Mörk, mysig och lugnande är hösten för mig. Jag har alltid tyckt om den för att jag gillar att bara sitta hemma och mysa. Inte ha lika många måsten och inplanerade aktiviteter. Att tända ljus är ju bland det mysigaste man kan göra som också ger en det där lugnet som behövs mitt i all vardagsbestyr. Det som är nackdelen med hösten är mörkret som leder till en trötthet som man aldrig är riktigt redo eller beredd för. Jag har definitivt inte varit redo i år heller och jag har känt mig lite deppig av någon anledning. Kanske för att jag är mitt i ekorrhjulet just nu vilket jag fasat för innan jag hamnade där. Men nu är det min verklighet och jag kan inte riktigt acceptera det ännu.
Anton och jag hämtade Tyler tillsammans på hans förskola idag. Han stod i ett av utegårdens förråd och lekte vilket gjorde att vi inte fick syn på honom i första taget. Men så tillslut tittade ett litet ansikte fram och han såg oss direkt. Hela hjärtat fylls med massa kärlek när våra blickar möts och han håller fram sina armar hela vägen bort mot oss som avslutas med en lång kram. Det känns riktigt jobbigt att Tyler går långa dagar. Jag har inte samma kontroll och möjlighet att hämta tidigt som jag hade när James och Chloéy var lika små. Vissa dagar är extra tuffa och då har jag svårt att tänka på något annat än att dagen ska ta slut och jag får träffa honom igen. Jag saknar de stora barnen också men det är en annan sak när dem är så små som Tyler är. Jag vet att både James och Chloéy älskar att vara på fritids till exempel. Vilket är jätte positivt. Vi får helst inte hämta tidigare om vi frågar dem. Men Tyler å andra sidan, han vet inte varför han är på förskolan och har inte en blekaste aning om vad Anton och jag gör på dagarna. Ibland undrar jag vad han tänker när han går runt där, utan att veta vad klockan är, eller när nästa måltid kommer, och framförallt när vi kommer och hämtar honom igen. Nu har han börjat förstå att vi kommer tillbaka vilket tog ett par veckor men det gör stor skillnad att han inte bryter ihop när vi lämnar på samma sätt längre. Nu är det mer några snyftningar och det är över så fort vi dragit oss undan hans synfält.
I helgen var Anton och jag iväg några timmar utan barnen. Casper, min lillebror, passade alla tre barnen och under tiden åt vi middag ute och gick på standup. Det var en mysig lördag kväll bara vi två! På söndagen lunchade vi hos Antons föräldrar. Vi tog även med en av våra dvärghamstrar som gick bort någon gång på natten/morgonen till söndag. Jag hittade honom liggandes utanför sin sovkoja, helt stel. Vi hade väntat oss att han skulle somna in för att han varit sjuk sedan ett tag tillbaka. Men han har varit pigg och snäll hela tiden så vi lät det vara tills hans kropp inte orkade mer. Dock tror jag att hans brorsa som är kvar i livet kommer vara deprimerad nu. De har hängt med varandra sedan de föddes. Han är över två år gammal och kommer nog inte leva så länge till ändå. I alla fall så begravdes Hugo som han kallades, bakom svärföräldrarnas lekstuga. Där ligger även deras egna hamstrar begravda som de hade när Anton var yngre. James och Chloéy verkade inte särskilt berörda av dödsfallet. Tyvärr har de inte haft intresse för att leka med dem under de senaste året. Men Chloéy kände lite empati för den andra hamstern som lever för att han är ensam nu. Efter att vår andra hamster gått bort kommer det inte bli fler hamstrar här hemma, inte som jag sköter om åtminstone.
Hoppas ni haft en bra start på veckan, kram!
Jag såg att mitt senaste blogginlägg handlade om Tyler som var sjuk. Gissa vad detta ska handla om… Jo, att Tyler är sjuk. Han har varit sjuk varje vecka nu sedan han började förskolan på heltid. Man tappar verkligen fokus på allting runt omkring när man vabbar och det inte går att hålla rutinerna. Jag har jobbat så ofantligt mycket hemifrån den senaste tiden och jag har själv varit sjuk jag också. Tvingade iväg mig själv i tisdags men blev hemma (arbetandes) resten av veckan. I lördags var alla friska igen. Vi träffade en kompis till Tyler och hans mamma och pappa. De har alldeles nyligen flyttat till hus så det var extra spännande att få se. Oj så fint det var! Anton var iväg på annat håll och spelade golf men alla barnen var med mig och vi åt lunch och lekte på en lekplats hos dem.
På eftermiddagen när jag skjutsade James och Chloéy till sin farmor och farfar började jag ana att något var på gång med Tyler igen. Det visade sig vara feber och det blev början av vad om känns som den 214320453504:e gången han är sjuk i hans 1,5 års korta liv. Efter att vi hade lämnat Chloéy och James samt hämtat Anton åkte jag vidare ensam. Jag behövde genomföra några ärenden. Det var så sjukt mycket folk och jag som redan var stressad av att Tyler visade sig vara sjuk, blev ännu mer stressad av att trängas bland folk. Barn skrek vart jag än vände mig och jag klarade inte av att höra så mycket ljud på en och samma gång. Jag kunde inte koncentrera mig. Glömde bort vad jag gjorde där och försökte minnas varför jag åkte från första början.
Jag är så sjukt frustrerad och omotiverad just nu. Igår kväll hade Anton och jag planerat en myskväll, bara vi två. Jag hade ordnat massa plockmat och det var verkligen sämsta valet med tanke på att Tyler inte enbart fick feber, han kräktes också. Förmodligen på grund av sin feber. Han har gjort det varje gång han får det nämligen och vi har nu konstaterat att det är så han reagerar när han är febrig. Vanligtvis somnar Tyler klockan 19 men igår vaknade han ofta så han fick ligga ute i soffan tills det värsta hade gått över. (Med oss som vaktade). I natt vaknade han vid två tillfällen och var uppe i cirka en timme båda gångerna. Jag tog passet mellan två och tre. Emellanåt är Tyler väldigt pigg och glad men från ingenstans har han jätte ont och vi vet inte vart. Jag känner mig så värdelös och hjälplös som inte kan hjälpa honom. Det är så sjukt svårt med små barn som inte kan prata ännu för det finns så många ställen de kan ha ont på. Vi har gett honom Alvedon men den hjälper inte. Han tål inte att få flytande medicin heller så vi måste ge honom suppar.
Vi kan inte vara de enda föräldrarna som stressläser barnens böcker från skolbiblioteket kvällen innan återlämning, eller glömmer skriva på alla papper som barnen tar med sig hem, eller missar föräldramöten! Stress är bara förnamnet på vad vi går igenom när vi är sjuka. Oftast är barnen inte sjuka samtidigt heller, en i taget är klassiskt. Sedan smittas Anton och jag in i det sista och försöker vårt bästa med att pussla ihop vardagen. Nästa vecka har jag massor inbokat i min jobbkalender och det stressar mig. Inte för att jag har mycket inbokat men för att det alltid finns en risk att jag behöver ställa in, boka om och avboka mina möten på grund av sjukdom här hemma. Just nästa vecka ”har jag inte tid” men det är väl klart att ”måste man så måste man” och barnen går alltid först. Just nu längtar jag efter att jobba imorgon för att komma ifrån sjukstugan. Anton får vara hemma med Tyler. På tisdag ska jag åka till Stockholm (om situationen är stabil här hemma). Det är ett möte på onsdag förmiddag på kontoret i Stockholm som jag helst inte ska missa. Trots att jag gärna vill åka härifrån just nu så kan jag inte åka med gott samvete om jag vet att det är eller kommer bli kaos så fort jag lämnar lägenheten.
Idag hade Anton och jag planerat att åka på dagsspa tillsammans. Vi skulle ha lämnat Tyler hos barnens farmor och farfar på förmiddagen där James och Chloéy befann sig för att sedan åka till Kosta. Vi visste redan igår att det inte skulle bli av när Tyler blev dålig och det känns så typiskt när vi äntligen har bokat in någonting för bara oss. Vi gör det alldeles för sällan och det beror väl dels på hur svårt det kan vara att ordna barnvakt till alla tre barnen. Mest svårt till Tyler för vi måste lämna honom till någon han träffar ofta och som han känner sig trygg med. Just nu är det nästan bara sin farmor och farfar och därför är det egentligen mest optimalt att Tyler får vara själv där medans de stora får vara hos någon annan. Det blir ett nytt försök en annan helg och då hoppas jag att alla håller sig friska!
❤
Tyler förra helgen när han var frisk!
Våra planer för helgen fick en helomvändning i fredags när Tyler började kräkas. Jag hämtade honom på förskolan där han hade varit pigg och glad hela dagen. Han var fortsatt pigg och glad när vi var hemma under ett par timmar men sedan slog det till och han började må jätte dåligt. Jag sov i soffan med Tyler på en madrass nedanför utifall att han skulle kräkas under natten men som tur var blev natten okej. Efter fredagen har han haft feber till och från och idag är han dunderförkyld. Han är så täppt i näsan att han har svårt att svälja sin egen saliv. Vi har provat allt! Näsdroppar, nässpray, nässug och allt däremellan. Jag kan inte komma på något som skulle fungera bättre än det vi har testat men om ni har några tips är det alltid välkommet!
Både Anton och jag sover dåligt när Tyler inte sover. Vi vaknar av varandra och för min del hjälper det knappt att lägga mig ute på soffan för att jag är väldigt lättväckt. Ibland önskar jag att jag kunde sova mig igenom åskoväder, snarkningar från Anton eller falska skrik i sömnen från barnen. Mina instinkter har bestämt något annat. Ikväll har vi verkligen kämpat med Tyler och just nu sover han. I vagnen. Jag tänker hela tiden att han när som helst kan vakna och då är det tillfälliga lugnet över. Det enda lugnet jag har är när alla mina barn sover. Det är en frihetskänsla och en sådan lättnad. Att kunna ta hand om sig själv och Anton under ett par timmar istället för att tänka på barnens behov som man gör. Det är en stor stress att vara förälder för allt hänger ju på en. Har vi inte koll på Tyler är det stor sannolikhet att det kommer ske en olycka. Senast idag på eftermiddagen fångade jag honom i sista sekund när han hade klättrat upp på matbordet och skulle ta sig ner. Han missade foten på stolen och jag kom i precis rätt tid för att fånga upp honom. Anton stod egentligen mycket närmare men han var fullt fokuserad på dammsugaren och jag kom i förbifart efter att ha putsat rent ett fönster. Tur i oturen skulle jag säga.
Imorgon får Tyler stanna hemma och Anton och jag kommer dela upp dagen. Chloéy ska till ögonläkaren på FM och sedan till skolan efter det. Vi hoppas Tyler kommer må mycket bättre så han kan gå till förskolan snart igen. Allt hänger på hur han sover på nätterna just nu och att han kan andas ordentligt. Trots att Tyler varit sjuk i helgen tog vi med alla barnen för att kunna förtidsrösta igår. Vi stod i kö i cirka en timme och mot slutet var alla tre barnen något otåliga men jag tycker det gick bra. Vi var på stadens bibliotek där det finns yta att leka på så vi skickade James och Chloéy dit medans Anton och jag stod i kön tillsammans med Tyler i vagnen. När vi hade röstat gick vi en kort runda i stan och köpte godis till kvällens mys. Idag var en mycket dryg dag av helt andra anledningar. Kort sagt hämtade jag ett bord som jag köpt på marketplace på Facebook. Det är ett utebord till nästa sommar (ja, jag är lite tidig men egentligen är jag väldigt sen eftersom denna sommaren är slut). Bordet fanns inte i Växjö så jag behövde åka en bit. Jag tog med mig James och Tyler i bilen. Anton följde med Chloéy till hennes simskola. Det tog över 3 timmar totalt. Kommer jag göra om det igen? Svar nej. Men bordet blir toppen hos oss så nu ska jag släppa det!
Hoppas ni får en fortsatt bra kväll, kram!
Idag har Anton och jag årsdag. Det har varit en något mer speciell årsdag just för att vi har varit tillsammans i 14 år. Det betyder att vi varit med varandra i halva våra liv eftersom vi är 28 år båda två. Visst är det häftigt? Det är inte alla som någonsin delar en sån här dag tillsammans. Men det gör faktiskt vi och vi har firat genom att gå ut och äta tillsammans. Jag hade bokat bord på ett nytt ställe i hopp om att vi skulle få en ”wow-upplevelse” men det blev inte riktigt så. Vi var inte nöjda med maten eller servicen. Inte ens efterrätten. Vi var dock eniga om att vi inte kunde haft bättre sällskap ❤️
Om ett par helger ska vi fira lite till med spa som jag fick i födelsedagspresent. Det blir en heldag med relax och återigen bara vi två. Det är en av de bästa sakerna med att vara förälder. När Anton och jag faktiskt är själva med varandra och får komma bort från kaoset några timmar. Det är så skönt att ta lite avstånd till familjen som vi älskar väldigt mycket men som suger mycket energi. Att kunna fokusera på grunden i vårt liv tillsammans är väldigt värdefullt och ibland oerhört behövligt. Jag kan sakna Anton och mig som vi var en gång i tiden, innan barn och plugg. Hur vi bara såg varandra och levde för enbart det. Att vi kunde vara spontana på ett annat sätt och göra exakt vad vi ville. Alltid tillsammans. Vi var väldigt oskiljaktiga som små. Men jag skulle säga att vi fortfarande är det än idag. Vi vill helst inte åka ifrån varandra (minst jag). Anton tycker det är skönt att slippa mitt tjat ibland haha men jag hänger gärna med honom hela tiden. Visst är han skitjobbig han också men det är alla ibland. På sitt sätt.
Jag fick ett jätte fint brev av Anton under middagen. Det var både skratt och kärlek i orden som tydligt visade sig på mig och mina ansiktsuttryck när jag läste det. Vi brukar skriva någon form av kärlekshälsning till varandra när vi har årsdagar och jag har sparat en hel del av våra brev tillbaka i tiden. Det är så himla roligt att läsa i efterhand. Särskilt de breven vi skrev när vi var just 14. Då kände vi oss som unga vuxna men idag ser jag tillbaka på oss som två barn. Jag kände mig otroligt stor och vuxen när jag var 14. Kanske för att jag var så självständig redan då. Men när jag tänker tillbaka på hur jag betedde mig jämfört med hur jag är idag så finns det stora skillnader. Positiva sådana. Konsekvenstänket är förändrat, likaså min dryga förmåga att vara långsint. Det sistnämnda har Chloéy tagit över vilket är mindre kul men hon får träna bort det precis som jag själv har gjort och fortfarande gör.
Jag är extra tacksam idag över att få dela livet med min älskade Anton. Som han skrev i brevet har vi många år framför oss att vara tillsammans trots att vi varit med varandra såhär länge. Det ska bli så spännande att se vad som kommer härnäst. Älskar dig ❤️
Idag sattes mitt hjärta på prov kan jag säga. Det händer X antal gånger när man har barn varje år och idag var en av de dagarna. Jag förberedde Tyler för att vi skulle gå och hämta James på skolan. På tisdagar slutar Chloéy senare än James och därför skulle vi enbart hämta honom. Tyler får på sina sandaler med min hjälp och jag knäpper fast honom i sin vagn. Jag går över järnvägen och uppför den branta backen som vi alltid gör. Skjutsar Tyler i vagnen framför mig med mjölksyra i vaderna som alltid uppstår högst upp i backen och kommer fram till skolan som ligger väldigt nära oss. Det tar 6-7 minuter att gå om alla är på bra humör. Idag var jag på plats 12.45 och James slutar 12.50. Jag ställer mig vid den stora ingången och väntar. Tyler vänder jag mot alla barnen på gården som springer och har roligt. Klockan tickar och den blir tio i. Sedan fem i. Till sist blir den ett. ”Nää” tänker jag. ”Varför skickar de inte ut James till mig?”.
Jag går in i skolan efter att alla barnen i hans klass äntligen har rusat ut på gården. Alla utom James.. Jag kollar in hans plats som är helt tom! ”Men då måste han vara ute på gården, jag har nog missat honom”. Jag går ut och inspekterar den stora skolgården. Ser inte en skymt av James. Inte hans blåa väska eller hans blå hjälm. Jag blir lite stressad och tänker att jag ska se om hans cykel står kvar för det måste den ju göra med stor sannolikhet. Jag blir chockad när jag ser att hans cykel är borta. Börjar tänka att jag har missat att leta någonstans. Att han absolut inte kan ha försvunnit sådär. Pratar med en granne som har en lika gammal pojke i parallellklass men hon har inte sett till honom. Nu springer jag mot den stora skolbyggnaden med Tyler i vagnen fortfarande. Lämnar Tyler fastspänd utanför och rusar in i klassrummet. Jag frågar James lärare om de har skickat ut James varav båda svarar ”ja”. Men de blir genast oroliga dem också och rusar ut för att leta. Samtidigt försöker jag ha en konversation med en av lärarna och gå igenom vart jag själv har letat. Efter mycket om och men bestämmer jag mig för att springa hem och se efter om han verkligen har cyklat hem?!?! Lärarna fortsätter leta på skolan och jag springer nerför backen, över den stora vägen och över järnvägen. Stannar upp för att andas och sedan springer jag resten av biten hem. Innan jag kommer fram till vår dörr hoppas jag med allt jag har att hans cykel som är lika blå som hans ryggsäck, ska stå parkerad antingen utanför ytterdörren eller i cykelstället. Jag hinner inte tänka tanken om vad jag skulle göra om den inte var där för min tanke avlutas med att jag ser cykeln! Prydligt parkerad i cykelstället.
Fina lilla James.. Jag börjar andas ut i hallen och funderar på hur jag ska bemöta honom och vad jag ska säga. Det känns inte rätt att bli arg för jag är inte arg. Jag är bara orolig och tänker mig in i hans situation som har cyklat hem helt själv i tron om att jag skulle vara hemma. Jag kan se framför mig hur besviken och ledsen han måste ha varit när jag inte var där. Det skulle jag också känt. Det blir ett samtal om hur orolig jag och hans lärare var samt vad som hade kunnat hända. Han fick såklart massa kramar också! Att cykla över järnvägen ensam är absolut förbjudet och det vet han om. Men jag förstår att i en sex-årings huvud går bara tanken om att komma hem runt och då kvittar det vilka hinder som står emellan. James måste ha trott att jag hade glömt bort att hämta honom och så tog han saken i egna händer. Det verkade lite så på honom. Men det finns ju vuxna på skolan som är där för att hjälpa till om man mot förmodan inte skulle dyka upp.. En av James lärare kom cyklandes förbi en stund senare. Hon hade cyklat efter mig för att se om han var hemma. Hennes puls var också väldigt hög haha men det var fint av henne att kolla läget. Anton och jag behöver uppenbarligen prata med James om detta igen men inte just idag, det räcker med det jag själv har sagt till att börja med. Hans lärare kommer prata med honom i morgon också. Som det kan gå. Och så orolig man hinner bli innan det löser sig. Jag är fortfarande lite skakig och chockad men det lägger sig nog fram till kvällen. Nu blir det fokus på Tyler igen som badar bredvid mig. En av hans favoritgöra, särskilt när han är gnällig och har sjuksymtom. Det visade sig vara tänder på gång igen. Några riktigt envisa ena. Han vill knappt äta när det värker som mest och han dreglar något så kopiöst. Det värsta är att han blir otröstlig när det gör mest ont. Det har gått flera dagar nu och vi hoppas han mår bättre så fort det bara går så att alla blir på bättre humör här hemma. Är det något som smittar så är det sura miner.
Ha det fint och ta hand om er, kram!
Bild från första skoldagen där man ser hans fina väska och cykel som syns på väldigt långt håll!
