VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Matproblem som gravid

Det är sjukt störande att jag inte kan äta vad jag vill när jag är gravid. De första veckorna är det på grund av illamåendet såklart för då kan jag bara få i mig mat som jag tycker är fräsch och som inte luktar så mycket. Jag äter inte mycket varm mat under den perioden. Sallad fungerar, mängder med frukt, kräm och yoghurt, ja allt som är kallt nästan. Vissa dagar tar det emot ändå men jag tar en bit i taget och låter måltiden ta den tiden jag behöver för att inte få upp alltsammans i toan. Kräks gör jag inte, jag gjorde det i förra graviditeten för att jag körde slut på mig själv vissa dagar när jag jobbade på tider som min kropp inte klarade av. Jag var tvungen att arbeta så jag körde bara på. Det är väldigt skönt att jag inte hinner komma tillbaka till jobbet försen nästa barn kommer, då kan jag ta det lugnt om dagarna på ett helt annat sätt även fast jag har Chloéy att ta hand om. Jag behöver inte prestera lika mycket här hemma som på jobbet så jag mår definitivt bättre av att vara hemma.

Hjärnan spelar en massa spratt på mig hela tiden angående mat. Jag kan fantisera en hel dag om vad jag skulle kunna vara sugen på senare och jag kan känna smakerna i munnen och verkligen längta efter första tuggan. När jag väl börjar göra maträtten jag tror jag kan äta utan problem så börjar jag må lite smått illa. När maten väl är på bordet så har jag ingen lust att ens titta på den. Det är jätte störande. Ingenting duger för mina smaklökar.

Smaklökarna är super känsliga så om det är för starka kryddor får jag halsbränna och så småningom dålig andedräkt som gör att jag går och mår illa för. Det är så mycket jag måste tänka på när jag ska stoppa i mig mat.

Jag är inte kräsen, bara när jag är gravid men det är mest i förebyggande syfte så jag inte ska må dåligt. Jag äter allt i normalt tillstånd, allt förutom russin nästan för jag klarar inte av konsistensen. Det finns så mycket god mat och min favorit är fisk, nästan vilken som helst. Här hemma äter vi mycket lax och torsk på olika recept. Fisk är oftast fräscht så det går ner lite lättare.

Jag önskar jag kan njuta av mat när jag är gravid men jag får vänta tills de resterande sju månaderna har gått och nästa bebis är ute. Då kan jag äta vad jag vill igen.

I slutet av min förra graviditet så kunde jag äta mer varierat men problemet då var att jag inte kunde äta så stora portioner för Chloéy tog all plats i magen. Jag blev ofta för mätt och mådde dåligt för det.

Ja fy vad mycket att tänka på när man ska få i sig mat som gravid, för mig iallafall. Det är bara att lyssna på kroppen och äta det den skriker efter även fast den ändrar riktning väldigt ofta. Det är då man kan utnyttja sin partner lite grann. Jag utnyttjar inte Anton jättemycket för han är inte min slav men i nödfall ber jag honom alltid.

Ha en bra dag

Kram

20151114_08535720151114_08533220151114_085341

Kommentera

JAG ÄR GRAVID, IGEN!

Jag kan inte fatta det riktigt för det här ska ni veta, det var inte alls planerat! Jag är gravid! Chloéy ska få ett syskon! Anton och jag ska bli föräldrar en gång till! Kan ni förstå? Jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen. Inte Anton heller. Såklart är vi glada men vi har inte smält nyheten.

Chloéy är lite mer än 3 månader gammal. Hon föddes 22 Juli 2015 och jag fick mensen i slutet av augusti månad. I september kom den igen men i oktober så var den lite sen. Jag hade stenkoll på när den skulle komma. Jag försökte vänta ett par dagar till innan jag började misstänka något men då kom illamåendet! Exakt samma illamående jag kände när jag var gravid med Chloéy. Jag kände igen symtomen fort och tänkte inte berätta för Anton att det fanns en chans till att jag var gravid men jag kunde inte hålla mig. Vi bestämde att jag skulle ta testet morgonen därpå. Det var otroligt svårt att sova den natten för oss båda. Vi låg och pratade om allt som hade med barn att göra, om hur vi skulle gå till väga om vi skulle få en till osv. Klockan fyra på morgonen vaknade Chloéy för att äta. Jag steg upp pigg som aldrig förr för jag var fortfarande på helspänn, gjorde mat till henne och bestämde mig sedan för att ta testet så det blev överstökat.

Nervöst kissade jag på stickan och glodde på den en lång stund men inget hände så jag la ifrån mig den för att tvätta händerna. När jag tittade igen så stod det ett plus. Inuti mig blev jag så glad att jag inte visste vad jag skulle göra av energin men utanpå visste jag inte hur jag skulle uttrycka mig. Jag gick iallafall och väckte Anton och sa att jag hade tagit testet och att jag var gravid. Han såg glad ut när jag berättade men jag vet att han inte var beredd på det heller.

Vi räknade ut att barnet kommer i juni 2016 någon gång och då är Chloéy inte ens 1 år. Shit alltså! Där fick jag för att jag inte använde preventivmedel säger jag bara. Någon dag efter ringde jag mödravården och berättade att jag är gravid och de frågar alltid om man vill behålla barnet. Jag fick fram att jag fick en dotter för tre månader sedan och att jag nyligen var på efterkontrollen så jag sa att jag inte behövde gå på hälsokontrollen. Barnmorskan i telefonen skrattade och sa att det är lika bra att köra på så vi har det gjort, haha. Vi bokade en tid för inskrivning istället. Hon räknade ut att jag var i vecka 5+6 när jag ringde vilket var i förra veckan, vi får se om det stämmer. Vi kommer inte göra KUB testet så vi får vänta längre på att få se den lilla varelsen den här gången. Spännande. Förra gången var jag inställd på att ha en pojke men även fast vi nu har en tjej så kvittar det vad vi får den här gången. Det blir vad det blir.

Det första jag ville göra när jag fick veta att jag var gravid var att ringa mina föräldrar och berätta men något i mig tog emot. Vi skulle dit helgen därpå men vi tänkte ändå inte berätta för dem hade vi sagt. Så blev det inte. Saken är den att jag redan har börjat må väldigt dåligt med mycket illamående, sjuklig trötthet, hemorrojder och annat. Jag har därför väldigt svårt att dölja det som håller på att hända med mig. Känslorna hade jag ingen koll på i min kropp så när vi var där grät jag mycket första kvällen och tillslut fick jag fram nyheten för mina föräldrar. Jag var väldigt känslig och trodde att de skulle tycka det var en dålig sak och att vi var dumma som hade varit slarviga men de blev glada för sådant händer när man myser sa dem. Nu vet min familj och Antons familj samt Nils (Antons kompis) som också var där. Min farbror och hans familj vet det också och resten av familjerna som kom på halloween-festen hemma hos mamma och pappa. Vi känner inte dem så ”what ever ”tänker jag. Ett par kompisar och min mormor fick veta lite senare och efter det här inlägget är upplagt vet hela världen haha!

Förra gången jag var gravid ville jag vänta med att berätta tills det hade gått tre månader men min pappa fick mig på andra tankar. Han undrade varför jag inte ville att någon annan skulle veta och då sa jag att det var för missfalls risken. Han sa att jag inte skulle tänka så, han tyckte jag skulle berätta för om det skulle bli missfall skulle jag behöva allt stöd jag kunde få och då hade det varit enklare om många visste om det så man inte får frågan vad det är om man ser ledsen ut. Jag bestämmer därför att berätta det tidigt den här gången. Jag behöver allt stöd jag kan få för som sagt mår jag inte alls bra och det är sjukt jobbigt.

Min första tanke när jag visste att jag var gravid var ”nu är det ingen mening att träna längre”. Jag hade bestämt att jag skulle bli ”fit for fight” innan jag skaffade ett barn till men jag fick tänka om helt. Det är synd men jag har inget val känner jag. Mamma tycker inte jag ska sluta träna för det men nu mår jag för dålig för att kunna göra det. Jag tänkte även på mina planer om att studera efter nästa sommar, på vår ekonomi och på vad andra ska säga eftersom Chloéy fortfarande är väldigt liten. Jag fick panik över att jag ska gå igenom allting en gång till, både graviditeten och förlossningen men skillnaden nu är att jag har ett barn att ta hand om samtidigt vilket gör det hela mycket jobbigare. Jag har ingen aning om hur jag ska klara av det här för just nu känns det som att jag inte kommer det. Jag är rädd för allt som ska hända härnäst även fast jag har gått igenom det en gång tidigare, men det är väl just det att jag vet vad jag har framför mig så det är mer skrämmande. Jag kan absolut inte släppa tankarna om att nästa barn också kan bli för tidigt född eller att det blir andra komplikationer. Min enda önskan är att jag får föda naturligt och att värkarna kommer igång av sig själva och att vi får ett till friskt barn och att jag klarar mig fint ur det den här gången också.

Jag är ett känslomoln fylld med alla känslor en människa kan ha men det konstiga är att jag känner en så stor tomhet inuti mig att jag inte vet vilken känsla jag ska ”känna”. När det händer någonting roligt vet jag inte om jag ska skratta eller gråta och om jag ser något sorgligt är det likadant. Jag är så förvirrad, har inte alls mina känslor på plats. Jag känner inte mycket glädje till något alls och jag ser inte fram emot särskilt mycket framöver, allt känns som pest och pina. Som jag har förklarat i mina senaste inlägg så har jag en obeskrivlig trötthet och med den kom orkeslösheten som gjorde att jag inte orkar vara med Chloéy på samma sätt och det i sin tur gör att jag känner mig oduglig som mamma just nu. Jag har verkligen inte energi till allt det här på samma gång, jag måste sova flera timmar för att orka göra ett par fåtal saker som jag i normala fall klarade av utan några problem. Jag hoppas verkligen att jag bli bättre snart, inte för min egen skull, utan för Chloéys skull för hon behöver mig. Det dumma är att jag har en lång graviditet framför mig och det går inte förutsäga hur dåligt eller hur bra jag kommer att må. Önska mig lycka till!

Kram på er

20151026_043031

Samma morgon som jag tog testet och Anton sov halvt när jag berättade om pluset :) Vi tog ett test till samma dag där man ser hur många veckor det har gått och då visade det 3+ men det vet man inte med 100% säkerhet.

Jag provade dessa mot illamåendet den här gången men jag märkte ingen skillnad tyvärr... Jag äter Postafen tabletter istället och dem har hjälpt. Förra graviditeten undvek jag att ta tabletter men den här gången klarar jag inte mig utan dem för jag kan inte ta hand om Chloéy annars!

Jag provade dessa mot illamåendet den här gången men jag märkte ingen skillnad tyvärr… Jag äter Postafen tabletter istället och de har hjälpt. Förra graviditeten undvek jag att ta tabletter men den här gången klarar jag inte mig utan dem för jag kan inte ta hand om Chloéy annars!

Kommentera (6)

För att få de senaste uppdateringarna