Idag sattes mitt hjärta på prov kan jag säga. Det händer X antal gånger när man har barn varje år och idag var en av de dagarna. Jag förberedde Tyler för att vi skulle gå och hämta James på skolan. På tisdagar slutar Chloéy senare än James och därför skulle vi enbart hämta honom. Tyler får på sina sandaler med min hjälp och jag knäpper fast honom i sin vagn. Jag går över järnvägen och uppför den branta backen som vi alltid gör. Skjutsar Tyler i vagnen framför mig med mjölksyra i vaderna som alltid uppstår högst upp i backen och kommer fram till skolan som ligger väldigt nära oss. Det tar 6-7 minuter att gå om alla är på bra humör. Idag var jag på plats 12.45 och James slutar 12.50. Jag ställer mig vid den stora ingången och väntar. Tyler vänder jag mot alla barnen på gården som springer och har roligt. Klockan tickar och den blir tio i. Sedan fem i. Till sist blir den ett. ”Nää” tänker jag. ”Varför skickar de inte ut James till mig?”.
Jag går in i skolan efter att alla barnen i hans klass äntligen har rusat ut på gården. Alla utom James.. Jag kollar in hans plats som är helt tom! ”Men då måste han vara ute på gården, jag har nog missat honom”. Jag går ut och inspekterar den stora skolgården. Ser inte en skymt av James. Inte hans blåa väska eller hans blå hjälm. Jag blir lite stressad och tänker att jag ska se om hans cykel står kvar för det måste den ju göra med stor sannolikhet. Jag blir chockad när jag ser att hans cykel är borta. Börjar tänka att jag har missat att leta någonstans. Att han absolut inte kan ha försvunnit sådär. Pratar med en granne som har en lika gammal pojke i parallellklass men hon har inte sett till honom. Nu springer jag mot den stora skolbyggnaden med Tyler i vagnen fortfarande. Lämnar Tyler fastspänd utanför och rusar in i klassrummet. Jag frågar James lärare om de har skickat ut James varav båda svarar ”ja”. Men de blir genast oroliga dem också och rusar ut för att leta. Samtidigt försöker jag ha en konversation med en av lärarna och gå igenom vart jag själv har letat. Efter mycket om och men bestämmer jag mig för att springa hem och se efter om han verkligen har cyklat hem?!?! Lärarna fortsätter leta på skolan och jag springer nerför backen, över den stora vägen och över järnvägen. Stannar upp för att andas och sedan springer jag resten av biten hem. Innan jag kommer fram till vår dörr hoppas jag med allt jag har att hans cykel som är lika blå som hans ryggsäck, ska stå parkerad antingen utanför ytterdörren eller i cykelstället. Jag hinner inte tänka tanken om vad jag skulle göra om den inte var där för min tanke avlutas med att jag ser cykeln! Prydligt parkerad i cykelstället.
Fina lilla James.. Jag börjar andas ut i hallen och funderar på hur jag ska bemöta honom och vad jag ska säga. Det känns inte rätt att bli arg för jag är inte arg. Jag är bara orolig och tänker mig in i hans situation som har cyklat hem helt själv i tron om att jag skulle vara hemma. Jag kan se framför mig hur besviken och ledsen han måste ha varit när jag inte var där. Det skulle jag också känt. Det blir ett samtal om hur orolig jag och hans lärare var samt vad som hade kunnat hända. Han fick såklart massa kramar också! Att cykla över järnvägen ensam är absolut förbjudet och det vet han om. Men jag förstår att i en sex-årings huvud går bara tanken om att komma hem runt och då kvittar det vilka hinder som står emellan. James måste ha trott att jag hade glömt bort att hämta honom och så tog han saken i egna händer. Det verkade lite så på honom. Men det finns ju vuxna på skolan som är där för att hjälpa till om man mot förmodan inte skulle dyka upp.. En av James lärare kom cyklandes förbi en stund senare. Hon hade cyklat efter mig för att se om han var hemma. Hennes puls var också väldigt hög haha men det var fint av henne att kolla läget. Anton och jag behöver uppenbarligen prata med James om detta igen men inte just idag, det räcker med det jag själv har sagt till att börja med. Hans lärare kommer prata med honom i morgon också. Som det kan gå. Och så orolig man hinner bli innan det löser sig. Jag är fortfarande lite skakig och chockad men det lägger sig nog fram till kvällen. Nu blir det fokus på Tyler igen som badar bredvid mig. En av hans favoritgöra, särskilt när han är gnällig och har sjuksymtom. Det visade sig vara tänder på gång igen. Några riktigt envisa ena. Han vill knappt äta när det värker som mest och han dreglar något så kopiöst. Det värsta är att han blir otröstlig när det gör mest ont. Det har gått flera dagar nu och vi hoppas han mår bättre så fort det bara går så att alla blir på bättre humör här hemma. Är det något som smittar så är det sura miner.
Ha det fint och ta hand om er, kram!
Bild från första skoldagen där man ser hans fina väska och cykel som syns på väldigt långt håll!
Denna veckan är en stor vecka för alla tre barnen. James har börjat förskoleklass, Chloéy ettan och Tyler förskolan. James har skött sig jätte bra och jag tror han känner sig trygg för att han varit på gården och inuti skolan förut när vi har hämtat och lämnat Chloéy. När Chloéy började på Bäckaslöv kände hon inte någon så hon hade det något tuffare. I morse lämnade jag dem för första gången båda två och det kändes konstigt att släppa iväg James till skolan. Han har kommit hem nöjd och glad hittills och jag tolkar det som att han har det bra. Den största förändringen för Chloéy är att hon har fått en egen plats vid ett bord. I förskoleklass har de inte bord och stolar som lektionssalarna. Hon har även fått sitt första schema vilket känns absolut surrealistiskt.
Tyler hade sin första dag på förskolan idag. Anton tar de första dagarna med honom och man börjar alltid med en timme. Imorgon är det två timmar, en timme utomhus och en timme inomhus. Från och med nästa vecka kommer jag vara föräldraledig på halvtid för att kunna hämta Tyler från inskolningen tidigt. Enligt inskolningsschemat slutar de senast 13.30 och jag tycker det känns okej såhär i början. För alla funkar det dock inte att ha en inskolning under en period som sträcker sig på lite mer än 2 veckor och då får man ju anpassa tiderna efter det. Jag tjurar mest över att man behöver lämna intyg på sin sysselsättning. Jag tycker det är SÅ onödigt. Alla har sina olika anledningar till att lämna på förskolan och jag tycker inte kommunen ska lägga sig i det. Anton fick höra från en av pedagogerna idag att när man studerar som Anton kommer göra, får man bara lämna max 8 timmar. Vad är det för regel?! Kan vi inte bara få bestämma det som passar oss och vår familj bäst?
Schemat vi har skickat in börjar gälla i början av september, då kommer James och Chloéy gå på fritids också vilket är ovanligt för att vara dem. Tiderna vi har bestämt är anpassade efter mitt schema också så att jag ska kunna hämta samt lämna när det behövs och därför gör det mig upprörd när det finns en gräns på 8 timmar för studerande. Det finns inget skriftligt bevis på detta ännu så vi ignorerar det för tillfället så får vi se vad som händer. Jag är vemodigt inställd till alla dessa förändringarna. Det blir rutiner på riktigt för allihopa och vi kommer ses väldigt lite jämfört med vad vi har gjort förut under flera års tid egentligen. Allting har en början och ett slut, jag antar att detta är början på vårt nya familjeliv med nya rutiner.
I helgen kommer vi vara i Stockholm för att vara med på en familjefest på min pappas sida. Nästan hela släkten bor i Växjö men festen kommer vara i Stockholm så allihopa får ta sig dit. Vi ska sova hos min lillasyster där barnen har sin kusin Nicolás att leka med, James längtar galet mycket att få träffa dem! Vi längtar också förstås! Ikväll kommer vi packa och förbereda. Igår satte vi dit Tylers nya bilstol eftersom han har vuxit ur sitt babyskydd. Han hade det i över ett år! Många byter bilstol mycket tidigare men jag tycker det är onödigt när de inte vuxit ur sitt gamla. Vi hoppas han trivs i stolen på bilresan dit och hem.
Ha en fin torsdag, Kram!
I måndags fyllde James 6 år! Vi började fira honom redan i söndags för då hade vi bjudit in till barnkalas. Han fick bjuda alla killarna i förskoleklassen + två från hans förra förskola. James ville egentligen låta bli att bjuda två av kompisarna i förskolan för att han inte brukar leka med dem men det var jag strängt emot. När man ändå bjuder alla andra utom 2 får man faktiskt bjuda dem också. Jag vill inte vara ansvarig över att ha sårat någon och vi vet alla att det finns många föräldrar som inte tänker på det när det bjuds in till kalas kors och tvärs. Chloéy var inte bjuden på grannkompisens kalas till exempel, fastän de har lekt väldigt mycket. Det tyckte inte hon var särskilt roligt efter att hon såklart fick veta att det hade varit kalas och hon inte var bjuden..
James barnkalas blev bra tyckte James. Hälften kom och det var vi tacksamma för, det var tillräckligt med de barnen som kom. Dock tycker vi det är konstigt att dem som inte kom inte gav besked om att de inte kunde komma så vi var förberedda för att fler skulle komma. Väl på James födelsedag blev det lite lugnare. Jag jobbade ju och det var som en vanlig vardag förutom att James fick paketer från oss på morgonen samt frukost på sängen. Vi hade ordnat en cykel till honom och det var verkligen på tiden för han har blivit så lång men han har vägrat byta till en större. Nu har han inget val haha.
Igår blev det ”vuxenkalas” och James fick besök av min mormor, Antons föräldrar samt syskon med partners. Vi bjöd på korv med bröd och tårta! Jag känner att jag inte har tid att fokusera lika mycket på att styra upp sånt här längre när jag jobbar. Det känns som att jag missar så mycket och slängs in i allting. Tårta brukar jag alltid stå för men allt annat runt omkring… Jag har noll koll och kan inte ta åt mig varken ära eller kritik för saker som går bra eller mindre bra. Kontrollfreak som jag egentligen är så har det varit svårt att släppa på ansvaret hemma som Anton tagit över. Rutiner som var mina men som inte existerar längre. Samtidigt som jag överlåter ansvaret vill jag vara med på något höger eller vänster men jag inser att jag inte har tid. Kommer allting bli halvdant när vi båda två jobbar längre fram?
En dag kvar på jobbet denna veckan, sen är det midsommar. På lördag åker Anton till London för att gå på konsert. Mamma kommer från Stockholm och besöker oss. Det blir en fin helg det här ❤️
I söndags var det en stor dag för James. Han fick gå på sitt allra första barnkalas han var inbjuden till! Ni anar inte hur nöjd han var när det kom post till honom med en dinosaurie på vykortet. Inbjudan var till hans bästa kompis på förskolan och han såg fram emot kalaset hela förra veckan. Han frågade mig och Anton varje dag när det var dags att gå på kalaset och när det var söndag kunde han inte varit mer otålig. Tillslut var det dags att gå bort till kompisen med presenten James varit med och valt ut. Jag älskade blicken han hade i ögonen och humöret han var på. Han var så otroligt stolt och det var så härligt att se. Han var helnöjd efter kalaset och han kommer säkert hålla denna första kalasinbjudan i minnet en tid framöver.
Det är faktiskt inte särskilt långt kvar tills James själv fyller år. Midsommardagen infaller hans födelsedag på detta året. Tänk att han ska bli hela fyra år. Dock får han inte bjuda sina vänner på kalas, här hemma väntar vi tills barnen fyller fem vilket Chloéy gör i sommar. Hon kommer få ha barnkalas men vi får se när i tiden det blir eftersom coronaviruset ställer till det lite. Men i grova drag är det okej att komma hem till oss så länge man inte har några coronasymtom.
Denna veckan började relativt lugnt men har blivit fylld med flera små projekt och träffar. Imorgon ska vi på den andra lägenhetsvisningen som vi inte har höga förväntningar på. Vi känner ändå att det är värt att se hur standarden är, sedan vill vi få mer information kring framtidsplanerna som jag fick höra innebär renoveringar samt rivningskontrakt. För mig är det okej om vi får hyra X antal år men vi får se..
Jag ska inte hålla mig långdragen idag, dessutom behöver jag sova. Ha det bra tills vi hörs nästa gång, kram❤
KommenteraAlltså våra senaste kvällar har varit kaos… Att en napp kan påverka en hel familj såhär mycket trodde jag inte. James var en väldigt snuttig kille förut och gick gärna med nappen i mun. Han gosade mest hela tiden men sedan han lämnade den sista nappen till kaninerna har han förändrats. Från att vara lugn och kramgo till vild och arg. Under dagarna är det okej men det märks att han är otålig och studsar upp och ner av all energi. Däremot är nattningen en ordentlig utmaning och pina! Jag har fasat för kvällarna i en hel vecka och det har inte blivit bättre än. Jag minns inte att Chloéy blev så arg som James, hon var ledsen första kvällen och sedan trappade det ner. James var riktigt ledsen första kvällen och somnade bredvid mig efter många tårar. ”Jag klarar inte det här” sa han till mig mot slutet innan han somnade. När han vaknade upp nästa morgon sa jag direkt ”James, du klarade det!!!”. Han såg förvånat på mig och runtomkring sig med ett nyvaket uttryck, sedan sa han ”Jag klarade det” och var supernöjd.
Alla andra kvällar har James försökt slå mig, skrikit och gråtit. Han ställer sig upp i sin säng så fort vi lägger honom ner och han hånskrattar mot mig när jag säger till honom. Jag har behövt hålla fast honom för att han inte ska slå på mig för det hjälper inte att gå ut från rummet, då river han ner allting därinne. Och om han går utanför rummet så springer han rakt emot mig för att hoppa på mig. Jag vet inte om vi har gått för fort fram men både Anton och jag är eniga om att vi inte kan ge honom en ny napp nu när vi har tagit det första steget. Det är heller inte så att vi tvingade James att ge bort den sista nappen förra veckan. Han var glad när han lämnade den och vi hade pratat om det i några veckor att nappen snart skulle försvinna. Det är ingen tvekan om att James har varit väldigt fäst vid sin napp men jag tror ändå att han var redo för att sluta.
Saken är den att jag inte tror att det bara handlar om nappen. Det handlar om en ny fas i James liv, en fas som jag inte varit redo för jag heller. James och min kemi har alltid varit på en annan nivå jämfört med den jag har med Chloéy. Jag kan hantera James enklare för han är inte lik mig på samma sätt som C är. Sedan bondade jag med James när jag ammade honom och de stunderna var fyllda med så mycket som jag missade med C. Häromkvällen var svår och jag kände mig otillräcklig som inte kunde ge James det lugnet han behövde för att kunna sova. Jag var både utmattad och frustrerad men kom på att det faktiskt inte bara berodde på att jag inte kunde natta honom som förut. Det var så många känslor inuti mig som gjorde att jag brast och föll i storgråt. Min lilla James var inte ”lilla” James längre. Utan nappen växte han och blev de 3,5 år han faktiskt är. Inte 2 år som jag fastnat vid. För inte så länge sedan funderade jag på att James snart inte skulle vara lika nära längre, inte lika beroende av mig som mamma. Det skrämde mig. Nu är det verklighet och jag har svårt att hantera det.
För första gången har det gått upp för mig att även mina barn blir äldre. Det går fort i småbarnsåren när man ser det i ett större perspektiv men när det är tufft känns det som en evighet. Från spädbarnsåldern upp till 3 går det ändå väldigt fort. Tänk bara hur mycket som utseendet förändras, ännu mer sker inuti de små liven. Både Anton och jag tycker att Chloéy och James är i väldigt roliga åldrar. Det går att kommunicera med dem och inte bara få tillbaka ”ja” och ”nej”-svar. De tänker och funderar på allting och kommer ofta med roliga frågor. Jag skulle inte vilja byta bort mitt liv även fast det känns som jag har gått igenom fler jobbiga perioder än bra under familjelivet. När man säger att småbarnslivet är tufft så är det definitivt en försköning. Småbarnslivet är skittufft och för många par resulterar det i separation. Det är inte så konstigt när jag tänker efter men jag är glad att återigen vara på banan igen efter ännu en tuff period i livet.
Önska oss lycka till med nattningen framöver, kram!
