VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Hylla din mammakropp!

Jag kom i mina jeans idag! 4 dagar innan Tyler blir 7 månader gammal. Samma jeans som jag idag krängde på mig införskaffade jag efter att James hade kommit till världen. Ett par i stretch såklart, jag kan inte ha någonting annat. Jag hade dessa jeansen på mig på James namngivning i september 2016 och då var James ca 3 månader gammal. Det betyder att det tog längre tid för mig att komma i samma jeans nu än förra gången. Och den enkla anledningen till det är att jag var i mycket sämre form när jag blev gravid med Tyler. Jag vägde flera kilo mer och sedan kanske det har något med min ålder att göra. Ju äldre man blir, desto längre tid tar det för kroppen att återhämta sig efter en förlossning och graviditet.

Det var i alla fall en väldigt skön känsla som infann sig i min kropp när jag kunde knäppa knappen och dra upp gylfen utan att behöva hålla andan. Det blev en klapp på axeln till mig själv och en påminnelse om att min kropp är fantastisk och att den har klarat av att göra exakt samma resa en gång till men enda skillnaden är att det har tagit lite längre tid. Men helt ärligt har jag verkligen struntat i gamla kroppsideal. Det är bara en tung stress att gå runt och tänka på sådant. Efter jag hade fött James började jag träna intensivt ganska snabbt efter att jag blivit av med mitt avslag och genomgått den rutinmässiga kontrollen hos barnmorskan efter två månader. Jag rasade snabbt i vikt. Byggde muskler. Förbättrade min kondition avsevärt och var allmänt vältränad. På bilder ser jag nästan undernärd ut jämfört med hur jag ser ut idag.

Nu, såhär 7 månader efter en tredje förlossning har jag börjat komma igång med träningen. Försöker att inte äta lika mycket godis i veckorna trots att jag är en stor godisgris. Jag gillar att träna. Det gör mig pigg, mindre stressad och det ger mig även bättre självförtroende. Om inte annat får jag egentid och en stund till att slappna av fastän jag kanske i själva verket inte gör det rent fysiskt sett haha. Just nu är mitt mål inte främst att gå ner i vikt. Det är att må bra och hålla mig frisk. Gå ner i vikt gör jag hela tiden, sakta men säkert. Jag har en normalvikt som jag brukar komma ner till i slutändan och den ligger på mellan 65-70 kilo. Min kropp fortsätter göra underverk och jag kommer låta den göra det framåt också men jag kommer hjälpa den att må bättre genom att försöka träna regelbundet.

Det är inte lätt att vara nybliven förälder och inte påverkas av andra mammor vars kroppar det inte syns på att de har burit på ett barn. En del får enbart den där kulan på magen som försvinner lika snabbt som bebisen kommer ut. Men för de allra flesta är det inte så. För mig och så många andra är det kämpigt och ibland kan det verkligen ta emot att titta sig själv i spegeln. Man försöker säga till sig själv att man duger som man är och att spegelbilden är resultatet av det lilla livet som blivit till. Ja det är SÅ värt det men det kanske ändå tar emot. Och det är okej. Många känner så. Jag har själv känt så. Även denna gången. Men samtidigt som jag har tillfällen när jag inte ens vill titta mig själv i spegeln har jag även stunder när jag älskar min kropp och tänker att jag skulle göra samma sak tusen gånger om så länge det skulle resultera i samma mirakel. Jag tror ni är många som har tänkt och har känt samma sak. Ni är verkligen inte ensamma.

Vi borde inte jämföra oss med varandra för mycket. Det mest hälsosamma är att sätta upp egna mål och att inte stressa fram dem. Låt kroppen få ta den tid den behöver för att läka. Det tar ett år att bli återställd efter en förlossning. Låt kroppen få ta det där året utan att hetsa för att komma tillbaka till samma storlek ni hade innan graviditeten. Det är klart att det är lockande och att längtan är stor. Ni kommer dit en dag, jag lovar. Bara ni vill det tillräckligt mycket. Men er bebis kommer ta mycket tid och energi och sömn från er. Att träna kommer nog vara det sista ni vill göra till en början. Inte försen nu, mer än 6 månader efter att Tyler föddes känner jag att jag har tid till att träna. Innan dess har jag knappt varit intresserad. Jag har definitivt prioriterat att sova istället. Alla dagar i veckan. Men när sömnen blev bättre för oss här hemma lämnade det andra dörrar öppna såsom träning. Även egentid som par. Anton och jag har haft barnvakt för alla tre barnen första gången sedan Tyler föddes idag. Det är första tillfället som vi båda kände att vi behövde vara själva. Innan dess har jag inte riktigt velat lämna Tyler men nu börjar det kännas okej. Sakta men säkert.

Jag känner bara att det är viktigt att prata om mammakroppen ibland samt hylla den. Vi borde inte skämmas över våra kroppar utan vara stolta. Att genomgå en graviditet och förlossning är två saker av många andra uppoffringar man som föräldrar gör för sina barn. Om man en dag, mot förmodan, skulle anse att det inte är värt dem uppoffringarna borde man ifrågasätta sig själv ordentligt. För så borde ingen förälder tänka.

20211017_114353 20211017_114250

Kommentera

Tappat gnistan

Jag känner mig allmänt deppig. Ser inte ljuset i tunneln längre utan det känns som jag är fast i ett snurrande hjul. Det var SÅ nära en anställning häromveckan. Verkligen på håret. Men tillslut pausade dem rekryteringen på grund av förseningar med leveranser. Det var oväntat och jag tappade min sista gnista då. Allt kändes ju toppen och det var inte bara på mitt eget håll för en gångs skull. Men så är det utomstående faktorer som fortsätter vara stora hindren. Ännu en gång kunde jag inte ha gjort bättre ifrån mig och därför är det särskilt jobbigt efteråt när det inte resulterar i en anställning.

Tyvärr tappar jag även gnistan i föräldrarollen också. För än så länge vet jag inte när det tar slut. Samtidigt ska det tas tillvara på tiden men det är svårt när den inre stressen uppenbarar sig gång på gång. Jag försöker trycka tillbaka den så gott det går men ibland kommer den ikapp. Under en sådan dag kan jag antingen bli stressad till den grad att jag är överaktiv och gör oräkneliga sysslor i hemmet. Men när jag inte får den sortens energi blir jag istället sittandes eller liggandes i soffan utan någon ork eller motivation över huvud taget. Jag följer enbart Tylers mat och sov-klocka och gör det mesta per automatik. Försöker låtsas vara glad för att lura hjärnan lite och ibland fungerar det. Om det är något som gör mig glad är det oftast barnen. Men de gör mig minst lika tokig också.

Att jobba är en stor del i livet. Det handlar inte längre bara om att försörja sig. Det handlar om att trivas, känna gemenskap och känna en mening med det man gör. Det är inte bara cheferna som ska välja sina arbetstagare. Arbetstagarna ska välja det jobbet och den chefen som känns bäst. Det gör konkurrensen ännu hårdare. För mig är trivseln oerhört viktig men något som jag värdesätter högst är en bra chef. Jag har haft för många chefer som inte presterat mer än hälften så bra som de borde. Chefer som har utnyttjat, mobbat och varit ganska inkompetenta. Men jag har haft några få av en helt annan värld och det är en sådan chef jag siktar mot nu också! Men det är såklart mycket annat som ska stämma överens också. Inte konstigt att det är svårt att hitta jobb nu för tiden .. Inte minst kravspecifikationerna som är otroligt orealistiska. Ofta helt omöjliga att uppnå. Ibland tänker jag bara att ”jag är ju bara mänsklig”, ”hur ska jag ha hunnit med alla dessa saker?”. Antingen är man för ung eller för gammal. Något mittemellan verkar vara svårt att hitta.

Jag hoppas jag får ny energi som tar mig vidare framåt. Men någon gång lite då och då måste jag få ha dåliga dagar när jag inte ser lika ljust på framtiden eller inte tänker positivt om någonting. Det kommer åtminstone nya dagar när jag får chans att ta nya tag!

20211003_151747 DSC00250

Kommentera


5 minuters-metoden, hiss eller diss?

Sömn kan man aldrig få för mycket av under småbarnsåren. Under våren och sommaren låg jag minus på mitt ”sovkonto” hela tiden men jag var inte dödstrött för det. Inte försen nu när hösten kom har jag fått mig en större chock och blivit betydligt tröttare och i sin tur mer deppig. Mitt tålamod är något sämre och jag har liksom inte samma motivation till att göra saker. Men det kanske hänger ihop med mitt intensiva sökande efter nytt jobb också som hela tiden resulterar i besvikelse och dåliga besked..

Tyler är lite mer än 6 månader nu. Han väger snart 9 kilo och han är väldigt framåt. Under några veckors tid har vi kämpat med att få Tyler att sova längre stunder på dagarna och nätterna. Vi har därför varit extremt trötta, både Anton och jag. Inte orkat göra någonting på kvällarna. När Tyler var mindre, ungefär 4 månader och bakåt gick det inte att få rutin på sömnen alls. Men då kände jag inte heller behovet av att göra några rutiner för det enda jag gjorde då var att amma hela tiden och jag lyssnade till Tylers signaler när han ville äta. Oftast somnade han vid bröstet vilket var smidigt men i takt med att han har vuxit har sovmönstret ändrat sig. Efter att han blev fem månader somnade han varje gång han åt ersättning. Sedan slutade han plötsligt sova ordentligt. Han somnade varken när han åt, blev vaggad eller omfamnad. Det var dags för oss att införa nya sovrutiner helt enkelt men det är faktiskt inte så enkelt som det kanske låter.

Just nu sover han jätte bra i sin barnvagn. Under dagarna är det vagnen som fungerar allra bäst och därför tänker vi fortsätta låta honom sova där. Han har numera sin sittdel men vi lutar den tillbaka så att han är bakåtlutad. Han sover ofta utomhus också för då vaknar han inte lika fort. Det största problemet har varit kvällarna och nätterna. På kvällarna har det tagit upp mot en timme att lägga honom, om inte mer ibland. På nätterna har han vaknat ofta, kanske 6 gånger och varit orolig samt ledsen. I måndags när jag inte orkade vagga Tyler längre för att jag själv var så trött bestämde jag mig att testa 5 minuters-metoden. Jag blev tipsad om den och tänkte att det är värt att prova.

När Tyler blev trött vid cirka åtta på kvällen när han brukar sova la jag ner honom i hans vagga efter han hade fått ersättning. Innan jag började med metoden kontrollerade jag även blöjan så att jag med säkerhet kunde veta att han inte skrek på grund av den. Sen tog jag tiden. Jag gick in till Tyler. Gav honom sin napp och snutte. Stoppade om honom och gick ut från rummet. Som vanligt tog han ut sin napp, började skrika och var inte alls nöjd. Han fäktade med armarna och slet sig i öronen som han gör när han är arg. Jag väntade i fem minuter, sedan gick jag in till honom igen. Gav honom nappen, klappade honom och stoppade om honom. När det hade gått totalt 15 minuter började han försöka sova på egen hand. Han slet inte ut nappen som innan och trots att han fortfarande var ledsen så skrek han inte rakt ut. Jag gick in till honom efter ytterligare 5 minuter och klappade lite på honom. Nästa gång hade han somnat. Det tog 25 minuter sammanlagt. Och ja det var jobbigt till en början eftersom han skrek väldigt mycket och högt men jag vet att när man ska testa en metod måste man fullfölja den för att säkert veta om den fungerar. 5 minuters-metoden handlar om att man går in till bebisen efter 5 minuter i taget tills bebisen somnat. Man ska inte ta upp sin bebis. Heller inte prata med den. Bara visa att man är där och sedan gå ut igen.

Det var en lättnad när Tyler hade somnat men det gjorde också lite ont i mammahjärtat. När jag googlade nästa dag på metoden var det väldigt mycket negativ kritik mot den. Det var många elaka kommentarer mot andra som har skrivit om den på sociala medier och det fanns psykologer och andra experter som avrådde från metoden och var motståndare. Men jag läste också att många BVC lärde föräldrar att använda sig av metoden förut. Idag kunde det förekomma på en del BVC men det betyder ju ändå att metoden används av många fortfarande. Jag reagerade i alla fall över alla negativa aspekter men jag håller inte med dem som anser att metoden innebär barnmisshandel. Det är väl att ta i. Oavsett om metoden fungerar eller inte ska det kännas bra för föräldrarna att utföra den på sin bebis och efter att jag har testat den enbart en kväll kände jag för att prova en annan variant.

Nästa kväll gjorde jag i ordning Tyler för natten igen och såg till att han var mätt och nöjd. Jag la ner honom i vaggan och stannade kvar bredvid. Satte mig på huk och klappade honom. Först på huvudet, sedan ner mot ryggen och armarna samt magen. Jag fortsatte klappa honom någon minut och slutade i cirka 20 sekunder efter det. Tyler märke såklart när jag slutade och började röra på sig mer. Han skrek dock inte någonting. Inte under hela tiden. Jag klappade honom igen och slutade efter en stund och gjorde samma sak om igen tills han somnade. Jag tänkte att jag skulle göra en snällare variant av 5 minuters-metoden utan gråt och skrik och det fungerade verkligen. Istället för 25 minuter tog det 15 minuter. Dessutom var allting en lugn samt mysig stund och jag kunde gå därifrån utan ångestkänslor. Igår kväll behövde jag inte klappa honom alls länge. Han somnade jätte fort och var väldigt lugn. Dock undrar jag om det var en engångsföreteelse men det återstår att se resten av veckan. För det tar ju inte bara en gång eller två gånger att få in nya rutiner. Det krävs tålamod i minst en vecka för att bebisen ska vänja sig. Det viktiga är att när man väl har valt metod så ska man stå fast vid den och inte byta hela tiden.

Om ni, som oss också har haft svårt att få er 6 månaders bebis att sova rekommenderar jag er att ta till er en metod eller rutin som känns bra för er. Prova den fullt ut innan ni kan ta ställning till den, annars är det lönlöst. Och vill ni testa 5 minuters-metoden måste ni lägga hjärtat åt sidan en stund när de skriker som allra mest. Det är svårt men det blir bättre. Dock vill jag också säga att jag inte tror på att prova sådana metoder på yngre barn än 5-6 månader. BVC verkar inte rekommendera något sådant innan dess heller. Ta hand om er och hoppas att ni hittar ett sätt som fungerar för er. Det återstår att se hur det går för Tyler resten av veckan men jag återkopplar om det längre fram ❤

 20210921_160533 20211001_141248

Kommentera

Färdig-vaccinerad!

HEJ!

Idag är det studiedag på Chloéys skola och därför är alla barnen hemma. Dock lämnade jag de två äldsta hemma hos mormor för att jag är i stort behov av det lilla lugnet som infinner sig hemma när de är på sina skolor. Sedan är det enbart tisdagar, onsdagar och torsdagar som både James och Chloéy går i skolan samtidigt och därför gör dessa timmarna mer än man kan tro. Ni som inte är småbarnsföräldrar kanske inte kan relatera till behovet av lugn och ro för att ladda batterierna men jag lovar er att ni kommer förstå när ni har fått egna barn!

Tyler har varit mer skrikig och missnöjd än någonsin förut och vi har verkligen kämpat med honom varje dag, kväll och natt. Häromkvällen tog jag dock min farmors tips om att linda in honom och det är den enda kvällen/natten han har sovit flera timmar i sträck på alldeles för länge. Jag hade så gärna velat lära mig hur man lindar in en bebis från allra första början för det fungerar verkligen men jag har varken tekniken eller en bra filt att linda in honom i. Jag fick improvisera med vår bärsjal som är ganska lång och det blev många varv innan jag fick till det. Tyler var nöjd för han kunde inte ligga och sprattla och flaxa med armarna som han brukar. Han förstör lite för sig själv faktiskt. Han tar ut sin napp och kliar sig i ögonen när han är trött osv. Men egentligen somnar han bäst när han inte kan ta händerna till ansiktet.

Farmor tyckte att jag skulle linda in Tyler oftare när han är missnöjd och sätta honom mot hörnan i soffan eller i sin säng och låta honom vara där. Hon gjorde så med sina barn nämligen och det fungerade för henne. Jag å andra sidan har svårt att låta barnen skrika för länge. Jag sa till henne att det gör ont i mitt hjärta men hon sa att det får jag ha ont i senare haha! Om inte annat skär det i huvudet när bebisar skriker högt och länge. En stund går bra för mig men inte längre. Ibland är det absolut bäst att låta bebisar skrika av sig men jag tror att vi alla har en gräns för hur länge vi psykiskt sett orkar höra våra egna barn skrika. Det är oftast enklare att lyssna till andras barnskrik men när det gäller sina egna barn är det ju ens eget ansvar att lösa det och ibland tycker jag bara det blir ännu värre när vi inte tar upp Tyler som just nu skriker väldigt mycket. I alla fall mycket mer än vad han brukar.

Idag blev jag färdig-vaccinerad! Hoppas jag mår okej de närmsta dygnen och inte blir till ett vrak bara. En av de värsta och mest jobbiga sakerna med att vara förälder är att ta hand om barnen när man är sjuk. Jag avskyr det för jag blir oftast sängliggandes när jag får förkylningar och annat. Men som förälder finns det inte samma möjlighet att ligga och vila sig frisk. Ni som vet ni vet. Men det är en av alla uppoffringar jag också gjort när vi bestämde oss för att bilda familj. Det har sina ljusa och mörka sidor ändå :)

På fredag har jag en väldigt viktig intervju som jag håller alla mina fingrar och tår inför. Det är jag inte ensam om haha! Anton hoppas nästan mer än mig själv att jag ska få ett jobb. Han vill nämligen hemskt gärna vara hemma med Tyler och slippa jobbet ett tag. Jag förstår honom. Han har jobbat mycket och slitit hårt så han behöver verkligen byta vardag. Jag behöver det. Han behöver det. Vi behöver det. Trots att jag känner mig extremt redo känner jag också mig vemodig. Jag offrar ju massa tid med familjen och framförallt barnen när jag tar steget att börja jobba heltid. Det tar emot att tänka den tanken ibland men jag vet att det kommer bli bra tillslut. Men det kommer vara en svår omställning för mig själv. Barnen är mer anpassningsbara och vänjer sig fort. När James och Chloéy var små kunde jag vara hemma väldigt mycket. Dels låg James i magen redan när Chloéy var 2 månader gammal så jag var hemma med bägge tills James hade blivit lite mer än 1 år och då hade Chloéy fyllt 2. Hon började förskolan sent med andra ord och när de började förskolan började jag min personalvetarutbildning! Under tre års tid kunde jag vara väldigt flexibel och hämta barnen tidigare när jag inte hade något bättre för mig. Det var hur smidigt som helst och jag kommer ju inte kunna hålla på så sen.

Huvudsaken är att jag får ett jobb som jag trivs med och att vi kan börja satsa på andra mål i livet. Familjelivet betyder allt för mig men det finns några fler drömmar jag vill uppnå…

 20210926_112327 20210926_112337 20210926_112653 20210926_112314

Kommentera

Sömnbrist deluxe

Jag minns inte att Anton och jag var såhär trötta när Chloéy och James var små. Då var det inte bara en bebis att ta hand om utan två! De senaste veckorna har varit riktigt tuffa och än så länge är bristen på sömn återkommande och jag har noll energi för det mesta. Jag försöker mitt bästa men jag kommer liksom ingenvart med någonting känns det som. James och Chloéy är ofta otåliga och Tyler har varit extra gnällig i snart två veckors tid. Han sover inte alls bra. Och om han får för sig att sova lite länge som upp till en timme i sträck är det alltid när jag inte har möjlighet att vila samtidigt som honom.

På kvällarna är jag helt slut och jag orkar knappt ta mig till sängen. Varje morgon när jag stiger upp längtar jag tills det blir dags att gå och lägga mig igen även fast jag vet att det inte riktigt hjälper. Tyler är uppe flera gånger på nätterna och äter samt gråter för att han vill ha sin napp. Vi håller på att vänja honom vid att dricka välling men än så länge avskyr han den. Han spottar och gör grimaser och vägrar dricka den men jag ger honom en liten slurk varje dag och hoppas att han vänjer sig snart.

Efter att James och Chloéy ligger i sina sängar på kvällarna är timmarna därefter väldigt heliga här hemma. Det är de få timmarna vi har över till att planera, prata, mysa och så vidare. Men inte ens det orkar vi göra. Anton och jag sitter eller ligger bokstavligt talat i var sin ände i soffan och ingen av oss orkar flytta på sig. Att se en film tillsammans är lyx och de senaste gångerna vi har försökt titta på en film har båda somnat… kärleken flödar inte riktigt på samma sätt men vi försöker vårt bästa. Jag är så tråkig att jag kan fantisera i mitt huvud att jag kramar Anton eller ger honom en puss på munnen för att jag inte orkar gå fram till honom när jag väl satt mig ner haha. Vi vill hinna med så många saker men just nu är det bara så att vi inte hinner med allting.

Hoppas att denna perioden vänder snart, jag ser verkligen fram emot att vi får sova mer sammanhängande!

20210913_113800

Kommentera (2)

För att få de senaste uppdateringarna