VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Efterkontroll hos barnmorskan

Idag var det äntligen dags för efterkontrollen! Jag hade en tid inbokad för två veckor sedan egentligen men då var James sjuk och därför kunde jag inte gå. Men nu är det gjort och jag tycker alltid det är lite nervöst inför undersökningar som har med underlivet att göra. Man vet liksom aldrig om det kommer göra ont eller vara obehagligt på något sätt. Denna gången var en av de bättre gångerna. Jag kände knappt något obehag. Ändå gjorde hon cellprovtagning och den har varit obehaglig de andra gångerna jag har gjort den men det var skönt att det blev överstökat idag. Barnmorskan kände även på muskulaturen inuti och hur högt upp min livmodertapp satt. Jag hade gjort mina knipövningar bra tyckte hon och det var skönt att höra att de ger effekt. Annars är det lätt hänt att det är slappt och svårt att hålla tätt till exempel men sådana problem har jag inte haft.

Jag fick många frågor. De handlade om allt ifrån hur jag mår idag till hur förlossningen gick. Det fanns inga svar som var svåra eller jobbiga att prata om så vi babblade på om allt möjligt. Jag fick bland annat se hur förloppet såg ut under själva förlossningen och det var precis som det ska vara berättade hon. De hade en bild på en figur där man kunde se hur snabbt jag öppnade mig och hur snabbt huvudet på bebisen sjönk nedåt. I förhållande till varandra såg det ut som det skulle och förloppet skedde i en lugn och fin takt. Jag frågade om det stämde att förlossningen drog ut på tiden för att jag valde att ta epidural. Hon bekräftade det jag upplevde men hon sa också att det kan vara värt en lite längre förlossning när det sker lite långsammare samt med smärtlindring. En lugn förlossning i utbyte mot ett stick i ryggen tyckte jag definitivt att det var värt och jag skulle göra om samma sak igen!

Angående tema träning rekommenderas det att inte träna särskilt hårt under det första 6 månaderna. Promenader och knipövningar är det viktigaste! Sedan är det upp till var och en hur man gör och varje individ måste lyssna på sin kropp. Det som ger obehag eller gör ont på något sätt ska man inte fortsätta med och det är något jag tänker mycket på i min fysiska aktivitet. Som ni kanske vet tycker jag om att jogga och det i kombination med egna träningspass med enbart kroppen som redskap är den sortens träning som har varit mest effektiv för mig för att komma i form. Jag har alldeles nyligen börjat göra lite övningar hemma. Jag började först med att testa vardera övning för att känna efter vilka som kändes bra och sedan skrev jag upp dem som kändes bäst. För mig är det viktigt att ta det lugnt så att min kropp hänger med. Jag vill ju inte skada mig. Därför kommer jag inte börja jogga riktigt ännu även fast jag är väldigt sugen. Efter sommaren kommer jag ge det ett försök. Tills dess hinner jag stärka upp muskulaturen i magen och ryggen vilket är viktigt för stabiliteten.

Ni kan inte gissa vad jag vägde som höggravid med Tyler. Jag erkänner att det smärtade lite att se siffran på vågen då men samtidigt kunde jag inte bry mig mindre om min vikt. För jag tänkte bannemej att det är strunt samma vad jag väger som gravid när jag skapar ett nytt liv inuti mig. Men vågen stannade i alla fall vid 97 hela kilon. Då ska ni också veta att jag enbart är 1,60 meter lång (kort). Idag stod det 84,1 kg på vågen och det har gått 11 veckor sedan Tyler föddes. Det mesta har försvunnit av sig självt och det har varit allt från fostervatten till moderkakan och vattnet som samlar sig i kroppen när man är gravid. Jag minns att jag kissade ut enorma mängder efter förlossningen i ett par veckor och det märktes att kroppen ville bli av med allt vatten den samlat på sig under de sista veckorna som gravid.

För att jag ska fungera som jag gjorde innan behöver jag komma ner mot 70 kilo. Men mitt första mål kommer bli 75. Det känns som ett bra mål. Som jag har sagt i andra inlägg där jag skrivit om träning och vikt i förhållande till graviditet och kroppen efter förlossningen är inte vikten det viktigaste! Men i mitt fall just nu handlar det om att komma ner på en hälsosam vikt för min kroppsform och jag vet ungefär vart jag behöver befinna mig för att JAG ska må bra. Till exempel har jag ont i knäna när jag väger mer än 75 kilo. De blir överbelastade och så vill jag inte ha det. Det finns alltid en mängd olika problem som kan tillkomma på grund av att man inte tar hand om sin kropp men vi har alla rätten att göra det på vårt eget sätt. Och för mig finns det inte särskilt många fel.

Något viktigt som barnmorskan lärde mig idag är att det tar ett helt år för en kvinnas kropp att bli helt återställd efter en förlossning. Så lång tid tar det för alla fogar att hamna på sina ursprungliga platser igen. Det betyder att de fortfarande är väldigt rörliga under det året. Jag fick även information om att sexet inte ska göra ont efter ett halvår in i läkningen. Om det gör det ska man söka vård hos gynekologen. Allt för många går omkring och har ont länge efter en förlossning men så ska det inte vara för då behöver man hjälp. Jag är tacksam över att jag har läkt så himla fint alla tre gångerna efter mina förlossningar. Och jag har aldrig haft problem med smärtor eller dylikt under sex efteråt heller. Men man måste återigen lyssna på sin kropp och ta det lugnt för att det ska kännas bra.

Jag är jätte nöjd med min efterkontroll och det var ett bra avslut på hela graviditeten samt förlossningen. Med det sagt säger jag godnatt men en liten sak till bara… STRUNTA INTE I ATT GÅ PÅ ERA CELLPROV!

20210606_132259

Kommentera (4)

Innan mjölken rinner till

Tyler är lite mer än två månader gammal och har verkligen växt till sig under de senaste veckorna. Han är stabilare och har mer hull på kroppen vilket gör det enklare att hålla i honom. I början är alla bebisar så sköra och ömtåliga men med tiden blir det enklare att sköta om dem. Innan förlossningen hade jag bestämt mig i förväg att jag skulle ge amningen ett rejält försök. Jag hade en önskan och förväntan om att amningen skulle bli lika enkel som den var när jag ammade James för mer än fyra år sedan. I efterhand inser jag hur olikt det kan vara av den enkla anledningen att det är ett annat barn jag ammar nu. Han är på sitt sätt och ammar därför på sitt sätt. Därför blev inte amningen som jag hade väntat mig heller.

Det gör nästan alltid ont innan mjölken rinner till. Så är det bara. För alla. Men det är inte något som barnmorskan på MVC berättar eller som personalen på förlossningen/BB meddelar en om, i alla fall inte spontant. Amningen anses ofta och tyvärr vara självklart för alla nyförlösta mammor och det är mer utav en tabu att inte amma än tvärtom. Psykiskt är det tufft och det kan kännas ensamt att inte prata öppet om problemen som uppstår och som är väldigt vanliga. Pappor till barnen vet inte hur mammorna känner så även om man berättar om problemen eller känslorna för dem så kanske man vill ha förståelse från andra kvinnor i samma situation. Sin mamma, syster eller en kompis. Men inte ens i dem kretsarna pratas det om den negativa sidan av amning, inte i tillräcklig utsträckning. Det känns som att det är någonting varje mamma ”SKA” genomgå själv och hon får själv lära sig vad som fungerar och inte. Alla bra tips undanhålls och man måste dra ut dem för att få ta del av dem.

Men det finns amningshjälp att få som är väldigt bra. Den finns på varje sjukhus kopplat till BB. Jag hade hjälp av personal på Familje-BB denna gången. Det var inte för att jag specifikt sökte efter amningshjälp utan det bara blev så i samband med ett besök vi hade för att kontrollera Tylers gulsot-värden när han var några dagar gammal. Tjejerna som arbetade där var väldigt snälla och frågade hur allting fungerade. Jag var påväg att bryta ihop totalt när jag satt i rummet vi var i för jag hade kämpat hårt morgonen, natten och kvällen dessförinnan med amningen. Jag fick inte det att fungera och jag mådde dåligt över att Tyler inte tog tag om bröstet ordentligt. Jag kände en skam samtidigt som jag var stressad över att han inte fick i sig tillräckligt med mat. Jag hade gråtit i bilen till sjukhuset och jag såg hemsk ut fastän jag försökte dölja tårarna och mina röda ögon. Men vem försökte jag lura? Vem som helst hade kunnat se att jag var ledsen. Men jag ville inte visa att jag var ledsen för jag tyckte det var så jobbigt. Sedan blev tanken på att de skulle märka att jag var ledsen jobbig och då ville jag gråta ännu mer.

Efter att ha kommit in i besöksrummet på Familje-BB ett dygn efter hemkomsten var det en lättnad. Personalen tog hand om mig och Tyler och de ställde alla möjliga frågor. Den första frågan var allmänt ställd och tjejen som var där undrade hur det hade gått sedan vi kommit hem. Jag berättade så gott jag kunde i det skicket jag var att det hade gått bra förutom med amningen. Hon kunde nog läsa av att jag tyckte det var svårt att prata om det och hon började direkt hjälpa mig. Hon hade flera bra tips och pratade hela tiden med en vänlig röst och tittade på mig med hennes snälla ögon. Hon var precis vad jag behövde. Hon gav honom till och med lite ersättning på kopp för att vi skulle se om han hade varit ledsen för att han var hungrig.

Vi bestämde även att jag inte skulle ge honom nappen lika ofta för att han inte skulle bli förvirrad. Det var jag själv som hade gjort honom förvirrad. Han hade fått sutta både på mig, en amningsnapp samt en vanlig napp under de allra första dygnen och blivit ”tuttförvirrad” som de kallar det. Han var helt klart förvirrad stackarn men som tur var fanns det lösningar. Inför varje amningstillfälle fick jag tipset om att låta honom sutta på mitt lillfinger som jag skulle trycka upp mot gommen i hans mun. På så sätt gav det signaler till honom om hur han skulle suga och när han hade sugit på mitt finger en kort stund bytte jag över till bröstet som han kunde suga tag i på ett mycket bättre sätt. Jag var så lättad efter att ha fått det tipset. Enkelt men ändå min räddare i nöden. Om inte det hade fungerat är jag säker på att hon hade fler bra tips och jag känner stort förtroende att gå dit och prata igen om det skulle behövas.

Tyler började suga bättre med vår nya metod men jag kämpade fortfarande hemma inför varje amningstillfälle. Det var inte enkelt när han var otålig och hungrig, då blev han så arg att han inte ville suga av den anledningen. Men jag kom själv på idén att spruta in lite bröstmjölk i munnen på honom för att han skulle känna av smaken. Jag använde mig av en liten medicin-spruta och tog upp min mjölk jag hade pumpat ut genom den. Sedan gav jag honom några omgångar så att han lugnade ner sig. Då tog han först tag om mitt lillfinger, sedan om bröstet. Det blev en liten process i början men så småningom blev det bättre och jag kunde fasa ut sprutan. Därefter kunde jag få honom att greppa tag om bröstet utan min hjälp med fingret mot gommen. Men det tog många amningstillfällen innan han hittade rätt på egen hand. Nästan exakt när han blev två månader för några dagar sedan har amningen börjat fungera mer eller mindre exemplariskt. Han har varit super duktig och kämpat på han också och nu förstår vi varandra väldigt bra.

Samtidigt som det var svårt för Tyler att greppa tag om bröstet hade han mycket ont i magen under de första veckorna. Det påverkade såklart också hans tålamod och han blev både ledsen och arg när det var som värst. Jag tänker att det är viktigt att nämna att det kan vara något annat som inte specifikt handlar om amning men som ändå påverkar amningen. För när bebisar har väldigt ont i magen och de är väldigt ledsna blir det ännu svårare att få till lugna amningstillfällen. Och för att en bebis ska greppa tag behöver den vara lugn. Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg om enbart magont för jag och Anton har erfarit det med alla tre av våra barn, varje gång på olika sätt. Men lösningen denna gången var att ge Tyler Minifom vilket är droppar man ger med sked inför varje måltid. Efter ett par dygn blev Tyler lugnare och i sin tur underlättade det när jag skulle mata honom.

Sedan min mjölkproduktion kom igång efter förlossningen har jag pumpat ut bröstmjölk för att hålla igång produktionen. Jag vet inte varför men jag har varit rädd för att maten inte räcker och det känns bra att ha en påse extra i kylen och frysen. Vi har även matat Tyler med nappflaska några kvällar men nu var det ett tag sedan vi gjorde det för jag märkte att han blev mer frustrerad vid bröstet. Troligtvis blev det så för att det krävs mer av honom för att mjölken ska komma ut från bröstet jämfört med nappflaskan. Att pumpa är ändå ett bra sätt att veta hur mycket mat sitt barn får i sig men också för att få igång, bibehålla eller öka mjölkproduktionen.

När Chloéy och James var små pumpade jag inte som jag gör nu. Jag ammade inte Chloéy särskilt länge, max två månader för det gick inte på grund av hennes tidiga födsel. Istället för att amma pumpade jag med en elektrisk bröstpump från sjukhuset och det började jag med dagen efter hon föddes. Vid den tiden var jag förstföderska och visste inte någonting och därför gjorde jag i princip allt som personalen sa. Vi fick låna hem den elektriska pumpen för att jag skulle hålla igång mjölkproduktionen tills Chloéy var stor nog att själv suga men jag gav upp innan det blev möjligt att amma på heltid. Jag gjorde ju inget annat än att pumpa och när jag inte pumpade matade jag Chloéy både via bröstet med en amningsnapp men också via hennes sond när hon hade den. Därutöver skulle vi rengöra alla redskap till sonden och se till att den satt bra och det var även viktigt att vi väckte henne var tredje timme eftersom hon inte vaknade av sig själv. Tillslut orkade jag inte mer och det tog emot hårt när jag valde att sluta amma henne. Det var mitt dåliga samvete som fick mig att känna mig misslyckad för att jag inte kunde amma mitt barn. Men med tiden kunde jag släppa det.

När James var bebis använde jag ingen bröstpump över huvud taget och jag kände inget behov av det då. Amningen med honom fungerade väldigt bra och det är den amningen som har varit bäst för mig. Inga konstigheter alls förutom i början när det gjorde väldigt ont innan mjölken rann till. Mina bröstvårtor var såriga och blödde för att han suttade konstant under de första dygnen och jag vågade inte ge honom nappen för att barnmorskorna sa till mig att inte göra det. Istället använde jag amningsnapp så fort vi hade kommit hem från sjukhuset och den gjorde underverk. En amningsnapp är en slags ”napp” som man sätter på bröstvårtan med en speciell teknik (det är svårt i början). Den kan användas av många anledningar men för min del var det för att mina sår skulle kunna läka. Och det gjorde dem. Mina bröst läkte fort och mjölkproduktionen kom igång ordentligt. James blev inte tuttförvirrad. Han suttade på allt vi gav honom och verkade veta precis vilka tekniker som gällde för vardera sak.

Om det är en sak jag har lärt mig om amning så är det att den inte är värd all tid och energi när man som mamma inte tycker det är tillfredställande eller behagligt. Det ska vara SKÖNT att amma! Kom ihåg det och nöj er inte om det gör ont, både när det gäller på utsidan (brösten) men också på insidan (hjärnan). Mycket sitter faktiskt i huvudet och det kan vara en stor anledning till att amningen inte fungerar heller. Om man är stressad, spänd, deprimerad, har haft en traumatisk förlossning till exempel, då kan det bli ännu svårare att fokusera på amningen. Och det leder till att mjölken inte rinner till lika enkelt. Det finns en drös med olika problem och bekymmer kopplat till amning och det är mer vanligt att mammor har problem än tvärtom. Det hjälper inte alltid att man har fött flera barn för som sagt är alla barn olika och det uppstår olika utmaningar som man kan behöva hjälp med. Så var inte rädd för att fråga eller be om hjälp. Du är inte ensam❤

20210525_15281020210525_15285820210523_173058 20210523_173112 20210516_134126

Kommentera

Taggad på att börja jobba

Hej på er!

Denna veckan känner jag mig helt förvirrad. Jag har börjat tappa greppet om veckodagarna och måste kolla extra noga i kalendern. Antar att det beror på mina slappa dagar som mammaledig (och studerande). Men så slappt är det inte. Allt beror på Tyler och hur han mår. Han styr mig hela dagarna. När han ska äta, när han ska sova, när han vill mysa, när han vill ligga ner och öva motoriken, när han behöver byta blöja osv osv osv. Det finns inga rutiner ännu men jag har lärt känna något slags mönster som han följer på dygnen och jag märker när det rubbas på grund av att vi kanske inte är hemma vid en specifik tid som på kvällen när vi vanligtvis brukar sitta och mysa i soffan. När vi inte är hemma då brukar han bli väldigt ledsen och otröstlig. Mer än vanligt i alla fall och det vill man ju helst undvika. För under kvällstid är man alltid som tröttast och tålamodet tryter på en just då.

Jag bestämde mig i söndags för att jag bannemej skulle göra en inlämning igår måndag. Tror ni det blev av? NEJ. Tyler var vaken mestadels av dagen och ville ha mig nära så ofta det gick så jag tänkte att jag tar det på tisdag. Idag är det tisdag och tror ni jag fått något gjort idag? NEPP. Under hela förmiddagen hade jag honom i bärsjalen för han kom inte till ro men i sjalen sov han som en stock. Och då ville jag ju inte ta ut honom därifrån. Så satt vi ihop under några timmar tills han behövde äta. Sedan tog vi en promenad och nu sover han i vagnen. Alldeles snart ska vi hämta hem James och Chloéy från förskolan. Jag håller tummarna för att han håller sig sömnig på vägen dit. En av de värsta sakerna när man kör bil är att köra när ett barn skriker. Jag får lite smått panik och stannar hellre en gång extra för att lugna ner honom. Han är ju så liten också.

Utöver mina försök till att studera har jag börjat söka jobb igen. Min vision och mitt mål är att börja jobba i höst. Någon gång i aug/sept/okt. Nu har det gått så lång tid att jag definitivt inte vill vänta mer. Någon måste vilja ha mig. Eller? Det finns många fler jobb att söka än vad det fanns när jag var nyutexaminerad och corona precis hade brutit ut. Tack för det!!! Nu börjar jag också få nog på alla restriktioner hit och dit och det livet vi har levt under så många månader. Jag har inte tagit skada särskilt mycket egentligen förutom att jag hade noll chans till att få en anställning förra året. Men jag fick tänka om och gjorde det bästa av det. Sen kom Tyler och nu är jag ju mammaledig. MEN jag vill så gärna ut i arbetslivet och skaffa erfarenhet. Jag vill visa vad jag går för och utmana mig mer än jag gjort tidigare. Jag känner på mig att det börjar närma sig slutet på min långa väntan efter detta. Men innan väntan är över ska jag spendera en hel sommar med min familj och njuta av att faktiskt vara ledig en gång för alla. Jobba kommer man göra så många år i livet ändå…

Hoppas ni får en lugn och skön fortsatt tisdag, för det är väl tisdag? Haha.
KRAM!

20210505_160641 20210510_142454

Kommentera


Hemma själv med barnen

Denna helgen är jag hemma själv med alla barnen. Anton är på en golf- och fiske-weekend med sin bror och pappa som de bokade innan vi fick Tyler. Förra helgen var jag nervös över att Anton skulle vara iväg men nu efter att det gått en natt känns allt väldigt lugnt. Det har gått super bra hittills och de stora barnen har lyssnat för det mesta. De hjälper även till när jag ber dem om något vilket underlättar när jag har händerna fulla.

Vi sov i samma rum denna natten. Jag, Chloéy och James sov i den stora sängen och Tyler sov i vaggan nedanför. Alla var utvilade imorse, även jag som enbart är uppe en gång per natt i snitt. Tyler sover väldig bra om nätterna och vaknar oftast en gång. Sen vaknar han igen tidigt på morgonen och det känns väldigt lyxigt att han sover mer än 3 timmar i sträck

20210515_104848

Under förmiddagen och morgonen har vi tagit det lugnt. Jag har t.o.m hunnit ta en dusch, sminka mig och flätat håret. Även dammsugit lägenheten. Sedan packade jag och barnen inför kommande natt som vi ska spendera hos barnens farmor och min svärmor. Jag gav Chloéy hennes spruta också som hon måste ta varannan lördag!

20210515_11340020210515_11361720210515_113825

Det ska bli jätte mysigt att sova borta och det känns skönt att vara på det stället som barnen trivs allra bäst på! Vi är ju här en hel del och det känns som hemma varje gång. Chloéy och James hade gärna flyttat hem till sin farmor och farfar om de fick men vi vill gärna ha dem hemma hos oss haha.

20210515_12200120210515_121950

Det såg ut som vi skulle flytta efter vi var färdiga med packningen för det blev många saker. Tylers väska har många ombyten och salvor, blöjor osv. Sedan vill James och Chloéy packa med sig leksaker utöver kläder samt deras egna kuddar. Tur att jag kan använda barnen som avlastning när jag har fullt upp med att laga lunchen 😉

Nu är vi på plats och ska snart få eftermiddagsfika. Barnens faster med sin kompis kommer över lite senare, de är bästa lekledarna så barnen kommer ha att göra! Vi har inga särskilda planer mer för dagen och eftersom vädret är regnigt och tråkigt håller vi oss inomhus för det mesta. Regnkläderna är med utifall att de vill gå ut 😊 Hoppas ni får en mysig lördag, kram!

20210515_104724

Kommentera

Förlossningen med Tyler ❤

ÄNTLIGEN ska jag berätta för er hur förlossningen med Tyler gick från början till slut. Den var inte lik varken förlossningen med James eller Chloéy och den är precis lika speciell som de andra två ❤

Öppen 6-7 cm

Lördagen den 20 mars var det bestämt att James och Chloéy skulle sova över hos Antons föräldrar. Anton och jag hade inga särskilda planer och vi var ärlig talat riktigt trötta på att invänta förlossningsstarten. På kvällen ordnade Anton med middagen och vi hade det väldigt mysigt. Vi gick och lade oss utan förväntningar och utan någon förvarning på vad som skulle ske under det närmsta dygnet…

På natten vaknade jag till en gång och kände av förvärkar. Jag reagerade lite extra för att de kändes lite annorlunda jämfört med de jag hade haft under slutet av graviditeten. Jag lyckades dock somna om igen och anade inte alls att det kunde vara starten på förlossningen. Men sen på morgonen vaknade jag vid fem och kände samma värkar igen. De kom med 10 minuters mellanrum räknade jag medans jag låg kvar i sängen och funderade på om det äntligen hade satt igång. Efter en halvtimme till i sängen bestämde jag mig för att gå till toaletten och väl där kände jag att något rann till. Det var inte kiss. Det var fostervatten kunde jag konstatera för när jag torkade mig var papperet ljusrosa vilket bekräftade den lilla mängden vatten som kommit. Vid den stunden hade jag fått tre olika signaler om att förlossningen var på gång och jag blev genast exalterad!

Jag kände fortfarande värkar med jämna mellanrum och de blev snabbt mer intensiva och kom med 5-10 minuters mellanrum. Vid sex-tiden väckte jag Anton och sa något i stil med ”Idag kommer den älskling”. ”Va” fick jag till svars och Anton blev klarvaken. Jag berättade vad som hade hänt under natten och morgonen och att jag var helt säker på att jag var igång samt att vi behövde ringa till förlossningen. Vi blev båda nervösa och började packa ihop våra saker. Jag ringde till förlossningen och berättade läget, jag var även tydlig med att de skulle läsa i min journal eftersom det stod där att jag skulle åka in tidigt. Vi fick godkänt att komma in på undersökning och det bestämdes att vi skulle äta frukost hemma först, sedan åka in.

Mina värkar blev starkare under den stunden vi var kvar hemma men jag andades igenom dem och stannade upp där jag befann mig för att sedan fortsätta som vanligt igen. När vi hade parkerat bilen vid sjukhuset och klivit ur bilen började värkarna göra mer ont och jag fick svårare att gå. ”Tur att vi åkte in när vi gjorde” tänkte jag. Väl framme vid förlossningsavdelningen fick Anton vänta utanför tillsammans med en annan pappa. De fick inte följa med in försen jag och den andra mamman var undersökta. Jag fick ett eget rum och väntade otåligt på en barnmorska. Väntan var olidlig och jag bröt ihop inne på rummet för att jag kände mig så ensam och jag blev orolig över att min förlossning skulle bli som förra gången när personalen inte tog sin tid till varken mig eller Anton. Som tur var kom de tillslut och undersökte mig. Jag var 6-7 cm öppen och då var klockan halv åtta på morgonen.

Epidural – EDA

Anton fick komma in på rummet efter undersökningen och jag blev inlagd på avdelningen. Nu började det på riktigt! Jag blev tillfrågad om jag ville ha lustgas och jag tackade ja. Det gjorde mycket ondare vid denna tiden och vi pratade redan då om jag ville ha bedövning. Det var något som också stod i min journal även fast det inte var tvunget men jag ville åtminstone få frågan i rätt tid. Jag sa ja till epidural och de ringde efter läkaren. Vid halv nio på morgonen hade jag fått ryggbedövningen och den fick mig att slappna av på ett helt annat sätt mellan värkarna. Så himla skönt! Jag var glad över att den fungerade denna gången eftersom den inte bedövade mig alls när de satte samma slags nål i ryggen under förlossningen med Chloéy. Det var en lättnadskänsla att få föda på ett annat sätt.

Mina värkar kom med 2-4 minuters mellanrum och vi kunde se hur de ökade och sakta minskade i styrka på monitorn bredvid mig men de kändes inte smärtsamma längre. Jag kunde enbart känna hur magen drog ihop samt spände sig men inte mer än så. Efter ett tag kom värkarna inte lika tätt längre och bedövningen gav lite motsatt effekt på kroppens indikationer om att föda barn. Förlossningen stannade upp trots att jag var öppen 9 cm vid halv elva på förmiddagen. Den sista centimetern ville inte ge med sig och därför bestämde barnmorskan vi hade fått byta till från natt- till dagskiftet att jag skulle få värkstimulerande dropp. Efter lunch klockan ett satte de igång droppet och det blev genast fart på det hela.

Jag kände fortfarande ingen smärta när värkarna kom men magen spände sig mer och mer och jag kände istället ett tryck nedåt rumpan och underlivet. Det var ett obehagligt tryck som kom med jämna mellanrum och kroppen arbetade på egen hand med att flytta bebisen nedåt i förlossningskanalen men det tog sin lilla tid innan den kom ner där. Jag testade med alla möjliga sätt att hjälpa kroppen och fick bra stöd av barnmorskan och undersköterskan. Bland annat fick jag sitta upp i sängen lutad mot själva ryggen av sängen samtidigt som jag stod på knäna. Sedan fick jag sitta på pilatesbollen som fanns nära tillhands i rummet men efter det ville jag inte testa något annat längre och då bestämde jag mig för att ta av mig nättrosorna och bindan jag hade på mig och bara ligga blottad i sängen och invänta nästa fas.

Jag är helt säker på att bebisen hade varit ute innan klockan elva på förmiddagen om jag inte hade valt epiduralbedövning för jag var som sagt öppen 6-7 cm vid halv åtta på morgonen redan och jag kände hur starka värkarna var då. Bedövningen gav den negativa effekten av att stanna upp förloppet men det positiva var att jag inte hade intensiva värkar som gjorde jätteont vilket jag hade haft under mina andra förlossningar. För att hjälpa min kropp ytterligare gjorde barnmorskan att fostervattnet gick. Det gjorde hon genom att hålla fingrarna vid livmoderhalsen samtidigt som jag fick en värk och på så sätt sprack hinnan och vattnet forsade. Genom den vattenavgången blev både värkarna och trycket jag kände tydligare.

Under hela tiden kände jag att jag kunde behålla lugnet och att det var jag som hade kontrollen. Bedövningen gjorde stor skillnad och fick mig avslappnad i kroppen. Jag hängde med på vad som skulle ske och jag kunde höra vad alla i rummet pratade om, även svara när jag fick en fråga ställd till mig. Jag åt till och med mat mellan varven vilket var något jag inte trodde var möjligt utifrån mina tidigare erfarenheter. Epidural är verkligen en riktigt bra smärtstillande lösning som fungerar när den sätts på rätt ställe! Efter att ha fått erfara hur den dämpar smärtorna man vanligtvis känner när värkarna kommer förstår jag varför många kvinnor älskar den.

Förutom epiduralbedövning använde jag lustgasen vid behov. Men det viktigaste var min andningsteknik och den hade jag tränat på. Att andas djupa, fina andetag och i olika takt beroende på i vilken fas man är i. Genom min kontrollerade andning kunde jag känna mig mycket lugnare och fokuserad vilket gjorde stor skillnad. Jag fick inte de panikkänslorna som jag hade när James skulle födas. Det är dock stor skillnad på hans förlossning och den senaste för det var mycket intensivare när James skulle komma och jag fick inte tid att vila mellan värkarna. Inte så konstigt att det gick så fort den gången. Nu var det en lugnare stämning i rummet, både Anton och jag var nöjda och tillfreds med läget. Barnmorskorna och sköterskorna var underbara och skötte kommunikationen med oss jättebra. Det var guld värt!

Krystfasen

Anton assisterade mig med dricka och mat under hela tiden. Han hade en fåtölj till höger om mig vid sängen och stod upp jämte mig när jag behövde honom. Han ansvarade även för musiken som var igång i rummet på telefonen och den gjorde mig också lugn för jag kunde fokusera på melodierna som spelades istället för det som gjorde ont. Värkarna blev starkare och starkare på grund av det värkstimulerande droppet och trycket nedåt blev väldigt jobbigt. När bebisen hade sjunkit ner ordentligt i förlossningskanalen fick jag börja krysta ordentligt. Innan dess fick jag enbart ”test-krysta” för att se om den kunde sjunka ner av min hjälp men när det inte hade fungerat togs beslutet om att ge mig dropp.

Efter lunch slutade jag äta mellan värkarna, då bad jag enbart om dricka. Efter klockan två gick jag in i mig själv under varje värk, valde bort lustgasen och andades djupa andetag. Det fortsatte jag med under resten av tiden. När man har sådär extremt ont är allting annat oviktigt och just det beteendet, att gå in i sig själv, är ett tecken på slutet av förlossningen. För ju ondare kvinnan får, desto mindre tid är det kvar tills bebisen kommer ut. Klockan var cirka tio i tre när jag började krysta och jag var väldigt fokuserad då. Det var jag under de två sista timmarna under förlossningen. Att få börja krysta med alla kraft var något jag hade väntat på hela dagen. Vi alla trodde ju att bebisen skulle komma ut tidigt på förmiddagen men nu framåt eftermiddagen var det dags för upploppet och det som är mest intensivt under en förlossning enligt mig själv.

Inför varje krystvärk gjorde jag mig redo psykiskt med inställningen om att jag snart skulle få träffa bebisen som härjat runt i min mage under många månaders tid. Jag ville absolut inte vänta mer på att få träffa den och jag var taggad inför varenda krystvärk, även när det gjorde satans ont. För det gjorde det! Att ha smärtsamma värkar är en sak men att faktiskt trycka ut en hel bebis ifrån underlivet är en helt annan. Jag tycker det gör mest ont när huvudet ska ut för det bränns och stramar åt i huden så mycket att det inte går att förklara smärtan som man känner då. Samtidigt som huvudet är fast i en mellan-värld ska man behålla lugnet, inte trycka på för hårt för då kan man spricka och det är väldigt svårt mina vänner.

Huvudet är ute!!

När bebisens huvud nästan var ute sa barnmorskan att hon skulle trycka emot med sina händer under två av krystvärkarna för att det inte skulle gå för fort så under tiden jag hade krystvärkar och tryckte på gjorde barnmorskan motstånd. Nu gjorde det så jädra ont att jag tog tag i undersköterskans hand efter att ha frågat om jag fick hålla i den. Samtidigt höll jag i Antons hand det hårdaste jag kunde och krystade ännu en gång med alla krafter jag hade. Efter den krystvärken pustade jag med små, små andetag och med hjälp av barnmorskans stöttning kom huvudet ut! Då kunde jag slappna av lite. Det krävdes bara en krystvärk till för att få ut livet vi hade skapat lite mer än nio månader tidigare. Barnmorskan var redo och höll i bebisen huvud. När nästa värk kom tog jag mitt sista djupa andetag och tryckte allt jag kunde samtidigt som barnmorskan drog lite i bebisen för att få ut ena axeln först och sedan den andra. Plötsligt kände jag hur trycket i underlivet försvann och att en stor klump for ut ur mig samtidigt som det kom massor av vatten och andra vätskor. Med en svart kalufs på huvudet och en blå-lila kropp samt ett skrik som hördes på långa vägar kom vår andra fina son till oss och lades på mitt bröst. Väntan var äntligen över och vi hade tagit oss igenom ännu en förlossning tillsammans! Så många känslor och tankar på en och samma gång! Det största lyckoruset man kan få kände jag för tredje gången i mitt liv och jag var totalt överlycklig!!! ❤

Direkt efter hans ankomst blev det fullt upp med undersökningar av både mig och honom. Navelsträngen klippte Anton som han har gjort med våra andra två barn. Trots att det hände mycket på en och samma gång kändes det som att allting gick i slowmotion. Det enda som betydde någonting var vår nya bebis och kärleken som vi kände till honom och varandra. Det är som att bli förälskad på nytt. Både förälskad i bebisen men också förälskade i varandra. Det finns inga tankar på allt ont som sker i världen, tvärtom känns allting helt fantastiskt. Jag tänkte på hur mycket jag älskar Anton och hur det kommer sig att det kan bli en hel bebis när två personer älskar varandra. Det var surrealistiskt men samtidigt väldigt verkligt. Jag kände mig som den starkaste människan på jorden. Jag var odödlig och det var ofattbart att jag hade gjort samma sak för tredje gången i mitt liv!!!

De närmsta timmarna efteråt

Liksom efter Chloéy och James förlossning kysste Anton och jag varandra med lyckotårar i ögonen. Mina egna tårar sprutade och jag torkade mig flera gånger på min sjukhusrock jag fortfarande hade på mig. Samtidigt låg jag kvar i samma position med benen särade mot barnmorskan och undersköterskan för det var dags för moderkakan att krystas ut. Efter det kontrollerade de mitt underliv och konstaterade att jag inte hade fått några skador. Sedan var det bara på med nättrosor och en stor binda för det kommer mycket blod under det närmsta dygnet efter en förlossning. Det är också viktigt att kunna kissa så snart som möjligt efteråt och jag har alltid varit lika nervös inför det momentet.. Medan Anton stod och bytte blöja på vårt nya tillskott som hade bajsat överallt gjorde jag ett försök att själv ställa mig upp för att gå till toaletten. Det gick över förväntan och jag stapplade fram till Anton först för att assistera honom. Jag märkte dock ganska snabbt att jag inte orkade stå upp särskilt länge så jag började gå mot toaletten.

Väl där satte jag mig nervöst ner på sitsen och försökte slappna av. Jag kunde inte få mina reflexer eller muskler att lyssna på mig så tillslut testade jag att stå hukad i duschen vilket hjälpte lite grann. Men jag fick ändå tömmas med kateter för att vara på den säkra sidan. Det var skönt att slippa tänka på kisseriet under några timmar framöver och jag placerade mig i förlossningssängen igen. Barnmorskan som hade ansvarat för mig frågade hur min upplevelse hade varit, om det hade blivit som vi hade önskat enligt förlossningsbrevets anteckningar. Jag svarade att jag var jätte nöjd och att de hade gjort ett superbra arbete med oss allihopa. Både Anton och jag var mer än nöjda och vi tackade dem för allt de gjort, särskilt kommunikationen mellan oss och dem under hela dagen. De gav oss feedback tillbaka och sa bland annat att vi också hade gjort ett bra jobb, på olika sätt såklart.

Efter att bebisen hade blivit undersökt fick vi in förlossningsbrickan på rummet som bestod av mackor, cider och varm choklad. Samtidigt som vi åt och drack och firade ringde vi våra familjer i videosamtal för att visa upp vårt mästerverk. Alla grattade oss och hälsade så gott. Chloéy och James som befann sig hos sin farmor och farfar fick se sin lillebror på videosamtal också den kvällen. Dem ringde vi upp allra först! De reagerade inte så mycket över telefonen men det är inte lätt att hantera en sådan stor händelse. Samma kväll kom Anton och hämtade hem båda två för han fick inte stanna över natten i och med restriktionerna som gäller på sjukhusen. Vi fick tre timmar tillsammans i rummet där förlossningen hade ägt rum, sedan förflyttades jag till Familje-BB där jag fick ett nytt rum som ingen annan mer än personalen fick besöka.

Sammanfattning

Att ha fött med smärtlindring var det bästa beslutet jag tagit och det gjorde ingenting att mitt beslut om epiduralbedövning drog ut på tiden för mitt val gjorde även att jag kunde känna mig lugn och avslappnad under hela förloppet ända in till den sista krystvärken! Jag hade definitivt valt att genomgå exakt samma förlopp igen om jag hade fått chansen. Bedövningen tillsammans med personalen och Anton vid min sida hela tiden gjorde förlossningen komplett. Alla var precis där jag behövde dem och Anton stod bredvid mig varje gång jag bad honom. Han var hela tiden närvarande och redo för nästa sak som skulle ske. Han peppade, hejade, kramade, pussade och spred sitt eget lugn i rummet med den fina personligheten han har.

Jag älskar min familj så otroligt mycket att det inte går beskriva alla känslor. Det pirrar i kroppen och jag ryser till ibland när jag känner mig extra lycklig. Jag kan inte fatta att mitt liv har blivit såhär, fyllt av tre barn och en sambo. Att se Anton med våra barn är ett lycko- samt kärleksrus bara det. Att sedan få se hur våra äldre barn omfamnar en helt ny människa i familjen och tar honom under sina egna vingar gör mig tårögd. Det finns inget större att vara med om än när ett barn föds och jag är SÅ lyckligt lottad som har fått chansen att vara med om detta tre underbara gånger!

❤❤❤

21 mars 2021

Klockan 16:17

50 cm lång

3794 gram

❤❤❤

PÅVÄG TILL SJUKHUSET

IMG_2552

IMG_2553

HÄR ANDAS JAG GENOM EN VÄRK STRAX INNAN DE GER EPIDURALBEDÖVNING

IMG_2566

TRYCKET NEDÅT ÄR PÅFRESTANDE NÄR DENNA BILDEN TAS OCH JAG HAR BÖRJAT GÅ IN I MIG SJÄLV..

Fotogenic_23f84587-56de-4ae0-88cd-55c433085372

MITT ANSIKTSUTTRYCK SÄGER DET MESTA HÄR. JAG KÄNDE EN LÄTTNAD ATT FÖRLOSSNINGEN VAR ÖVER OCH ATT SMÄRTAN HADE ERSATTS MED MASSA KÄRLEK SAMT LYCKA ❤

Fotogenic_6c26c057-ce04-4f5d-b9ef-3a41ed81ed36

STOLT PAPPA (OCH EN FOKUSERAD MAMMA HAHA)  ❤

Fotogenic_2677e086-e27c-4a09-a36f-12990a78e365

IMG_E2614

NÖJD MAMMA OCH NÖJD BEBIS ❤

IMG_2608

IMG_2623

NÄSTA DAG PÅ FAMILJE-BB

DSC03227 DSC03229

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna