VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Rutinkontroll hos läkaren med Chloéy

Det var ett tag sedan jag uppdaterade kring Chloéy och hennes reumatism, därför känner jag att det är dags att vi delar med oss :) Vi tycker om att berätta om vår och Chloéys ”resa” och det är även ett väldigt bra sätt att dokumentera hennes sjukdom genom att blogga. Utöver bloggen dokumenterar vi i ett litet anteckningsblock. Däri har vi anteckningar från den allra första början och hennes absolut första symtom. Det känns konstigt och lite overkligt att läsa de anteckningarna för under många olika perioder och faser var vi helt ovetandes om att hon var sjuk och hur sjukdomen skulle hanteras. Mest var det svårt att se Chloéy ha ont utan att kunna hjälpa henne.

För lite mer än en vecka sedan var Anton med Chloéy hos hennes läkare för en halvårskontroll. Hennes prover såg bra ut och lederna likaså. På de senaste besöken har allting sett väldigt bra ut och vi är lättade över att Chloéy inte påverkas särskilt mycket av barnreumatismen nu. När det var som kallast utomhus i vinter (cirka 10 minusgrader) klagade hon på värk i benen men det har faktiskt försvunnit nu när det är plusgrader igen. Vi har inga särskilda instruktioner från Chloéys läkare mer än att vi ska fortsätta som vanligt med medicineringen för det är fortfarande inte aktuellt att trappa ner med medicinen vilket vi inte känner just nu heller. Anton frågade dock när hon kan behöva öka dosen hon får via sprutorna. Läkaren svarade att det inte är försen hon väger 40 kg och nu väger hon hälften av det så det är ju ett bra tag kvar. Chansen finns fortfarande att hon växer ifrån sin reumatism och vi får se om det blir aktuellt att diskutera mer kring mängden medicin i framtiden.

I morse följde jag med Chloéy på hennes ögonundersökning. Rutinmässigt ska hon gå på denna typen av undersökning var tredje månad men under vissa perioder har köerna varit så långa till mottagningen att de inte har gett oss en kallelse i tid. Ibland har det gått ett halvår mellan besöken. Men som tur är har Chloéy väldigt bra syn och förutom att de undersöker hur bra hon ser mäter de trycket i ögonen samt kollar om hon har någon inflammation inuti ögonen. Det är nämligen så att reumatiker har risk att få inflammationer i ögonen utöver lederna och därför måste man genomföra denna typen av undersökning regelbundet. Chloéy har turligt nog inte haft inflammation i sina ögon någon gång och så hoppas vi det förblir.

Chloéy är en väldigt pigg och framåt 5 åring. Hon har aldrig lagt sig ner och gett upp trots värk eller andra motgångar. Hon är en kämpe och den envisaste människan jag känner. Ibland funderar jag på hur hon har orkat stå ut med alla smärtor, sprutor, blodprovstagningar och annan skit som hör till, men i efterhand är det samtidigt inte så konstigt för att hon har personlighetsdrag som gör det mycket enklare att gå vidare utan att stanna upp för länge. Älskade lilla gumman vad du har fått stå ut med mycket. Idag är detta din och vår vardag men vi är inte särskilt berörda av sjukdomen någon av oss. Det liksom bara är som det är och vi blickar framåt allihopa. För mig är det självklart att ge henne sprutor varannan lördag. Ibland gör det ont, ibland inte. Även under den tiden när hon hade en annan typ av medicin som gjorde betydligt mer ont att få var det något som vi var tvungna att göra för att hjälpa henne. Vi hade dock inte fortsatt på samma spår om vi inte hade sett en förbättring tillslut. Nu kan jag inte önska en bättre vardag för Chloéy med den sjukdomen hon har. Det är både jag och Anton väldigt tacksamma för ❤

20190909_121151 20191030_150856 IMG_0600 IMG_0623

IMG_0628

Kommentera

Vecka 36, BB-väskan & oroliga nerver

Det är många tankar som far omkring i huvudet nu. Tankarna handlar mest om förlossningen och jag har varit särskilt nervös den senaste veckan. Jag tänker ofta på hur förlossningen kommer sätta igång, hur jag ska hantera smärtan och vilka eventuella skador jag kommer få efter bebisen kommit ut. Trots att det är tredje gången jag går igenom detta är jag som mest nervös nu när det är tredje gången. Inför de andra två förlossningarna var jag inte särskilt nervös eller rädd för smärtorna men nu är jag lite rädd mot slutet. Men mest av allt är jag nervös. Anton och jag satt och pratade igenom mina och hans tankar igår kväll när vi åt middag ensamma efter att barnen somnat. Vi är väldigt säkra på varandra och vi vet vart vi har varandra så det kan liksom inte bli bättre när det kommer till vårt band. Min egen inställning kan enbart jag påverka men Anton får mig att känna mig något lugnare när jag berättar hur jag känner.

Under den senaste veckan har min kropp börjat förbereda sig ännu mer fysiskt. Jag har sammandragningar och lätta förvärkar vilka känns som mensvärk. Mitt mag- och tarmsystem har gått ”bananas” genom att ge mig plötsliga toalettbesök och kramper för att tarmarna ska tömmas. Det är ett typiskt tecken som kroppen ger för att lämna passagen till bebisen mer fri. Sedan har jag otroligt mycket flytningar vilket också är ett tecken på att livmodern testar sina funktioner. På nätterna har jag svårt att sova och jag vaknar konstiga tider. Ofta blir jag vaken i en timme mitt i natten utan att kunna somna om försen det har gått nästan exakt en timme. Jag är liksom helt pigg och skulle kunna gå upp och göra lite vad som helst men jag ligger kvar i sängen och tar det lugnt tills jag kan somna om igen.

Dagarna blir alltmer svårstartade på grund av sömnbrist så jag gör det jag orkar och hinner med samtidigt som jag försöker vila ordentligt. Några långpromenader blir det inte alls. Hela underlivet säger ifrån när jag går för mycket eller för långt. Bebisen trycker på nedåt och det strålar ut en ilande känsla i bäckenbenet. Igår när vi var ute med barnen på kvällen försökte jag för en gångs skull vara med på leken ”datten” och efteråt fick jag igen för det kan jag säga. Min ena vad blev sträckt och spänd, sedan fick jag känslan av att jag hade överansträngt mina muskler nertill där urinblåsan sitter för det tryckte på särskilt mycket och nu dagen efter är jag öm i ena sätesmuskeln.

Det som har varit väldigt stabilt under de senaste veckorna är mitt psykiska mående. Jag har varit mycket lugnare och tillfreds vilket är otroligt skönt. Allting bara släppte en vecka kändes det som och sedan har det fortsatt vara lugnt. Jag kommer fortfarande träffa psykologen några gånger till, nästa gång är imorgon faktiskt. Efter det kommer vi nog inte ses mer innan bebisen kommit. Ni som tidigare fött barn vet om att psyket går väldigt upp och ned efter en förlossning och därför känns det bra att kunna prata med psykologen även då.

Anton och jag packade bebisens BB-väska och vår förlossningsväska för lite mer än en vecka sedan. Efter det har vi känt oss redo rent praktiskt. Det känns surrealistiskt att vi ska komma hem med en bebis snart och bli trebarnsföräldrar. Jag kan inte fatta det! Det är helt galet att jag har gått igenom en hel graviditet för tredje gången med Anton vid min sida och att det finns en bebis inuti mig. Något jag fortfarande har svårt att ta in är hur kvinnors kroppar gör det möjligt för en bebis att komma ut där nere och att allting sedan återställs. Det är faktiskt helt sjukt men det finns heller ingenting som är mer häftigt. Jag ser så mycket fram emot sekunden då bebisen är ute och den får komma upp på bröstet. För mig finns det ingen bättre känsla i världen och det är ingen känsla som går att beskriva för någon annan som inte har upplevt den för den är väldigt speciell och unik. Första gången man får se sitt barn…

Snart är det vår tur att åka in till förlossningen och jag försöker tagga till på mitt sätt genom att ta det lugnt. Ni som vill veta när det sker lite mer exakt kan följa mitt Instagram-konto också. Där kommer jag uppdatera mycket fortare när jag sätter igång (om jag hinner) men också när bebisen är ute. Länken till kontot hittar ni längst ner på sidan.

Hoppas ni får en bra tisdag, kram ❤

Här ser ni några av de sakerna vi har packat ner:

Bebisens första kläder är såklart med, på bild ser ni enbart de tjockare kläderna, vi har även packat ner bodys och byxor. 

20210216_101220 20210216_101243

Kameran är superviktig för mig!

20210216_101142

Den gosiga snuttefilten vi köpte är med

20210216_101319

Amningsnapparna jag har berättat om som är ett måste för mig när amningen gör ont i början!

20210216_101421

Förlossningsbrevet vi själva har skrivit anteckningar om hur vi vill ha det

20210216_101540

En necessär med det vanliga man packar ner om man sover borta, plus lite andra udda saker såsom förlossningsbindor, salva till bröstvårtorna, intimtvätt m.m. 

20210216_101604 20210216_101621

Vi har även packat ner lite snacks, min mobilladdare, ombyte till mig inklusive nattlinne. Napp till bebisen och några små blöjor. Jag har även med mig nättrosor man får tilldelat på förlossningen/BB som vi fick med oss hem efter att James kom till världen. De är himla bra och bekväma när man går runt med jätte-bindor på sjukhuset haha! 

Kommentera (2)

Fira Anton 27 år och alla❤dag

Igår firade vi Anton som fyller 27 år idag och alla hjärtans dag! Det var Antons familj som kom vilket är lagom nu så nära inpå förlossningen. Min mamma har varit på besök i helgen men åkte hem innan kalaset började. Vi hann umgås med henne under de andra dagarna vilket var supermysigt. På gårdagens kalas bjöd vi på kycklingsallad, tårta, sockerkringlor och semlor. Allt var uppskattat och vi var väldigt nöjda med dagen. Anton fick sin önskan uppfylld om att få ett schackbräde, det var den enda fysiska presenten han hade berättat om. Vissa år är det väl så att man inte önskar sig särskilt mycket, speciellt när man blir äldre och ofta går och köper det man vill ha. Jag tycker ändå det är roligt med presenter, både att ge och få för det är tanken som räknas och jag är alltid nyfiken på vad andra tycker passar mig bra.

DSC03173 DSC03175

DSC03083 DSC03071 DSC03107 DSC03150 DSC03125

DSC03134

DSC03127

Barnen och jag sjöng ”happy birthday” för Anton idag på morgonen och gav honom paket samt frukost på sängen. Från mig fick han ett par sneakers, ett snyggt armband och en grej till ansiktet som rensar porerna. Anton är nöjd och vi ska fortsätta eftermiddagen med att åka pulka. Det gäller att passa på nu när det snart blir plusgrader igen och snön inte har hunnit smälta ännu. För övrigt ville Anton ansvara för middagen ikväll så det blir mysmiddag bara vi två när barnen har lagt sig! Jag kunde inte låta bli att visa er bilderna nedanför där barnens fina teckningar syns. Hjärtat slår ett extra slag när jag ser hur de anstränger sig för att göra andra glada ❤

DSC03185 DSC03189

Hoppas ni har haft en bra start på veckan, kram ❤

Kommentera


Överraskade!!!

Min helg har varit mer än bra. Den har varit en av de bästa helgerna på länge. Dels för att min äldsta lillebror kom på besök vilket var längesedan. Han kom med tåget i fredags och har hängt med oss till idag på morgonen när jag skjutsade honom till stationen igen. Chloéy och James har uppskattat hans närvaro ovanligt mycket och verkligen tagit vara på varje stund. Det var härligt att se dem så glada och lugna. För min egen del är det alltid mysigt att få besök från min familj då och då och nu är det så pass nära bebisens entré att de inte kan komma och besöka oss mer än denna veckan ut för sen kommer vi distansera oss ännu mer inför förlossningen.

Den andra anledningen till att helgen blev så bra var för att både Anton och jag blev överraskade med en babyshower mitt i allt. Det var ingenting vi hade förväntade oss och trots att alla som ville vara med inte kunde och inte borde på grund av corona blev det så himla lyckat! Jag kände mig väldigt lyckligt lottad och otroligt tacksam hela dagen och det håller i sig fortfarande kan jag säga. Det värmer i hjärtat när andra anstränger sig för att vi ska få det bra. De som låg bakom hela planeringen var Antons lillasyster samt hennes bästa kompis som också är en kär familjevän sedan många år tillbaka. Jag är förvånad över hur de lyckades synka allihopa och prata med min familj i Stockholm samt ordna med dekorationer och gofika, allt detta i total tystnad. Ni är underbara tjejer ❤

received_178722643613731 received_489541508707683 received_438185384273638 received_780522396221796

När James och Chloéy låg i magen hade vi inga babyshowers och därför kändes det särskilt speciellt nu när det förmodligen är sista bebisen. Jag och Anton var påväg till Antons föräldrar i två olika bilar i lördags. Jag hade barnen med mig och min lillebror satt även i vår bil. Vi trodde vi skulle dit på en vanlig eftermiddagsfika som inte är någon märkvärdig sak på helgerna. Vi hänger ju hemma hos hans familj väldigt mycket och det bjuds på middagar, fika, lunch och allt man kan tänka sig. När vi kom fram med bilen och skulle gå in var ytterdörren låst vilket den aldrig brukar vara. Det var även nerdraget i fönstret bredvid men jag tänkte att det berodde på den starka solen som lyste den dagen. Barnen kikade in i de små fönsterna i ytterdörren men såg antagligen ingenting konstigt mer än deras farfar som kom och täckte alla glipor haha.

Inomhus hörde vi hur de sprang omkring och jag tänkte att de säkert gömde lördagsgodis till barnen eller något. Men efter en stund när vi blev insläppta kom överraskningen och då fick vi se allt de hade förberett! Och vilken SURPRISE det blev haha!

received_786532202248227received_485929975750143

20210206_145919 20210206_144908 20210206_145931

Efter att ha frossat i alla möjliga goda sötsaker fick vi öppna presenter som låg fint på ett bord och väntade. Varenda gåva var absolut perfekt, alla hade fina dova färger och sköna material. Ni kan se det mesta på bilderna nedan. Den stora vaggan är tänkt att vi ska ha i Antons och mitt sovrum eftersom bebisens spjälsäng befinner sig i ett annat rum som hen får vänja sig vid successivt.

Super-duper-tack återigen allihopa, vi är så glada och tacksamma för allting ❤

DSC03050  DSC03052 DSC03046

DSC03045

Kommentera

Vecka 34, svårt att visa känslor

I början av veckan träffade jag min psykolog via familjehälsan. Jag känner en stor lättnad efter varje samtal vi har och jag trodde inte att det skulle göra så stor skillnad som det har gjort. Första samtalet handlade mycket om hur jag skulle hantera min vardag med barnen när de var hemma mycket och jag mådde väldigt dåligt. Nu känns vardagen lätt som en pannkaka jämfört med den tiden och det har mycket att göra med upplägget vi har i veckorna nu. Att få friheten att själv välja hur många timmar barnen ska gå på förskolan tror jag är den största skillnaden. Mina dagar är mycket lugnare, jag känner mig tillfreds och jag stimulerar mig själv genom att läsa studieböcker vilket jag tycker mycket om. Jag älskar att lära mig nya saker! Det känns som att jag är ”påväg” någonstans för att jag utvecklas och får nya färdigheter.

Efter varje samtal med psykologen kommer jag till insikt i minst en sak. Jag brukar reflektera och ta in allt vi har pratat om efteråt och ibland har det varit väldigt känslosamt. Ofta har det hänt att vi kommer in på samtalsämnen jag inte trodde jag behövde prata om men i slutändan har jag velat prata mer om samma ämne. Jag kan faktiskt dela med mig av min senaste insikt denna veckan för den är inte jobbig att prata om men den gjorde mig själv förvånad. Jag drog slutsatsen att jag är väldigt dålig på att visa känslor. Först var jag lite chockad över det jag kom fram till men efter att ha smält faktumet och accepterat att jag är sådan kändes det bättre. Men saken är den att jag aldrig sett mig själv som den sortens person och jag är uppfostrad på ett sätt som uppmanade mig och mina syskon att visa känslor samt prata öppet om dem. När jag tror att andra människor kan se att jag är ledsen eller mår dåligt och det känns självklart så är det inte självklart för dem. De har ingen aning för jag håller mina känslor inom mig mer än jag tror och tyvärr mer än jag behöver. Förmodligen är det en försvarsmekanism som har hängt med under alla år och den är svår att träna bort. Sedan vet jag inte om jag vill vara sådan här eller om jag vill bli bättre på att förmedla vad jag känner med kroppsspråk och ansiktsuttryck istället för att sätta ord på allt (vilket jag vet att jag är mycket bättre på)…

Nog om min psykiska hälsa. Jag har träffat barnmorskan denna veckan också och allt ser bra ut. Mitt järnvärde har ökat lite i takt med att jag började äta järntabletter för ett par veckor sedan. Helst vill jag sluta ta dem p.g.a. magbesvär men jag försöker stå ut. Livmodern växer fint och bebisens hjärtljud var jättebra. Jag fick själv chans att känna huvudet som fortfarande ligger fixerat i bäckenet. Barnmorskan brukar känna när jag ligger på rygg och efter hon kände denna gången sa hon till mig att jag också kan känna barnets huvud om jag gör likadant som henne. Jag tog ett djupt andetag och tryckte ner fingrarna vid nedre delen av magen och kände huvudet jag också. Lite häftigt ändå! Jag frågade Anton när jag kom hem om han ville göra detsamma men han avstod haha.

Schema-mässigt inför bebis ankomst håller vi på att pricka av BB-väskan och allt som ska packas i den. Jag kände mig helt nollställd denna gången och har verkligen behövt tänka till två gånger extra. Anton tipsade mig om att läsa mitt eget blogginlägg som jag skrev för flera år sedan om vilka saker man kan behöva i väskan. Jag ska nog kolla på det inlägget och se efter om det stämmer med sakerna jag har plockat fram än så länge. Det enda jag har fokuserat på är att det ska komma ut en till frisk bebis men jag har liksom inte brytt mig om jag har med mig ombyten och snacks, inte ens trosor haha! Bebisen kommer ut oavsett om vi har en BB-väska med oss eller inte men visst kan det vara skönt att ha egna hygienartiklar med sig och lite bebiskläder. När jag har packat färdigt tänkte jag visa er vad vi ska ha med oss, kom gärna med tips :)

Hoppas ni får en bra torsdag, kram ❤

20210117_205701

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna