VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Förlossningen med Tyler ❤

ÄNTLIGEN ska jag berätta för er hur förlossningen med Tyler gick från början till slut. Den var inte lik varken förlossningen med James eller Chloéy och den är precis lika speciell som de andra två ❤

Öppen 6-7 cm

Lördagen den 20 mars var det bestämt att James och Chloéy skulle sova över hos Antons föräldrar. Anton och jag hade inga särskilda planer och vi var ärlig talat riktigt trötta på att invänta förlossningsstarten. På kvällen ordnade Anton med middagen och vi hade det väldigt mysigt. Vi gick och lade oss utan förväntningar och utan någon förvarning på vad som skulle ske under det närmsta dygnet…

På natten vaknade jag till en gång och kände av förvärkar. Jag reagerade lite extra för att de kändes lite annorlunda jämfört med de jag hade haft under slutet av graviditeten. Jag lyckades dock somna om igen och anade inte alls att det kunde vara starten på förlossningen. Men sen på morgonen vaknade jag vid fem och kände samma värkar igen. De kom med 10 minuters mellanrum räknade jag medans jag låg kvar i sängen och funderade på om det äntligen hade satt igång. Efter en halvtimme till i sängen bestämde jag mig för att gå till toaletten och väl där kände jag att något rann till. Det var inte kiss. Det var fostervatten kunde jag konstatera för när jag torkade mig var papperet ljusrosa vilket bekräftade den lilla mängden vatten som kommit. Vid den stunden hade jag fått tre olika signaler om att förlossningen var på gång och jag blev genast exalterad!

Jag kände fortfarande värkar med jämna mellanrum och de blev snabbt mer intensiva och kom med 5-10 minuters mellanrum. Vid sex-tiden väckte jag Anton och sa något i stil med ”Idag kommer den älskling”. ”Va” fick jag till svars och Anton blev klarvaken. Jag berättade vad som hade hänt under natten och morgonen och att jag var helt säker på att jag var igång samt att vi behövde ringa till förlossningen. Vi blev båda nervösa och började packa ihop våra saker. Jag ringde till förlossningen och berättade läget, jag var även tydlig med att de skulle läsa i min journal eftersom det stod där att jag skulle åka in tidigt. Vi fick godkänt att komma in på undersökning och det bestämdes att vi skulle äta frukost hemma först, sedan åka in.

Mina värkar blev starkare under den stunden vi var kvar hemma men jag andades igenom dem och stannade upp där jag befann mig för att sedan fortsätta som vanligt igen. När vi hade parkerat bilen vid sjukhuset och klivit ur bilen började värkarna göra mer ont och jag fick svårare att gå. ”Tur att vi åkte in när vi gjorde” tänkte jag. Väl framme vid förlossningsavdelningen fick Anton vänta utanför tillsammans med en annan pappa. De fick inte följa med in försen jag och den andra mamman var undersökta. Jag fick ett eget rum och väntade otåligt på en barnmorska. Väntan var olidlig och jag bröt ihop inne på rummet för att jag kände mig så ensam och jag blev orolig över att min förlossning skulle bli som förra gången när personalen inte tog sin tid till varken mig eller Anton. Som tur var kom de tillslut och undersökte mig. Jag var 6-7 cm öppen och då var klockan halv åtta på morgonen.

Epidural – EDA

Anton fick komma in på rummet efter undersökningen och jag blev inlagd på avdelningen. Nu började det på riktigt! Jag blev tillfrågad om jag ville ha lustgas och jag tackade ja. Det gjorde mycket ondare vid denna tiden och vi pratade redan då om jag ville ha bedövning. Det var något som också stod i min journal även fast det inte var tvunget men jag ville åtminstone få frågan i rätt tid. Jag sa ja till epidural och de ringde efter läkaren. Vid halv nio på morgonen hade jag fått ryggbedövningen och den fick mig att slappna av på ett helt annat sätt mellan värkarna. Så himla skönt! Jag var glad över att den fungerade denna gången eftersom den inte bedövade mig alls när de satte samma slags nål i ryggen under förlossningen med Chloéy. Det var en lättnadskänsla att få föda på ett annat sätt.

Mina värkar kom med 2-4 minuters mellanrum och vi kunde se hur de ökade och sakta minskade i styrka på monitorn bredvid mig men de kändes inte smärtsamma längre. Jag kunde enbart känna hur magen drog ihop samt spände sig men inte mer än så. Efter ett tag kom värkarna inte lika tätt längre och bedövningen gav lite motsatt effekt på kroppens indikationer om att föda barn. Förlossningen stannade upp trots att jag var öppen 9 cm vid halv elva på förmiddagen. Den sista centimetern ville inte ge med sig och därför bestämde barnmorskan vi hade fått byta till från natt- till dagskiftet att jag skulle få värkstimulerande dropp. Efter lunch klockan ett satte de igång droppet och det blev genast fart på det hela.

Jag kände fortfarande ingen smärta när värkarna kom men magen spände sig mer och mer och jag kände istället ett tryck nedåt rumpan och underlivet. Det var ett obehagligt tryck som kom med jämna mellanrum och kroppen arbetade på egen hand med att flytta bebisen nedåt i förlossningskanalen men det tog sin lilla tid innan den kom ner där. Jag testade med alla möjliga sätt att hjälpa kroppen och fick bra stöd av barnmorskan och undersköterskan. Bland annat fick jag sitta upp i sängen lutad mot själva ryggen av sängen samtidigt som jag stod på knäna. Sedan fick jag sitta på pilatesbollen som fanns nära tillhands i rummet men efter det ville jag inte testa något annat längre och då bestämde jag mig för att ta av mig nättrosorna och bindan jag hade på mig och bara ligga blottad i sängen och invänta nästa fas.

Jag är helt säker på att bebisen hade varit ute innan klockan elva på förmiddagen om jag inte hade valt epiduralbedövning för jag var som sagt öppen 6-7 cm vid halv åtta på morgonen redan och jag kände hur starka värkarna var då. Bedövningen gav den negativa effekten av att stanna upp förloppet men det positiva var att jag inte hade intensiva värkar som gjorde jätteont vilket jag hade haft under mina andra förlossningar. För att hjälpa min kropp ytterligare gjorde barnmorskan att fostervattnet gick. Det gjorde hon genom att hålla fingrarna vid livmoderhalsen samtidigt som jag fick en värk och på så sätt sprack hinnan och vattnet forsade. Genom den vattenavgången blev både värkarna och trycket jag kände tydligare.

Under hela tiden kände jag att jag kunde behålla lugnet och att det var jag som hade kontrollen. Bedövningen gjorde stor skillnad och fick mig avslappnad i kroppen. Jag hängde med på vad som skulle ske och jag kunde höra vad alla i rummet pratade om, även svara när jag fick en fråga ställd till mig. Jag åt till och med mat mellan varven vilket var något jag inte trodde var möjligt utifrån mina tidigare erfarenheter. Epidural är verkligen en riktigt bra smärtstillande lösning som fungerar när den sätts på rätt ställe! Efter att ha fått erfara hur den dämpar smärtorna man vanligtvis känner när värkarna kommer förstår jag varför många kvinnor älskar den.

Förutom epiduralbedövning använde jag lustgasen vid behov. Men det viktigaste var min andningsteknik och den hade jag tränat på. Att andas djupa, fina andetag och i olika takt beroende på i vilken fas man är i. Genom min kontrollerade andning kunde jag känna mig mycket lugnare och fokuserad vilket gjorde stor skillnad. Jag fick inte de panikkänslorna som jag hade när James skulle födas. Det är dock stor skillnad på hans förlossning och den senaste för det var mycket intensivare när James skulle komma och jag fick inte tid att vila mellan värkarna. Inte så konstigt att det gick så fort den gången. Nu var det en lugnare stämning i rummet, både Anton och jag var nöjda och tillfreds med läget. Barnmorskorna och sköterskorna var underbara och skötte kommunikationen med oss jättebra. Det var guld värt!

Krystfasen

Anton assisterade mig med dricka och mat under hela tiden. Han hade en fåtölj till höger om mig vid sängen och stod upp jämte mig när jag behövde honom. Han ansvarade även för musiken som var igång i rummet på telefonen och den gjorde mig också lugn för jag kunde fokusera på melodierna som spelades istället för det som gjorde ont. Värkarna blev starkare och starkare på grund av det värkstimulerande droppet och trycket nedåt blev väldigt jobbigt. När bebisen hade sjunkit ner ordentligt i förlossningskanalen fick jag börja krysta ordentligt. Innan dess fick jag enbart ”test-krysta” för att se om den kunde sjunka ner av min hjälp men när det inte hade fungerat togs beslutet om att ge mig dropp.

Efter lunch slutade jag äta mellan värkarna, då bad jag enbart om dricka. Efter klockan två gick jag in i mig själv under varje värk, valde bort lustgasen och andades djupa andetag. Det fortsatte jag med under resten av tiden. När man har sådär extremt ont är allting annat oviktigt och just det beteendet, att gå in i sig själv, är ett tecken på slutet av förlossningen. För ju ondare kvinnan får, desto mindre tid är det kvar tills bebisen kommer ut. Klockan var cirka tio i tre när jag började krysta och jag var väldigt fokuserad då. Det var jag under de två sista timmarna under förlossningen. Att få börja krysta med alla kraft var något jag hade väntat på hela dagen. Vi alla trodde ju att bebisen skulle komma ut tidigt på förmiddagen men nu framåt eftermiddagen var det dags för upploppet och det som är mest intensivt under en förlossning enligt mig själv.

Inför varje krystvärk gjorde jag mig redo psykiskt med inställningen om att jag snart skulle få träffa bebisen som härjat runt i min mage under många månaders tid. Jag ville absolut inte vänta mer på att få träffa den och jag var taggad inför varenda krystvärk, även när det gjorde satans ont. För det gjorde det! Att ha smärtsamma värkar är en sak men att faktiskt trycka ut en hel bebis ifrån underlivet är en helt annan. Jag tycker det gör mest ont när huvudet ska ut för det bränns och stramar åt i huden så mycket att det inte går att förklara smärtan som man känner då. Samtidigt som huvudet är fast i en mellan-värld ska man behålla lugnet, inte trycka på för hårt för då kan man spricka och det är väldigt svårt mina vänner.

Huvudet är ute!!

När bebisens huvud nästan var ute sa barnmorskan att hon skulle trycka emot med sina händer under två av krystvärkarna för att det inte skulle gå för fort så under tiden jag hade krystvärkar och tryckte på gjorde barnmorskan motstånd. Nu gjorde det så jädra ont att jag tog tag i undersköterskans hand efter att ha frågat om jag fick hålla i den. Samtidigt höll jag i Antons hand det hårdaste jag kunde och krystade ännu en gång med alla krafter jag hade. Efter den krystvärken pustade jag med små, små andetag och med hjälp av barnmorskans stöttning kom huvudet ut! Då kunde jag slappna av lite. Det krävdes bara en krystvärk till för att få ut livet vi hade skapat lite mer än nio månader tidigare. Barnmorskan var redo och höll i bebisen huvud. När nästa värk kom tog jag mitt sista djupa andetag och tryckte allt jag kunde samtidigt som barnmorskan drog lite i bebisen för att få ut ena axeln först och sedan den andra. Plötsligt kände jag hur trycket i underlivet försvann och att en stor klump for ut ur mig samtidigt som det kom massor av vatten och andra vätskor. Med en svart kalufs på huvudet och en blå-lila kropp samt ett skrik som hördes på långa vägar kom vår andra fina son till oss och lades på mitt bröst. Väntan var äntligen över och vi hade tagit oss igenom ännu en förlossning tillsammans! Så många känslor och tankar på en och samma gång! Det största lyckoruset man kan få kände jag för tredje gången i mitt liv och jag var totalt överlycklig!!! ❤

Direkt efter hans ankomst blev det fullt upp med undersökningar av både mig och honom. Navelsträngen klippte Anton som han har gjort med våra andra två barn. Trots att det hände mycket på en och samma gång kändes det som att allting gick i slowmotion. Det enda som betydde någonting var vår nya bebis och kärleken som vi kände till honom och varandra. Det är som att bli förälskad på nytt. Både förälskad i bebisen men också förälskade i varandra. Det finns inga tankar på allt ont som sker i världen, tvärtom känns allting helt fantastiskt. Jag tänkte på hur mycket jag älskar Anton och hur det kommer sig att det kan bli en hel bebis när två personer älskar varandra. Det var surrealistiskt men samtidigt väldigt verkligt. Jag kände mig som den starkaste människan på jorden. Jag var odödlig och det var ofattbart att jag hade gjort samma sak för tredje gången i mitt liv!!!

De närmsta timmarna efteråt

Liksom efter Chloéy och James förlossning kysste Anton och jag varandra med lyckotårar i ögonen. Mina egna tårar sprutade och jag torkade mig flera gånger på min sjukhusrock jag fortfarande hade på mig. Samtidigt låg jag kvar i samma position med benen särade mot barnmorskan och undersköterskan för det var dags för moderkakan att krystas ut. Efter det kontrollerade de mitt underliv och konstaterade att jag inte hade fått några skador. Sedan var det bara på med nättrosor och en stor binda för det kommer mycket blod under det närmsta dygnet efter en förlossning. Det är också viktigt att kunna kissa så snart som möjligt efteråt och jag har alltid varit lika nervös inför det momentet.. Medan Anton stod och bytte blöja på vårt nya tillskott som hade bajsat överallt gjorde jag ett försök att själv ställa mig upp för att gå till toaletten. Det gick över förväntan och jag stapplade fram till Anton först för att assistera honom. Jag märkte dock ganska snabbt att jag inte orkade stå upp särskilt länge så jag började gå mot toaletten.

Väl där satte jag mig nervöst ner på sitsen och försökte slappna av. Jag kunde inte få mina reflexer eller muskler att lyssna på mig så tillslut testade jag att stå hukad i duschen vilket hjälpte lite grann. Men jag fick ändå tömmas med kateter för att vara på den säkra sidan. Det var skönt att slippa tänka på kisseriet under några timmar framöver och jag placerade mig i förlossningssängen igen. Barnmorskan som hade ansvarat för mig frågade hur min upplevelse hade varit, om det hade blivit som vi hade önskat enligt förlossningsbrevets anteckningar. Jag svarade att jag var jätte nöjd och att de hade gjort ett superbra arbete med oss allihopa. Både Anton och jag var mer än nöjda och vi tackade dem för allt de gjort, särskilt kommunikationen mellan oss och dem under hela dagen. De gav oss feedback tillbaka och sa bland annat att vi också hade gjort ett bra jobb, på olika sätt såklart.

Efter att bebisen hade blivit undersökt fick vi in förlossningsbrickan på rummet som bestod av mackor, cider och varm choklad. Samtidigt som vi åt och drack och firade ringde vi våra familjer i videosamtal för att visa upp vårt mästerverk. Alla grattade oss och hälsade så gott. Chloéy och James som befann sig hos sin farmor och farfar fick se sin lillebror på videosamtal också den kvällen. Dem ringde vi upp allra först! De reagerade inte så mycket över telefonen men det är inte lätt att hantera en sådan stor händelse. Samma kväll kom Anton och hämtade hem båda två för han fick inte stanna över natten i och med restriktionerna som gäller på sjukhusen. Vi fick tre timmar tillsammans i rummet där förlossningen hade ägt rum, sedan förflyttades jag till Familje-BB där jag fick ett nytt rum som ingen annan mer än personalen fick besöka.

Sammanfattning

Att ha fött med smärtlindring var det bästa beslutet jag tagit och det gjorde ingenting att mitt beslut om epiduralbedövning drog ut på tiden för mitt val gjorde även att jag kunde känna mig lugn och avslappnad under hela förloppet ända in till den sista krystvärken! Jag hade definitivt valt att genomgå exakt samma förlopp igen om jag hade fått chansen. Bedövningen tillsammans med personalen och Anton vid min sida hela tiden gjorde förlossningen komplett. Alla var precis där jag behövde dem och Anton stod bredvid mig varje gång jag bad honom. Han var hela tiden närvarande och redo för nästa sak som skulle ske. Han peppade, hejade, kramade, pussade och spred sitt eget lugn i rummet med den fina personligheten han har.

Jag älskar min familj så otroligt mycket att det inte går beskriva alla känslor. Det pirrar i kroppen och jag ryser till ibland när jag känner mig extra lycklig. Jag kan inte fatta att mitt liv har blivit såhär, fyllt av tre barn och en sambo. Att se Anton med våra barn är ett lycko- samt kärleksrus bara det. Att sedan få se hur våra äldre barn omfamnar en helt ny människa i familjen och tar honom under sina egna vingar gör mig tårögd. Det finns inget större att vara med om än när ett barn föds och jag är SÅ lyckligt lottad som har fått chansen att vara med om detta tre underbara gånger!

❤❤❤

21 mars 2021

Klockan 16:17

50 cm lång

3794 gram

❤❤❤

PÅVÄG TILL SJUKHUSET

IMG_2552

IMG_2553

HÄR ANDAS JAG GENOM EN VÄRK STRAX INNAN DE GER EPIDURALBEDÖVNING

IMG_2566

TRYCKET NEDÅT ÄR PÅFRESTANDE NÄR DENNA BILDEN TAS OCH JAG HAR BÖRJAT GÅ IN I MIG SJÄLV..

Fotogenic_23f84587-56de-4ae0-88cd-55c433085372

MITT ANSIKTSUTTRYCK SÄGER DET MESTA HÄR. JAG KÄNDE EN LÄTTNAD ATT FÖRLOSSNINGEN VAR ÖVER OCH ATT SMÄRTAN HADE ERSATTS MED MASSA KÄRLEK SAMT LYCKA ❤

Fotogenic_6c26c057-ce04-4f5d-b9ef-3a41ed81ed36

STOLT PAPPA (OCH EN FOKUSERAD MAMMA HAHA)  ❤

Fotogenic_2677e086-e27c-4a09-a36f-12990a78e365

IMG_E2614

NÖJD MAMMA OCH NÖJD BEBIS ❤

IMG_2608

IMG_2623

NÄSTA DAG PÅ FAMILJE-BB

DSC03227 DSC03229

Kommentera

Kroppen efter förlossningen

Nu har det gått mer än en månad sedan lilla Tyler föddes. Det känns som han har funnits hos oss i ett halvår minst för han är så självklar i vår familj. Under de första två veckorna var jag väldigt svag och i behov av återhämtning hela tiden. Jag var pigg i huvudet men kroppen sa åt mig att vila. Min kroppshållning var dålig och jag var öm i magen och bäckenbotten samt underlivet. Jag hade hemorrojder som gjorde fruktansvärt ont men som tur var hade jag inga stygn eller sprickor i underlivet från förlossningen och det är jag väldigt tacksam för. Jag har genomgått tre förlossningar utan att spricka på någon av dem vilket inte är så vanligt. Tvärtom är det vanligt att spricka och behöva sy ett par stygn.

När man har fött barn är muskulaturen i magen svag, både när man fött vaginalt och när man genomgått kejsarsnitt. Det är dock på två olika sätt men jag vet bara hur det känns efter en vaginal förlossning och det är som att musklerna har blivit förslappade. De lyssnar inte riktigt på signalerna man ger dem och de stöttar inte kroppen på samma sätt som innan. Samma sak händer med musklerna i underlivet för de som föder vaginalt och jag upplever det som att något ”saknas” där nere. För en del kvinnor kan det vara svårt att hålla tätt också men det problemet har jag inte haft.

För mig har kroppen varit mer svag nu efter en tredje förlossning. Återhämtningen har tagit lite längre tid jämfört med de andra två gångerna och jag har tagit det extra lugnt. Jag har fortsatt att inte bära för tungt och jag har inte sprungit omkring när jag har lekt med barnen. Jag kommer inte börja träna försen jag har träffat barnmorskan på efterkontrollen som sker 6-8 veckor efter man har fött. De rekommenderar alla att vänta tills efterkontrollen med all träning förutom promenader och jag har följt det rådet varje gång. Den enda träningen jag utför nu är just promenader och det räcker långt. Men jag har tagit det lugnt när jag går också för att jag har behövt träna upp min hållning i ryggen bland annat. Under de två första veckorna var det särskilt svårt men nu efter mer än en månad klarar jag av långa promenader utan att känna mig helt slut efteråt.

Eftersom underlivet blir ömt och svullet efter en vaginal förlossning kan det kännas obehagligt att hosta, nysa, hoppa och gå korta sträckor. För mig har det alldeles nyligen börjat kännas okej att nysa igen men innan dess har jag hållit igen. Den första veckan efter förlossningen var det väldigt svårt och ansträngande att gå korta sträckor så jag satt mycket. Men det är ändå viktigt att röra på sig för att stärka musklerna, dock tror jag det bästa är att göra det i lugn takt och det viktigaste av allt när det gäller eftervård är att lyssna på sin egen kropp. Alla fungerar olika och vi läker också olika. Och trots att man har läkt fort efter sin första förlossning exempelvis, kan det ta längre tid efter sin andra eller tredje som för mig i detta fallet.

Min fokus har hela tiden varit barnen. Alla tre barnen. Inte min kropp. Tyler har gått först många gånger och det beror mestadels på att han är precis ny men också för att jag ammar honom och behöver vara med honom av den anledningen. Nyfödda behöver mycket omvårdnad också så det är inte konstigt att Chloéy och James får mindre uppmärksamhet. Än så länge verkar de inte ta illa upp av det men ibland ser jag tendenser till att Chloéy blir ledsen eller sur över att jag och Anton inte kan vara med henne lika mycket. Så kommer det vara nu och det är bara någonting vi alla måste anpassa oss till.

Något som jag tycker har varit jobbigt och fortfarande tycker är jobbigt nu är att mer än hälften av mina kläder inte passar mig. Jag går mestadels omkring med mjukiskläder och de allra bästa plaggen lånar jag av Anton! Jag lånar till och med hans kalsonger nu för tiden vilket jag aldrig har gjort tidigare. Men hans kalsonger är så mycket skönare än mina egna trosor just nu så jag tänker fortsätta med det tills mitt midjemått och min rumpa har minskat i storlek något. Som ni vet har jag rensat här hemma och då rensade jag även min egen garderob vilket fick mig att inse hur lite av kläderna jag har som passar för tillfället. Det positiva är att jag kommer kunna använda nästan allt igen om några månader men det tråkiga är att jag inte har särskilt mycket att välja på nu. Därför blir det enklast att bara ta på mjukisbrallorna och Antons pösiga t-shirts. Det är även knepigt att hela tiden tänka att jag ska ta på mig en topp som är amningsvänlig. Jag har inte handlat på mig massor av amningskläder för de varar inte föralltid. Istället tycker jag det är bäst att i sådana fall köpa plagg jag kan ha användning av senare. Till exempel sådana man kan knäppa upp vid bysten eller överdelar som har mycket stretch i sig. Just överdelar är någonting jag behöver köpa flera utav och framöver kommer jag spana efter smarta toppar och t-shirts som jag kan ha användning av i framtiden också. Om ni har tips på några särskilda får ni väldigt gärna komma med dem!

För det mesta känner jag att min kropp har läkt väldigt bra. Jag känner mig ”normal” och som mig själv förutom alla extra kilon jag besitter. Men det är någonting som försvinner med tiden och det är inte mitt fokus alls. Som sagt ligger fokusen på barnen, även på Anton och vår relation. Det krävs mycket planering och prioritering för att få tiden att räcka till allt och alla. Vissa dagar blir kaos men andra dagar blir perfekta. Det är precis så det är att vara mitt inne i familjelivet och jag älskar det fortfarande trots dess brutala vändningar ❤❤❤

På bilderna kan ni se hur jag ser ut nu, sex veckor efter förlossningen. Magen finns kvar och det ser ut som att jag är gravid i fjärde månaden ungefär men så är det och det gör mig ingenting. Det hjälper inte att hetsa kring kroppsideal för min kropp är min kropp och den tar den tiden den behöver. Vissa mammor har ingen mage alls efter en förlossning men det allra vanligaste är att det blir en ”gravidmage” över som hänger med ett tag efteråt. Bristningar har jag många av, både på benen och vid höfterna samt på brösten. Denna gången fick jag även några bristningar på magen och samtliga är påminnelser om att jag har burit på tre underbara liv i min kropp. Jag är så otroligt förundrad över hur ett barn kan växa inuti en kvinnokropp och att min kropp har bakat tre barn i en och samma livmoder. Livets början är fantastisk och väldans häftig!

20210503_104046 20210503_104055

Kommentera


1 månad ❤

Idag blir vår lille Tyler 4 veckor gammal. Han är alldeles snart 1 månad! När man tittar tillbaka tycks tiden alltid gå fort men den har faktiskt gått i lagom takt för mig. Några dagar har flygit förbi men under de flesta dagarna har jag lyckats bra med att befinna mig i stunden och nuet. Igår träffade jag en äldre dam i affären som sa ”njut av tiden” och jag svarade ”det gör jag” för det är sant. Men det är lätt att glömma bort att njuta, särskilt när det inte är första barnet för uppmärksamheten dras hela tiden till de stora barnen och alla tråkiga sysslor som behöver göras. Därför blir det nästan ännu viktigare att njuta när tillfällena kommer.

20210417_102944 20210417_102951 20210417_102947

Tyler har sovit bättre de senaste dagarna. Allt på grund av magdropparna vi börjat ge honom. Vi ger honom två olika sorter, Sempers magdroppar samt Minifom. Den förstnämnda bidrar till en bra magkultur och innehåller bra bakterier. Den andra gör de stora luftbubblorna i magen mindre. Tyler skrek mycket innan vi började kombinera dessa och han sov inte djupt alls. Vi märke att han ofta hade ont i magen och det var svårt att trösta honom. Jag tyckte även att han var vaken väldigt mycket för att vara så liten och det visar sig att magkänslan var rätt. Spädbarn sover ju väldigt mycket och nu har han äntligen börjat sova! Utöver magdropparna använder vi pysventil ibland och det har också gjort stor skillnad.

Vikten ligger på 4200 gram och hans gulsotsvärden har sjunkit ännu mer. Tyler är en bebis som vill vara med varje vaken minut så vi tar tillvara på de stunderna genom att ha honom med oss. Jag älskar att vara nära och mysa vilket han också gör. Amningen fungerar bättre och bättre. Sedan hans mage blev bättre har han inte varit lika frustrerad vid bröstet. Men han har sina stunder när han blir väldigt irriterad när han är hungrig och då kan det ta en stund innan han lyckas få ett bra sugtag. Så länge det blir bättre tänker jag fortsätta amma men vi har även börjat ge honom min mjölk på flaska vid enstaka tillfällen.

Under helgen har vi haft min syster och hennes son på besök. Vi har haft det jätte mysigt och barnen har lekt för fullt. De bråkar och tjafsar en hel del men de har också väldigt roligt. Nu är vi ute och njuter av det sköna vädret! Hoppas ni får en bra söndag, kram ❤

 20210418_134748

Kommentera

Första veckan i bebisbubblan ❤

Anton och jag bestämde namn till vår lilla kille förra onsdagen, 3 dagar efter han kom. Det var betydligt svårare för oss att ta ett beslut denna gången jämfört med när Chloéy och James namn skulle bestämmas. Vi trodde vi skulle ge något av namnen Justin eller Mason men det blev inte någotdera i förnamn. Istället har vi valt att namnge honom Tyler! Justin kommer vi använda som ett mellannamn för det gillar vi fortfarande väldigt mycket men det passade liksom inte när vi kände efter. Det kan verkligen vara klurigt att bestämma bebisnamn men nu är det gjort för tredje gången och vi är jätte nöjda, hoppas Tyler också blir nöjd haha!

Det har gått lite mer än en vecka sedan förlossningen och vi lär känna Tyler mer för varje dag. Hans mat och sov-mönster, hans olika skrik som betyder att han antingen behöver äta, byta blöja, vara nära eller sova. Varje dag och natt är inte den andra lik för det finns inga rutiner, vi bara följer Tyler och hans behov. För några dagar sedan började jag använda bärsjalen med honom och sedan dess har han älskat att ligga ihopkrupen mot bröstet och mysa. Han vill även ligga likadant på kvällarna och nätterna har vi märkt för han somnar enbart när han ligger mot bröstet och vaknar direkt när vi försöker lägga ner honom. Jag har därför fått sova halvt sittandes med honom i famnen för att kunna få sömn samtidigt som han håller sig lugn och nöjd.

Otroligt nog känner jag inte av sömnbristen som jag har. Inte som jag hade förväntat mig iallafall. Jag känner att mitt huvud blir ömt och jag får lite spänningshuvudvärk ibland när jag känner att jag behöver vila men i övrigt är jag helt fungerande trots att jag inte sover sammanhängande. Tyler äter minst var tredje timme och max var fjärde. Vid vissa amningstillfällen går det hur bra som helst och under andra är det mycket skrik och missnöjdhet. Men vi kämpar fortfarande på och jag är envis precis som han. Mat får han i sig oavsett, det vet jag med säkerhet efter att ha pumpat ut lite på egen hand några gånger. Det som stökar till det för både mig och honom när det gäller maten är när han får ont i magen. Det sker nästan enbart på nattetid och då blir han så ledsen att han inte kan fokusera på att suga tag i bröstet för att äta. Då är han både hungrig samtidigt som han har ont vilket inte är en bra kombo men jag har fått lugna honom X antal gånger och försökt ge honom bröstet däremellan tills hans slutligen hittar greppet och får i sig lite mat. Sedan brukar magen gå igång av maten och då är han väldigt nöjd kan jag lova.

Imorgon kommer BVC på första hembesöket. Jag är nyfiken på vilken vikt han har kommit upp till. När vi var på återbesöket i förra veckan på Familje-BB vägde han lite över 3500 gram. Hans födelsevikt var 3794 gram. Han har säkert kommit ikapp och jag skulle gissa att han väger omkring 3900 gram nu. Bebisar växer så fort och jag försöker befinna mig i nuet så mycket jag bara kan för att känna att jag är närvarande. Tyler går före mina studier och jag håller gärna honom när det egentligen inte behövs. För min del gör det inte så mycket att han blir ”bortskämd” när han blir buren mycket, inte nu i början. Jag fokuserar heller inte på att få honom att sova i sin egen säng nu, jag vill gärna ha honom nära så ofta det går. Rutinerna kommer senare och vi har lyckats bra att få både James och Chloéy att sova i sina egna sängar när vi har velat det.

Jag känner mig väldigt lycklig varje dag och lyckligt lottad över min fina familj och alla vi har omkring oss. Ibland önskar jag att denna bubblan ska vara för evigt men samtidigt vill jag lära känna Tyler ännu mer och se vem han blir i takt med att han blir större. Jag ser fram emot framtiden men försöker ta en dag i taget och njuta fullt ut. Just nu finns det inga problem och om det uppkommer några känns de otroligt enkla att lösa. Nu är James och Chloéy i sina sängar och Anton och jag har ”egentid” med Tyler. Det känns verkligen lyxigt att vi har det såhär varje kväll nu i princip. Hoppas ni får en mysig kväll med era nära och kära, KRAM ❤

 received_499829797701090 DSC03322

Kommentera (2)

Väntan är äntligen över ❤

HEJ PÅ ER!❤
Ni har säkert anat varför jag inte har skrivit något inlägg på ett litet tag men det är ju för att BEBISEN ÄR HÄR! DET BLEV EN POJKE!!! Jag kan knappt beskriva hur lycklig jag är och hur lyckliga vi allihopa är här hemma. Jag är så oerhört tacksam för vårt tredje mirakel som har kommit till oss frisk och hel med alla fingrar och tår. I söndags den 21 mars (i graviditetsvecka 40+6) kl.16.17 kom han med en vikt på 3794 och en längd på 50 cm. Han har en rejäl kalufs på huvudet och den passar honom så väl. Vi sov på familje-BB i två nätter tillsammans  innan vi åkte hem till Anton och barnen. Det var skönt att få lära känna honom lite extra innan vi landade här hemma men jag saknade såklart dem allihopa. Vi kom alltså hem i tisdags på förmiddagen och presenterade vår fina prins för Chloéy och James som har varit super duktiga. Chloéy är jätte nyfiken och vill vara med hela tiden, James har varit mer försiktig och var skygg i början. Han tyckte det var jobbigt när bebisen skrek och sprang iväg för att gömma sig men nu har det blivit lite bättre. De får ta allting i sin egen takt så att vi inte pushar på dem till något de inte vill, allting är nytt och främmande för dem också ❤

Vi har varit på två återbesök på BB sedan vi fick åka hem, ett igår och ett idag. Igår togs det blodprov och värden för gulsot bland annat. Idag behövde vi komma tillbaka igen för att kolla värdet på gulsoten som varit lite förhöjt men som tur är hade värdet sjunkit och nu ska vi vara noga med att han får i sig mat var tredje timme samt att han är pigg och vaknar av sig själv. James hade också lite gulsot när han var nyfödd, alla bebisar är lite gula i början men det försvinner när de kissar och bajsar ut det. Chloéy fick däremot sola bort sin gulsot, den var lite mer envis p.g.a. att hon var född för tidigt och behövde lite mer hjälp.

Nu i början har det varit mycket fokus på amningen för min del. Det är inte lätt att få till allting men vi kämpar på för jag vill verkligen amma honom. Inte för att någon annan säger åt mig att göra det, jag minns att det var väldigt mysigt att amma James när han var liten och jag hoppas det kan bli samma denna gången. Mjölken har runnit till men problemet är att han inte suger tag ordentligt. Delvis beror det på att jag har gett honom napp emellanåt för att han vill suga HELA tiden men mina bröst klarar liksom inte av det. Han är väldigt ”tuttig” och jag fick flera tips igår på återbesöket gällande amning som vi använder oss av nu. Det var en stor lättnad efter det besöket för jag var ganska förstörd efter att ha försökt och försökt utan att lyckas mata honom ordentligt. Men idag har det fungerat bättre och jag hoppas det blir ännu bättre för varje dag nu!

Vi är inne i den klassiska bebisbubblan och försöker hitta nya rutiner i vardagen. Anton och jag har förälskat oss på nytt i ännu ett litet tillskott och vi får det att fungera väldigt bra hittills. Jag vill jätte gärna dela med mig av en förlossningsberättelse så jag tänker skriva den när jag har tid och energi, hoppas ni vill läsa den. Kram tills nästa gång ❤

DSC03276

received_1288690848193937 DSC03271

Kommentera (2)

För att få de senaste uppdateringarna