VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Kroppen 11 månader efter förlossningen

Om ett par dagar är det exakt elva månader sedan jag födde mitt tredje barn vaginalt. För tredje gången har min kropp återhämtat sig efter att ha anpassat sig till en graviditet, förlossning och allt därefter. Från hormonsvängningar till blödningar. När jag var gravid med Chloéy var jag i 20 års åldern och hon föddes en vecka innan jag fyllde 21. James kom en månad innan jag skulle fylla 22. Tyler föddes när jag var 26,5 år gammal och detta året fyller jag hela 28 år. Jag känner mig gammal när jag blickar tillbaka på hur ung mamma jag var när Chloéy föddes men egentligen var jag ju själv ett litet barn. Jag känner mig SÅ mycket klokare idag men jag vet att jag kände mig väldigt klok när jag var 21 också haha!

En stor skillnad jag har märkt på återhämtningen när jag jämför alla graviditeter är att det har tagit längst tid nu sista gången. Min kropp har varit mycket skör och mina fogar har varit som mest uttänjda. Mina höfter har aldrig varit så breda som de var när jag hade fött Tyler. Sakta men säkert har mina fogar och min hållning gått tillbaka till det normala. Utan hård träning eller onödig stress från mig själv. Jag har för en gångs skull låtit kroppen ta hand om det själv genom att låta den få TID. Jag tror det har varit extra bra för min del med tanke på att jag inte är 21 år längre. Ju äldre man blir desto större risker finns det med att bära och föda barn. Kroppen är inte ung föralltid. Dock var det enklast att trycka ut Tyler jämfört med de andra två men det kan bero på ryggmärgsbedövningen jag hann få. Även mina erfarenheter sen tidigare, någonting måste det ju ha gett. Men känslan efter förlossningen av att stå, gå, kissa, sova och allt var mer ansträngande efter min tredje gång. Visst har jag känt mig öm och mörbultad varje gång men med Tyler var det lite värre. Det tog mycket längre tid för mig att kunna gå ordentligt. Att stå upprätt utan att svanka för mycket eller för lite. Hållningen var kass i flera veckor. Jag vankade fram som en pingvin i säkert en månad. Blev andfådd av att gå ett varv runt kvarteret.

För första gången förstod jag vad andra kvinnor berättat om att inte kunna hålla tätt. För jag kunde inte nysa eller hosta utan att behöva gå akut på toaletten. Jag höll inne varje nysning och när jag skulle hosta spände jag varje muskel i min nedre del av kroppen och korsade benen ordentligt. Det kändes bokstavligt talat som att hela underlivet skulle ramla ner på golvet. En jätte konstig känsla men jag minns det väl. Så kände jag inte efter Chloéy och James hade kommit. Men för varje barn man föder tenderar det säkert att bli lite värre och man blir uppenbarligen slappare i muskulaturen. Det kan jag intyga utifrån mina egna erfarenheter. Sakta men säkert blev allting bättre och jag blev starkare i min bäckenbotten, i mina magmuskler och i resten av kroppen. Det tog ett par månader innan jag vågade leka datten med de stora barnen igen för det var väldigt obehagligt att springa kan jag lova. Så jag sprang inte försen det kändes okej rent fysiskt. Nu springer jag som jag gjorde innan graviditeten och jag är i princip helt återställd från alla biverkningar jag har haft. Jag har alltid känt mig lyckligt lottad som inte har bestående problem efter mina förlossningar. Det är vanligare än man tror och det är inte många som vågar tala öppet om sina problem. Till exempel urininkontinens. Att inte kunna hålla tätt. Trots knipövningar och andra medel kanske det inte fungerar men det är inget man ska gå och skämmas över i det tysta. Man ska söka hjälp. Jag minns att min senaste barnmorska sa att man ska kunna leva sitt liv som man gjorde innan graviditet och förlossning vilket betyder att allting som inte är ”vanligt” ska man söka hjälp för.

Samtidigt som det är väldigt tabu att tala om ovanstående saker är det också mycket hets kring hur man ska träna, hur man ska äta och hur man ska vara som mamma. Inte nog med allting man precis har gått igenom som kan vara väldigt traumatiskt, det ska börjas tidigt med träning och hälsa enligt många. För mig är det orimligt och totalt onödigt att stressa på det sättet. Men det är också svårt att undvika all press som syns på sociala medier och som också kan komma från nära vänner, släktingar samt familj. Jag har turen att inte ha någon i min närhet som hetsar mig kring detta. Men jag tror många får onödiga ”peakar” samt kommentarer om detta ämnet. Jag tycker den största pressen ligger i social media. Stora profiler lägger ut alltför orealistiska bilder före och efter som inte alls stämmer med verkligheten. Det är lätt att bli avundsjuk på andras utseenden men det hjälper inte en själv särskilt mycket. Jag följer inga profiler som får mig att må dåligt eller som får mig att tvivla på mitt eget utseende. Jag säger till mig själv i mitt eget huvud att sluta när jag tänker för mycket och sen håller jag mig borta från profilerna som får mig att känna tvivel. Jag kan bli väldigt provocerad av en del bilder för att jag vet hur många som kämpar med sin hälsa efter att ha varit gravida. Jag har själv inte den kroppen som går tillbaka till sin ursprungliga form efter ynka en månad eller två. Det kan omöjligtvis vara det normala. Snacka om att det ger många kvinnor ångest. Ändå ska man inte jämföra sig med andra men det blir ju så när vissa personer visar upp sig i bikinibilder veckor efter deras förlossningar. En själv har fortfarande inte badat i bikini sedan förra årets förlossning…. Baddräkt är det som gäller för mig nu. Jag fick slänga alla små över- och underdelar jag aldrig kommer komma i igen. För mina höfter är något bredare och mina bröst lite större och det gick knappt att komma i mina bikinis. För att slippa den ångesten gjorde jag mig av med dem och beslutade mig för att köpa nya badkläder nu till sommaren istället. Det gjorde mig tio gånger lyckligare än att kämpa förgäves med att få plats i mina gamla plagg. Denna gången har jag inte kämpat, jag har bara låtit det hända. Ibland rotar jag i min garderob efter kläder jag kunde bära innan graviditeten och plötsligt kommer jag i något gammalt plagg vilket ger mig en boost att fortsätta som jag gör. Helt i min egen takt, utan stress, dieter eller andra ”hacks”. Ta hand om er och kom ihåg att ni är fina precis som ni är!

❤❤❤

Före VS 4 månader efter förlossningen VS nu

 20210106_214247 DSC03806 20220208_215010

Kommentera

Grannen har stora öron…

Det är tredje gången vi får ett klagomål på oss sen vi flyttade in för 1,5 år sedan. Det första kom från hyresvärden som i sin tur fick klagomålet från en före detta hyresgäst. Det handlade om att vi lät för mycket när vi sprang omkring här hemma. Det andra klagomålet handlade om att vi skrek för mycket. Det tyckte hyresgäst nummer 2. Hon knackade på i all välmening dock. Tredje gången var i söndags kväll. Klockan halv nio! Denna gången bankades det för mycket i dörrarna. Samma granne som sist. Vi skulle ”chilla” lite var ordet hon använde.

Jag vet inte vilket som är värst. Att vi springer och leker datten allihopa och låter som en elefantfamilj som har på tok för skoj eller att någon av oss skriker. Det låter säkert minst lika högt trots att det är två skilda oljud. Skillnaden är väl att när vi gör det förstnämnda är allt på skoj men när någon skriker brukar det vara någon som är arg eller ledsen. Där händer också att barnen skriker när dem har roligt, som när de blir jagade men vi erkänner att det har varit väldigt höga ljudnivåer. Jag tappar också fattningen ibland. Ni skulle bara höra hur arg jag brukade vara när jag var gravid med Tyler. Jag var inte alls mig själv. Förbannad var mitt vardagshumör. Som tur är har jag inte ett överskott av hormoner för tillfället så nu är jag väldigt lugn i jämförelse med då. Tålamodet är bättre men det brister fortfarande ibland. För mig är det naturligt när man har tre barn. Ibland blir det bara kaos och pannkaka av allting och då är det svårt att inte få utbrott.

Dock har vi en stor utmaning med Chloéy. Trots att hon är så gammal som 6 år och ska fylla 7 i sommar är det hon som orsakar det mesta oljudet här hemma. Hon är svår att kontrollera och väldigt svår att avleda när hon blir arg. Hon skiter fullständigt i vad hon gör. Hon slåss, sparkar, smäller och bankar i dörrar, slänger saker och skriker. Alla dem sakerna vi har regler mot hemma. Därför försöker vi också ha så få regler vi kan men hon bryter mot alla nästan varje gång hon är arg. Grannens klagomål häromkvällen var lite överdrivet enligt mig. Hon påstår i princip att det smäller i dörrarna varje kväll efter kl.19 men det stämmer inte. Chloéy har för det första varit ovanligt lugn de senaste veckorna jämfört med hur hon brukar vara och hon har knappt smällt i någonting. Vi andra brukar inte smälla i dörrarna heller så det kan inte vara vi hela tiden. Sen fattar vi att det är jobbigt för dem att lyssna på oss när det väl händer. Det är minst lika jobbigt för oss. Om inte jobbigare.. Grannen säger samtidigt att hon har förståelse för att vi har barn men på ett sätt kan hon omöjligt förstå när hon inte kan tänka sig in i faktumet att barn har utbrott och blir väldigt högljudda. Som förälder är det svårt att tysta sina barn då. Jag tänker inte hålla för munnen när dem skriker eller hålla fast dem när dem bankar i dörrarna. Men det är väl klart jag försöker göra något åt det.

Detta får mig att fundera på om det är någon annan som haft samma dilemma som oss? Har ni fått klagomål som våra? Det är första gången vi får klagomål sen Anton och jag flyttade hemifrån. Vi vet med oss att vi är en familj som låter mycket och ibland högt. Det är på gott och ont. Allt ifrån dans och hög musik samt lekar som datten till vredesutbrott och gallskrik. Av grannarnas reaktioner verkar dem ha uppfattningen av att vi gör fel och att barnen behandlas illa. Den värsta grannen vi har bor mitt emot oss på baksidan. Hon är otroligt bitter och avskyr oss. Hon sprider rykten om att vi inte är bra föräldrar och hon är otrevlig mot barnen när Anton och jag inte ser på. Hon är ensam och det förklarar en del för det är sorgligt men det är ändå inte okej att bete sig som hon gör. Hon får tjura bäst hon vill. Ingen borde lägga sig i om de inte anser att det är så illa att det behöver göras en anmälan till socialen…

Trots att man bara vill glömma det som grannarna sagt är det svårt. Jag har svårt att släppa saker. Särskilt när någon kritiserar mig. Om det finns någonting jag kan förbättra eller ändra på gör jag gärna det. Men ibland känner jag bara att andra ska sluta lägga sig i, särskilt om de inte har en superbra lösning på problemet själva. Jag lägger mig i alla fall inte i någon annans uppfostran om jag inte anser att det orsakar skador psykiskt eller fysiskt. Att ge tips är en helt annan femma!

20220207_153548 20220207_152234 20220207_151425 20220204_161413

Kommentera

Fotoalbum till barnen?!!

Ibland känner jag mig extra blödig. Till exempel när jag tittar på gamla bilder på barnen och får tillbakablickar från dem allra finaste minnena vi har. Vi har så många fina minnen och åren fortsätter gå i rask takt men det känns inte som att tiden går så fort som bilderna får mig att tro. Det är ju egentligen bara några år sedan Chloéy kom till världen och James ganska kort därefter. Och så söta dem var! Men det är dem fortfarande såklart. Jag blir extra emotionell när jag tittar på videos. Den känsligaste punkten hos mig är mina förlossningsvideos. Anton fångade både Chloéys och Tylers förlossning på video. James hann vi inte filma. Jag är dock tacksam över att ha de andra två att titta på för jag är lika fascinerad varje gång jag tittar på dem. Det är helt otroligt hur fint det är att föda barn! Antar att jag haft lite tur med att ha gått igenom så sina förlossningar ändå. Vissa saker var mindre bra men det var inga katastrofala saker som orsakade allvarliga skador eller liknande. Alla tre har kommit ut och skrikit. Det är det minsta man begär.

Jag försöker just nu få ihop fotoalbum till alla barnen men det är svårt. Vi har för många bilder! Jag har samlat ihop bilder från James och Chloéys första 5 år men det är på tok för många. Dem får inte plats i bara 1 fotoalbum så jag måste dela upp åren på något sätt. Samtidigt vill jag inte ta bort för många bilder för vi har många fina men det går inte ha med allt heller. Så jag är väldigt kluven. Det finns två sätt jag har att välja på. Antingen köper jag klassiska album man sätter in utskrivna bilder inuti plastfickor. Eller gör jag fotoböcker online. Det sistnämnda provade jag med ett av albumen men bilderna var för många, därav försöker jag nu dela upp åren. Om ni har några bra tips är det mycket välkommet! Jag behöver komma ikapp åren för att hinna göra nya album och inte hamna såhär långt efter en gång till…

När Tyler fyller 1 år vill jag vara färdig med hans första år i bilder. Nu gäller det att samla ihop materialet och sortera, det kan vara ett evighetsarbete ibland. Kvällarna går väldigt fort för det mesta går på rutin. Helgerna är något lugnare men jag har svårt att stressa ner. Vi kan ha fredagsmys när jag också sitter i soffan men i mitt huvud är jag någon helt annanstans. Jag får tvinga mig själv att sluta tänka på tusen andra saker som far omkring inuti. Ibland lyckas jag, oftast inte. För när jag har en lista med saker jag vill göra eller som jag måste göra så vill jag bocka av den listan snabbast möjligast. Helst igår. Det bästa vore att inte göra några listor alls men när jag försöker att inte skriva listor glömmer jag hälften av vad jag ska göra. Papper och penna är min extra hjärna. När jag skriver ner mina tankar kan jag sluta tänka på dem en stund eller ett tag beroende på vad det är, sedan tar jag fram listan när jag har tid över och kollar om det finns något jag kan fixa. Sådan har jag alltid varit. Åtminstone så länge jag kan minnas…

Vi har haft en fullspäckad helg och äntligen har vi kunnat hitta på saker. Söndagen lider mot sitt slut och med det vill jag önska er en trevlig kväll och en bra start på nästa vecka. KRAM!

Här kommer några bilder från fotograferingar vi haft, de flesta bilderna är tagna av vwhampa som ni hittar på Instagram!

 IMG_1770 DSC_5266IMG_1735

fotografering aug 2018 7 fotografering aug 2018  12 fotografering aug 2018 2 fotografering aug 20181

Foto-9

Kommentera

10 månader och första kompisen

Igår var Tyler på 10-månaders kontroll på BVC. Vi bokade om det besöket några gånger innan det passade för vi var sjuka första gången det var planerat, sen var BVC-sköterskan sjuk och sen bokade vi även om p.g.a. andra omständigheter. Men nu äntligen har vi varit där. Jag var så nyfiken på vad Tyler faktiskt väger och nu ligger vikten på 10390 gram. Han är 70,6 cm lång. Det är ingen liten bebis längre. Han är som en klump som rör sig framåt i full fart. Han är riktigt snabb och jag tappar bort honom ibland här hemma haha.

Anton och jag tror att Tyler kommer gå när han är 11 månader och det ser ljust ut. För Tyler går och står hela tiden samtidigt som han håller i sig i bord och annat. Han är så duktig och försiktig när han ska sätta sig ner från stående. Jag minns när James var lika liten och kunde gå vid 10 månader. Han var inte försiktig någonstans. Han trillade och trillade om och om igen. Han var överallt men benen hängde inte med huvudet, han bara skulle framåt. Det är skönt att Tyler tar det lite lugnare för det är ju ingen stress. Hellre att de tar lite längre tid på sig att lära sig gå än tvärtom för det är nästan farligt när de är tidiga och inte har tillräckligt bra motorik.

På tal om motorik har Tyler alldeles nyligen börjat klappa sina händer mot varandra. Det är något jag har tränat med honom ett tag och plötsligt släppte det för honom och han satt och klappade händerna helt från ingenstans. Det är så härligt att se sina barns första utvecklingssteg och hur glada dem själva blir av att kunna göra saker de aldrig gjort förut. Jag blir fortfarande lika exalterad med tredje barnet och hans framsteg som vid Chloéys första. Skillnaden är att jag är mindre bra på att dokumentera allt som händer… Förutom att klappa händerna säger Tyler ”mamma”, han börjar förstå vad saker heter och reagerar när vi säger lampa genom att titta på lampor till exempel. Han har sagt pappa men det är inget som återkommer lika ofta som han säger mamma. Tyler har även börjat lyssna till sitt eget namn och reagerar när vi ropar på honom. Jag är redo för hans första steg och nu väntar vi alla spänt på när det kan komma att hända. Det är ett av dem allra mest fantastiska ögonblicken i barnens utveckling ❤

Denna veckan hade Tyler sin första lekdejt med en kompis. En två månader yngre bebis som var på besök en förmiddag med sin mamma. Det var verkligen första gången som Tyler interagerade med ett annat barn på det sättet och han var väldigt nyfiken. Han skulle hela tiden pilla på bebisens mun och näsa, ta nappen från honom och vara allmänt oförsiktig som bebisar är haha. Det värsta var nog att Tyler tog alla leksaker från den andra bebisen. Verkligen alla leksaker! Så fort vi mammor la fram leksaker i knät eller om den andra bebisen höll i något så var Tyler där på en sekund och tog dem. Jag vet inte om han förstår att sakerna är hans eller om han bara tyckte det var roligt att ha leksakerna som den andra killen hade. Han var iallafall inte bra på att dela med sig ännu haha. Men det är inte bebisar heller. Bebisar är de mest själviska varelserna. Och det måste dem vara för att överleva och det tar några år innan de lär sig att vänta på sin tur eller låta någon annan leka med ens egna saker.

Det dröjer inte långt kvar tills Tyler fyller 1 år vilket känns surrealistiskt på alla sätt. Första året går väldigt fort när man blickar tillbaka men det går extremt sakta under de tuffa veckorna, de vakna nätterna eller under andra krävande omständigheter. På ett sätt är det skönt att han har blivit större för det är enklare med sömnen som påverkar oss föräldrar väldigt mycket. Men jag saknar också tiden när han var nyfödd och pytteliten för jag älskar den fasen otroligt mycket. Jag skulle vilja leva i den bubblan betydligt längre än vad man gör. Nu känns det som jag har vaknat upp på riktigt och att jag måste inse att han inte är en mini längre. Men han behöver mig fortfarande mycket och jag kommer finnas här hela tiden. Så länge jag lever. Och det ska bli så roligt att få se ännu en liten människa växa upp och bli stor. Med allt vad det innebär.

Mamma älskar dig ofantligt mycket lilla Tyler, precis som jag älskar dina storasyskon. Ni är dem bästa ❤❤❤

received_476574173820889 received_4438336012945126 received_586050369231064

20220104_152059 20220103_153230 20211115_134046

DSC00163 DSC03811

20211018_150754 20211101_090817 20211008_085102(0)

20210713_131635 20210608_174302 20210426_184114

20210503_193840 20210503_081225 20210413_105432

20210406_135003 20210516_134126 received_499829797701090

20210910_142705 20210731_174639 20210805_123237

Foto-2

❤❤❤

Kommentera


Hur går det egentligen med mitt arbetssökande?

Ja hur går det för mig egentligen? Många undrar och många frågar. Även jag ställer frågan till mig själv ibland för att jag på riktigt undrar om det är något fel på mig. För hur svårt kan det vara att få ett jobb?

Såhär ligger det till. Jag har sökt jobb sedan jag blev av med mitt drömjobb i april 2020. Det var bara ett par månader kvar till examen och jag hade inte några tankar på att jag skulle bli uppsagd. Men när chefen kom in på rummet och förklarade att ”du förstår väl att vi inte kan behålla dig i och med pandemin och så..”. På en fredag. Bara sådär. Det var inte jätte oväntat men det kändes såklart riktigt tråkigt. Jag tog min efterlängtade examen och blev personalvetare. Men kände jag mig som en sådan? Nej. För att kunna leva upp till titeln måste man jobba sig till den. Jag jobbade som HR partner i 9 månader ungefär bredvid studierna. Jättebra merit och så vidare men allt ifrån tillräckligt.

Vi ser helst att du har minst 5 års erfarenhet inom HR området” står det i 90% av annonserna som är riktade mot HR. Ni förstår att redan där är det ganska kört. Trots allt söker jag in till de tjänsterna också. För jag söker allt som går att söka. Ändå håller det inte hela vägen. Jag har varit nära flera gånger men är det inte på grund av min brist på erfarenhet så är det anledningar som fortfarande har med pandemin att göra, anledningar som gör att industrier har brist på material och inte kan rekrytera eller att det är andra kandidater som passar bättre in än mig. Jag har till och med blivit nekad en tjänst på grund av att jag är för kompetent. Det är verkligen skrattretande hur svårt det är att söka jobb som innefattar administrativa tjänster just nu. Till vissa tjänster lever jag inte ens upp till kraven om att ha arbetat tillräckligt mycket. De tar liksom inte hänsyn till att jag nyligen studerat i 3 års tid, att jag har fött och varit ledig med 3 barn eller andra totalt normala anledningar som alla går igenom i livet.

Jag har inte varit inskriven på arbetsförmedlingen under hela denna perioden. Jag har gjort andra saker också för att sysselsätta mig. Studerat fristående kurser, jobbat som fastighetsskötare (första sommaren efter examen), varit gravid, fött barn och gått på föräldraledighet. Jag har nog inte gjort någonting på 100%, alltså enbart en enda sak. Jag har alltid gjort minst av de nyss nämna sakerna i kombination med varandra. När Tyler föddes till exempel, då studerade jag fortfarande två kurser. När jag har varit föräldraledig med Tyler har jag hela tiden sökt jobb, för det mesta väldigt aktivt. Nu är jag främst arbetssökande men är självklart hemma med Tyler också vilket är svårt vissa veckor när min fokus ligger på att få ett jobb. Arbetsförmedlingen tror inte det är något fel på mig fick jag bekräftat tidigare i veckan. De tror på mitt CV, mina meriter och min utbildning men vill att jag ska ha lite is i magen ett tag till. Jag vet dock inte hur länge till jag klarar av att ha is i magen. Det sista jag vill är att bli desperat. Och jag har ingen plan B längre. Det har gått för lång tid för det.

Vet ni vad en av de värsta sakerna är med att jag inte kunnat få ett jobb än? Det är att jag stjäl tid från Anton och hans önskan samt vilja att få vara föräldraledig med lilla Tyler. Anton vill så gärna vara ledig med honom och få släppa taget om jobbet. Han behöver det. Och jag behöver jobba. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det räckte för mig att vara hemma i 6 månader. Efter det har det gått lite utför så att säga. Jag njuter inte lika mycket och jag tar inte tillvara på dagarna lika mycket. Jag är minder tålmodig med James och Chloéy och känner att jag är totalt fast i en vardag som fortsätter rulla på i samma takt och i repris om och om igen. När jag vaknar på mornarna längtar jag tills jag ska gå och lägga mig på kvällen igen. Jag säger till mig själv att jag ska vara en bättre människa nästa dag istället. Att jag ska få tummen ur och leka mer med barnen eller gå ut med dem. Nästa dag är jag ändå lika orkeslös och tråkig som alla andra dagar. Det hjälper inte att jag har fått sova hela natten istället för halva. Samma låga energi oavsett. Men någonstans däremellan har jag mina toppar och känner mig hög på energi. Dem håller inte särskilt länge men det får mig att ta nya tag och fortsätta göra mitt bästa. Åtminstone det jag tror är bäst för mina barn. För ibland blir jag så förvirrad att jag inte vet vilken mamma jag är eller vilken mamma jag vill vara. Ibland blir jag alldeles för påverkad av hur man ”får vara” och ”inte får vara” som förälder. Det är omöjligt att göra 100% rätt. Jag försöker verkligen vara pedagogisk. Men i vissa situationer blir det så överdrivet att jag själv måste stanna och tänka efter vad jag faktiskt håller på med. Ibland är det enda rätta att bara göra istället för att reflektera kring allt som görs och sägs.

Nu hamnar jag på ett helt annat spår om föräldraskapet. Det var inte riktigt det jag skulle skriva om ikväll men fingrarna bara dansar på tangentbordet och slutar inte skriva så jag låter dem fortsätta välla ut mina tankar som måste få komma ut. Som ni förstår har jag inte ett jobb ännu. Ärligt talat vet jag inte om jag hade blivit en lyckligare människa för att jag jobbar. Jobba ska man göra så länge ändå.. Jag hoppas dock att jag hittar rätt en dag. Antar att jag har för dåligt tålamod med att vänta på den dagen. Det kan ju vara om 10 år liksom. Något ska jag i alla fall hitta på under tiden och det återstår att se vad det blir. Det finns många vägar att gå och alla vägar leder någonstans, det är en sak som är säker.

Hoppas ni får en fin helg allihopa. Ta det lugnt i blåsten så hörs vi snart, kram! ❤

Bild 1 – Tyler i badet ikväll

Bild 2 – Tyler i bärsjalen häromdagen, något skeptisk men jag var tvungen att testa för att han snart vuxit ur den

Bild 3 – barnens farmor på besök i torsdags

Bild 4 – barnens farmor på besök i torsdags, farmor busar och sätter Tyler i leksakslådan

 20220128_18451120220127_172007 20220127_145344 20220127_145359

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna