VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Fler barn?

Idag är det tre veckor och två dagar sedan hon kom till världen. Det känns som att hon alltid har funnits. Hon följer med oss vart vi än är. Om vi befinner oss i ett annat rum känns det som vi har glömt något. Vi går och kollar till henne hela tiden och ser till att hon verkligen andas. Det är nästan så att man kollar så hon fortfarande finns, att hon verkligen ligger i sin säng, att allt detta inte är en dröm för precis så känns det. Det känns inte att jag var med om det värsta och bästa i mitt liv för tre veckor sedan, det är som en dröm det också. Jag känner mig så nöjd med mitt liv, jag känner mig färdig på något sätt, som att jag har uträttat det jag var ämnad för här på jorden och att jag nu kan gå vidare med ett leende på läpparna. Visst finns det mycket jag ändå skulle vilja göra men det betyder inte alls lika mycket nu.

Jag ser på Anton på ett helt annat sätt. Han är mycket mer mogen och han passar in i papparollen bra. Flera gånger om dagen ser jag på honom och tänker att han är helt rätt, helt perfekt för mig. Jag älskar honom mer och mer hela tiden, mina fjärilar i magen har kommit tillbaka lite och det får mig att tänka på den första tiden vi hade ihop, så mysigt. Vår relation till varandra blir bara bättre och bättre, vi löser problem bättre, kommunicerar bättre, tar hand om varandra på ett helt annat sätt, jag gillar vårt föräldraliv.

Dagarna efter förlossningen tänkte jag bestämt att jag absolut inte ville vara med om en till. Jag undrade hela tiden hur andra mammor klarade av att gå igenom flera förlossningar trots de svåra smärtorna. Jag är medveten om hur ont jag hade nu i efterhand men jag antar att jag är lika ”dum” som de andra för jag vill definitivt ha fler barn. Jag tycker själv att jag är galen som vill det men samtidigt känns det så rätt. Jag tycker det är så häftigt att vara mamma. Ett barn älskar sina föräldrar villkorslöst, de ser upp till en, de ser en som en förebild resten av livet. De avgudar sina föräldrar. I tonåren kanske de inte vill erkänna hur mycket de älskar mamma och pappa osv men innerst inne vet dem det. Jag ser fram emot att se henne växa upp. Vår lilla tjej <3

20150728_133159
20150730_150730 20150810_200235

Kommentera

Amning och dagarna efter förlossningen

När jag låg på sjukhuset dagarna efter lillan föddes förde jag lite anteckningar i mobilen om hur jag kände inför vissa saker och mycket handlade om amningen. Ni ska få se vad jag skrev.

23/7
Vaknar vid fem. Har mensvärk som inte går över. Gick på toaletten och gjorde nummer 2, tog en Alvedon. Lillan ska äta vid sex igen så jag håller mig vaken tills dess. Ryggonten sitter i, det har varit svårt att sova bekvämt inatt igen. Hennes bajs är gult, igår var det svart och geggigt och luktade inte men det gjorde det nu.

Amningen går mycket bättre än igår. Jag har fått en plastsak att sätta runt vårtan för att hennes mun är väldigt liten. Hon går upp i vikt, blodsockernivån är normal och syresättningen 100%. Hela min kropp känns slapp och det känns som jag har gjort världens träningspass. Det trycker nedåt i underlivet. Jag ska snart ta min första dusch efter förlossningen. Jag fick min första gråtattack vid lunchtid. Jag känner mig känslig. Imorse när jag var inne och ammade henne så bytte jag även hennes blöja och då skrek hon väldigt mycket och jag var trött och kände mig svag och ensam för Anton var hemma eftersom vi ännu inte har fått ett eget rum…

24/7
Tredje dagen, ingen depression ännu. Bästa dagen hittills. Jag har inte lika ont i ryggen, jag är mycket piggare och gladare. Allt har sjunkit in mer nu, vi har mer rutin på saker och ting. Anton är mer orolig över lillan, han är väldigt försiktig men superbra med allt! Hon badade första gången innan vilket hon verkade gilla, nästa gång får vi göra det helt själva. Amningen går bra, hon suger hårdare men somnar tyvärr rätt fort. Hennes sondmatning trappas upp hela tiden. Från början hade hon 10 ml och nu 30 ml. Hon har början till gulsot enligt ett test som gjordes inatt så hon har precis börjat ligga på en madrass med strålning så hon har ögonbindel på sig. Hon ska ligga ett dygn på den.
(20.00) Hon sög på mitt bröst för första gången riktigt utan plastnapp på!

25/7
Brösten har blivit större, vårtorna ömmar mer och svider lite. Hon ammar mycket mer nu men brukar somna efter 10 minuter. De testade gulsoten igen och hon har slutat med solmadrassen. Anton och jag var hemma en sväng innan hos hans familj och vattnade deras blommor (de är i Bulgarien). Jag har inte alls lika ont i ryggen och eftervärkarna har avtagit, även när jag ammar. Såret i underlivet har svidit lite mer idag men jag kan uträtta mina behov.

26/7
Mjölken har börjat komma riktigt. Brösten spänner dubbelt. Det sprutade mjölk när jag pumpade innan. Såret i underlivet gör inte ont idag och ryggen är okej. Hon har ingen värmebädd längre så vi klädde på henne för första gången. Gulsoten är borta. Vi ska gå igenom en checklista och prata om hemsjukvård idag med personalen.

Kväll nu. Vi har fått besked om att vi kanske får åka hem imorgon. De ska göra ett hörseltest och kolla hennes temperatur. En läkare ska göra en grundlig undersökning imorgon. Jag känner mig rätt så pigg trots lite sömn. Anton och jag handlade ersättning, nappflaska, rumptermometer och lite annat på apoteket innan. Vi har fått en liten påse med grejer som vi ska ta hem med sondsprutor och amningsnappar. Allt känns bra, det enda jag är orolig över är att hon inte klarar av att hålla värmen.

Igår bröt jag ihop när jag tänkte på Antons och mitt samliv, att Anton inte ska vilja ha mig. Vi pratade om det och det kändes bättre. Att prata så fort det är något är superviktigt nu, det finns inte tid att vara sura eller ledsna över saker, vi är ett bra team Anton och jag!

27/7
Hemkomst vid lunchtid. Det är nervöst och lite jobbigt att vi ska göra allting själva men vi kan ringa dem dygnet runt och vi kommer ha hemsjukvård tre gånger i veckan. Jag är orolig över att hon inte håller temperaturen, att gulsoten ska komma tillbaka och att hon ska sluta andas. Hon är ju inte uppkopplad till maskinen längre nu.
Vi körde henne i vagnen första gången till affären en kort runda. Det regnade mycket men hon bara sov. Hon har sovit sedan vi tog med henne från avdelningen, hon har bara vaknat för att vi har väckt henne inför matning och blöjbyte.
Anton och jag har packat upp allt och donat. En tvätt är igång men vi har mycket kvar. När vi skulle ta tempen i rumpan på henne innan sprutade det bajs på oss båda haha. Lilla stumpan.

Jag är ledsen till och från men jag känner inte mig deprimerad. Jag är väldigt glad och lugn för det mesta men blir känslig för minsta lilla och gråter en liten skvätt då och då. Anton tröstar. Jag grät vid lunch precis innan vi skulle åka hem idag för jag var uppspelt och nervös. Jag höll på att bryta ihop när Antons hela familj sjöng för mig över telefon innan (de är fortfarande i Bulgarien och jag fyller år idag). Jag blev ledsen för att jag är orolig över hennes andning. Jag blir väldigt ställd när Anton säger att jag ska göra något annorlunda för jag tar det som att jag gör fel och är en dålig mamma. Ett exempel är när lillans napp låg i soffan innan och Anton sa att den inte borde ligga där på grund av bakterierisken och frågade om det var jag som hade lagt den där. Det tog hårt.

Det känns som jag har opererat brösten till en storlek större. Det kommer mer mjölk hela tiden vilket är skönt men det är obehagligt att både pumpa och amma, jag blir lite äcklad men jag tar djupa andetag och biter ihop.

28/7
Jag har ingen tidsuppfattning eller något bra korttidsminne. Lillan sover hela tiden och vaknar knappt vid matdags. Idag gick vi på stan en runda.

29/7
Hemsk natt. Hon slet ut sondslangen vid midnatt när hon skulle ha ätit. Vi åkte till neonatalavdelningen för att sätta in ny, hon skrek och skrek för hon var hungrig och jag hade inte hunnit amma. Alarmen vi sätter mitt i natten vid matdags stänger vi av i sömnen. Vi vaknar åtminstone av att hon gråter och stiger upp då istället.

…………………………………………………………………………………….

Idag är det den 11/8 och vi matar lillan i slang, med min amning och en del i flaska. Vi gör inte allt på samma gång. Hon är väldigt duktig med flaskan, jag gillar det mer än amning för då vet vi mer exakt vad hon får i sig. Sondslangen i näsan ska bort och därför försöker vi använda flaska mer än sondmatning. Jag gillar inte att amma varje gång, inte nu när jag fortfarande pumpar ut mjölk. 6:e och 7:e augusti var två riktigt jobbiga dagar. Det kändes hemskt att amma och pumpa, jag var både ledsen och förbannad. Efter att hemsjukvården var här igår (10:e augusti) och pratade lite om det känns det mycket bättre. Hon sa att man inte ska behöva må dåligt över amning, att jag ska vara glad bara hon ammar lite nu när jag pumpar. Jag klagade över hur mycket mjölk jag fick ut vid pumpningen men det var tydligen lagom. Jag stressade i onödan. Den enda anledningen till varför jag vill amma är för att snuttan ska få i sig de bra antikropparna som man för över via mjölken, om det inte vore för dem så skulle jag inte ha ammat det vet jag med säkerhet. Det har inte varit bekvämt för mig med amningen och det är onödigt att jag ska sitta och känna mig förbannad eller ledsen när jag gör det. Jag planerar att vi ska mata henne på flaska och att jag ammar henne då och då när slangen är borttagen. Jag vill ge det ett försök till en början och jag vill få det att fungera i 3 månader minst. Jag trodde helt klart att amning skulle kännas bättre, jag trodde inte jag skulle behöva känna som jag gör, jag trodde jag skulle behöva sluta på grund av smärtor och sår men det har inte alls varit ett problem för mig. Amningsnappen använder jag fortfarande och den fungerar super bra. Hon kan suga tag i mitt bröst utan amningsnappen ibland men oftast vet hon inte var hon ska ta tag när hon inte har hjälpmedel.

Kram

IMG_2983 IMG_2986 IMG_2991

Kommentera

Förlossningen

Allt började vid jul. ”Jag fick julklappen jag önskade av Anton”: ett barn (som vi båda hade längtat efter länge). Efter det flög tiden iväg, jag mådde jätte dåligt vissa dagar men andra dagar fungerade bättre. Efter ett par månader började magen växa och allt blev genast mer intressant. Det var en speciell känsla jag kände när jag tänkte tanken att jag bar på ett barn, ett barn som var Antons och mitt. Jag var så nyfiken på hur detta barnet skulle komma att se ut. Nu äntligen är barnet fött, 6 veckor för tidigt. En flicka med underbart stora, fina ögon. Jag kan titta på henne i evigheter och inte få nog!

SÅHÄR GICK FÖRLOSSNINGEN TILL, FRÅN BÖRJAN TILL SLUT:

VATTENAVGÅNG

Den 20 juli vid tre på natten gick en del av mitt vatten. Som ni vet lades jag in på BB samma natt (jag har skrivit om detta i ett tidigare inlägg). Jag sov där ännu en natt från 20-21 juli för jag fick inte åka hem mer än någon timme för att hämta hygienartiklar. På förmiddagen den 20 juli kom mommo och hälsade på mig, efter det kom Anton och Matilda (en kompis till oss båda). Anton hade varit hemma och sovit för han fick ingen sovplats. Jag låg i sjukhussängen och klagade på att ingenting hände för ingen hade tittat till mig på väldigt länge. Då kom såklart två barnmorskor in för att kontrollera hjärtljuden på bebisen. De blev snabbt oroliga för det såg inte alls bra ut så jag kördes fort till förlossningen där det dök upp undersköterskor, barnmorskor, läkare och överläkare runtomkring mig. Alla stod och kollade på bebisens monitor samtidigt som de diskuterade om det skulle behövas göra kejsarsnitt eller inte. De valde att vänta och se. Hjärtljuden blev bättre och tydligare tillslut så ett kejsarsnitt behövdes inte. Det sattes istället en liten klämma på barnets huvud genom att gå in via slidan men det gjorde inte ont, det var bara obehagligt. Flera stycken kände på och i mig och när dem äntligen var färdiga var det bara att vänta igen.

Jag skulle helst komma igång av mig själv så jag fick gå upp och gå vilket jag inte hade fått tidigare. Jag hade heller inte fått äta eller dricka någonting utifall att jag skulle behövt göra kejsarsnitt. Jag var vrålhungrig så jag åt och sedan var Anton och jag uppe och gick på sjukhuset men det hjälpte inte, jag blev bara trött av att gå och fick inga värkar alls.

På eftermiddagen dagen efter kom Antons familj och min mommo igen. Hans familj skulle åka till Bulgarien dagen därpå så de var där för att säga hejdå och lycka till. Efter att de hade gett sig av var det dags att sätta igång mig med dropp. Det beskedet hade vi väntat länge på. Äntligen skulle någonting hända!

IGÅNGSÄTTNING

Droppet sattes på 16.00 och jag fick mina första värkar 16.30. Det kändes som lite kraftigare mensvärk just då men det trappades fort upp och blev värre. 1,5 timme senare började jag med lustgas. Vid den tiden hade jag någorlunda kontroll på mina smärtor och jag kunde andas mig igenom dem men jag kände att det blev värre fort och fick lite smått panik så jag tyckte det var lika bra att testa lustgasen. Det fanns olika styrkor på den och jag började med den lägsta. Jag blev lätt yr när jag andades för länge och det tyckte jag inte alls om men när jag hade väldigt ont fanns ingen annan bedövning så jag andades på igenom masken. Anton satt en del i telefon vid den tiden och uppdaterade våra familjer och sa att det började närma sig, han ringde även upp mina föräldrar några gånger emellan mina värkar så att jag fick höra deras röster. Pappa pratade med mig lugnt och stilla och jag hade tillslut så ont att jag ville ge upp men han sa att jag lätt skulle klara det. Ju mer tiden gick desto ondare fick jag för det var inte mensvärkar längre, det drog och spände i hela magen på mig. Jag sa till Anton om igen att jag inte ville mer för att det gjorde så ont, jag stönade mig igenom sluten av värkarna och var lite högljudd. Anton säger nu i efterhand att jag skrek lite grann men det är verkligen inte vad jag minns haha.

Värkarna blev betydligt längre och jag kunde inte andas i masken hela vägen ut för jag trodde jag skulle svimma av. Jag slutade därför andas i den och då gjorde det såklart jätteont för värken var inte över. Jag bad om att få epiduralbedövning och den väntade jag på i mer än 1 timme. Eftersom vårt barn kom tidigt så var mina enda alternativ lustgas och epidural, jag fick inget annat. Jag hade ont och struntade i vilket, jag ville bara ha någon bedövning.

EPIDURALBEDÖVNING

23.00 på kvällen den 21 juli fick jag äntligen epiduralbedövningen. Jag låg på sidan och kutade ryggen så mycket det gick och hade benen nära intill mitt bröst och min mage. Det stack till rejält i ryggen men inget var värre än mina värkar just då så jag brydde mig inte om det. Jag fick ligga still en stund men det gick väldigt fort för dem att bli färdiga tycker jag.

Jag hade väldigt ont nu och jag låg och skakade. Jag var lite rädd för vad som skulle hända härnäst och nervös för att föda fram barnet, ingen visste när bebisen skulle komma. Jag kunde inte ligga still så jag bad Anton hålla i mina ben så att jag skulle skaka mindre vilket gick sådär. Jag frös inte, jag bara skakade. Barnmorskan kände efter hur öppen jag var och det var ungefär 6 cm vid elva/tolv tiden. Epiduralbedövningen hjälpte inte någonting så jag bad dem öka styrkan men det hände ändå ingenting så jag hade bara lustgasen kvar… Lite innan 01.00 på natten så ville barnmorskan att jag skulle kissa för jag hade inte gjort det på länge. De rullade in en hög silvrig ”potta” om man kan kalla det så, det såg ut som en potta i mina ögon. Jag försökte flera gånger men jag kunde absolut inte slappna av, det tryckte nedåt vid rumpan och underlivet så mycket så det var omöjligt att slappna av. De fick sätta kateter på mig och bedövade lite (jag kände inget alls) för att sedan tömma blåsan. Efter det var jag fullt öppen och det var okej att börja krysta.

DAGS ATT KRYSTA

Jag hade inte sovit på jättemånga timmar och var hur trött som helst, jag kände mig helt borta även när jag inte tog lustgas och nu skulle jag alltså börja krysta mitt i allt. Jag gjorde mest som barnmorskan sa hela tiden, jag sa inte emot för det var ingen mening tänkte jag. Jag kommer ihåg att jag tänkte ”jaha hur gör man nu då?”. Vid varje värk fick jag trycka allt jag orkade och nu var det inte värkarna som gjorde ont på mig, det gjorde hemskt ont av trycket som uppstod där nere. Det kändes inte som jag skulle skita på mig (det gjorde jag inte heller), det kändes som att det satt ett bowlingklot i mitt anus och att det var på väg ut. Trycket var outhärdigt, men det gick an så länge jag krystade, det gjorde väldigt ont när jag slappnade av efteråt. Jag fick kallt och varmt papper de hade blötlagt som vi lade runtomkring hålet, det var riktigt skönt. Det var bara jag, Anton, barnmorskan och en barnsköterska inne i rummet hela tiden vilket var lugnt och skönt.

Anton var aldrig i vägen eller jobbig på något sätt, han var precis där jag ville ha honom. Bredvid mig. Han sa hela tiden att jag var duktig, att han älskade mig och att barnet snart skulle vara ute. Han filmade emellanåt när jag krystade och tog lite kort då och då. När det började närma sig barnets ankomst på riktigt stod han jämte mig hela tiden. Han kollade ner några gånger för att se hur långt det var kvar och meddelade till mig. Även fast barnmorskan sa att barnet snart var ute så ville jag höra det ifrån Anton för honom litar jag mest på i hela världen! Han var snäll och tog ett kort för att visa huvudet som syntes, då fick jag lite extra energi till att krysta hårdare. Jag erkänner i efterhand att jag inte krystade hårt till att börja med. Jag kände mig osäker på hur jag skulle göra, om jag tryckte för hårt eller för löst, därför blev det något mitt emellan. Jag klagade inte mycket på smärtan efter att jag hade börjat krysta, det hade jag inte tid med. Som sagt var det inte värkarna som gjorde ont just då men jag kommer väldigt väl ihåg att jag förklarade de sista värkarna (för Anton) som ormar som slingrade sig in i sidan av magen på mig och neråt där barnet skulle komma ut. De värkarna kom väldigt plötsligt, jag hann aldrig andas in lustgasen i förebyggande syfte som med de andra värkarna. Jag såg stjärnor snurra framför mig när jag tog lustgasen vid dessa värkar, sådana stjärnor man ser i tecknade barnprogram och en figur har slagit sig och blir snurrig och yr och det snurrar stjärnor kring huvudet, det var precis så!

HUVUDET UTE

Lite innan 02.00 var huvudet ute efter att jag hade krystat allt jag orkade 3 gånger i rad och igenom sista krystvärken bad barnmorskan mig att pusta ut luft när huvudet väl kom så jag pustade ut flertalet gånger tills huvudet var ute. Det kändes inte så mycket när det väl kom ut, det kändes mer när jag slappnade av att jag hade något stort mellan benen och det tryckte fortfarande väldigt mycket i rumpan. Jag andades mig igenom den smärtan, vad hade jag för val liksom? Det var ju snart över! Efter att huvudet hade kommit ut krävdes det bara en krystning till och det tog flera minuter innan jag fick en värk till. Det var okej sa barnmorskan, vi väntade ut min värk och när den kom tryckte jag lite lätt och då kom resten av kroppen ut. Det gjorde inte heller ont.

UTE!!!

I samma sekund som vår älskade lilla tjej kom ut 02.09 på natten så var alla smärtor borta. Värkarna tog slut, trycket i underlivet och rumpan försvann och allt kändes så lätt. Jag var bara så jäkla trött. (Andra åkommor jag slapp efteråt som följt mig under graviditeten slutade också tvärt efter hon var ute. Halsbränna, den eviga känslan av att vara kissnödig, den klumpiga känslan av att gå med en stor mage, tröttheten förändrades, värken i fötterna, benen och vaderna försvann och min förstoppning försvann!) De lade henne på mitt bröst och där låg hon och skrek och jag minns att jag sa om och om igen hur fin hon var till Anton.

Anton fick klippa navelsträngen och det var någonting han tidigare hade sagt att han inte ville göra men han var nog mest nervös inför det men han gjorde det tillslut! Jag grät så hela magen hoppade och hon låg ju delvis där så hon ”skumpade” på mig tills jag hade lugnat mig. Samtidigt som vi njöt av att titta på henne kom moderkakan ut med en lätt push av mig och det kändes inte heller någonting. Barnmorskan tryckte på min mage för att försäkra sig om att jag inte blödde kraftigt inuti. De kollade igenom mig i underlivet för att se till om jag behövdes sy men jag hade inte spruckit någonstans, jag hade bara ett litet sår på ena insidan och det var allt men där sprutade de på något som skulle bedöva. Jag kände ingen smärta innan jag fick bedövningen men det gjorde mig ingenting att få lite ändå. Efter en stund tog de med bebisen för att undersöka henne och Anton fick följa med och se vart hon skulle ligga.

EFTER FÖRLOSSNINGEN:

Eftersom hon kom 6 veckor för tidigt (33+6) fick hon läggas in på neonatalavdelningen. Hon behövde inte ligga i kuvös. De kopplade upp henne till en monitor som kollade hennes värden hela tiden och de satte en sond i näsan ner till magen på henne. Jag såg henne inte mer den natten. Det fanns inga sängplatser till Anton så han fick åka hem vid 05.00 på morgonen och sova och jag fick sova på BB för de hade ingen plats till mig på neonatalavdelningen. Jag fick dock inte somna försen jag hade varit och kissat och det var väldigt svårt att slappna av för jag kände mig bedövad kring urinröret och muskeln som man använder när man kissar. Jag drack massa vatten, fick en tablett av en barnmorska som skulle göra att jag slappande av, och gick fram och tillbaka. Efter 1 timme gick det och då kunde jag äntligen sova. Det gjorde inte ont att kissa, det var någonting jag var rädd för innan förlossningen, att spricka så mycket att jag inte kunde kissa men det blev tvärtom för mig. Jag har kunnat sköta båda mina behov exemplariskt efter förlossningen, de första dagarna var det så enkelt att gå på toaletten att jag var förvånad. Jag som alltid har haft problem med min mage och när man har fött barn läcker man ”avslag” från såret vid livmodern så på sjukhuset gick jag runt i nättrosor och inuti dem hade jag en jättebinda. Jag kände mig som en jätte bebis i början men efter ett tag så blev det en vana och det var faktiskt skönt att gå runt så med ett sjukhusnattlinne över mig.

Vid 09.00 morgonen efter fick jag amma henne. Hon hade svårt att suga tag. Efter varje försök jag gjorde fick jag pumpa med bröstpumpen för att få igång min mjölkproduktion och det tog en dag eller två. Varje gång jag försökte amma henne de närmsta dygnen efter förlossningen fick jag mensvärk och ryggvärk, så kallade eftervärkar. Ibland gjorde de väldigt ont men för det mesta kunde jag hålla ut utan att ta någon medicin. Jag hade väldigt ont i min rygg ett par dagar efter förlossningen. Det förklarade de med att mina muskler inte var vana vid hur jag satt, låg och gick. Jag hade ju burit på ett barn och gått med svank i flera månader och helt plötsligt försvann en stor del av den tyngden och ryggen hängde inte med. Det var värst när jag skulle sova. Jag fick ha en värmekudde vid ryggen och luta ryggen på en kudde. Det var lite besvärligt att resa mig upp också men det fick ta sin tid. Som mest vägde jag 80 kg. Den 1:a augusti vägde jag mig igen och då vägde jag 73,8 kg. Av dem vägde bebisen 2338 g, resten var lite allt möjligt antar jag haha. Magen har dragit ihop sig väldigt fint men det är en bit kvar och det får också ta sin tid. Jag kan inte ha mina gamla jeans på mig ännu men snart så!

Anton ringde mig på förmiddagen dagen efter förlossningen och var helt förstörd. Han hade sovit jättedåligt stackaren och han var lika trött som jag var efter förlossningen. Ingen av oss hade sovit riktigt sedan vattnet hade gått på söndagsnatten och nu var det torsdag morgon. Han var ledsen och sa att han skakade och inte visste vad han skulle göra. Jag ville bara släppa allt och åka hem och krama om honom men det kunde jag inte. Jag satt med vår tjej i famnen och ammade henne och det var jobbigt att höra honom så sliten. Jag sa till honom att stiga upp och äta något och sedan somna om igen. Han lyssnade och mådde mycket bättre efter ett par timmar när han kom till sjukhuset igen.

Vi fick ett eget rum på neonatalavdelningen fredagen den 24:e juli. Det var skönt att få ha Anton där så han kunde vara med hela tiden och slippa åka hem på nätterna. Vi fick ha vår lilla tjej inne på vårt rum någon natt därefter men vi valde att låta personalen sköta henne på nätterna till en början (speciellt den tiden när Anton inte hade en sovplats på avdelningen för jag ville inte sköta allt själv) så vi fick sova igen lite. På lördagen den 25 juli sov hon inne i vårt rum första gången och då skötte vi allting själva. Personalen kom in när det var matdags och såg till att vi var uppe men allt annat gjorde vi. Sondmatningen hade vi lärt oss, att byta blöja också, allting flöt på jättebra. Hon blev bättre för varje dag. Hon låg på en värmebädd till en början men den togs bort efter ett par dagar. Ett av dygnen solade hon för att få bort lite gulsot och den försvann sakta men säkert därefter.

AVDELNING 10

Personalen på neonatalavdelningen var hur bra som helst! Alla vi kom i kontakt med var jätte snälla och jätte trevliga. De var väldigt hjälpsamma och inga frågor var dumma frågor, Anton och jag larmade flera gånger på raken ibland när vi hade frågor och dem kom med ett leende på läpparna och nästan bad om att vi skulle fortsätta larma som vi gjorde för att vi skulle få svar på alla våra funderingar. De lät min mamma, pappa och yngste lillebror Wille komma in på avdelningen två dagar efter hon var född. De hade kört från Stockholm för de ville träffa Anton och mig åtminstone och när vi sa att de hade kört därifrån så var det okej att komma in en sväng så de fick komma in och klappa lite lätt på henne, sedan var vi ute och åt kinamat ihop! Det var många regler på avdelningen, mest för hygienens skull eftersom det fanns många sjuka barn där. Vi spritade händerna hela tiden, besök var egentligen förbjudna och det var mobilförbud överallt förutom i matrummet.

BARNMORSKAN

Från det att jag kom in på BB och befann mig där och på förlossningen hade jag olika barnmorskor nästan varje dag. Jag tänkte inte så mycket på vem av dem som skulle närvara vid förlossningen för det kunde jag ändå inte styra över. Barnmorskan Anton och jag hade besökt de senaste månaderna på MVC var heller ingen vi hade någon speciell relation till. Vi hade haft flera olika där också nämligen. På eftermiddagen innan natten vår flicka kom och jag hade fått droppet påsatt kom en av barnmorskorna in och meddelade vilka av personalen som skulle jobba nattpasset. De beräknade väl på ett ungefär när jag skulle föda och var snälla och förberedde mig. Tjejen som var med vid förlossningen heter Vibe och är dansk. Hon var i 25 års åldern och min favorit på avdelningen. Jag blev jätteglad när hon berättade att Vibe skulle komma. Det var en lättnad för Vibe förstod både mig och Anton jättebra och hon var en så snäll och fin människa i övrigt. Hon var precis det jag behövde när jag hade ont, jag kände mig trygg med henne i rummet, hon visste vad hon gjorde. När jag hade panik mitt i en värk så lugnade hon mig och hjälpte mig med andningen. Jag kunde inte fått någon bättre känner jag. Tack Vibe!

HEMGÅNG

Vi fick åka hem med vår lilla tjej den 27 juli, på min födelsedag efter att läkaren hade gjort en grundlig undersökning på henne. Jag var jättenervös för att åka ifrån avdelningen så jag grät en skvätt. Jag var nervös över att bebisen inte skulle klara att hålla sin temperatur själv, att gulsoten skulle bli värre och att hon inte längre var uppkopplad till monitorn som varnade oss när och om värdena blev för höga eller låga. Anton sa att allt skulle gå bra, att vi skulle klara det jättebra och att vår tjej mådde bra. Vi åkte hem vid lunchtid. Vi packade upp våra väskor och stack till affären en kort sväng (hon ska inte vistas i mataffären när hennes infektionsrisk är hög) men korta vändor är okej. Hon ska vistas utomhus så mycket som möjligt så hon får frisk luft och ingen annan ska hålla henne till en början förutom Anton och mig sa personalen på neonatal.

Vi är så glada att allting gick så bra efter omständigheterna. Från det att de körde iväg mig från BB när värdena på lillan var dåliga och de funderade på kejsarsnitt tills hon kom och har varit väldigt frisk för att vara tidigt född. När jag hade fött henne så trodde man att hon direkt skulle behöva hjälp med syrgas, andning och allt men hon var så fin så det behövdes aldrig, annars skulle de inte ha låtit henne ligga vid mitt bröst så länge som hon gjorde. Anton var väldigt orolig för vad de skulle behöva göra med henne när hon hade kommit ut så jag kan tänka mig att han blev väldigt lättad när hon var så pass frisk som hon var. Under hela tiden som hon var på neonatalavdelningen så sa all personal hela tiden att hon var så fin och frisk för att vara för tidigt född och att hon var välutvecklad. Hon bajsade även under det första dygnet vilket de inte heller hade väntat sig. Hon sköter sina behov väldigt bra än idag såhär 2,5 vecka efter födseln. Hon växer precis som hon ska, hon ammar bättre och orkar mer hela tiden. Jag har en så kallad amningsnapp omkring min bröstvårta nu när hon är lite tröttare än en fullt gången bebis, den har varit till stor hjälp vid amningstillfällena. Den sätts fast på bröstvårtan som en napp så det blir mer tydligt var hon ska suga. Det är små hål längst ut så det kommer ut mjölk. Då och då provar jag att amma henne utan den så hon vänjer sig vid mitt bröst och ibland tar hon rejäla tag. Övning ger färdighet och nu när hon är så liten så är hon väldigt duktig om hon ens ammar en gång per dygn och det gör hon minst!

Åh så fin hon är, vår lilla tjej! Nu är vi äntligen en familj, nu kommer vi vara ihopkopplade i resten av våra liv vare sig vi vill eller inte och det är jag glad för. Jag vill leva resten av mitt liv med Anton och vår lilla tjej, min lilla minifamilj. Puss!

IMG_2815 IMG_2817 IMG_2821 IMG_2833 IMG_2842 IMG_2862

Kommentera

Hemgång i måndags med vår fina dotter

Vi har haft fullt upp med vår bebislycka i en vecka nu och inte lyckats åstadkomma särskilt mycket här på bloggen. Vi har jättemycket att berätta om och det kommer lite i taget. Vi fick gå hem med vår dotter i måndags på min födelsedag trots att hon är mer än 1 månad för tidigt född. Vi har så kallad hemsjukvård då personal från neonatalavdelningen kommer hem på besök 3 gånger i veckan och vi har kontakt med dem på telefon alla annan tid om det behövs. Det är jätteskönt att slippa vara på avdelningen, vi var väldigt trötta på att vara instängda där och inte kunna slappna av riktigt. Vi har precis kommit in i rutinerna hemma, hon matas var tredje timme på sond genom näsan och hon får amma bröstmjölk när hon är pigg och orkar. Jag försöker pumpa ut min egen mjölk så vi kan använda den genom sonden istället för ersättning som hon fick i allra första början. Det lilla livet sover den mesta delen av dygnet, hon brukar vara vaken sent på kvällen en längre stund. Hon sover självständigt i sin spjälsäng om nätterna, men när hon är lite extra gnällig får hon sova i babynestet bredvid mig. Hon är så mysig och helt underbar, vi kunde inte fått ett finare barn.

Hon liknar Anton mycket med sina stora fina ögon, precis vad jag trodde hon skulle få. När hon föddes vägde hon 2238g och har inte riktigt kommit upp i den vikten ännu men hon är på god väg tillbaka efter hon gick ner lite. Hon var 45 cm lång och det är hon fortfarande. Eftersom hon är tidigt född har personalen sagt att vi ska begränsa oss med besök, helst träffas utomhus (om ändå vädret hade varit bättre). Helst ska ingen annan mer än Anton och jag hålla i henne nu innan hon har fått bort sin sond, vi ska inte träffa för många samtidigt för hennes hjärna inte är utvecklad så hon kan bli extra orolig och stressad. Vi kan såklart inte åka iväg för långt eftersom hon har sonden och ifall hon drar ut den (det har hänt en gång men det var när vi låg inne på neonatal) så måste vi kunna åka in till Växjö Lasarett. Jag ser gärna att vi kan åka dit hyfsat fort också för annars blir hon jättehungrig stackaren om hon inte vill amma heller. Vi försöker begränsa besöken och göra att så få personer som möjligt håller i henne. Vi gör inga hembesök hos andra mer än Antons föräldrar som vi ska till imorgon på grund av infektionsrisken. Besöken får i första hand ske hemma hos oss om vädret inte tillåter oss att umgås utomhus. Vi är väldigt försiktiga nu när vi har fått komma hem även fast hon är så liten och känslig, vi vill inte riskera något som kan leda till att hon får läggas in.

Vi har planerat en namngivning för henne i september, vi har precis skickat inbjudningar men där har vi också fått begränsa oss med bjudningarna för våra släkter tillsammans blir alldeles för många! Det känns bra och lagom med de jag bjöd från min släkt :) Jag kommer uppdatera så mycket jag kan och skriva om förlossningen, jag ser fram emot att berätta hur den var. Kram på er så länge! :)

IMG_2854 IMG_2858

Kommentera

Nu är hon äntligen här, Välkommen lilla gumman!

Hejsan, pappa Anton här. Åhh vad bra det känns att säga så.

Som ni vet så skulle Julia sättas igång förra gången hon skrev här på bloggen och senare samma eftermiddag så blev hon det. Ungefär vid klockan 16:30 i tisdags så fick hon första droppet och äntligen började resan. Det tog inte alls lång tid innan värkarna började komma, till en början var dem ganska svaga men med tiden så blev dem allt kraftigare. Vid 9 tiden började hon få riktigt ont så vi testade med massage och olika positioner hon kunde sitta eller ligga på. Lite senare ville hon testa lustgasen för att se om den hjälpte någonting mot smärtorna. Först så hjälpte det lite grann men till sist så bad hon om sprutan som man tar i ryggmärgen för att dämpa smärtorna under värkarna. Vid detta laget hade hon riktigt ont och hon sa till mig flera gånger att hon inte ville mer och att hon inte skulle klara av detta men hon krigade på och jag hjälpte till så gott jag kunde genom att massera, peppa och uppmuntra min älskade Julia som hade så ont. Shit asså, man är nästan handikappad när man står där och bara ser hur mycket ondare och ondare hon får. Man känner sig verkligen maktlös. Hon fick sprutan, hon hade lustgas och vi hade ett par barnmorskor/sjuksköterskor som hela tiden fanns till hands vilket kändes väldigt skönt för oss båda. Ungefär vid 01:30 tiden så började Julia att krysta och hon var så jäkla stark och duktig, jag var så imponerad av min Julia, du ÄR BÄST!!!<3 Jag då, jag stod jämte, masserade henne ibland, pratade med henne och sa att jag aldrig skulle lämna hennes sida och till sist var jag ju också kameraansvarig för hela kalaset. Japp, det gick ju som det gick men jag lyckades filma en hel del trots att jag var väldigt nervös och skakig vid denna punkten. Så äntligen vid 02:09 efter cirka 9 timmars slit och väldigt lite sömn så kom vår älskade dotter äntligen till världen. Hon var så söt och när hon väl kom, det var verkligen en av den skönaste och mest fantastiska känslan jag någonsin hade upplevt. Vi var så lättade och glada att hon äntligen var ute och hon fick till och med ligga på Julias bröst när hon kommit ut. (Läkarna trodde att dem skulle behövt att ta henne direkt till avdelning 10 men det gick så bra så först fick hon ligga hos Julia och sen hos mig en liten stund, så SÖÖÖÖÖÖT!<3) Hon vägde endast 2238 gram och var 45 cm lång, en liten flicka tyckte vi. Välkommen till världen lilla söta gumman!<3 Vi älskar dig så!<3

Vi kommer att göra en gemensam story här på bloggen om förlossning men med lite mer detaljer:D Det kommer även mer info om hur tiden varit nu efter på avdelning 10 eller Neonatalavdelningen som det heter och alla är super snälla, trevliga och hjälpsamma!

(Det kommer lite bilder senare för sitter nu vid en av sjukhusets datorer så det blir lite svårt)

Hörs snart igen då;) kram <3

Kommentera (2)

För att få de senaste uppdateringarna