VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Utanförskapet som ung förälder

Anton var 21 år och jag skulle precis fylla 21 när vår äldsta dotter Chloéy kom till världen. Hon var så efterlängtad och älskad redan innan ögonblicket vi plussade på graviditetstestet. Jag kunde inte riktigt förstå att jag var gravid försen det hade gått halva tiden nästan. För det kändes extremt overkligt att min önskan om att få bli mamma skulle uppfyllas. Det var en dag jag hade väntat på och lyckats övertala Anton om. Mer än ett år innan vi började försöka handlade jag bebiskläder på rea. Jag kunde inte gå förbi de söta kläderna utan att det kittlades i magen och jag fick ett rus i hela kroppen. Det kändes som ett kall. Och jag tvivlade inte en sekund på min framtid som mamma, det var självklart från första början.

Som ung mamma kommer det en hel del uppoffringar, fler än vad det kanske gör för lite äldre par som är närmare 30 när de får barn. Som 21 år gamla hade vi ganska nyligen tagit studenten. Därefter bodde vi i Stockholm under ett år ungefär. Sen flyttade vi tillbaka till Växjö för att skapa vårt eget bo som var början till vår egna familj. Jag skulle säga att vi visste vad vi ville trots att vi var osäkra ibland. Vi var åtminstone inte rädda för att testa på nya saker. Föräldraskapet föll väldigt naturligt. Det var en harmonisk och lugn period när Chloéy var bebis. Men trots att det gick så bra det kunde gå utifrån våra förutsättningar kände vi väldigt tidigt att något saknades. Från beslutet om att flytta upp till Stockholm tills idag har vårt sociala liv satts på stor prövning. Både inom kretsar vi förut hade men också inför nya relationer som kommit och gått. Sammanfattningsvis har både Anton och jag känt ett utanförskap utan dess nåde och det kan nog vara en av de mest ofrivilliga uppoffringarna vi har behövt gå igenom.

Vi har varit föräldrar i lite mer än 6 år nu. Under dessa 6 åren har vi förlorat många vänskapsrelationer i utbyte mot några få som vi har idag och som vi är väldigt tacksamma för. Tyvärr var det så att många före detta vänner medvetet och omedvetet valde att bryta kontakten med oss. Ett par stycken bröt jag avsiktligen själv också på grund av att våra liv var så pass olika att det inte fungerade att umgås längre. Att sitta med en nyfödd bebis i famnen och prata med kompisar som var ute och festade varje helg och inte hade någon förståelse för mitt eller vårt nya liv fungerade liksom inte. Men det är inte alla relationer som vi har känt varit nödvändiga att bryta loss från. Många av dem valde som sagt själva att göra det. Från en dag till en annan var man inte inkluderad i den gamla kretsen längre. För Anton hade det nog varit värre än för mig. Anton är en väldigt social person och han har alltid känt samt haft många människor i sin omgivning och varit i ett större behov av att umgås. Han är nog den som förlorat flest relationer jämfört med mig.

 Tyvärr är det så att när vi fick vår dotter och ingen annan av våra kompisar hade barn antog många att varken Anton eller jag ville umgås med dem längre. Vi blev inte bjudna på tillställningar om vi inte fick nys om att de skulle äga rum själva. Det var precis som att vi hade fått en titel som gjorde att vi inte var tillåtna att närvara hur som helst. Men i själva verket var det ju så att vi inte kunde medverka på precis allt. Vi hade ju ett barn att ta hand om. Därför blev det en del ”nej tack” men det betyder inte att vi inte ville. Det betydde enbart att vi hade andra prioriteringar. Det fanns verkligen noll förståelse från de flesta. Några ynka personer har hängt kvar. Jag förväntade mig aldrig att alla skulle förstå men jag har alltid förväntat mig acceptans. Att vi får leva som vi vill och att dem får leva som dem vill men att man fortfarande kan ses under nya förutsättningar och respektera varandra! Är det så mycket begärt?

Än idag händer det att jag tackar nej till inbjudningar för att jag hellre ligger i soffan och tittar film med mina barn. Ibland tackar jag nej för att jag har haft en väldigt jobbig dag och det enda jag kan tänka på dem dagarna är att få sitta ner på kvällen och inte göra någonting. Jag gör hellre det än att ses ibland och det är inget fel med det. Det betyder inte att jag inte vill träffa personen i fråga eller att jag aldrig vill ses igen. Ibland har det varit svårt att välja för att det inte går att hinna med allt man vill göra som småbarnsförälder. Återigen handlar det om prioriteringar. Det ligger en stor stress och en känsla av otillräcklighet bakom allting. En stress kring att få ihop vardagen med familjen samtidigt som man ska få det att fungera med sin sysselsättning och därutöver ska det alltså finnas tid kvar att umgås. Och det finns tid, jag lovar. Men den är väldigt dyrbar och om man till exempel behöver ordna med barnvakt vill man inte göra det hur eller när som helst. En barnvakt vill man utnyttja när det verkligen behövs och det är inte möjligt att ordna det varje gång. Att känna sig otillräcklig hänger ihop med stressen. För tillslut, när man försökt pussla ihop alla bitar i schemat och inte får ihop det som man tänkt måste man tacka nej till något som man egentligen ville medverka på. Då vill man helst dela sig i tu och vara på två ställen samtidigt.

Nu när vi är 27 år börjar många i samma ålder få sina första barn. De börjar äntligen förstå det livet som vi är i nu och som vi startade vid 21 års ålder. Dessvärre fungerar det inte bara att hoppa in i deras liv och låtsas som att de senaste 6 åren inte har existerat. Alla har ju byggt upp sina egna liv och många har även kompisar i samma ålder som de kan vara föräldralediga tillsammans med. Jag hade ingen i samma sits när jag var föräldraledig. Ibland kändes det väldigt ensamt och jag önskar definitivt att jag hade haft någon att bonda med under småbarnsåren. Men jag var fortfarande väldigt ung och passade inte riktigt in i mammagruppen på BVC till exempel. Jag har alltid tyckt att det varit svårt att hävda mig bland föräldrar som är mycket äldre än Anton och mig. Än idag är det svårt och än idag finns det dem föräldrarna som faktiskt tittar ner på oss. Som inte hälsar men säger hej till den 40 år gamla föräldern som går snett bakom. Det finns någon slags åldersdiskriminering när det kommer till föräldraumgänget och vi har varit med om det flera gånger. Anton och jag är åt helt andra hållet. Vi välkomnar relationer i alla möjliga åldrar. Det vore tråkigt att enbart hänga med personer som lever exakt samma liv som en själv men egentligen har vi inte stött på någon som sitter i en jämförbar situation som vi själva. Jag försöker intala mig själv att det inte bara är ett privilegium att vi får umgås med andra, det är även ett privilegium att få umgås med oss också!

Kommentera

Jag känner mig misslyckad

Det är SÅ skönt att det är helg! Omställningen från semester till vardag har varit svår, tröttsam och utmanande men den första veckan är snart slut! James och Chloéy verkar trivas i sina nya grupper, särskilt Chloéy. Jag frågade henne idag om hon saknar sin förskola men svaret var snabbt och enkelt ”nej”. Hon tycker det är väldigt roligt att äntligen få gå i skolan. Måtte hon tycka så när hon är tonåring också.. James har haft det något tuffare eftersom han inte alls var peppad på att börja nya förskola. I onsdags fick han vara där själv för första gången och det hade gått super bra. Både enligt pedagogerna och enligt James själv. Han är lite försiktigare än vad hans storasyster är och han behöver mer tid på sig att lära känna nya människor, vuxna som barn. Men det kommer bli bra snart för honom också. Vi tar en sak i taget.

Jag har dock inte haft förmågan att ta en sak i taget denna veckan. SHIT vad jag har stressat och fixat med småsaker och sådant som aldrig tar slut känns det som. Det har ändå fungerat väldigt bra med barnen tycker jag men även när de somnar på kvällarna kan jag inte varva ner. Jag ältar dagarna i huvudet och försöker göra saker bättre som har blivit fel. Jag planerar inför nästkommande dag i detalj fastän det är ganska omöjligt och när jag inte hinner göra alla 20 saker jag antecknat blir det smått kaos. Jag har alldeles för höga krav tror jag. Mitt allra största problem och min stora oro är mitt sökande efter ett jobb. Igår bröt jag ihop för jag kände mig totalt misslyckad. Allt kändes skit. Tankar som ”ingen arbetsgivare vill ha mig”, ”är det något fel på mitt CV?”, ”tänk om corona inte hade kommit, då hade jag varit kvar hos min första arbetsgivare” och ”jag kanske ska byta bransch” for igenom mitt huvud.  Jag är lite vilsen faktiskt för jag ser inte ett slut på sökandet. Jag har säkert sökt flera hundra jobb totalt sedan jag blev uppsagd från jobbet som HR-partner precis innan jag tog examen och pandemin bröt ut.

Jag vill så gärna kunna njuta fullt ut av min föräldraledighet men hur ska jag kunna göra det när jag faktiskt måste få ett jobb. Om inte nu så måste jag ändå få ett jobb inom en snar framtid. Anton vill också vara föräldraledig och jag vill absolut inte hindra honom. Klart att han också ska få vara hemma med vår son. Allting sätts på paus. Inte bara erfarenhet inom HR-branschen. Våra framtidsplaner också. Att spara pengar kan vi bara glömma och både Anton och jag är trötta på att inte vara i närheten av vart vi vill vara. Vi har ju ett stort mål som vi siktar mot. En flytt utomlands. Då krävs en bra budget och gärna någon slags investering inför flytten. Men innan vi kan börja spara till det ska vi klara det vardagliga livet och det är det vi gör än så länge. Sverige är ett dyrt land att leva i trots att det finns många förmåner. Jag reagerade tidigare ikväll över bränsle-priserna. De bara ökar och ökar och idag stod det 17,25/liter när jag tankade diesel. Det är helt sjukt vad det kostar mycket att tanka bilen. Och i andra länder är det snorbilligt… Lilla Sverige kan inte precis kompensera för alla andra som inte tänker på miljön. Så funkar det inte. Men vi drabbas ändå. Just nu påverkas tydligen priserna när vi lättar på restriktionerna också. Antar att det blir bättre i höst.

Tiden har börjat springa iväg och Tyler växer så det knakar. Det händer så mycket under det första levnadsåret. Inte konstigt man inte hänger med ibland. Men det är himla mysigt och roligt och jag bara älskar bebistiden. Visst finns det dagar jag vill sova men inte ens har tid att sitta ner men det är bara att bita ihop när jag är själv hemma. Vila får man göra när man blir äldre. Här hemma är det verkligen fullt ös och det är mycket bråk och kärlek. En lika salig blandning som i ”gott och blandat”. Ingen dans på röda rosor här hemma inte. Men för det mesta gillar vi familjelivet. Ja så är det faktiskt. Alla dagar är inte lika roliga. Vissa dagar kan man som förälder önska att man var någon annanstans. Helt själv. Utan skrikande barn. Någonstans där man får tid att ta ett ynka andetag i lugn och ro. Men i nästa stund kan man överösas med massa kärlek och då önskar man inget hellre än att vara precis där man är ❤

 20210818_131946 20210809_081952 DSC02382

Kommentera (2)

Tillbaka på YOUTUBE!!

Nu är vi äntligen tillbaka på YOUTUBE igen hörni! Det har varit en krånglig väg tillbaka men nu är det ordnat och vi har startat upp en ny kanal med samma namn vi hade förut – mammaochpappavlogg. Till en början kommer vi lägga ut äldre videos vi tidigare hade på den förra kanalen. Det finns en del som vi fortfarande vill ha därifrån som till exempel videos om Chloéys reumatism som vi tycker är viktigt. Dels är det bra för vår egen skull men också för andra som kanske är i starten av sjukdomen och som vill få en inblick i hur det kan se ut.

Förutom videos om Chloéys reumatism kommer vi fortsätta med bakvideos och lägga upp de bästa vi gjorde när James och Chloéy var små. Sedan bygger vi på den kategorin med nya bakvideos. I övrigt blir det lite gott och blandat men om det är något särskilt ni vill se får ni gärna säga till :) Och om ni gillar att titta på våra videos hoppas vi att ni börjar prenumerera på kanalen såklart, då missar ni inga nyheter! Vi hade några tusen följare på den förra kanalen och vi hoppas komma upp i det så småningom också. Jag hoppas ni som följer oss här vill hänga med, ni är mer än välkomna :)

Hittills ligger följande videos ute som ni kan klicka er in på direkt:

Första sprutan

Andra sprutan

Kolmården 2021

Hoppas vi ses där!

Foto-9

Kommentera (2)

Förlossningen med Tyler ❤

ÄNTLIGEN ska jag berätta för er hur förlossningen med Tyler gick från början till slut. Den var inte lik varken förlossningen med James eller Chloéy och den är precis lika speciell som de andra två ❤

Öppen 6-7 cm

Lördagen den 20 mars var det bestämt att James och Chloéy skulle sova över hos Antons föräldrar. Anton och jag hade inga särskilda planer och vi var ärlig talat riktigt trötta på att invänta förlossningsstarten. På kvällen ordnade Anton med middagen och vi hade det väldigt mysigt. Vi gick och lade oss utan förväntningar och utan någon förvarning på vad som skulle ske under det närmsta dygnet…

På natten vaknade jag till en gång och kände av förvärkar. Jag reagerade lite extra för att de kändes lite annorlunda jämfört med de jag hade haft under slutet av graviditeten. Jag lyckades dock somna om igen och anade inte alls att det kunde vara starten på förlossningen. Men sen på morgonen vaknade jag vid fem och kände samma värkar igen. De kom med 10 minuters mellanrum räknade jag medans jag låg kvar i sängen och funderade på om det äntligen hade satt igång. Efter en halvtimme till i sängen bestämde jag mig för att gå till toaletten och väl där kände jag att något rann till. Det var inte kiss. Det var fostervatten kunde jag konstatera för när jag torkade mig var papperet ljusrosa vilket bekräftade den lilla mängden vatten som kommit. Vid den stunden hade jag fått tre olika signaler om att förlossningen var på gång och jag blev genast exalterad!

Jag kände fortfarande värkar med jämna mellanrum och de blev snabbt mer intensiva och kom med 5-10 minuters mellanrum. Vid sex-tiden väckte jag Anton och sa något i stil med ”Idag kommer den älskling”. ”Va” fick jag till svars och Anton blev klarvaken. Jag berättade vad som hade hänt under natten och morgonen och att jag var helt säker på att jag var igång samt att vi behövde ringa till förlossningen. Vi blev båda nervösa och började packa ihop våra saker. Jag ringde till förlossningen och berättade läget, jag var även tydlig med att de skulle läsa i min journal eftersom det stod där att jag skulle åka in tidigt. Vi fick godkänt att komma in på undersökning och det bestämdes att vi skulle äta frukost hemma först, sedan åka in.

Mina värkar blev starkare under den stunden vi var kvar hemma men jag andades igenom dem och stannade upp där jag befann mig för att sedan fortsätta som vanligt igen. När vi hade parkerat bilen vid sjukhuset och klivit ur bilen började värkarna göra mer ont och jag fick svårare att gå. ”Tur att vi åkte in när vi gjorde” tänkte jag. Väl framme vid förlossningsavdelningen fick Anton vänta utanför tillsammans med en annan pappa. De fick inte följa med in försen jag och den andra mamman var undersökta. Jag fick ett eget rum och väntade otåligt på en barnmorska. Väntan var olidlig och jag bröt ihop inne på rummet för att jag kände mig så ensam och jag blev orolig över att min förlossning skulle bli som förra gången när personalen inte tog sin tid till varken mig eller Anton. Som tur var kom de tillslut och undersökte mig. Jag var 6-7 cm öppen och då var klockan halv åtta på morgonen.

Epidural – EDA

Anton fick komma in på rummet efter undersökningen och jag blev inlagd på avdelningen. Nu började det på riktigt! Jag blev tillfrågad om jag ville ha lustgas och jag tackade ja. Det gjorde mycket ondare vid denna tiden och vi pratade redan då om jag ville ha bedövning. Det var något som också stod i min journal även fast det inte var tvunget men jag ville åtminstone få frågan i rätt tid. Jag sa ja till epidural och de ringde efter läkaren. Vid halv nio på morgonen hade jag fått ryggbedövningen och den fick mig att slappna av på ett helt annat sätt mellan värkarna. Så himla skönt! Jag var glad över att den fungerade denna gången eftersom den inte bedövade mig alls när de satte samma slags nål i ryggen under förlossningen med Chloéy. Det var en lättnadskänsla att få föda på ett annat sätt.

Mina värkar kom med 2-4 minuters mellanrum och vi kunde se hur de ökade och sakta minskade i styrka på monitorn bredvid mig men de kändes inte smärtsamma längre. Jag kunde enbart känna hur magen drog ihop samt spände sig men inte mer än så. Efter ett tag kom värkarna inte lika tätt längre och bedövningen gav lite motsatt effekt på kroppens indikationer om att föda barn. Förlossningen stannade upp trots att jag var öppen 9 cm vid halv elva på förmiddagen. Den sista centimetern ville inte ge med sig och därför bestämde barnmorskan vi hade fått byta till från natt- till dagskiftet att jag skulle få värkstimulerande dropp. Efter lunch klockan ett satte de igång droppet och det blev genast fart på det hela.

Jag kände fortfarande ingen smärta när värkarna kom men magen spände sig mer och mer och jag kände istället ett tryck nedåt rumpan och underlivet. Det var ett obehagligt tryck som kom med jämna mellanrum och kroppen arbetade på egen hand med att flytta bebisen nedåt i förlossningskanalen men det tog sin lilla tid innan den kom ner där. Jag testade med alla möjliga sätt att hjälpa kroppen och fick bra stöd av barnmorskan och undersköterskan. Bland annat fick jag sitta upp i sängen lutad mot själva ryggen av sängen samtidigt som jag stod på knäna. Sedan fick jag sitta på pilatesbollen som fanns nära tillhands i rummet men efter det ville jag inte testa något annat längre och då bestämde jag mig för att ta av mig nättrosorna och bindan jag hade på mig och bara ligga blottad i sängen och invänta nästa fas.

Jag är helt säker på att bebisen hade varit ute innan klockan elva på förmiddagen om jag inte hade valt epiduralbedövning för jag var som sagt öppen 6-7 cm vid halv åtta på morgonen redan och jag kände hur starka värkarna var då. Bedövningen gav den negativa effekten av att stanna upp förloppet men det positiva var att jag inte hade intensiva värkar som gjorde jätteont vilket jag hade haft under mina andra förlossningar. För att hjälpa min kropp ytterligare gjorde barnmorskan att fostervattnet gick. Det gjorde hon genom att hålla fingrarna vid livmoderhalsen samtidigt som jag fick en värk och på så sätt sprack hinnan och vattnet forsade. Genom den vattenavgången blev både värkarna och trycket jag kände tydligare.

Under hela tiden kände jag att jag kunde behålla lugnet och att det var jag som hade kontrollen. Bedövningen gjorde stor skillnad och fick mig avslappnad i kroppen. Jag hängde med på vad som skulle ske och jag kunde höra vad alla i rummet pratade om, även svara när jag fick en fråga ställd till mig. Jag åt till och med mat mellan varven vilket var något jag inte trodde var möjligt utifrån mina tidigare erfarenheter. Epidural är verkligen en riktigt bra smärtstillande lösning som fungerar när den sätts på rätt ställe! Efter att ha fått erfara hur den dämpar smärtorna man vanligtvis känner när värkarna kommer förstår jag varför många kvinnor älskar den.

Förutom epiduralbedövning använde jag lustgasen vid behov. Men det viktigaste var min andningsteknik och den hade jag tränat på. Att andas djupa, fina andetag och i olika takt beroende på i vilken fas man är i. Genom min kontrollerade andning kunde jag känna mig mycket lugnare och fokuserad vilket gjorde stor skillnad. Jag fick inte de panikkänslorna som jag hade när James skulle födas. Det är dock stor skillnad på hans förlossning och den senaste för det var mycket intensivare när James skulle komma och jag fick inte tid att vila mellan värkarna. Inte så konstigt att det gick så fort den gången. Nu var det en lugnare stämning i rummet, både Anton och jag var nöjda och tillfreds med läget. Barnmorskorna och sköterskorna var underbara och skötte kommunikationen med oss jättebra. Det var guld värt!

Krystfasen

Anton assisterade mig med dricka och mat under hela tiden. Han hade en fåtölj till höger om mig vid sängen och stod upp jämte mig när jag behövde honom. Han ansvarade även för musiken som var igång i rummet på telefonen och den gjorde mig också lugn för jag kunde fokusera på melodierna som spelades istället för det som gjorde ont. Värkarna blev starkare och starkare på grund av det värkstimulerande droppet och trycket nedåt blev väldigt jobbigt. När bebisen hade sjunkit ner ordentligt i förlossningskanalen fick jag börja krysta ordentligt. Innan dess fick jag enbart ”test-krysta” för att se om den kunde sjunka ner av min hjälp men när det inte hade fungerat togs beslutet om att ge mig dropp.

Efter lunch slutade jag äta mellan värkarna, då bad jag enbart om dricka. Efter klockan två gick jag in i mig själv under varje värk, valde bort lustgasen och andades djupa andetag. Det fortsatte jag med under resten av tiden. När man har sådär extremt ont är allting annat oviktigt och just det beteendet, att gå in i sig själv, är ett tecken på slutet av förlossningen. För ju ondare kvinnan får, desto mindre tid är det kvar tills bebisen kommer ut. Klockan var cirka tio i tre när jag började krysta och jag var väldigt fokuserad då. Det var jag under de två sista timmarna under förlossningen. Att få börja krysta med alla kraft var något jag hade väntat på hela dagen. Vi alla trodde ju att bebisen skulle komma ut tidigt på förmiddagen men nu framåt eftermiddagen var det dags för upploppet och det som är mest intensivt under en förlossning enligt mig själv.

Inför varje krystvärk gjorde jag mig redo psykiskt med inställningen om att jag snart skulle få träffa bebisen som härjat runt i min mage under många månaders tid. Jag ville absolut inte vänta mer på att få träffa den och jag var taggad inför varenda krystvärk, även när det gjorde satans ont. För det gjorde det! Att ha smärtsamma värkar är en sak men att faktiskt trycka ut en hel bebis ifrån underlivet är en helt annan. Jag tycker det gör mest ont när huvudet ska ut för det bränns och stramar åt i huden så mycket att det inte går att förklara smärtan som man känner då. Samtidigt som huvudet är fast i en mellan-värld ska man behålla lugnet, inte trycka på för hårt för då kan man spricka och det är väldigt svårt mina vänner.

Huvudet är ute!!

När bebisens huvud nästan var ute sa barnmorskan att hon skulle trycka emot med sina händer under två av krystvärkarna för att det inte skulle gå för fort så under tiden jag hade krystvärkar och tryckte på gjorde barnmorskan motstånd. Nu gjorde det så jädra ont att jag tog tag i undersköterskans hand efter att ha frågat om jag fick hålla i den. Samtidigt höll jag i Antons hand det hårdaste jag kunde och krystade ännu en gång med alla krafter jag hade. Efter den krystvärken pustade jag med små, små andetag och med hjälp av barnmorskans stöttning kom huvudet ut! Då kunde jag slappna av lite. Det krävdes bara en krystvärk till för att få ut livet vi hade skapat lite mer än nio månader tidigare. Barnmorskan var redo och höll i bebisen huvud. När nästa värk kom tog jag mitt sista djupa andetag och tryckte allt jag kunde samtidigt som barnmorskan drog lite i bebisen för att få ut ena axeln först och sedan den andra. Plötsligt kände jag hur trycket i underlivet försvann och att en stor klump for ut ur mig samtidigt som det kom massor av vatten och andra vätskor. Med en svart kalufs på huvudet och en blå-lila kropp samt ett skrik som hördes på långa vägar kom vår andra fina son till oss och lades på mitt bröst. Väntan var äntligen över och vi hade tagit oss igenom ännu en förlossning tillsammans! Så många känslor och tankar på en och samma gång! Det största lyckoruset man kan få kände jag för tredje gången i mitt liv och jag var totalt överlycklig!!! ❤

Direkt efter hans ankomst blev det fullt upp med undersökningar av både mig och honom. Navelsträngen klippte Anton som han har gjort med våra andra två barn. Trots att det hände mycket på en och samma gång kändes det som att allting gick i slowmotion. Det enda som betydde någonting var vår nya bebis och kärleken som vi kände till honom och varandra. Det är som att bli förälskad på nytt. Både förälskad i bebisen men också förälskade i varandra. Det finns inga tankar på allt ont som sker i världen, tvärtom känns allting helt fantastiskt. Jag tänkte på hur mycket jag älskar Anton och hur det kommer sig att det kan bli en hel bebis när två personer älskar varandra. Det var surrealistiskt men samtidigt väldigt verkligt. Jag kände mig som den starkaste människan på jorden. Jag var odödlig och det var ofattbart att jag hade gjort samma sak för tredje gången i mitt liv!!!

De närmsta timmarna efteråt

Liksom efter Chloéy och James förlossning kysste Anton och jag varandra med lyckotårar i ögonen. Mina egna tårar sprutade och jag torkade mig flera gånger på min sjukhusrock jag fortfarande hade på mig. Samtidigt låg jag kvar i samma position med benen särade mot barnmorskan och undersköterskan för det var dags för moderkakan att krystas ut. Efter det kontrollerade de mitt underliv och konstaterade att jag inte hade fått några skador. Sedan var det bara på med nättrosor och en stor binda för det kommer mycket blod under det närmsta dygnet efter en förlossning. Det är också viktigt att kunna kissa så snart som möjligt efteråt och jag har alltid varit lika nervös inför det momentet.. Medan Anton stod och bytte blöja på vårt nya tillskott som hade bajsat överallt gjorde jag ett försök att själv ställa mig upp för att gå till toaletten. Det gick över förväntan och jag stapplade fram till Anton först för att assistera honom. Jag märkte dock ganska snabbt att jag inte orkade stå upp särskilt länge så jag började gå mot toaletten.

Väl där satte jag mig nervöst ner på sitsen och försökte slappna av. Jag kunde inte få mina reflexer eller muskler att lyssna på mig så tillslut testade jag att stå hukad i duschen vilket hjälpte lite grann. Men jag fick ändå tömmas med kateter för att vara på den säkra sidan. Det var skönt att slippa tänka på kisseriet under några timmar framöver och jag placerade mig i förlossningssängen igen. Barnmorskan som hade ansvarat för mig frågade hur min upplevelse hade varit, om det hade blivit som vi hade önskat enligt förlossningsbrevets anteckningar. Jag svarade att jag var jätte nöjd och att de hade gjort ett superbra arbete med oss allihopa. Både Anton och jag var mer än nöjda och vi tackade dem för allt de gjort, särskilt kommunikationen mellan oss och dem under hela dagen. De gav oss feedback tillbaka och sa bland annat att vi också hade gjort ett bra jobb, på olika sätt såklart.

Efter att bebisen hade blivit undersökt fick vi in förlossningsbrickan på rummet som bestod av mackor, cider och varm choklad. Samtidigt som vi åt och drack och firade ringde vi våra familjer i videosamtal för att visa upp vårt mästerverk. Alla grattade oss och hälsade så gott. Chloéy och James som befann sig hos sin farmor och farfar fick se sin lillebror på videosamtal också den kvällen. Dem ringde vi upp allra först! De reagerade inte så mycket över telefonen men det är inte lätt att hantera en sådan stor händelse. Samma kväll kom Anton och hämtade hem båda två för han fick inte stanna över natten i och med restriktionerna som gäller på sjukhusen. Vi fick tre timmar tillsammans i rummet där förlossningen hade ägt rum, sedan förflyttades jag till Familje-BB där jag fick ett nytt rum som ingen annan mer än personalen fick besöka.

Sammanfattning

Att ha fött med smärtlindring var det bästa beslutet jag tagit och det gjorde ingenting att mitt beslut om epiduralbedövning drog ut på tiden för mitt val gjorde även att jag kunde känna mig lugn och avslappnad under hela förloppet ända in till den sista krystvärken! Jag hade definitivt valt att genomgå exakt samma förlopp igen om jag hade fått chansen. Bedövningen tillsammans med personalen och Anton vid min sida hela tiden gjorde förlossningen komplett. Alla var precis där jag behövde dem och Anton stod bredvid mig varje gång jag bad honom. Han var hela tiden närvarande och redo för nästa sak som skulle ske. Han peppade, hejade, kramade, pussade och spred sitt eget lugn i rummet med den fina personligheten han har.

Jag älskar min familj så otroligt mycket att det inte går beskriva alla känslor. Det pirrar i kroppen och jag ryser till ibland när jag känner mig extra lycklig. Jag kan inte fatta att mitt liv har blivit såhär, fyllt av tre barn och en sambo. Att se Anton med våra barn är ett lycko- samt kärleksrus bara det. Att sedan få se hur våra äldre barn omfamnar en helt ny människa i familjen och tar honom under sina egna vingar gör mig tårögd. Det finns inget större att vara med om än när ett barn föds och jag är SÅ lyckligt lottad som har fått chansen att vara med om detta tre underbara gånger!

❤❤❤

21 mars 2021

Klockan 16:17

50 cm lång

3794 gram

❤❤❤

PÅVÄG TILL SJUKHUSET

IMG_2552

IMG_2553

HÄR ANDAS JAG GENOM EN VÄRK STRAX INNAN DE GER EPIDURALBEDÖVNING

IMG_2566

TRYCKET NEDÅT ÄR PÅFRESTANDE NÄR DENNA BILDEN TAS OCH JAG HAR BÖRJAT GÅ IN I MIG SJÄLV..

Fotogenic_23f84587-56de-4ae0-88cd-55c433085372

MITT ANSIKTSUTTRYCK SÄGER DET MESTA HÄR. JAG KÄNDE EN LÄTTNAD ATT FÖRLOSSNINGEN VAR ÖVER OCH ATT SMÄRTAN HADE ERSATTS MED MASSA KÄRLEK SAMT LYCKA ❤

Fotogenic_6c26c057-ce04-4f5d-b9ef-3a41ed81ed36

STOLT PAPPA (OCH EN FOKUSERAD MAMMA HAHA)  ❤

Fotogenic_2677e086-e27c-4a09-a36f-12990a78e365

IMG_E2614

NÖJD MAMMA OCH NÖJD BEBIS ❤

IMG_2608

IMG_2623

NÄSTA DAG PÅ FAMILJE-BB

DSC03227 DSC03229

Kommentera

Han är här!

Hej alla läsare! Ni ska få en kortfattad uppdatering nu när jag har en stund över. Lillen sover så sött, Anton har åkt för att träffa Chloéy och jag har precis ätit lunch och tittar på The Ellen Show på tv.

Igår morse började jag få värkar. Jag tänkte direkt att idag gäller det, idag kommer han. Min lillasyster Towa bokade tågresa ner hit från Stockholm för att kunna medverka om det nu skulle ske samma dag, mamma skulle nämligen inte kunna närvara. Värkarna blev varken tätare eller starkare så jag höll på att ge upp. Vi åkte och storhandlade vid lunchtid och vid två tiden började värkarna göra dubbelt så ont och komma lite tätare. Jag la mig i vår säng för att vila och grät en skvätt. Tillslut bad jag Anton ringa svärmor som skulle passa Chloéy och hon kom inom 15 minuter och hämtade henne. Efter det hade jag rätt ont så Anton sprang runt i lägenheten och packade de sista hygienartiklarna. När jag fick en värk fick jag verkligen fokusera och andas mig igenom den för att inte tappa fattningen.

Väl framme vid sjukhuset skjutsade Anton mig i en rullstol till förlossningsavdelningen. När de öppnade dörrarna fick jag en värk och var inte särskilt mottaglig. Tillslut blev vi insläppta och fick ett rum. Sedan gick det fort. Vi kom in vid fyra tiden på eftermiddagen och jag bad redan då om smärtstillande. Den dröjde som under min förra förlossning. Jag blev uppkopplad till en maskin för att kolla bebisens hjärtljud i samband med mina värkar. De tog blodtryck och blodprov och inte försen vid sex-tiden hade de ordnat med epidural. Men det var för sent… Jag hade ändå sagt en stund tidigare att dem fick skynda på sig och jag sa även att epiduralen inte skulle hinna få någon effekt om jag inte fick den snabbt nog. Jag hade rätt och barnmorskan tog mig inte på allvar… Men men! Lustgasen fick bli min vän den här gången. På förlossningen med Chloéy fungerade den inte bra på grund av för mycket lustgas och för lite syrgas. Den här gången fick jag lagom mycket och kände mig mer närvarande.

Jag var öppen 4 cm när vi kom in och vid klockan sex när epiduralen skulle sättas var jag 10 cm öppen. Kroppen var redo för att krysta och det kändes tydligt när jag fick resterande värkar hur kroppen tryckte på nedåt för att krysta ut barnet. Towa kom in till oss vid klockan 18.00, precis när jag skulle börja krysta. Jag krystade fram till 19.09. Under sista värken var huvudet ute och vi väntade på att resten av kroppen skulle komma ut. Efter en sista push från mig kom han äntligen ut!

Jag hade inga bristningar men min moderkaka satt fast inuti mig. Jag blödde mycket så det var noggrann omvårdnad av mig ett par timmar framöver. De höll på med olika verktyg och redskap i underlivet vilket det var väldigt obehagligt, jag ville bara sätta ihop benen och få det överstökat. 00.30 fick vi byta rum till BB avdelningen och då somnade vi gott. Anton fick också en säng så Chloéy sov hos sin farmor och farfar. Towa sov hos mormor som bor nära sjukhuset.

Det blev en väldigt snabb förlossning som jag hade önskat. Vi hade inte räknat med blödningen såklart och Anton var väldigt orolig ett tag, gick ut från förlossningsrummet för att hämta sig. Han var rädd att det inte skulle sluta blöda. Vi är så nöjda och känner oss färdiga med två underbara barn. Nu väntar vi med spänning på att ta hem honom och visa honom för Chloéy. Jag längtar efter henne men jag vill inte att hon kommer hit till BB för att se mig och sedan åka ifrån mig igen. Jag hoppas vi får åka hem imorgon, allting fungerar bra. Mjölken ska rinna till bara men han suger bra på bröstet.

Hans namn är redan bestämt, han ska heta James. Han är 50 cm lång och väger 3246 gram.

Jag kommer skriva en mer detaljerad förlossningsberättelse senare och beskriva smärtan och annat lite bättre. Jag kan säga att det gjorde lika ont som när jag födde Chloéy, skillnaden var bara att det gick fortare den här gången.

Om ni har frågor eller tankar på vad ni vill veta är jag jätte intresserad av att få höra. Ni kan alltid kommentera här på bloggen eller mejla till julia_sandberg94@hotmail.com. Jag heter julsaaaan på instagram om ni vill kika in där också.

Kram kram!

IMG_20160621_001703

20160621_000056

Kommentera (6)

För att få de senaste uppdateringarna