VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Vecka 39+0

Nu känns det overkligt nära bebisens ankomst. Jag känner mig lite ångestfylld när jag går och lägger mig på kvällarna för att jag helst inte vill vakna mitt i natten av att värkarbetet sätter igång. Vissa dagar är jag helt slut och önskar definitivt att bebisen inte kommer då heller. Just nu är det få timmar om dygnet som jag känner mig mentalt redo. I denna stund känner jag mig faktiskt redo. Jag är på bra humör och jag har energi över. Oftast känner jag raka motsatsen. Jag har haft en större oro kring själva förlossningen nu i slutet. Ju mer jag har tänkt och väntat desto mer har jag snurrat in på hur ont det kommer att göra. Om jag inte var förlossningsrädd innan är jag förlossningsrädd nu. Jag kan inte fatta att det är tredje gången jag ska ta mig igenom detta, frivilligt dessutom. Jag peppar mig själv genom att tänka på alla andra mammor som gjort samma sak flera gånger om. Ni är så grymt starka och därmed är jag även stark som kan klara av en sådan här grej.

Det går väldigt upp och ned i hanteringen av smärtorna under en förlossning. För det första är det väldigt individuellt för alla kvinnor eftersom vi har olika smärtgränser. Men någon gång under en förlossning gör det som allra mest ont för alla trots att det kanske inte känns precis likadant om man kunde jämföra på ett exakt sätt. I mina tankar under de andra två förlossningarna hamnade jag i olika stadier rent psykiskt när smärtorna jag kände blev värre och värre samt övergick till andra faser tills allt var över. I början när jag hade mensliknande värkar kändes allt lätt som en pannkaka och jag tänkte att det här klarar jag av galant. Sedan när värkarna satte igång var de till en början behändiga och kontrollerade.

Någonstans därefter spårade det ur när de värsta förlossningsvärkarna tog fart för då tänkte jag ”vad har jag gett mig in på” och ”jag vill aldrig mer göra om det här igen” samt ”jag ska aldrig ha sex igen”. Jag upprepade den sortens tankar under tiden jag kände den värsta smärtan i mitt liv och jag har fortfarande ett starkt minne kvar från James förlossning när jag skulle krysta ut honom. Hans huvud var ännu inte ute och det kändes som att det satt fast ett bowlingklot i underlivet. Det strålade ut en smärta där nere samtidigt som det brändes på grund av att huden töjer sig så mycket under denna fasen men utöver detta har man även fortsatta värkar – krystvärkar som känns i hela magen och ryggen. Jag lovade mig själv där och då i förlossningssängen, blottad inför barnmorskan, undersköterskan och Anton samt min lillasyster, att aldrig mer föda barn igen någonsin. Det var det enda som fick mig att fortsätta fokusera och kunna gå in i mig själv för att krysta allt jag hade innan James kom till världen. Vilket löfte alltså…..

Jag kommer ta mig igenom den här förlossningen på något sätt också, hur den än slutar. Bebisen ska ut, punkt slut. Och jag är extremt trött på att vara gravid nu, det känns som jag har varit det i minst ett år. Samtidigt har tiden på något sätt gått fort, jag har haft mycket annat att tänka på och jag har haft en hel del besvär under alla dessa månader som varit väldigt påfrestande. Jag har sökt MASSOR med jobb, studerat, jobbat lite och varit arbetslös. Inte det jag hade hoppats på för ett år sedan men verkligheten kommer ikapp ibland och bestämmer ödet känns det som. Jag hoppas mitt öde är att få jobba med HR nu i höst igen, det finns inget jag hellre vill göra detta året än det samt föda vårt tredje barn, nu helst. Chloéy ska börja förskoleklass efter sommaren, kan ni förstå hur stor hon har blivit?! Vi är så otroligt stolta över henne. Anton och jag pratar om henne ofta, allt hon kan, utmaningar hon tar sig an, hur väl vi lyckats forma henne och hur fantastisk hon är som person precis som hon är! Vi blickar både bakåt och framåt för att jämföra tuffa perioder med enklare och inser hur mycket vi själva har lärt oss på vägen. Vi känner oss mer mogna än någonsin att uppfostra ett till litet knyte, vi har ändå 6 års erfarenhet av familjelivet snart och det är värt hur mycket som helst ❤

Anton och jag på bild innan jag fick värkstimulerande dropp under Chloéys prematur-förlossning i v.33+5
IMG_2815IMG_2821

James förlossning när allt äntligen var över ❤

IMG_4864IMG_4873

Kommentera

Gravid i vecka 38

Förlossningen har ännu inte satt igång ordentligt men jag har fortsatt känningar vissa kvällar och dagar. Tyvärr har det inte ökat i intensitet, istället har min molande värk i ryggen och sammandragningarna försvunnit. Det känns ändå som att det kan sätta igång när som helst. I min förra graviditet när James låg i magen hade jag inte mycket sammandragningar. Värkarbetet satte igång ganska plötsligt och då var det tydligt för mig när förlossningen väl satt igång. Denna gången har kroppen börjat tidigt med kraftiga sammandragningar och det beror på att det är tredje barnet enligt barnmorskan. Dock gör det mig osäker på hur jag ska tolka signalerna…

Igår var jag hos barnmorskan för en rutinkontroll. Allting såg mycket bra ut, till och med järnvärdet som varit dåligt dessförinnan hade ökat sedan sist. Det gjorde både mig och barnmorskan förvånade för jag har slutat äta järntabletterna men försökt få i mig mer järn via kosten. Jag har läst på om vad jag ska tänka på att äta i samband med järnintaget för att kroppen ska ta upp järnet snabbare och det verkar ha hjälpt. För mig som tycker om leverpastej och blodpudding blir det enklare att få i mig tillräckligt.  Jag kan tänka mig att det är ännu mer utmanande för er som absolut inte gillar den sortens mat. Förutom att kolla järnvärdet mätte barnmorskan livmodern igen som växer ett par centimeter för varje besök vi haft nu varannan vecka. Mitt blodtryck är fortsatt lågt och stabilt, bebisens hjärtljud låter jättebra och den ligger bekvämt med rumpan vänd mot min vänstra del av magen och benen upp mot höger sida. Nästa besök kommer ske nästa vecka om inte bebisen bestämt sig för att komma ut innan dess. Hoppas, hoppas, hoppas!!!

Nu i slutet av graviditeten är jag ganska trött på att vara gravid precis som så många andra höggravida mammor är. Alla rörelser jag gör är klumpiga och tunga, magen är så stor att jag inte kan sitta ordentligt vid matbordet utan att spilla på mig själv och jag sover som en kratta. Det är svårt att inte tänka på faktumet att bebisen kan komma när som helst men de tankarna gör i sin tur att dagarna blir väldigt långa och tråkiga. Varje dag säger jag till mig själv ”tänk om bebisen kommer idag” men jag försöker att inte fokusera för mycket på det. Bebisens ankomst är det enda roliga som händer nu under våren egentligen och det är inte bara vi som väntar spänt. Både Antons och min familj samt vänner ser fram emot det. Corona pandemin gör inte den eviga väntan särskilt roligare för det går inte hitta på något för att få tiden att gå fortare. Jag känner ändå att vi får barn i rätt årstid detta året för under våren och sommaren som kommer kan man ses utomhus mycket oftare jämfört med vintermånaderna. Det möjliggör andra aktiviteter och föräldraledigheten blir därför inte lika ensam som jag tror att den har varit för många mammor och pappor under pandemin. Den kan vara ensam även när det inte är en pandemi, det har jag själv upplevt och det tar väldigt mycket på det psykiska måendet.

Fram tills jag får tydliga signaler om att förlossningen startar kommer jag fortsätta plugga mina två kurser och förbereda så mycket jag kan inför framtida inlämningar och annat. Jag har verkligen inget annat för mig ändå förutom att vila och sova när jag blir plötsligt gravidtrött. Hoppas ni får en bra torsdag och en bra helg, kram ❤

 20210226_055708 20210226_103656

Kommentera

Förlossningsstart?

Igår kväll ganska sent kände jag en lätt ömhet i min rygg. En väldigt behaglig sådan. Anton och jag tittade på serie och jag fick massage i nedre delen av ryggen som lindrade. När vi senare gick och la oss för natten vid elva somnade Anton under tiden jag pratade med honom i princip haha. Han var jätte trött och jag var ovanligt pigg. Jag kände små sammandragningar som kom och gick med jämna mellanrum men de avtog tillslut. Dock hade jag svårt att somna för att jag var så nyfiken på om det skulle leda till något mer. Jag tror jag somnade vid halv ett ungefär. Nästa gång jag vaknade var klockan fyra. Då hade jag en molande värk i nedre delen av ryggen men på ett mer bestämt sätt. I det stadiet befinner jag mig fortfarande i och jag kunde inte låta bli att stiga upp för att se om det blir till något annat.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta för någonstans är jag väldigt spänd och nervös men samtidigt är jag taggad och förväntansfull. Jag vill dock inte väcka någon annan försen jag vet med säkerhet att det är en början på förlossningen. Det är så svårt att veta ibland och just nu kan det likaväl gå över eller trappas den molande värken upp och blir intensivare.

En förlossning består av fyra olika faser: latensfasen, öppningsskedet, utdrivningsskedet samt en efterbördesfas. Om jag misstänker rätt är jag inne i latensfasen. Det är fasen där kroppen förbereder sig aktivt inför förlossningen med värkar och sammandragningar. Dessa kan dock skilja sig åt, kännas på olika ställen och vara olika intensiva. Jag vet att det i princip alltid känns som mensvärk för de flesta kvinnor vilket kan sitta i både ryggen och vid framsidan där äggstockarna sitter.

I öppningsskedet är förlossningen med säkerhet igång. För mig har det varit väldigt tydligt när jag går in i denna fasen under tidigare förlossningar för de sammandragningarna jag har haft gör genast ont och går över i regelbundna värkar. Så var det med både James och Chloéy. Under denna fasen ska man åka in till förlossningen om man inte har gjort det tidigare och eftersom jag ska vara extra vaksam över förlossningstecknen för att hinna in till förlossningen i tid är jag särskilt observant denna gången. Jag vill dock att den molande värken jag känner just nu ska sitta i lite längre för att kunna bedöma om jag ska ringa in till förlossningen. Innan dess ska jag i sådana fall även väcka Anton såklart och ordna med barnvakt haha. Jag borde känna sammandragningar fram i magen igen om förlossningen verkligen har satt igång så jag väntar med spänning!!!

Under näst sista fasen ska bebisen komma ut vilket hörs på namnet ”utdrivningsskedet”. Det är under denna fasen som bebisen krystas ut om den ska födas vaginalt. Den här fasen är både min favorit men också riktigt jobbig och intensiv. När man går in i denna fasen vet man att slutet är nära och att smärtorna snart kommer försvinna vilket är en stor lättnad. Dock krävs det extremt mycket kraft, energi och psyke för att krysta ut en bebis. Inte konstigt att det sägs att barnafödande kan jämföras med att springa marathon. Under min senaste förlossning med James var det oerhört tydligt när mina krystvärkar började för hela kroppen visade det för mig (och alla andra i rummet) genom att själv spänna sig och trycka på nedåt. Det var liksom ingenting jag själv kunde styra över och barnmorskor vet när sådana värkar har satt igång för jag har fått höra att kvinnor ger ifrån sig ett särskilt läte just då. Jag antar att jag också gjorde det men för egen del var det en häftig känsla att känna att min kropp tog i för glatta livet när hela magen och livmodern spände sig för att få ut James som låg i magen. Det var inte en lika tydlig start på denna fasen när Chloéy skulle komma ut. Därför minns jag inte.

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: det finns ingen bättre känsla i världen än den som infinner sig i kroppen när man först träffar sin nyfödda bebis. I den stunden försvinner alla världsliga problem och katastrofer och i ögonblicket finns bara du, bebisen samt partnern. Ingenting annat betyder någonting. Det är som att sväva på moln och allting känns lätt, bokstavligt talat tyngdlöst. Om förlossningen går bra utan några komplikationer får man ta barnet till sig direkt när det kommer ut. Det gäller dock inte om barnet eller mamman inte mår bra. När Chloéy föddes 6 veckor tidigt var det en sådan förlossning som kunde innebära att jag inte skulle får mer än se henne när hon hade kommit ut. Hon kom ut frisk och alert trots allt vilket gjorde att läkarna på plats lät mig behålla henne på bröstet en stund innan hon fördes bort för undersökning och kontroll. Hon lades direkt in på neonatalavdelningen för att personal skulle titta till henne regelbundet vilket var en stor trygghet för både Anton och mig. När James kom fick han ligga på bröstet direkt han också. Till skillnad från Chloéy fick han stanna där. Det var en underlig känsla att få ”behålla” vår bebis den gången för det fick vi inte riktigt med Chloéy. James var i samma rum som oss hela tiden och det var vi inte vana vid men det var absolut något vi föredrar.

I efterbördesskedet drar livmodern ihop sig. Åtminstone SKA den dra ihop sig. Efter att jag hade krystat ut James tog det lite längre tid för min livmoder att dra ihop sig vilket gjorde att jag började blöda. Det var en process i sig att få bukt på blödningen men tillslut fick personalen det efter mycket mediciner och redskap. I ett värsta scenario kan man behöva opereras om blödningen mot förmodan inte skulle stanna upp. Men i de flesta fallen gör den det. Sedan ska vi inte glömma moderkakan som ska ut innan livmodern kan dra ihop sig. Det var denna detaljen som gjorde att min livmoder inte kunde det, för att min moderkaka inte kom ut som den skulle. Efter att Chloéy kom ut krävdes det bara en push från mig för att få ut moderkakan men när James hade kommit satt den fortfarande fast i min livmoder.

Under de närmsta dygnen efter en förlossning är det vanligt med eftervärkar. För mig har det känts som kraftig mensvärk och det kommer för att livmodern fortsätter dra ihop sig ordentligt. OM man bestämt sig för att amma kan denna värken vara mer intensiv under amningstillfällena men det är något övergående. Sedan är det så att ju fler barn man har fött sedan tidigare, desto kraftigare eftervärkar får man. Jag förväntar mig det denna gången för med James var mina eftervärkar okej. De gjorde ont men var hanterbara. Nu undrar jag om det kommer kännas ännu mer efter att trean kommit ut…

Jaa ni. Jag vet inte exakt vart jag vill komma med detta inlägget. Låter mer eller mindre som att jag försöker förmedla hur en förlossning går till. Kanske hjälpte detta mig att tänka på något annat för stunden och det är bara bra för jag stressar lätt upp mig. Klockan är snart fem och jag har fortsatt molande värk i nedre delen av ryggen som inte släpper. När det känns som att det ökar i smärta kommer jag lägga mig i ett bad har jag tänkt. Vi får se vart detta tar oss. Ska det bli en februari-bebis som jag trott ändå???

(Om ni är intresserade av att läsa mer om de olika faserna ska ni gå in på 1177:s hemsida, de har tydlig och bra info och med mitt egna facit i hand stämmer informationen de har kring faserna överens med de två förlossningarna jag själv har upplevt haha)

DSC02728

Kommentera


Rutinkontroll hos läkaren med Chloéy

Det var ett tag sedan jag uppdaterade kring Chloéy och hennes reumatism, därför känner jag att det är dags att vi delar med oss :) Vi tycker om att berätta om vår och Chloéys ”resa” och det är även ett väldigt bra sätt att dokumentera hennes sjukdom genom att blogga. Utöver bloggen dokumenterar vi i ett litet anteckningsblock. Däri har vi anteckningar från den allra första början och hennes absolut första symtom. Det känns konstigt och lite overkligt att läsa de anteckningarna för under många olika perioder och faser var vi helt ovetandes om att hon var sjuk och hur sjukdomen skulle hanteras. Mest var det svårt att se Chloéy ha ont utan att kunna hjälpa henne.

För lite mer än en vecka sedan var Anton med Chloéy hos hennes läkare för en halvårskontroll. Hennes prover såg bra ut och lederna likaså. På de senaste besöken har allting sett väldigt bra ut och vi är lättade över att Chloéy inte påverkas särskilt mycket av barnreumatismen nu. När det var som kallast utomhus i vinter (cirka 10 minusgrader) klagade hon på värk i benen men det har faktiskt försvunnit nu när det är plusgrader igen. Vi har inga särskilda instruktioner från Chloéys läkare mer än att vi ska fortsätta som vanligt med medicineringen för det är fortfarande inte aktuellt att trappa ner med medicinen vilket vi inte känner just nu heller. Anton frågade dock när hon kan behöva öka dosen hon får via sprutorna. Läkaren svarade att det inte är försen hon väger 40 kg och nu väger hon hälften av det så det är ju ett bra tag kvar. Chansen finns fortfarande att hon växer ifrån sin reumatism och vi får se om det blir aktuellt att diskutera mer kring mängden medicin i framtiden.

I morse följde jag med Chloéy på hennes ögonundersökning. Rutinmässigt ska hon gå på denna typen av undersökning var tredje månad men under vissa perioder har köerna varit så långa till mottagningen att de inte har gett oss en kallelse i tid. Ibland har det gått ett halvår mellan besöken. Men som tur är har Chloéy väldigt bra syn och förutom att de undersöker hur bra hon ser mäter de trycket i ögonen samt kollar om hon har någon inflammation inuti ögonen. Det är nämligen så att reumatiker har risk att få inflammationer i ögonen utöver lederna och därför måste man genomföra denna typen av undersökning regelbundet. Chloéy har turligt nog inte haft inflammation i sina ögon någon gång och så hoppas vi det förblir.

Chloéy är en väldigt pigg och framåt 5 åring. Hon har aldrig lagt sig ner och gett upp trots värk eller andra motgångar. Hon är en kämpe och den envisaste människan jag känner. Ibland funderar jag på hur hon har orkat stå ut med alla smärtor, sprutor, blodprovstagningar och annan skit som hör till, men i efterhand är det samtidigt inte så konstigt för att hon har personlighetsdrag som gör det mycket enklare att gå vidare utan att stanna upp för länge. Älskade lilla gumman vad du har fått stå ut med mycket. Idag är detta din och vår vardag men vi är inte särskilt berörda av sjukdomen någon av oss. Det liksom bara är som det är och vi blickar framåt allihopa. För mig är det självklart att ge henne sprutor varannan lördag. Ibland gör det ont, ibland inte. Även under den tiden när hon hade en annan typ av medicin som gjorde betydligt mer ont att få var det något som vi var tvungna att göra för att hjälpa henne. Vi hade dock inte fortsatt på samma spår om vi inte hade sett en förbättring tillslut. Nu kan jag inte önska en bättre vardag för Chloéy med den sjukdomen hon har. Det är både jag och Anton väldigt tacksamma för ❤

20190909_121151 20191030_150856 IMG_0600 IMG_0623

IMG_0628

Kommentera

Vecka 36, BB-väskan & oroliga nerver

Det är många tankar som far omkring i huvudet nu. Tankarna handlar mest om förlossningen och jag har varit särskilt nervös den senaste veckan. Jag tänker ofta på hur förlossningen kommer sätta igång, hur jag ska hantera smärtan och vilka eventuella skador jag kommer få efter bebisen kommit ut. Trots att det är tredje gången jag går igenom detta är jag som mest nervös nu när det är tredje gången. Inför de andra två förlossningarna var jag inte särskilt nervös eller rädd för smärtorna men nu är jag lite rädd mot slutet. Men mest av allt är jag nervös. Anton och jag satt och pratade igenom mina och hans tankar igår kväll när vi åt middag ensamma efter att barnen somnat. Vi är väldigt säkra på varandra och vi vet vart vi har varandra så det kan liksom inte bli bättre när det kommer till vårt band. Min egen inställning kan enbart jag påverka men Anton får mig att känna mig något lugnare när jag berättar hur jag känner.

Under den senaste veckan har min kropp börjat förbereda sig ännu mer fysiskt. Jag har sammandragningar och lätta förvärkar vilka känns som mensvärk. Mitt mag- och tarmsystem har gått ”bananas” genom att ge mig plötsliga toalettbesök och kramper för att tarmarna ska tömmas. Det är ett typiskt tecken som kroppen ger för att lämna passagen till bebisen mer fri. Sedan har jag otroligt mycket flytningar vilket också är ett tecken på att livmodern testar sina funktioner. På nätterna har jag svårt att sova och jag vaknar konstiga tider. Ofta blir jag vaken i en timme mitt i natten utan att kunna somna om försen det har gått nästan exakt en timme. Jag är liksom helt pigg och skulle kunna gå upp och göra lite vad som helst men jag ligger kvar i sängen och tar det lugnt tills jag kan somna om igen.

Dagarna blir alltmer svårstartade på grund av sömnbrist så jag gör det jag orkar och hinner med samtidigt som jag försöker vila ordentligt. Några långpromenader blir det inte alls. Hela underlivet säger ifrån när jag går för mycket eller för långt. Bebisen trycker på nedåt och det strålar ut en ilande känsla i bäckenbenet. Igår när vi var ute med barnen på kvällen försökte jag för en gångs skull vara med på leken ”datten” och efteråt fick jag igen för det kan jag säga. Min ena vad blev sträckt och spänd, sedan fick jag känslan av att jag hade överansträngt mina muskler nertill där urinblåsan sitter för det tryckte på särskilt mycket och nu dagen efter är jag öm i ena sätesmuskeln.

Det som har varit väldigt stabilt under de senaste veckorna är mitt psykiska mående. Jag har varit mycket lugnare och tillfreds vilket är otroligt skönt. Allting bara släppte en vecka kändes det som och sedan har det fortsatt vara lugnt. Jag kommer fortfarande träffa psykologen några gånger till, nästa gång är imorgon faktiskt. Efter det kommer vi nog inte ses mer innan bebisen kommit. Ni som tidigare fött barn vet om att psyket går väldigt upp och ned efter en förlossning och därför känns det bra att kunna prata med psykologen även då.

Anton och jag packade bebisens BB-väska och vår förlossningsväska för lite mer än en vecka sedan. Efter det har vi känt oss redo rent praktiskt. Det känns surrealistiskt att vi ska komma hem med en bebis snart och bli trebarnsföräldrar. Jag kan inte fatta det! Det är helt galet att jag har gått igenom en hel graviditet för tredje gången med Anton vid min sida och att det finns en bebis inuti mig. Något jag fortfarande har svårt att ta in är hur kvinnors kroppar gör det möjligt för en bebis att komma ut där nere och att allting sedan återställs. Det är faktiskt helt sjukt men det finns heller ingenting som är mer häftigt. Jag ser så mycket fram emot sekunden då bebisen är ute och den får komma upp på bröstet. För mig finns det ingen bättre känsla i världen och det är ingen känsla som går att beskriva för någon annan som inte har upplevt den för den är väldigt speciell och unik. Första gången man får se sitt barn…

Snart är det vår tur att åka in till förlossningen och jag försöker tagga till på mitt sätt genom att ta det lugnt. Ni som vill veta när det sker lite mer exakt kan följa mitt Instagram-konto också. Där kommer jag uppdatera mycket fortare när jag sätter igång (om jag hinner) men också när bebisen är ute. Länken till kontot hittar ni längst ner på sidan.

Hoppas ni får en bra tisdag, kram ❤

Här ser ni några av de sakerna vi har packat ner:

Bebisens första kläder är såklart med, på bild ser ni enbart de tjockare kläderna, vi har även packat ner bodys och byxor. 

20210216_101220 20210216_101243

Kameran är superviktig för mig!

20210216_101142

Den gosiga snuttefilten vi köpte är med

20210216_101319

Amningsnapparna jag har berättat om som är ett måste för mig när amningen gör ont i början!

20210216_101421

Förlossningsbrevet vi själva har skrivit anteckningar om hur vi vill ha det

20210216_101540

En necessär med det vanliga man packar ner om man sover borta, plus lite andra udda saker såsom förlossningsbindor, salva till bröstvårtorna, intimtvätt m.m. 

20210216_101604 20210216_101621

Vi har även packat ner lite snacks, min mobilladdare, ombyte till mig inklusive nattlinne. Napp till bebisen och några små blöjor. Jag har även med mig nättrosor man får tilldelat på förlossningen/BB som vi fick med oss hem efter att James kom till världen. De är himla bra och bekväma när man går runt med jätte-bindor på sjukhuset haha! 

Kommentera (2)

För att få de senaste uppdateringarna