Uppfostran

Annons

Jag känner mig ensamstående

Jag är inte ensamstående men jag känner mig ensamstående. Hur är det möjligt? Det känns som att det bara har blivit så efter våra nya livsstilar. Mestadels efter att Anton fick nytt jobb och inte träffar barnen något i veckorna och mig några få timmar. Det är riktigt svårt och jag är helt slut. Jag älskar att han äntligen har ett bättre jobb och att han trivs men mitt livspussel går inte riktigt ihop med barnen…

Jag är helt slut och jag vill bara skrika rakt ut! Jag är så trött på alla små detaljer som gör så stor skillnad. Tex att det finns yoghurt i kylen varje dag, att James får sina D-droppar varje dag men som vi glömmer bort att ge honom fler dagar än han får dem, att barnen går och lägger sig när de faktiskt behöver eller ska det, att soporna bärs ut så att lägenheten inte luktar bajsblöjor osv…

Jag är SÅ trött! Inatt sov jag riktigt gott och det är första gången på säkert två veckor för att James har sovit dåligt och vaknat med ojämna mellanrum. Jag gick och la mig lite efter 21 igår och ändå har jag varit dränerad på energi. James skulle tas till vårdcentralen för att byta plåster till jacket på hakan, väl där tog det tid som sist. De hade inte förberett ordentligt utan gick in och ut från undersökningsrummet och sedan fick vi byta rum ändå samt väga James på ett tredje ställe?! Jag fick hålla fast honom flera gånger för att de skulle rengöra, ta odling och lägga om… Han skrek och grät och jag ville bara få det överstökat. Sköterskan frågade om vi skulle ta en paus men jag sa nej för då förlänger vi bara besöket som James ville undvika med allt han hade stackarn. Han ville bara vara i min famn och mysa och helst somna.

När vi stannade bilen och hade kommit hem kräktes James i hela sitt säte och i sin bilbarnstol och innan dess gick omplåstringen på hakan upp som var väldigt dåligt gjord… Det var bara att ta ut bilstolen och torka upp den värsta spyan. När vi kom innanför dörren var vi hungriga (jag, Wille och James), Chloéy var på förskolan men jag valde att ha James hemma såklart. Efter att jag satt igång en tvätt med alla kräkkläder så åt Wille och jag nudlar. James vägrade äta sina köttbullar samt sina makaroner -han vägrar äta all mat här hemma just nu och jag fattar inte varför? Han ville äta mina nudlar så det fick han. När han var färdig kräktes han upp allt han precis ätit plus antibiotikan han fick en timme innan dess som ska hjälpa såret att läka. Jag har inga ord för vad jag kände just då men tankarna gick i ett om det var magsjuka eller inte vilket det har visat sig att det inte är -puh!.

Jag ringde 1177 för säkerhetsskull och rådfrågade om det kan ha att göra med hans öppna sår men enligt dem kunde det ha att göra med hans fall som orsakade såret för att han slog i huvudet i samband med fallet. Vi skulle åka till akuten och höra med dem. Helt i onödan var vi där samt på barnakuten för att höra dem säga att vi ska vänta och se vad som händer. Barn kan spy av alla möjliga anledningar… Han kom hem två nallar rikare som de generöst gav bort.

Antons mamma hjälpte mig mitt i allt och hämtade hem Chloéy från förskolan och passade James medans jag torkade sätet i bilen med såpa och vatten. Har ni tips för att få bort lukten är det väldigt uppskattat!

Just idag var en skitdag men det är inte den enda dagen som jag har haft det jobbigt. Jag har det jobbigt varje dag efter att jag har hämtat hem barnen. Rutinerna är kaos. Barnen vägrar allt. Chloéy gnäller och surar för allt. James vill bli buren överallt. Barnen bråkar om allt. Jag ska göra ALLT som har med ALLT att göra känns det som. Idag störde jag mig på att salladen i kylen var rutten som vi skulle ha till hamburgarna jag hade stekt. Jag störde mig på att ingen har köpt hem snacks och dricka till fredagsmyset. Jag störde mig på att ingen kunde hjälpa mig att lägga om James plåster som gick upp ikväll igen. Jag störde mig på att jag är så stressad och att det går ut över barnen. Jag störde mig på att jag skäller på barnen. Jag störde mig på barnen för att de klättrar, bråkar, skriker, gråter för allt som går att klättra på, bråka om, skrika och gråta om.

Jag stör mig på att jag är den enda som skriver upp vad vi behöver handla på ”handlarlistan” som är väl synlig på kylskåpet. Jag stör mig på att jag känner mig svag just nu för att jag tycker det är svårt att tillgodose barnens behov, särskilt när ett av dem behöver mig mer som James för att han har ont och för att han vill vara väldigt nära för att många har petat på honom och gjort honom misstänksam och ledsen under våra besök till vårdcentralen och sjukhuset.

Jag är ingen ensamstående förälder men jag KÄNNER mig ensamstående. Jag är väl inte ensam om det eller?

(Bilderna tagna när vi satt på akuten)

20171103_14375420171103_143750

Annons

Lämna små barn i bilen…

Jag har aldrig lämnat mina barn själva i bilen, inte ens när jag ”bara” ska göra ett kort ärende i någon butik. För mig känns det helt fel och hela min magkänsla säger NEJ! Tänk om någonting händer medans jag gör mitt korta ärende? Och tänk om mitt ärende blir längre än väntat på grund av kö eller 1000 andra anledningar? Jag tycker inte det är snällt mot barnen att lämna dem helt själva för de kanske inte känner sig bekväma med det heller. Hur många tänker som jag gällande detta? Långt ifrån alla tror jag för jag ser ofta barn som är lämnade i sina föräldrars bilar.

I vilken ålder är det okej att låta barnen stanna kvar i bilen då? Enligt mitt tycke så är det okej när barnen förstår vad som ska hända och när det är okej för dem själva att bli lämnade för annars ska de tas med! Det är inte okej att lämna skrikande spädbarn i bilen, jag tycker verkligen inte det och i min familj kommer det dröja ett tag till innan vi kan lämna våra barn i bilen. Chloéy fyllde precis 2 år och James 1 år men det känns väldigt tidigt. När båda är minst 3 år då kanske jag har ändrat uppfattning… Hur tänker ni?

20170620195922

Annons

Tekniken är barnvakt

Jag sitter och tittar på ”Nanny on tour” på TV med Jo Frost som programledare. Ni som inte har sett henne förut ska jag berätta för att hon hjälper barnfamiljer med uppfostran. Hon har mest hand om omöjliga fall med helt galna ungar men ofta är det föräldrarna som är orsaken till varför de är som de är. Barn med särskilda behov kan vara extra svåra att uppfostra och Jo Frost har massor av bra metoder. Det är väldigt lärorikt och intressant.

I dagens avsnitt i repris var det en familj som använde teknikprylar ofta till deras tre barn varav ett hade särskilda behov. De gjorde inte så mycket med barnen eller tillsammans allihopa så den trenden försökte nannyn ändra. Barnen röstade inte emot men vet ni vem som gjorde? -Pappan! Jag är inte förvånad för vi vuxna är så beroende av tekniken, jag är det själv och jag försöker jämföra mig med den här familjens otroliga beroende av TV-apparater, ipads m.m. Det finns många likheter. Våra barn har varit sjuka i flera dagar nu och medans jag har arbetat så har Anton och barnen kollat barnprogram och film hela dagarna, även ipaden har fått hänga med lite då och då och det har inte funnits några gränser. Chloéy är mest fäst vid ipaden och för några månader sedan när jag tyckte det var nog på hennes onödiga utbrott bestämde vi oss för att hon fick ha den mer sällan och det fungerade. Vi tycker inte att det ska vara självklart att hon ska ha den en viss tidpunkt på dagen som till exempel innan läggdags för det är en dålig vana och den gör henne inget gott.

Våra barn kommer växa upp i en ännu mer teknologisk värld än vad jag och Anton gjorde och det är en stor del av allas vardag. Vi kan inte hindra dem från utvecklingen och det är absolut inte något negativt med att samhället utvecklas på det viset och gör det smidigare för oss individer. Men mitt i allt måste vi försöka stanna upp och göra något annat, gå utomhus är en bra början. Det finns ingenting som får oss människor mer lugna och som minskar stress så fort som när vi kommer ut i naturen, prova själv!

Jag är inte i närheten av det beroendet som yngre generationer än mig är. Jag har förmågan och disciplinen att lägga undan min telefon och jag tycker det är så skönt varje gång. Jag går gärna utanför dörren utan mobilen men alldeles för ofta behöver jag den för att kunna bli nådd av Anton. Det är en stor trygghet eftersom det kan hända något med barnen. När barnen inte fanns var jag ännu mindre beroende.. Jag tror vi överför mycket av vårt beroende till våra barn så det är nog viktigt att se efter våra egna vanor innan vi lär ut annat, jag menar rätt ska vara rätt. Mina barn kommer inte få sitta med sina telefoner vid middagsbordet eller när vi har filmkväll (vilket vi garanterat kommer att ha) men då är det samma förbud mot mobiler då också. Kvalitetstid är viktigt och familjen går alltid först!

Hur gick det för familjen i programmet då? De lyssnade inte på Jo Frosts tips eller råd, fortsatte som vanligt med att låta de tekniska prylarna underhålla och rent ut sagt uppfostra barnen och sorgligt nog så fick filmkamerorna de hade uppsatta i hemmet fångat pappan på bild när han bestraffade deras son som var den enda med särskilda behov med bältet på grund av en urlöjlig sak enligt mig. Tänk att föräldrar fortfarande använder våld för att uppfostra sina barn. De skulle ha pisk själva!!!

Annons

Vi håller inte det vi har sagt

Innan vi fick barn var vi tydliga mot varandra om vilken sorts förälder vi ville vara för våra barn och ”vi visste exakt hur vi skulle hantera eventuella problem för det pratade vi ju om och var överens om”. Så fel vi hade och så blåögda vi var hahahahahahahaha! Vi föreställde oss inte ens i närheten den verkligheten vi nu befinner oss i och vi följer ingenting som vi sa när vi pratade med vår förstfödda när hon låg i min mage. Är det så alla förstagångsföräldrar gör?

Vi sa att jag skulle amma så länge det bara gick men max tills barnet var 7/8 månader för sedan ”skulle jag inte vilja det mer för att barnet var för stort”

Vi sa att vi skulle göra egen barnmat och egna puréer och inte köpa färdigmat någon gång.

Vi sa att vi absolut inte skulle använda mobiltelefonerna för att underhålla och distrahera barnen när de blev ledsna.

Vi sa att vi skulle ta varannan natt…

Vi sa att vi skulle hitta på saker bara han och jag för att underhålla vår relation.

Vi sa att barnen ska visa respekt för oss.

Vi sa att vi ska bli jätteroliga föräldrar som hittar på massor och leker varje dag.

Ni anar inte hur mycket vi har sagt till varandra som inte stämmer idag och jag kan inte annat än att skratta åt oss själva och er andra som tänker likadant. HAHAHA säger jag bara. Jag sitter här och ler när jag skriver för det är så satans komiskt men hur ska man kunna veta hur man ska vara och göra när man inte har någon erfarenhet? Alla måste gå igenom samma sak på något vis för att kunna förstå det komiska som jag ser i detta. Ni som inte tycker det är alls roligt kanske har stått fast vid era förutbestämda regler än så länge? Bra jobbat men herregud det gör väl ingenting att man bryter alla normer och regler heller. Vi har lärt oss att ta vissa saker med en nypa salt men andra saker har vi ännu inte lärt oss för vi har så många fler faser att gå igenom tillsammans med våra barn. Jag undrar vad som kommer härnäst…

Bilderna är tagna för några månader sedan men barnen är minst lika söta då som nu :)

20161027151349 20161104165536 20161104165632

Annons

Stränga föräldrar

Jag trodde att jag skulle bli den mest stränga föräldern här hemma men ”believe it or not” jag hade fel. Anton är mer sträng än jag anade. Jag är sträng på ett annat sätt. Det finns så många olika sätt att vara hård på när det gäller att uppfostra barn och det finns många åsikter också.

Vi höjer rösten åt Chloéy när hon har gjort samma fel flera gånger på raken och vi tar tag i henne och säger åt henne på skarpen när hon gjort någonting hon verkligen inte får. Hon förstår mer än vad ni tror, hon är väldigt smart vår lilla Chloéy. Hon vet vad många ord och saker betyder så när vi säger något vet hon ofta vad det handlar om. Det är meningslöst att höja rösten åt ett barn som absolut inte förstår men nu är Chloéy snart 1,5 år och vi tycker att hon förstår tillräckligt mycket för att veta när hon gör något hon inte får. Särskilt när vi har sagt åt henne många gånger innan hon får se att vi faktiskt blir arga på henne.

I helgen var jag och barnen på köpcentrumet tillsammans men min syster och hennes familj som var på besök. Allt gick bra till en början men det slutade med katastrof. Chloéy gallskrek och blev helvild, hon slängde sig åt alla möjliga håll och slog i huvudet och skrek och skrek och skrek. Ingenting dög. Jag trodde att hon var hungrig för när vi åt mat petade hon bara i den. Towas sambo Crille köpte banan åt henne men hon totalvägrade att äta. Vi gick igenom hela köpcentrumet med henne skrikandes i vagnen och då började James skrika också. Jag var helt inne i min bebisbubbla och såg knappt alla som tittade när vi körde förbi. Jag stannade några gånger för att försöka lugna henne men det gick inte. Jag sa till henne på skarpen och jag höjde rösten för hennes beteende var väldigt överdrivet. Det slutade med att hon fick sitta i mitt knä på bussen på vägen hem men hon blev aldrig riktigt nöjd. Inte försen hon fick åka till sin farmor…

Många tyckte säkert att jag var för hård mot Chloéy den dagen men vad hade ni själva gjort? Det ser alltid värre ut än vad det är när man går förbi ett desperat skrikande barn med en förälder bredvid som antingen skäller på barnen eller står helt neutralt och väntar på bättre tider. Det är enkelt att stå bredvid och tycka och tänka att föräldrarna gör fel. Jag kan också störa mig på vissa föräldrar och deras tillvägagångssätt. Oftast så är mina barn lugna de gångerna men när det händer mig själv är det inte lika enkelt som när jag studerar.

20161203_121543 20161203_121811