag att de ska tycka synd om mig haha men det medlidandet får jag via andra föräldrar som är i samma sits. De kan sitta och sucka tillsammans med mig och säga rakt ut att de har det skit tufft också och att det aldrig går över för så känns det ibland och ibland vill jag bara höra att någon annan går igenom samma sak som mig för då känner jag mig inte lika ensam.

Jag har tjatat mycket om hur jobbigt jag tycker det är med föräldralivet nu och jag börjar själv bli trött på mitt klagande och äntligen så har det gått bättre med barnen här hemma och vet ni vad? Det beror inte på att barnen kräver mindre utan det beror på mig! Hur jag ändrar mitt tillmötesgående och tillvägagångssätt med dem och hur jag hanterar de jobbiga situationerna. Barnen har varit minst lika gnälliga sedan denna perioden startade och jag har helt ändrat tankesätt men jag vet inte exakt vad jag faktiskt gör annorlunda men det fungerar iallafall för jag får färre utbrott här hemma och mitt tålamod brusar inte upp för småsaker. Jag känner för att göra en video där jag listar upp 10 fantastiskt bra saker med att ha barn och det ska jag göra så fort jag har tid. Det finns MÅNGA bra saker med att ha barn i sitt liv men det är bara svårt att se dem när allt annat tar över. Kram och godnatt ❤

20171119_120415

Kommentera

Bestraffa dåligt beteende?

Jag vill prata om något som vi alla tycker väldigt olika kring: bestraffning av dåligt beteende av våra barn! Är det okej eller inte? Nu syftar jag inte på att aga sina barn för det finns inte på min världskarta. Jag talar om bestraffning såsom att skicka in barnen på rummet, att de inte får göra en viss sak som att sitta vid Ipaden under några timmar och så vidare.. OM det är okej, i vilken ålder är det okej att börja? OM det inte är okej, varför?

Jag talade väldigt kort om att vi stänger in Chloéy på sitt rum i mitt förra inlägg. Vi gör det i 5-10 minuter när hon antingen har gjort något förbjudet eller för att hon ska lugna ner sig när hon får utbrott av diverse anledningar som till exempel att hon inte får ha Ipaden, att hon inte får äta kakor, att hon inte får gå ut m.m. Det blir som en bestraffning att sätta henne på golvet i hennes rum och stänga dörren. Hon fortsätter oftast skrika tills vi kommer tillbaka men ibland lugnar hon ner sig och då öppnar vi dörren snarast eftersom det är det som vi vill uppnå med hela grejen. När hon inte kan lugna ner sig själv går alltid en av oss in efter en liten stund och försöker trösta henne. Chloéy är ändå så pass liten att hon inte kan något om känslor. Hon vet inte när hon är arg eller ledsen och hon vet inte varför hon gör eller känner som hon gör. Det är ingenting vi kan lära henne ännu så tills dess att vi kan börja förklara för henne vad det innebär måste vi lugna ner henne genom närkontakt. Jag brukar hålla henne tätt intill mig och prata lugnt och stilla med henne. Hon brukar vilja stanna kvar i famnen en stund efteråt och bara mysa och det är helt okej. Bestraffningen hjälper inte de gångerna för hon glömmer helt bort vad som hände för en liten stund sedan men för mig är det viktigt att ändå visa vad som är okej och inte. Jag skickar inte in Chloéy på rummet efter ett litet snedsteg, det gör jag efter 5-10 likadana beroende på vad det handlar om. Vi kan ju inte skicka in henne på rummet så fort det är något heller men det finns andra metoder att göra också.

Chloéy förstår väldigt mycket av det vi säger och hon pratar mer och mer för varje vecka. Hon härmar ord och meningar och hon har börjat säga ”eeeh” när hon inte kan bestämma sig för vad hon vill ha när vi frågar efter frukostalternativ. Det underlättar varje månad för oss när hon hela tiden pratar mer och förstår mer men det finns gränser. Vi kan inte sätta oss på huk bredvid henne och förklara med flera meningar på raken vad hon gör för fel. Hon kommer bara ihåg de sista orden så vad är det för mening? Jag har sagt till Anton att om vi ska säga något så ska vi välja kortfattade meningar, helst bara enstaka ord. Ett exempel: James står lugnt och stilla och leker med en boll medans Chloéy precis har fått ett ”nej” från antingen Anton eller mig. James står inte långt ifrån Chloéy så för att få ut vreden puttar hon James. Jag ser vad som hände och tar ett grepp om hennes arm och säger tydligt ”du får inte putta James”. Det är en kort mening och fullt tillräcklig för att Chloéy ska förstå vad jag menar även fast hon försöker göra det en gång till men det är ju för att hon vet att hon kommer få en reaktion från oss. Vi har sagt ordet ”putta” så många gånger nu så hon vet vad det innebär så att upprepa samma mening om och om igen är ett bra sätt för att barnen ska förstå.

Samtidigt som vi väljer att ”straffa” dåligt beteende är det viktigt att uppmuntra barnen när de gör bra saker. Det tycker jag att vi lyckas väldigt bra med. Jag försöker säga så många positiva saker jag bara kan när Chloéy gör bra saker som kommer helt spontant och när vi har frågat om hon kan hämta en specifik sak eller när hon faktiskt går åt det håll vi ber henne när vi är på promenad. Hon säger till och med tack för maten ibland vilket är ett stort plus i kanten och ingenting vi förväntar oss men vi övar ibland.

För att barn ska känna trygghet tror jag att man som föräldrar behöver vara tydlig med var gränserna går hemma men även utanför hemmet. Om man inte har några gränser blir det svårare att förstå vad som är rätt och fel tillslut och när tyglarna är helt släppta så gör barnen exakt som de vill tillslut. Jag och Anton tror på regler och milda former av bestraffning och det kommer vi ha till viss mån hemma hos oss. Nu är barnen väldigt små så det är inte aktuellt med utegångsförbud men det går att sätta gränser för en 2 åring, tänk hur vild Chloéy hade varit om vi sa ja till allt? James är fortfarande för liten för att få bestraffning men när jag tänker efter så är nog hans bestraffning att han får ligga i spjälsängen och skrika en liten stund när han absolut inte är samarbetsvillig vid nattning.

Berätta gärna hur ni har det hemma hos er, kram!

20170515_125455

20170515_125457

Kommentera

Vi håller inte det vi har sagt

Innan vi fick barn var vi tydliga mot varandra om vilken sorts förälder vi ville vara för våra barn och ”vi visste exakt hur vi skulle hantera eventuella problem för det pratade vi ju om och var överens om”. Så fel vi hade och så blåögda vi var hahahahahahahaha! Vi föreställde oss inte ens i närheten den verkligheten vi nu befinner oss i och vi följer ingenting som vi sa när vi pratade med vår förstfödda när hon låg i min mage. Är det så alla förstagångsföräldrar gör?

Vi sa att jag skulle amma så länge det bara gick men max tills barnet var 7/8 månader för sedan ”skulle jag inte vilja det mer för att barnet var för stort”

Vi sa att vi skulle göra egen barnmat och egna puréer och inte köpa färdigmat någon gång.

Vi sa att vi absolut inte skulle använda mobiltelefonerna för att underhålla och distrahera barnen när de blev ledsna.

Vi sa att vi skulle ta varannan natt…

Vi sa att vi skulle hitta på saker bara han och jag för att underhålla vår relation.

Vi sa att barnen ska visa respekt för oss.

Vi sa att vi ska bli jätteroliga föräldrar som hittar på massor och leker varje dag.

Ni anar inte hur mycket vi har sagt till varandra som inte stämmer idag och jag kan inte annat än att skratta åt oss själva och er andra som tänker likadant. HAHAHA säger jag bara. Jag sitter här och ler när jag skriver för det är så satans komiskt men hur ska man kunna veta hur man ska vara och göra när man inte har någon erfarenhet? Alla måste gå igenom samma sak på något vis för att kunna förstå det komiska som jag ser i detta. Ni som inte tycker det är alls roligt kanske har stått fast vid era förutbestämda regler än så länge? Bra jobbat men herregud det gör väl ingenting att man bryter alla normer och regler heller. Vi har lärt oss att ta vissa saker med en nypa salt men andra saker har vi ännu inte lärt oss för vi har så många fler faser att gå igenom tillsammans med våra barn. Jag undrar vad som kommer härnäst…

Bilderna är tagna för några månader sedan men barnen är minst lika söta då som nu 🙂

20161027151349 20161104165536 20161104165632

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna