VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Towas förlossningsperspektiv

Nu ska ni få höra den sista förlossningsberättelsen (3 av 3). Den är skriven av min lillasyster Towa som är 20 år gammal. Jag har ändrat småfel i texten bara men det är hennes ord ni läser. Det känns i hjärtat när jag läser den för hon har skrivit så fint om förlossningen och jag är så glad att hon ville medverka, min fina syster. Varsågoda och läs! 

Klockan 11.52 måndagen den 20/6 fick jag ett sms från Julia där det stod: ”Har värkar på gång bara så du vet.”

Jag blev helt varm i kroppen av sms:et och ringde direkt mamma för att kolla om hon hade hört något och det hade hon.
Det var tänkt att mamma skulle vara med på Julias förlossning men just tisdagen och onsdagen den veckan så var mamma tvungen att gå på viktiga möten som hon inte kunde hoppa över. Första tanken jag hade var  ”jag måste åka ner till Växjö” så jag kollade upp tågen och hittade ett snabbtåg som gick 14.21. Efter det började jag packa resväskan och sen åkte jag till T-centralen.

När jag äntligen satt på tåget så ringde jag Julia för att kolla läget. Hon mådde bra då och värkarna hade inte blivit mycket värre. Hon och Anton var till och med ute och storhandlade när jag ringde. Jag tänkte att om hon orkar åka och storhandla så kanske inte förlossningen blir av idag ändå men jag åkte i vilket fall som helst.

Efter några timmar på tåget, strax innan 15.00 så ringer jag Julia igen för att hålla mig uppdaterad om vad som pågår men Anton får ta över telefonen då och han säger till mig att Julia inte alls mår bra och att det har blivit mycket värre efter att dom var och storhandlade. Sen la vi på men Anton lovade mig att hålla mig uppdaterad på vad som händer hela tiden.
Jag blev såklart nervös för jag hade en timme kvar att sitta på det förbaskade tåget och jag tänkte att Julia fan fick hålla inne lillkillen tills jag hade kommit dit i alla fall. När jag sedan kom till Alvesta för att byta tåg till Växjö ringde Anton mig. Han sa att dom var inne på förlossningen och att jag ska skulle komma dit direkt när jag var framme på stationen. Som tur är ligger Växjös sjukhus bakom stationen så man tar sig dit på max 10 minuter.

När jag väl kommer fram upp till förlossningsavdelningen och ringer på så ber barnmorskan mig att stanna utanför medans hon går och dubbelkollar med Julia att det är okej att jag kommer in. Efter någon minut får jag komma in på avdelningen och klockan är runt 18.10 då. När jag kommer in på rummet ligger Julia redan och krystar vilket jag inte alls var beredd på.
Jag slänger av mig jackan och mina väskor för att hälsa på Anton och sen ställde jag mig vid Julias sida.

2016-07-15_19.36.26

Vid detta laget hade hon riktigt ont och jag kände mig väldigt hjälplös. Jag som aldrig hade sett henne med en sådan smärta visste ju inte vad jag skulle ta mig till. Men hon hade ju lustgasen som helt klart var hennes bästa vän där inne under krystvärkarna. Nästan lite för nära vän ”haha” för barnmorskan fick tillslut säga till Julia att släppa slangen och Anton tog bort den ifrån henne då.

Istället för lustgasen tog Julia tag i både mig och Anton som höll upp hennes ben i luften för att göra det lättare för henne. Hon drog mig i håret och i Anton och krystade på som bara den. Jag fick lite ont i huvudet när hon drog i håret för jag är håröm men tänkte att det inte ens är i närheten av det hon kände så hon fick ta tag hur hårt hon ville.
En sak som var lite komisk var att mitt i krystningsprocessen frågade Julia barnmorskan om hon kunde göra kejsarsnitt, lite ledsen i ögat blev man ju då när man såg att Julia verkligen hade så ont men alla skrattade lite lätt åt frågan mest. 

Efter en timmes krystande och smärta var lilla James ute (19.07 för att vara exakt)!
50 cm, 3246 gram och helt underbart söt!

received_660930250727588

Jag grät en skvätt när han kom ut och både Julia och Anton såg överlyckliga ut! Det var så fint, det är väldigt svårt att beskriva hur fint det faktiskt var! Jag är så stolt över min syster! Jag kommer aldrig glömma dagen då jag fick ta del av den fina upplevelsen, så otroligt!

Efter att lilla James hade kommit ut, så ville inte moderkakan komma ut direkt så Julia blödde väldigt mycket. Sköterskorna var vid Julias underliv ett bra tag innan det var över. Anton tyckte det var jobbigt att se Julia blöda så mycket så han gick ut för att vänta tills det blev lite bättre och det har jag full förståelse för. Men jag, jag fick hålla i lilla James under tiden. Så mysigt var det, en helt nyfödd bebis i famnen och jag var så lycklig för att ha blivit moster för andra gången!
Efter ett tag blev allt bättre med Julia och alla var samlade. Vi åt förlossningsbricka med lite mackor och äppledricka och bara mös! Klockan blev mycket och jag började bege mig för jag var helt slut jag också. Men tur är så bor mormor Lisa bara 5 minuter från sjukhuset så jag sov över hos henne.

received_660930584060888

Julia har tidigare i bloggen skrivit om att jag också är gravid. Men för alla som inte vet om det så är jag nu i vecka 29 och väntar mitt första barn, en lite pojke! Trots att jag är gravid så var jag med på Julias förlossning och dom flesta runt om mig hade varnat mig för att inte vara med på förlossningen men jag bestämde mig tillslut för att jag ville vara med!
Jag kan med både glädje och lättnad säga att jag inte alls tycker det är så farligt som alla sagt till mig och påstår att det är. Jag tycker förlossningen gick super smidigt och snabbt och ansiktsuttrycket på min syster när James precis hade kommit ut är oslagbart så jag har härmed bestämt mig för att inte lyssna på vad andra säger för det stressar ju faktiskt en super mycket!

Med detta sagt var min historia färdig, mitt perspektiv av min systers förlossning.

HELT OTROLIGT!

received_660930290727584

Kommentera


Förlossningen /Pappa Anton

Hejsan Alla! Det var ett tag sen.

Nu när Julia har publicerat sin berättelse från förlossningen så tänkte även jag göra det för er som är intresserade!

Klockan är 08.00 och jag vaknar, Julia sitter i soffan med sin mobil medans Chloéy tittar på barnprogram på tv:n. Jag tar mig ur sängen och Julia börjar klaga över små värkar som hon tydligen haft sedan hon gick upp för att ta Chloéy. Vi äter frukost och tiden rullar bara på som vanligt. Julias värkar blir allt värre efter klockan 10 så jag bestämmer mig för att ringa till jobbet  (Systembolaget)  och säger att jag inte kan komma idag (20/6) för att Julia börjat få värkar. Min chef fixade det och önskade oss lycka till trots att vi inte skulle in till förlossningen just då. Jag tänkte för mig själv att jag kanske behövde vara hemma ett par dagar på grund av värkarna men så fel jag hade i slutändan….

När vi hade käkat lunch mellan klockan 12-13 på förmiddagen så bestämde vi oss för att åka till Maxi för att handla och Julia trodde att det kunde få igång värkarna och förlossningen snabbare, vilket även det skulle visa sig vara en bidragande faktor till det som väntade oss senare under dagen. Jag minns att vi handlade ganska så mycket just denna dagen och det märktes på Julia. Det började ganska bra men efter ungefär halva rundan så behövde Julia stanna allt oftare för att andas och stå helt stilla. När vi till sist kom fram till kassan, vilket kändes som en evighet, så hade Julia ont. Jag såg det på hennes sätt hon tittade på mig och på hennes andetag som blev allt tyngre.

Vi anlände hemma mellan 14:00 och 14:30, vid detta tillfället hade Julia riktigt ont. Vi packade upp allt vi hade köpt på Maxi och jag tog hand om Chloéy medans Julia gick och la sig för att vila. Tydligen ska man inte åka in till förlossningen om man kan somna när man har värkar men Julia lyckades inte somna på grund av smärtorna. Vid 15:45 sa Julia till mig att ringa min mamma för att nu hade Julia så ont att hon inte stod ut längre. Vi hade sedan tidigare bestämt att min familj skulle ha ansvar för Chloéy när det väl var dags för förlossningen. Medans vi väntade på min mamma så ringde Julia till förlossningen och berättade om smärtorna, hur lång tid det var mellan värkarna etc. och vid detta tillfället tänkte jag ”Nu händer det” och ”Är jag redo?”. Känslorna man får när man ”äntligen” ska åka till förlossningen, som man väntat på länge, är svåra att beskriva men jag fick panik och blev nervös och jag betedde mig och tänkte som en automatisk gående robot.

Jag tycker det är roligt att dela med mig av mina upplevelser och tankar men en förlossning ska upplevas, inte läsas för att förstå dess innebörd och påverkan på en själv. När alla ni läsare som nu läst detta inlägget och som i framtiden kommer skaffa barn, ta med er det jag skriver här och reflektera samt fundera efter era förlossningar: ”Hur betedde jag mig innan, under och efter förlossningen?”.  Det är inte alltid lätt att vara sig själv kan man säga.

För att återgå till historien så hämtade min mamma Chloéy vid 16:10 och efter det slängde vi ihop det sista vi skulle ha med oss i alla väskor som skulle med som Julia hade packat lååååångt innan. Vi anlände till sjukhuset runt 16:25 där vi lånade en rullstol till Julia. Vi körde bort i hög fart till förlossningen där vi eskorterades raka vägen till en förlossningssal, jag minns att det var förlossningsrum 4. Eftersom att Chloéys förlossning blev ganska så utdragen med en lång väntan så hade jag ingen brådska då jag trodde vi skulle få vänta länge tills han skulle anlända i våra armar.

Nu var vi på plats så när vi hade fått träffa barnmorskan så tog dem blodprover på Julia och hon fick vätska i kroppen via en slang genom ovansidan på höger hand. Det hade varit varmt den dagen så barnmorskorna ville inte att hon skulle vara uttorkad och trött när förlossningen skulle äga rum. Nu hade klockan runnit iväg till cirka 17:00, Julia hade riktigt ont redan då, hennes bästa kompisar var jag själv och lustgasen som var hennes enda smärtstillande medel hon fick tillgång till. Jag minns tydligt hur Julia bad mig gång på gång om epiduralen. Här kände jag mig hjälplös som inte kunde ge henne det hon ville ha då jag såg att hon hade ont, det är bland det värsta jag vet, när Julia har riktigt ont eller när hon är ledsen. Gång på gång sa hon till mig, be dem skynda sig. När barnmorskan kom in så sa hon gång på gång att: ”det kommer, vi måste vänta lite till bara” vilket från min synvinkel inte alls lät bra eftersom ingenting hände. Ingen av oss visste hur lång tid det skulle ta och helt plötsligt så fick Julia jätteont och började krysta trots att ingen tycktes fatta någonting. Då säger barnmorskan: ”oj, nu är det försent”, men herregud rent ut sagt. Skulle du bara varit lite snabbare så hade epiduralen hunnit värka åtminstone en lite stund för Julia som hade jätteont, dåligt skött enligt mig. Det är ju lätt för andra att säga: ”det kommer, vi måste vänta lite till bara” när det är någon annan som ligger och har ont. För mig kändes det jobbigt från och med att vi kom till sjukhuset fram tills detta tillfället eftersom att jag är hjälplös i princip som inte kan hjälpa Julia med smärtorna.

Towa (Julias lillasyster), som bor i Stockholm, tog tåget vid halv 3 tiden då Julia ringt upp till henne på förmiddagen samma dag och berättat om värkarna samt att han snart skulle komma. Hon anlände klockan 18:00 när Julia precis hade börjat krysta. Julia blev jätteglad och jag tror det hjälpte Julia i sina smärtor när hennes älskade lillasyster äntligen kom för att stötta henne. Nu rullade tiden på, 10 minuter kändes som 10 sekunder, Julia kämpade på jättebra hela vägen, jag är så stolt över henne min älskade själsfrände <3. Krystvärkarna hade inte direkt bråttom utan det var 3-4 minuter mellan varje värk, vilket vid denna tidpunkten av förlossningen var lång tid, Julia tog i allt hon hade medans jag och Towa höll i varsitt ben för att hjälpa Julia så mycket vi kunde. Till sist, efter cirka 1 timmes krystande tittade ett litet huvud ut. Julia hade lovat att inte säga: ”vad fin han är” innan hon ens hade sett honom, vilket hon faktisk höll. Vår son Anton James Tyler Ståhlgren ploppade ut 19:09, vi tittade på honom och sedan på varandra och jag sa ”vad fin han är”, Julia kunde inte hålla sig utan skrattade av lättnad. Efter all den smärtan måste det vara en riktigt skön känsla när allt väl släpper.

Nu kommer den jobbigaste tiden för mig under förlossningen, när moderkakan inte kom ut och det sprutade blod överallt. Jag tål inte mörkt blod utan jag blir svimfärdig och illamående. När det hade gått 5 minuter klarade jag inte mer, jag gick i korridorerna på förlossningen, orolig över Julia. När det gått 30-40 minuter fruktade jag för Julias liv, jag bara satt på en stol och kunde inte röra mig. Barnmorskan som var med när Chloéy föddes (Vibe heter hon) hittade mig i korridoren. Hon var snäll som gick in till Julia och kollade läget och hjälpte till. Efter ungefär 1 timme kommer hon tillbaka och berättar att moderkakan har kommit ut och att blödningen lagt sig. Jag gick in till Julia, Towa och James, fram till Julia och frågade: ”hur är det?”. Julia svarade att allt skulle bli bra nu, jag kunde inte hålla mig utan brast ut i gråt på Julias axel, tårarna sprutade. Jag tog mig samman, tog James och satte mig i fåtöljen jämte sängen.

Läget var nu stabilt, Julia mådde bra men barnmorskorna hade ändå uppsikt på Julia hela kvällen då blödningen skulle kunna bli värre igen, vilket den lyckligtvis inte blev. Kvällen rullade på, vi ringde familj och vänner, vi åt förlossningsbrickan (vilket i principen är en bricka med äppelcider, mackor och en varm dryck), vi vägde och mätte honom (50 cm lång och 3246 gram tung), tog på honom kläder och blev förflyttade till ett rum på BB.

Resten av upplevelsen är historia, minnena finns kvar föralltid, känslorna man upplevt lever kvar i en och lyckan, lyckan över att få träffa sin son för första gången är svårslagen.

Detta var Pappa Antons förlossningsberättelse som jag hoppas ni tyckt  om och jag hoppas att det går bra för alla er föräldrar och blivande föräldrar i framtiden när det är er tur att skaffa barn för första gången eller för er som funderar på att skaffa fler barn.

Kramar från mig och lycka till i framtiden!

IMG_4863

IMG_4870 IMG_4872 IMG_4891

Kommentera

Förlossningsberättelse

 JAG VAKNADE MED VÄRKAR

Bilden nedan är tagen samma morgon som förlossningsdagen.
Mitt humör var på topp och allt var under kontroll vid den här tiden.

20160620_115300

Jag vaknade vid sju på morgonen av Chloéy som var hungrig och ville stiga upp. Så fort jag klev upp ur sängen för att hämta henne så kände jag en kraftig mensvärkliknande smärta som jag inte hade känt förut. Min första tanke var att jag skulle föda samma dag och jag blev direkt nervös och stressad och började gå på helvarv. Jag matade Chloéy och gjorde inget speciellt nästkommande timme mer än att se på nyheterna och underhålla Chloéy vid soffan. Jag fick en liten värk var tionde minut och jag försökte mest tyda kroppen och hänga med på vad som hände. Det var inte smärtsamt men det blev dubbelt så kraftigt när jag bar på Chloéy.

Jag väckte Anton vid åtta på morgonen och sa att jag hade haft värkar sedan jag steg upp och att jag ville gå ut på en promenad för att se om det skulle komma igång på riktigt. Han steg upp och gjorde sig i ordning och sedan gick vi ut men värkarna var lika klena. Jag började fundera på om det verkligen skulle bli någon bebis den dagen så jag blev desperat och fokuserade allt jag hade på mina små värkar. Jag ringde förlossningen för att höra med dem vad jag skulle göra och jag fick två alternativ. 1 Komma in på kontroll. 2 Vänta tills jag har tre värkar under tio minuter. Jag valde nummer 2 om det skulle gå så långt. Mest för att jag var så slö och inte orkade åka in haha!

Min farmor ringde på förmiddagen för att prata lite och jag berättade att jag hade börjat få värkar. Hon önskade mig lycka till ifall det skulle bli värre under dagen. När jag var på toaletten under samma timme så hade jag fått en flytning som var rosa och brun. En del av slemproppen tänkte jag. Blod i flytningen så nära inpå förlossningsdatum är ett tecken på att det är nära. Min ”mammakompis” och jag hade en sms konversation där jag skrev hur min morgon hade varit samt om tecknen som visat sig. Hon var helt säker på att det var på gång! Jag hann inte skriva mer till henne under den dagen. Min mamma skulle egentligen närvara på förlossningen men hon kunde inte komma så istället tog min lillasyster tåget ner från Stockholm som också var tillfrågad att medverka. Hon skulle inte komma fram försen vid sex på kvällen.

Vid lunchtid åkte vi och storhandlade. Vi behövde verkligen handla och jag kände mig lugnare om vi fyllde skåpen hemma om det skulle komma en bebis samma dag. Värkarna blev intensivare under handlingen och jag behövde andas igenom varje värk och stanna upp och fokusera. Vi fortsatte för det var uthärdigt. När vi kom hem ändrades smärtan på värkarna fort.

STARKA VÄRKAR VID TVÅ PÅ EFTERMIDDAGEN

Jag var trött efter storhandlingen och gick och la mig i sängen för att vila men det gick inte vila. Värkarna började göra mycket mer ont och jag fick andas mer kontrollerat och djupt för att ta mig igenom dem. Jag ropade på Anton men han hörde inte mig så jag började gråta. Han kom tillslut in självmant och såg hur ont jag hade. Jag sa att vi skulle ringa efter hans mamma som skulle passa Chloéy. Hon var på plats och hämtade henne inom 15 minuter och det var tur det för jag hade så ont och jag ville bara komma iväg. Jag passade på att ringa förlossningen igen och barnmorskan ville såklart veta hur täta värkarna var och jag sa att det måste vara tre stycken på tio minuter nu men jag hade inte tagit tiden på dem, det hann jag inte. Hon sa att vi kunde åka in.

Det mesta till BB väskorna var packat. Jag hade förberett en lista som hängde på kylen med sakerna som behövde kompletteras (mobilladdare och sådant). Anton sprang runt i lägenheten och stressade för en gångs skull. Han brukar aldrig stressa men den dagen gjorde han det. Han var lugn och sansad inför förlossningen men vi skulle ta oss dit först och helst innan barnet kom ut.

Jag gick runt i lägenheten och funderade på om något behövde göras. Jag funderade starkt på att ta disken som låg och gjorde sig ful i köket men som tur var struntade jag i den. Jag gick istället runt och plockade undan lite i lägenheten men värkarna gjorde det svårt att göra någonting alls. Jag ville göra mig i ordning i håret som var uppsatt i två flätor som var toviga efter en natts sömn men jag hade för ont.

När Anton var färdig kom vi äntligen ut till bilen och han styrde mot sjukhuset!

PÅ SJUKHUSET

När vi kom in i parkeringshuset och jag skulle gå ut från bilen kände jag mig tveksam till om jag skulle klara av att ta mig ända bort till förlossningen. Jag bet ihop och tog en bit i taget med en värk varannan minut. Vi tog oss in i hissen ner till huvudplanet för att gå mot huvudingången. Väl inne skjutsade Anton mig i en rullstol upp till förlossningen. Klockan fyra på eftermiddagen ringde vi på utanför dörren till förlossningen och där fick jag en kraftig värk som gjorde att jag inte kunde prata när dem öppnade dörren. Två barnmorskor stod och glodde på mig och sa knappt någonting. Anton började prata med dem och sa att vi hade ringt. De stod fortfarande och stirrade för att sedan släppa in oss när min värk tog slut. Usch vad jag störde mig på de där barnmorskorna.

Jag kunde inte tala för mig själv för jag var inne i smärtan men jag tänkte på vad jag skulle säga hela tiden. Det är som att vara stum i det läget och så var det under hela förlossningen. Det går liksom inte prata för man behöver fokusera på smärtan så jag fick ur mig några ord lite då och då som sköterskorna fick försöka tyda.

Jag kördes in till ett förlossningsrum och fick vänta en stund på att barnmorskan vi skulle ha anlände. Jag ville ha smärtlindring direkt för jag kände att det var outhärdligt redan då. Barnmorskan kom äntligen och började göra kontroller och jag sa bara att jag ville ha bedövning. Hon sa att jag inte kunde få det försen de hade undersökt mig. Jag var öppen 4 cm när de gjorde kontrollen så dem tog det ännu lugnare för att de trodde det skulle dra ut på det hela ett par timmar till antar jag. Jag bad fortfarande om bedövning och jag sa till barnmorskan att det inte skulle bli någon effekt om jag inte fick den snart. Hon drog ut på det och sa att jag fick vänta. När sköterskorna hade gått ut från rummet så fick jag ännu ondare värkar och jag bad Anton säga till dem att jag ville ha bedövning. Han gick ut och bad dem komma in för att jag hade ont. Dem ringde läkaren som skulle sätta bedövning därefter.

EPIDURALBEDÖVNING

Läkaren kom in en stund innan klockan sex på kvällen och började förbereda för epiduralbedövning. Värkarna var som jobbigast och jag andades lustgas sedan en timme tillbaka. Det var faktiskt helt okej att andas lustgas den här gången jämfört med Chloéy. Jag fick lagom mycket och kunde vara närvarande på ett helt annat sätt. Det gjorde ändå djävulskt ont. När dem stod och förberedde fick jag många värkar men en utav dem kom med ”extra allt”. Hela kroppen drog ihop sig för att krysta och jag kunde inte stå emot kraften som kom. Barnmorskan märkte såklart att den värken var annorlunda så hon kände efter hur öppen jag var. 10 cm. Jag hade öppnat mig 6 cm på mindre än två timmar vilket hon inte trodde skulle hända. Hon kände noga och konstaterade att jag inte kunde få någon bedövning och sa mer eller mindre ”jaha, du är öppen 10 cm så det blir nog ingen bedövning”. Det var ju det jag sa!!! Att jag inte skulle hinna få någon bedövning i den takten hon arbetade på. Jag blev sur men jag hann inte fokusera mer på det. Jag började fokusera på att krysta.

(När jag födde Chloéy fick jag epiduralbedövning som inte hade någon verkan. Jag kände mig därför rätt trygg i att smärtan jag kände nu andra gången inte skulle bli värre och det gick faktiskt att föda utan bedövning. Det trodde jag aldrig att jag skulle göra! Det var en besvikelse att barnmorskan inte lyssnade på mig. Jag hade pratat med min barnmorska på MVC angående bedövningen, även med en barnmorska på Auroramottagningen just för att jag skulle bli lyssnad på när det väl gällde. Jag kommer gå igenom journalen under min efterkontroll för att få veta vad barnmorskan faktiskt tänkte under förlossningen som gjorde att bedövningen dröjde för länge och inte hann ges för det stör mig.)

KRYSTVÄRKARNA

Min lillasyster Towa kom här någonstans mitt i alltsammans när jag skulle börja krysta. Jag kommer ihåg att en sköterska kom fram och sa att det var någon som ville komma in. Jag sa att det är min lillasyster och att de skulle släppa in henne. Jag bad Anton ordna så jag fick blötlägga underlivet som värkte av allt tryck. Vi gjorde samma sak under krystarbetet med Chloéy så han visste vad som skulle göras. Jag fick både kallt och varmt att badda med och det bedövade på sitt sätt. Lustgasen och blött papper var min hjälp för epiduralbedövningen var körd för längesen. Anton och Towa var såklart till hjälp också som efter en stund stod och höll i mina ben och tryckte dem bakåt för det var mycket skönare att ha dem högt upp tyckte jag. Det blev lite enklare att krysta också för den delen. Anton gav mig vatten emellanåt för jag var både törstig och hungrig men hade inte möjlighet att få i mig något. Han stod hela tiden jämte mig och när jag hade jätteont så höll jag hårt i honom runt hans hals eller hand. Det räckte mest att ha honom nära. Jag höll i Towa samtidigt, en arm på henne och en på Anton. Jag tog tag i deras hår men inte allför hårt hoppas jag haha!

Värkarna kom inte lika tätt längre så jag fick vila emellan varje vilket var guld värt. Hälften av värkarna var inte alls starka men sedan kom det värkar som gjorde ont som in i bomben så det var bara att ta i när dem kom smygandes. Barnmorskan arbetade i förebyggande syfte med mitt underliv så att jag inte skulle spricka. Hon hade fingrarna där det var som allra känsligast hud och det gjorde jätteont när jag krystade samtidigt som hon gjorde plats för bebisen. Hon sa till mig att ta i ännu hårdare när jag störde mig på hennes fingrar vilket jag gjorde efter lite gnäll. Det hjälpte!  Jag krystade ännu hårdare och försökte tänka mig bort från det onda.

Under hela tiden jag hade ont så for det tusen tankar i mitt huvud. Tankar om allt möjligt. Några tankar jag kommer ihåg var att jag försökte intala mig själv att aldrig göra om det igen, oavsett vad. Jag sa till mig själv att jag kommer försöka tänka bort det onda och ändå vilja göra det igen men att jag i dem lägena ska övertala mig om att det inte är en så smart idé. Jag funderade på hur min mamma har orkat krysta ut 4 barn och hur min farmor orkade föda 7 barn…? Jag tänkte att min familj blir helt perfekt efter att jag har fött ut den här ungen och då kommer allt bli så bra. Jag pratade absolut ingenting under den sista timmen. När jag ville ha mer blötläggande papper så visade jag dem genom att räcka upp pappret mot dem och när jag ville ha någons hand att klämma i extra hårt så sträckte jag fram min hand. Det gick inte kommunicera på något annat sätt, jag orkade inte heller för den delen.

Barnmorskan sa åt mig att krysta hårdare för bebisen åkte fram och tillbaka utan framsteg och det var ännu glesare mellan värkarna. Jag hade låtit bli att krysta hårdare med mening för jag ville bara sova. Det blev ändring på det och jag började lägga all min sista kraft på krystvärkarna. Vid varje värk jag fick tryckte jag allt jag kunde i två omgångar. Jag kände direkt att bebisen gled ner en bra bit och fortsatte att komma ut även fast jag inte krystade. När huvudet var precis vid öppningen spände det rejält och jag fick den brännande, ilande känslan som många mammor berättar om. Den kände jag inte när jag födde Chloéy och det beror säkert på att hon var mycket mindre. Den var grymt jobbig och det gick inte göra något annat mer än att andas samt vänta på nästa värk som förmodligen skulle bli den sista.

SLUTSKEDET..

Mot slutet gjorde inte värkarna lika ont. Istället var smärtan riktad längre ner där huvudet och kroppen satt fixerat, redo att komma ut till oss vilken sekund som helst. Jag fick andas så kontrollerat jag bara kunde för barnmorskan bad mig vänta att krysta tills nästa värk kom. Tror ni att jag lyssnade? Nej. Huvudet satt fast mellan mina ben och det var en enda push ifrån. Jag krystade för sista gången.

19.09 kom han ut, vår fina lilla kille. 3246 gram tung och 50 cm lång. Han lades på mitt bröst direkt och skrek så fint, jag njöt av att höra det. Jag skrattade och grät på samma gång av lättnad. Det var den starkaste lättnadskänslan jag har känt för det var så skönt att han var ute. Jag var lika nöjd och stolt som när Chloéy kom till världen. Det finns ingen finare upplevelse. Lyckan jag kände inom mig är obeskrivlig. Samtidigt kände jag en lättad över att graviditeten var slut med alla dess åkommor och att det kom något fantastiskt till vår värld efter all slit. Nu skulle jag äntligen bli mig själv igen och det hade jag väntat på länge.

Jag låg och tittade på vårt underverk och hade Anton precis bredvid mig som log brett av lycka. Jag var så nöjd och stolt över mig själv också som hade fött fram vårt andra barn och jag kände en så stor kärlek till Anton vid detta ögonblicket. Det är så häftigt alltihop och jag skulle vilja uppleva den sista stunden om och om igen…

received_10153512400541831 received_660930180727595

Anton klipper navelsträngen

IMG_4856 IMG_4864

BLÖDNING FRÅN LIVMODERN

Det var ett projekt kvar: att få ut moderkakan. Vi hade bara ett problem, den satt fast inuti mig. Jag började därför blöda och barnmorskan diskuterade med några andra inuti rummet om de behövde ringa efter läkare. Det gjorde dem. Jag var distraherad av bebisen på bröstet så jag bara lyssnade med ena örat för att veta vad som pågick. Jag såg inget blod men jag kände hur det rann blod ur mig. Så länge som jag kände mig pigg och närvarande så var jag inte orolig alls. Jag vet att man blir yr och trött om man förlorar för mycket blod men så långt gick det aldrig. Däremot fick jag medicin intravenöst ihop med dropp för att moderkakan skulle lossna från livmodern. De satte kateter på mig för att jag inte kunde gå och kissa samt för att de inte visste om jag skulle behöva opereras. De satte även nålar i händer och fötter och ben som akupunktur för att stimulera vissa nerver. Det stod en sköterska och tryckte på min mage under hela tiden och när läkaren kom in började hon också trycka. De tryckte hårt och min mage var öm efter värkarbetet jag precis gått igenom.

Jag kände för att bara dra ihop benen efter att ha fött ut en unge men det kunde jag inte den här gången. Jag fokuserade mycket på bebisen men det gick inte tänka mig bort när det gjorde som ondast. Jag fick andas lustgas när de undesökte mig och det underlättade. Efter en timme kom moderkakan ut och därefter skulle blödningen från livmodern kontrolleras. En läkare arbetade koncentrerat med instrument i mitt underliv som var ömt efter förlossningen såklart. Hon gjorde även vaginalt ultraljud för att se till så att det inte fanns några rester blod kvar. Allt dem gjorde var nödvändigt och de var väldigt noggranna vilket kändes tryggt. Det var kanske därför som jag aldrig kände mig orolig själv, för att jag kände mig trygg i deras händer.

Anton däremot klarade inte av att stanna kvar i rummet. Han sa till mig att han behövde gå ut en stund och jag förstod honom. Han klarar inte av för mycket blod. När han kom tillbaka efter en lång stund efter att jag precis hade hunnit fråga efter honom så kom han fram till mig gråtandes av oro. Han trodde det var en allvarlig blödning. Det visste ingen fram tills det verkligen slutade blöda stora mängder och därför var dem beredda på att operera. Jag fick inte dricka eller äta försen vid tolv på natten och jag födde vår son vid sju på kvällen. Det var frustrerande för jag var sjukt törstig.

FÖRLOSSNINGSBRICKAN 

När allt det onda och jobbiga var över fick vi äntligen fira på riktigt. Nattpersonalen hade bytt av de som förlöste mig så en av tjejerna kom in med mackor, varm choklad och cider. Även Towa fick sitt eget tilltugg. Nu var vi alla tre helt slut och vi väntade på att få ett rum på BB. Det vi verkligen väntade på var att klockan skulle bli lite efter ett på natten för det var tvunget att gå ett visst antal timmar efter att blödningen hade slutat. Vi skickade hem Towa till min mormor där hon skulle övernatta. Anton och jag samt bebisen fick sedan ett rum och där sov vi gott.

received_660930584060888

Stolt moster håller sitt andra systerbarn efter en oslagbar förlossningsupplevelse som blev ett bra exempel inför hennes egen förlossning till hösten

received_660930274060919

IMG_4871

KROPPEN EFTER FÖRLOSSNINGEN

Jag provade att kissa innan läggdags men fick inte ut mer än ett par droppar. De hade tömt min blåsa med kateter innan så det fanns inte så mycket att tömma. Jag ombads dricka vatten under natten så att jag skulle kissa ordentligt nästa dag och det gjorde jag efter några försök! Inga konstigheter eller sår. Jag hade inte några bristningar eller andra sprickor vilket jag alltid varit rädd för.

Jag kommer ihåg när jag hade tre eller två krystvärkar kvar och barnmorskan höll fingrarna där huvudet skulle komma ut just för att jag inte skulle spricka. Jag sa att jag struntade i om jag sprack för jag ville inte att barnmorskan skulle ha sina fingrar där för det gjorde så ont. Anton sa till mig lugnt och sansat att ”nej Julia det struntar du inte i för du vill inte spricka” och jag svarade tillbaka att nej det gör jag inte, sedan gick jag in i mig själv igen och fokuserade på att få ut bebisen.

Jag tycker min kropp har återhämtat sig väldigt bra. Jag har varit gravid två gånger på två år och det är 11 månader mellan mina barn. Det är bra jobbat och min kropp har klarat av det hur bra som helst. Jag hann inte komma i form inför den andra graviditeten så jag var rädd för att jag inte skulle läka så bra men det tycker jag att jag har gjort. Mitt underliv var liter slappare andra gången under två dygn ungefär, sedan drog det ihop sig ordentligt. Min livmoder har behövt mer tid på sig nu också men det är lugnt. Hela min kropp behöver tid för att läka. Ändå känner jag mig i toppform just nu nästan två veckor efter förlossningen. Magen har dragit ihop sig ordentligt, jag kan sköta mina behov och jag känner mig mer psykiskt stabil. Jag är mig själv igen och det har Anton sagt till mig flertalet gånger. Han tycker det är så skönt att jag äntligen är Julia igen. Jag klagar och tjurar inte lika mycket. Jag drar mitt strå till stacken utan att säga elaka kommentarer när jag gör det. Det är stor skillnad. Jag är verkligen mig själv igen!

——————

FLER BILDER

Här låg jag och väntade på att blödningen skulle avta. Läget var inte så kritiskt längre.

IMG_4873 IMG_4878 IMG_4884

Vårt rum på BB. Bilden är tagen morgonen efter förlossningen

IMG_4891

Vi fick ett rum på familje BB kvällen efter förlossningen för allt såg bra ut med både mig och bebisen. Jag sov den natten själv på sjukhuset med en bökande bebis som ville mysa hela natten lång. 

IMG_4914 IMG_4937

Vi fick besök av Antons familj nästa dag och här ser ni en stolt farmor och farfar!

IMG_4926

Jag är väldigt nöjd med förlossningen. Den kom igång av sig själv, jag tog mig igenom den utan bedövning och det gick i en väldans fart på några timmar från att jag började få kraftiga värkar tills han var ute. Min stora besvikelse var att barnmorskan inte lyssnade när jag bad om bedövningen. Jag sa till flera gånger, Anton också och jag nämnde även att jag behövde ha den relativt snabbt för att min förlossning med Chloéy gick fort för att vara förstföderska.

Det var en minnesvärd upplevelse att min lillasyster närvarade i rummet. Anton var ett lika bra stöd som han var på förlossningen med Chloéy. Lugn och sansad, på rätt ställe, gjorde och sa rätt saker. Min allra största kärlek! Nu är vi en ”storfamilj” och vi är så nöjda både Anton och jag med två barn. Vi har så mycket roligt att se fram emot tillsammans. Nu ska vi bara njuta och leva livet som tvåbarnsföräldrar!

KRAM

Kommentera (2)

Magen 10 dagar efter förlossning

Idag är det 10 dagar efter BF och min mage krymper lite hela tiden och det känns så bra! Jag sitter inte och tänker på min figur varje dag, det hinner jag inte haha men det är roligt att se kroppen justera tillbaka sig till sitt gamla jag. Det var så längesedan jag inte var gravid så jag har glömt hur det känns att vara nätt och fin. Jag känner mig redan väldigt smal men det är många kilon som sitter kvar som ska väck.

Vi har ingen våg här hemma av en enkel anledning. För att vikten inte spelar någon roll utan det är när man själv känner sig nöjd när man tittar sig i spegeln som räknas! Det har jag tagit med mig hemifrån min familj, vi ägde aldrig någon våg. Antons föräldrar har en våg och den väger jag mig nyfiket på ändå men jag har ingen mani kring min vikt. Det har varit intressant att veta vad jag vägde i mina graviditeter jämfört med innan och efter. Därför ska jag väga mig när vi ska hem till dem imorgon för det är jätte intressant att veta hur mycket jag har gått ner sedan jag födde James.

Jag vägde 84,6 kg som mest i graviditeten med James (med Chloéy i magen vägde jag ungefär 80 kg som mest men då var jag bara gravid i 33+5 veckor). Innan jag var gravid med något av mina barn vägde jag mellan 62-64 kg. Det är en vikt jag vill ner till för jag vet att min kopp mår som bäst däromkring men som sagt är min vikt inte något jätteviktigt för mig. Jag kommer aldrig få tillbaka figuren jag hade förut efter att jag fött två barn, det tvivlar jag på men jag är nöjd som det är just nu. Jag kan inte börja träna riktigt än, det får bli promenader och vardagsmotion för min del.

KRAM

2016-06-30_10.41.51

Kommentera

3 dagar efter BF

Första natten hemma avklarad! Jag var uppe tre gånger och ammade och fortsatte tidigt på morgonen. En helt okej natt. Chloéy sover lite oroligt men det är inte så konstigt nu när hennes rutiner har blivit lite brutna.

20160622_064430

Amningen 

Sedan James föddes har han sugit på båda brösten. Mjölken rann till igår eftermiddag och dygnet innan dess var ett helvete. Fy f*n vad ont jag hade på bröstvårtorna. När jag granskade dem båda två sent på kvällen efter att jag hade brutit ihop i gråt så upptäckte jag sår på det ena bröstet. Inte så konstigt att det gjorde satans ont på det bröstet han vill suga mest på. Som tur är gick jag in på apoteket på sjukhuset innan hemfärd och köpte amningsnappar. Tänkte att jag kanske skulle behöva dem för natten på familje-BB var rätt tuff. Jag har haft stor användning av napparna det här dygnet och nu ammar jag bara på det ena bröstet. Det såriga får vila tills det har läkt.

Jag smörjer med kräm och med bröstmjölk, luftar brösten för att inte stänga in dem för mycket och jag handpumpar fram mjölken så James inte ska suga så hårt för att få fram den första mjölken. Mer kan jag inte göra än att vänta ut det onda. James är super nöjd och jätteduktig så jag hoppas det kommer fungera. Det är stor skillnad med amningen jämfört med Chloéy.

Hemorrojder

Efter förlossningen fick jag stora hemorrojder. Dag nummer två efter BF var det svårt att sitta bekvämt. Det har inte försvunnit ännu men det är hanterbart. Jag har inte gått på toa på två dagar bara. Jag har både salva och tabletter att stoppa upp, det bedövar skönt. Jag kunde sköta mina behov efter förlossningen med Chloéy morgonen efter hon föddes och den här gången var det lite svårare. Jag kan kissa men som sagt väntar jag på nr2.

Avslag

Mitt avslag har minskat väldigt mycket, jag blöder inte alls mycket. Jag tror amningen har hjälpt mig en bra bit på vägen.

Underlivet

Inga svedor eller skavsår någonstans den här gången. Jätteskönt. Det har tagit längre tid för livmodern att dra tillbaka sig bara så hela underredet har varit lite slappare men idag är det bättre. Musklerna är ur funktion och det är okej för jag har varit gravid två gånger på kort tid.

Övrigt

Magen har dragit ihop sig fint och jag känner mig som en ny människa. Jag är inte klumpig längre, jag är mer som en zombie just nu. Mina ryggmuskler som tidigare var stöd för den stora magen är svaga och musklerna som man vanligtvis har hjälp utav är inte så starka. Jag har ändå kunnat sova bra, det gjorde jag inte de första nätterna med Chloéy minns jag.

————

Idag ska vi till tillbaka familje-BB för att göra PKU-testet, annars är det en lugn dag. Mina föräldrar samt min yngsta lillebror kommer ikväll så vi ska träffa dem också. 

Ha det fint, kram! 

20160621_160710

Kommentera (2)

För att få de senaste uppdateringarna