Vet ni vad?! Idag är sista dagen jag är föräldraledig! Det går en rysning i nacken längs med ryggen samtidigt som jag skriver nu för jag är så innerligt lycklig för detta. På måndag har jag en ny arbetsgivare att gå till. Det känns helt fantastiskt och overkligt. Jag storgrät när jag fick besked om anställningen och kunde inte riktigt fatta att det äntligen är min tur. Som jag har kämpat för detta och haft ångest över så länge. Men så en dag släppte det, som vi alla visste skulle ske någon dag. Det jobbiga är att man inte vet när. Jag kommer ha titeln ”HR generalist” och det känns toppen. Nervös är jag allt men det släpper nog nästa vecka när jag har kommit igång.
Sista tiden som föräldraledig har jag haft en hatkärlek till allt jag gör. Ena stunden har jag varit överdrivet tacksam och sitter och tar in allt som sker med njutning. Nästa stund har jag känt mig otillräcklig, haft ångest och mått skit. Jag var ju redo att börja jobba redan när Tyler var 6 månader så nu har jag varit hemma 6 månader till utan att egentligen vilja det. Men jag har försökt att ta tillvara på tiden med barnen så gott jag har kunnat. Det är svårt när man vill något annat och det är press från olika håll. Anton kommer vara ledig framöver för Tyler börjar inte förskola försen i augusti. Jag tror Anton har underskattat hur svårt det är att vara föräldraledig. Det är några år sedan han var hemma med James och då var James något yngre än vad Tyler är. Nu känns det som att jag har gjort allt det jobbiga och tagit hand om barnen under den tuffaste tiden. Det är som att servera Anton alla godsaker nu. Samtidigt förtjänar han att vara hemma oavsett hur gammal Tyler är för Anton har slitit på sitt jobb längre än han också hade planerat för. Det är jag tacksam för.
Denna veckan har det varit sportlov här i Växjö och vi har haft något att göra i princip varje dag. Jag ville verkligen att veckan skulle bli riktigt bra för barnen eftersom det är min sista lediga vecka. Men man vill inte överdriva heller så vi har försökt hålla det på en lagom nivå. Idag har vi bokat in en timme på Hop N Pop. James och Chloéy har sovit hos sin farmor och farfar inatt så jag ska möta upp dem på hoppstället och låta dem hoppa loss. Tyler är med på ett vänster så jag tror inte jag kommer kunna hoppa något. Tidigare i veckan var barnen på BIO med min mormor, de har lekt med kompisar och ska leka med kompisar i helgen också. Imorgon blir det ”mellomys” hos Antons föräldrar, förra lördagen var vi här hemma. Vi ska helt enkelt fortsätta fånga denna veckan och göra den så bra som möjligt för barnen. Hoppas ni får en bra helg allihopa och ta hand om er. Glöm inte att hålla utkik på vår youtube-kanal. Förra videon vi la ut innehöll lite förlossningsmaterial och videos på barnens reaktioner när de fick veta att Tyler låg i magen samt första mötet med honom. I helgen kommer det ut ännu en video. KRAM!
Här kommer några bilder från veckan ❤❤❤
Om ett par dagar är det exakt elva månader sedan jag födde mitt tredje barn vaginalt. För tredje gången har min kropp återhämtat sig efter att ha anpassat sig till en graviditet, förlossning och allt därefter. Från hormonsvängningar till blödningar. När jag var gravid med Chloéy var jag i 20 års åldern och hon föddes en vecka innan jag fyllde 21. James kom en månad innan jag skulle fylla 22. Tyler föddes när jag var 26,5 år gammal och detta året fyller jag hela 28 år. Jag känner mig gammal när jag blickar tillbaka på hur ung mamma jag var när Chloéy föddes men egentligen var jag ju själv ett litet barn. Jag känner mig SÅ mycket klokare idag men jag vet att jag kände mig väldigt klok när jag var 21 också haha!
En stor skillnad jag har märkt på återhämtningen när jag jämför alla graviditeter är att det har tagit längst tid nu sista gången. Min kropp har varit mycket skör och mina fogar har varit som mest uttänjda. Mina höfter har aldrig varit så breda som de var när jag hade fött Tyler. Sakta men säkert har mina fogar och min hållning gått tillbaka till det normala. Utan hård träning eller onödig stress från mig själv. Jag har för en gångs skull låtit kroppen ta hand om det själv genom att låta den få TID. Jag tror det har varit extra bra för min del med tanke på att jag inte är 21 år längre. Ju äldre man blir desto större risker finns det med att bära och föda barn. Kroppen är inte ung föralltid. Dock var det enklast att trycka ut Tyler jämfört med de andra två men det kan bero på ryggmärgsbedövningen jag hann få. Även mina erfarenheter sen tidigare, någonting måste det ju ha gett. Men känslan efter förlossningen av att stå, gå, kissa, sova och allt var mer ansträngande efter min tredje gång. Visst har jag känt mig öm och mörbultad varje gång men med Tyler var det lite värre. Det tog mycket längre tid för mig att kunna gå ordentligt. Att stå upprätt utan att svanka för mycket eller för lite. Hållningen var kass i flera veckor. Jag vankade fram som en pingvin i säkert en månad. Blev andfådd av att gå ett varv runt kvarteret.
För första gången förstod jag vad andra kvinnor berättat om att inte kunna hålla tätt. För jag kunde inte nysa eller hosta utan att behöva gå akut på toaletten. Jag höll inne varje nysning och när jag skulle hosta spände jag varje muskel i min nedre del av kroppen och korsade benen ordentligt. Det kändes bokstavligt talat som att hela underlivet skulle ramla ner på golvet. En jätte konstig känsla men jag minns det väl. Så kände jag inte efter Chloéy och James hade kommit. Men för varje barn man föder tenderar det säkert att bli lite värre och man blir uppenbarligen slappare i muskulaturen. Det kan jag intyga utifrån mina egna erfarenheter. Sakta men säkert blev allting bättre och jag blev starkare i min bäckenbotten, i mina magmuskler och i resten av kroppen. Det tog ett par månader innan jag vågade leka datten med de stora barnen igen för det var väldigt obehagligt att springa kan jag lova. Så jag sprang inte försen det kändes okej rent fysiskt. Nu springer jag som jag gjorde innan graviditeten och jag är i princip helt återställd från alla biverkningar jag har haft. Jag har alltid känt mig lyckligt lottad som inte har bestående problem efter mina förlossningar. Det är vanligare än man tror och det är inte många som vågar tala öppet om sina problem. Till exempel urininkontinens. Att inte kunna hålla tätt. Trots knipövningar och andra medel kanske det inte fungerar men det är inget man ska gå och skämmas över i det tysta. Man ska söka hjälp. Jag minns att min senaste barnmorska sa att man ska kunna leva sitt liv som man gjorde innan graviditet och förlossning vilket betyder att allting som inte är ”vanligt” ska man söka hjälp för.
Samtidigt som det är väldigt tabu att tala om ovanstående saker är det också mycket hets kring hur man ska träna, hur man ska äta och hur man ska vara som mamma. Inte nog med allting man precis har gått igenom som kan vara väldigt traumatiskt, det ska börjas tidigt med träning och hälsa enligt många. För mig är det orimligt och totalt onödigt att stressa på det sättet. Men det är också svårt att undvika all press som syns på sociala medier och som också kan komma från nära vänner, släktingar samt familj. Jag har turen att inte ha någon i min närhet som hetsar mig kring detta. Men jag tror många får onödiga ”peakar” samt kommentarer om detta ämnet. Jag tycker den största pressen ligger i social media. Stora profiler lägger ut alltför orealistiska bilder före och efter som inte alls stämmer med verkligheten. Det är lätt att bli avundsjuk på andras utseenden men det hjälper inte en själv särskilt mycket. Jag följer inga profiler som får mig att må dåligt eller som får mig att tvivla på mitt eget utseende. Jag säger till mig själv i mitt eget huvud att sluta när jag tänker för mycket och sen håller jag mig borta från profilerna som får mig att känna tvivel. Jag kan bli väldigt provocerad av en del bilder för att jag vet hur många som kämpar med sin hälsa efter att ha varit gravida. Jag har själv inte den kroppen som går tillbaka till sin ursprungliga form efter ynka en månad eller två. Det kan omöjligtvis vara det normala. Snacka om att det ger många kvinnor ångest. Ändå ska man inte jämföra sig med andra men det blir ju så när vissa personer visar upp sig i bikinibilder veckor efter deras förlossningar. En själv har fortfarande inte badat i bikini sedan förra årets förlossning…. Baddräkt är det som gäller för mig nu. Jag fick slänga alla små över- och underdelar jag aldrig kommer komma i igen. För mina höfter är något bredare och mina bröst lite större och det gick knappt att komma i mina bikinis. För att slippa den ångesten gjorde jag mig av med dem och beslutade mig för att köpa nya badkläder nu till sommaren istället. Det gjorde mig tio gånger lyckligare än att kämpa förgäves med att få plats i mina gamla plagg. Denna gången har jag inte kämpat, jag har bara låtit det hända. Ibland rotar jag i min garderob efter kläder jag kunde bära innan graviditeten och plötsligt kommer jag i något gammalt plagg vilket ger mig en boost att fortsätta som jag gör. Helt i min egen takt, utan stress, dieter eller andra ”hacks”. Ta hand om er och kom ihåg att ni är fina precis som ni är!
❤❤❤
Före VS 4 månader efter förlossningen VS nu
Igår var Tyler på 10-månaders kontroll på BVC. Vi bokade om det besöket några gånger innan det passade för vi var sjuka första gången det var planerat, sen var BVC-sköterskan sjuk och sen bokade vi även om p.g.a. andra omständigheter. Men nu äntligen har vi varit där. Jag var så nyfiken på vad Tyler faktiskt väger och nu ligger vikten på 10390 gram. Han är 70,6 cm lång. Det är ingen liten bebis längre. Han är som en klump som rör sig framåt i full fart. Han är riktigt snabb och jag tappar bort honom ibland här hemma haha.
Anton och jag tror att Tyler kommer gå när han är 11 månader och det ser ljust ut. För Tyler går och står hela tiden samtidigt som han håller i sig i bord och annat. Han är så duktig och försiktig när han ska sätta sig ner från stående. Jag minns när James var lika liten och kunde gå vid 10 månader. Han var inte försiktig någonstans. Han trillade och trillade om och om igen. Han var överallt men benen hängde inte med huvudet, han bara skulle framåt. Det är skönt att Tyler tar det lite lugnare för det är ju ingen stress. Hellre att de tar lite längre tid på sig att lära sig gå än tvärtom för det är nästan farligt när de är tidiga och inte har tillräckligt bra motorik.
På tal om motorik har Tyler alldeles nyligen börjat klappa sina händer mot varandra. Det är något jag har tränat med honom ett tag och plötsligt släppte det för honom och han satt och klappade händerna helt från ingenstans. Det är så härligt att se sina barns första utvecklingssteg och hur glada dem själva blir av att kunna göra saker de aldrig gjort förut. Jag blir fortfarande lika exalterad med tredje barnet och hans framsteg som vid Chloéys första. Skillnaden är att jag är mindre bra på att dokumentera allt som händer… Förutom att klappa händerna säger Tyler ”mamma”, han börjar förstå vad saker heter och reagerar när vi säger lampa genom att titta på lampor till exempel. Han har sagt pappa men det är inget som återkommer lika ofta som han säger mamma. Tyler har även börjat lyssna till sitt eget namn och reagerar när vi ropar på honom. Jag är redo för hans första steg och nu väntar vi alla spänt på när det kan komma att hända. Det är ett av dem allra mest fantastiska ögonblicken i barnens utveckling ❤
Denna veckan hade Tyler sin första lekdejt med en kompis. En två månader yngre bebis som var på besök en förmiddag med sin mamma. Det var verkligen första gången som Tyler interagerade med ett annat barn på det sättet och han var väldigt nyfiken. Han skulle hela tiden pilla på bebisens mun och näsa, ta nappen från honom och vara allmänt oförsiktig som bebisar är haha. Det värsta var nog att Tyler tog alla leksaker från den andra bebisen. Verkligen alla leksaker! Så fort vi mammor la fram leksaker i knät eller om den andra bebisen höll i något så var Tyler där på en sekund och tog dem. Jag vet inte om han förstår att sakerna är hans eller om han bara tyckte det var roligt att ha leksakerna som den andra killen hade. Han var iallafall inte bra på att dela med sig ännu haha. Men det är inte bebisar heller. Bebisar är de mest själviska varelserna. Och det måste dem vara för att överleva och det tar några år innan de lär sig att vänta på sin tur eller låta någon annan leka med ens egna saker.
Det dröjer inte långt kvar tills Tyler fyller 1 år vilket känns surrealistiskt på alla sätt. Första året går väldigt fort när man blickar tillbaka men det går extremt sakta under de tuffa veckorna, de vakna nätterna eller under andra krävande omständigheter. På ett sätt är det skönt att han har blivit större för det är enklare med sömnen som påverkar oss föräldrar väldigt mycket. Men jag saknar också tiden när han var nyfödd och pytteliten för jag älskar den fasen otroligt mycket. Jag skulle vilja leva i den bubblan betydligt längre än vad man gör. Nu känns det som jag har vaknat upp på riktigt och att jag måste inse att han inte är en mini längre. Men han behöver mig fortfarande mycket och jag kommer finnas här hela tiden. Så länge jag lever. Och det ska bli så roligt att få se ännu en liten människa växa upp och bli stor. Med allt vad det innebär.
Mamma älskar dig ofantligt mycket lilla Tyler, precis som jag älskar dina storasyskon. Ni är dem bästa ❤❤❤
❤❤❤
Det har gått exakt en vecka sedan James blev sjuk förra fredagen. Han hade jätte ont i huvudet och kräktes på kvällen två gånger. På söndagen var han bra igen men då insjuknade Chloéy. Inte med kräkningar. Utan trötthet, öm i kroppen och lederna. När hon blev bättre fick Tyler magsjuka. Han var väldigt dålig och har varit till och från men inte så dålig att vi har behövt åka in med honom, tack och lov för det! Anton och jag klarade oss tyvärr inte heller. Vi är båda förkylda med olika symtom och det är nog ingen tvekan om att vi har corona liksom många andra i landet och världen nu. Vi har faktiskt inte testat oss och egentligen behöver vi inte göra det. Vi måste oavsett stanna hemma tills vi är friska och vi kan alla regler som gäller. Att få ett kvitto på att det verkligen är corona behöver jag inte, det känms som en helt vanlig förkylning men det hade kanske varit annorlunda om jag var äldre eller hade bakomliggande sjukdomar.
Vi har varit hemma hela veckan och det har varit svårt till och från som jag vet att det är för många av er andra där ute. Det är svårt och intensivt att vara hemma med sina sjuka barn. Ännu värre när man är sjuk själv. Anton och jag brukar aldrig vara sjuka samtidigt men denna gången hade vi otur. Vi har ändå försökt dela upp ansvaret och vilat i omgångar. Men när det handlar om magsjuka är Anton inte den bästa lagkamraten haha. Han har fobi mot kräksjukan och blir extremt bitter varje gång den hälsar på oss. Han tar avstånd från oss allihopa och delar inte ut några kramar eller så. Han tvättar händerna stup i kvarten och gör det som enbart måste göras. Det är verkligen en kontrast till hur jag själv gör. Oavsett om jag hatar kräksjukan eller inte så måste man ju ta hand om dem som är sjuka. När Tyler kräktes var det verkligen en utmaning kan jag säga. Jag har inte varit med om att ett barn under 1 år har kräkts på det viset och det var inte lätt att sikta i någon hink precis. Jag fick springa till vårt badkar och hålla honom över det. Han var såklart väldigt ledsen och hade ont men vi satt på toaletten bredvid badkaret han och jag. Tyler klängde på mig som en apa hela den dagen. Och jag tyckte så himla synd om honom. Jag sa inte ett ord när han kräktes över hela mig när jag hade fått i honom gröt och lite andra saker ett par timmar innan det. Det var bara att stiga in i duschen och få bort alltihop.
Jag antar att det är denna sidan av föräldraskapet man inte tänker på när man väljer att skaffa barn haha. Och det är en av dem absolut jobbigaste sidorna. Men det som är positivt är att det går över. Fastän det inte känns så. En hel dag med sjuka barn kan kännas som en evighet. Klockan gå i slowmotion och det enda man vill är att tiden ska gå fort för att det förhoppningsvis ska bli bättre dagen efter. Sen, när man minst anar det blir alla friska igen och man glömmer nästan hur jobbigt det var. För mig är det som en befrielse att bli frisk igen. Livet ser plötsligt ljust ut och man andas in den friska luften utomhus med stor njutning. Det känns ändå som att vi kommer bli friska i helgen så vi siktar på det. Tills dess kommer det bli oändligt mycket skärmtid för oss alla och en hel del glass och godis för att vi ska orka ta oss igenom resten av tiden hemma.
Häromdagen skickade vi Antons mamma att handla till oss. Idag blev det Antons syster som så snällt stack iväg och kom hem med mer än vad vi bett om. Vad hade vi gjort utan er i tider som dessa?! Med det önskar jag er alla en bra helg och om ni är sjuka som oss får ni krya på er och försöka hålla ut i kaoset. KRAM på er! ❤
När jag inte bloggar regelbundet beror det oftast på en av två saker. Antingen har jag inte lust eller så har jag helt enkelt inte tid. Egentligen vill jag publicera ett inlägg i veckan men efter att det har varit väldigt intensivt under många veckor har det varit svårt. Många dagar kliar det i fingrarna på mig för att jag har sån lust att skriva men inte får tillfälle eller möjlighet att göra det. Det slutar med att jag slocknar i sängen och inte orkar. Energin tar verkligen slut snabbt såhär på hösten och in på vintern. När man har bestämt sig för att vara effektiv och utföra ärenden eller sysslor ligger man som utslagen efteråt och vill helst ligga kvar resten av dagen.
Denna veckan har gått fort för mig. Inte på ett bra sätt egentligen. Jag har varit ytterst lite närvarande i min kropp denna veckan. Även när jag har försökt har mina tankar svävat iväg och det har känts som att mitt medvetande inte befunnit sig inom mig. Jätte jobbigt men också jätte konstigt. Jag har inte förmågan att fokusera ordentligt och tappar bort ord och meningar, även saker jag ska göra. Jag kan sitta på toaletten och kissa medans jag tänker en tanke om att jag exempelvis ska plocka upp en tröja från golvet som ligger i köket. Efter jag har spolat och tvättat händerna har jag glömt vad jag tänkte på och börjar istället med något annat. Så fortsätter det hela tiden och till sist blir det ju 100 saker samtidigt som måste slutföras. Jag avbryter mig själv hela tiden med att göra någonting annat. Det är väldigt svårt att bryta mönstret. Kroppen går och står men i mitt huvud är jag någon helt annanstans.
Mycket info från barnens skolor senaste tiden. Jul, advent, Lucia, Corona-restriktioner, studiedagar osv osv osv. Listan blir snabbt lång. Det blir inte enklare av att dem inte går på samma skola för tillfället för jag måste försöka anpassa alla barnens rutiner till varandras så att jag slipper göra allting tre gånger om. Som till exempel mellanmålet. När James och jag är hemma måndagar och fredagar behöver jag verkligen ordna mat på rutin för att James schema ska matcha Chloéys tills hon kommer hem. Samtidigt ska Tyler sov-schema anpassas och hans måltider försöker jag ordna samtidigt som vi andra äter men det är lättare sagt än gjort.
I förmiddags var svärmor barnvakt en stund medans jag kikade på black-friday fynd. Jag hittade knappt någonting som jag hade tänkt mig men det var värt att kolla ändå. Jag fick låna bilen hon körde hit med som jag hade ångest över att köra. Jag får nämligen lite panik över att växla för att jag är så satans rädd att göra bort mig i trafiken. Jag gjorde det med samma bil för ett tag sedan. Fick motorstopp vid helt fel tillfällen och kände mig så dum. Jag ringde Anton idag och hade honom i luren medans jag körde till första stället. Det gjorde mig genast lugn och utifall något skulle hända kunde jag ju skylla på hans instruktioner haha! Men allt gick toppen. Det kunde nog inte ha gått smidigare. Jag kom fram till alla butiker utan något motorstopp. Att man kan vara så nojig..
Ikväll kollade vi på Frost med James och Chloéy. Tyler somnar varje kväll vid sju-tiden och hinner inte vara med och gosa i soffan. Det är dock skönt att han sover på fasta tider, åtminstone på ett ungefär. Men han är super duktig med sovvanorna nu och det är jag tacksam för! Man blir snabbt bortskämd igen när en bebis plötsligt sover. Då glömmer man nästan bort de sömnlösa nätterna. Sanningen är ju att jag knappt sov någonting de första månaderna. Ammade varannan timme ungefär och Tyler sov verkligen inte alls mycket. Mycket mindre än vad både James och Chloéy gjorde när de var så små. När han blev 6 månader förbättrades nattsömnen och successivt har vi vant honom vid ett mönster. Något som vi har varit väldigt konsekventa med är att försöka vänja Tyler vid dag och natt. Vi har visat att det är natt genom att ha det nedsläckt även när vi går in till honom för att mata eller trösta. Vi pratar heller inte med honom om det inte är nödvändigt att sjunga en sång eller hyssja lite grann. På dagarna sover han i dagsljuset och nyligen gjorde jag vanan att söva honom i hans spjälsäng även på dagarna. Innan dess somnade han enbart i sin vagn på dagtid och sena kvällar men det blev osmidigt tillslut. Jag fortsatte ändå med det tills det inte gick längre och han var mogen nog att sova i sin stora säng. Nu trivs han allra bäst där! Men det kommer dagar när han behöver extra närhet för att somna in och då ger vi honom det. Framöver vet vi att det kommer nya faser när han säkerligen kommer vägra att sova i spjälsängen. Alla bebisar och barn gör det men på olika sätt.
Hoppas ni får en fin helg allihopa och en mysig advent. Massa kramar ❤❤❤
Tyler och jag hos hudläkaren i veckan! Han har märken som ser ut som födelsemärken på kroppen och har haft sen han var ett par veckor gammal. Dem blir fler och vi vet inte vad det är ännu. Fick inga svar hos läkaren, vi blev remitterade för andra gången… Om ni tittar noga ser ni ett av märkena på magen 🙂
PÅ SPRÅNG.. JAG ÄR ALLTID PÅ SPRÅNG NU FÖR TIDEN KÄNNS DET SOM.
UTELEK
KILLEN SOM FÖRSÖKER KLÄTTRA PÅ ALLT ❤
