VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Utanförskapet som ung förälder

Anton var 21 år och jag skulle precis fylla 21 när vår äldsta dotter Chloéy kom till världen. Hon var så efterlängtad och älskad redan innan ögonblicket vi plussade på graviditetstestet. Jag kunde inte riktigt förstå att jag var gravid försen det hade gått halva tiden nästan. För det kändes extremt overkligt att min önskan om att få bli mamma skulle uppfyllas. Det var en dag jag hade väntat på och lyckats övertala Anton om. Mer än ett år innan vi började försöka handlade jag bebiskläder på rea. Jag kunde inte gå förbi de söta kläderna utan att det kittlades i magen och jag fick ett rus i hela kroppen. Det kändes som ett kall. Och jag tvivlade inte en sekund på min framtid som mamma, det var självklart från första början.

Som ung mamma kommer det en hel del uppoffringar, fler än vad det kanske gör för lite äldre par som är närmare 30 när de får barn. Som 21 år gamla hade vi ganska nyligen tagit studenten. Därefter bodde vi i Stockholm under ett år ungefär. Sen flyttade vi tillbaka till Växjö för att skapa vårt eget bo som var början till vår egna familj. Jag skulle säga att vi visste vad vi ville trots att vi var osäkra ibland. Vi var åtminstone inte rädda för att testa på nya saker. Föräldraskapet föll väldigt naturligt. Det var en harmonisk och lugn period när Chloéy var bebis. Men trots att det gick så bra det kunde gå utifrån våra förutsättningar kände vi väldigt tidigt att något saknades. Från beslutet om att flytta upp till Stockholm tills idag har vårt sociala liv satts på stor prövning. Både inom kretsar vi förut hade men också inför nya relationer som kommit och gått. Sammanfattningsvis har både Anton och jag känt ett utanförskap utan dess nåde och det kan nog vara en av de mest ofrivilliga uppoffringarna vi har behövt gå igenom.

Vi har varit föräldrar i lite mer än 6 år nu. Under dessa 6 åren har vi förlorat många vänskapsrelationer i utbyte mot några få som vi har idag och som vi är väldigt tacksamma för. Tyvärr var det så att många före detta vänner medvetet och omedvetet valde att bryta kontakten med oss. Ett par stycken bröt jag avsiktligen själv också på grund av att våra liv var så pass olika att det inte fungerade att umgås längre. Att sitta med en nyfödd bebis i famnen och prata med kompisar som var ute och festade varje helg och inte hade någon förståelse för mitt eller vårt nya liv fungerade liksom inte. Men det är inte alla relationer som vi har känt varit nödvändiga att bryta loss från. Många av dem valde som sagt själva att göra det. Från en dag till en annan var man inte inkluderad i den gamla kretsen längre. För Anton hade det nog varit värre än för mig. Anton är en väldigt social person och han har alltid känt samt haft många människor i sin omgivning och varit i ett större behov av att umgås. Han är nog den som förlorat flest relationer jämfört med mig.

 Tyvärr är det så att när vi fick vår dotter och ingen annan av våra kompisar hade barn antog många att varken Anton eller jag ville umgås med dem längre. Vi blev inte bjudna på tillställningar om vi inte fick nys om att de skulle äga rum själva. Det var precis som att vi hade fått en titel som gjorde att vi inte var tillåtna att närvara hur som helst. Men i själva verket var det ju så att vi inte kunde medverka på precis allt. Vi hade ju ett barn att ta hand om. Därför blev det en del ”nej tack” men det betyder inte att vi inte ville. Det betydde enbart att vi hade andra prioriteringar. Det fanns verkligen noll förståelse från de flesta. Några ynka personer har hängt kvar. Jag förväntade mig aldrig att alla skulle förstå men jag har alltid förväntat mig acceptans. Att vi får leva som vi vill och att dem får leva som dem vill men att man fortfarande kan ses under nya förutsättningar och respektera varandra! Är det så mycket begärt?

Än idag händer det att jag tackar nej till inbjudningar för att jag hellre ligger i soffan och tittar film med mina barn. Ibland tackar jag nej för att jag har haft en väldigt jobbig dag och det enda jag kan tänka på dem dagarna är att få sitta ner på kvällen och inte göra någonting. Jag gör hellre det än att ses ibland och det är inget fel med det. Det betyder inte att jag inte vill träffa personen i fråga eller att jag aldrig vill ses igen. Ibland har det varit svårt att välja för att det inte går att hinna med allt man vill göra som småbarnsförälder. Återigen handlar det om prioriteringar. Det ligger en stor stress och en känsla av otillräcklighet bakom allting. En stress kring att få ihop vardagen med familjen samtidigt som man ska få det att fungera med sin sysselsättning och därutöver ska det alltså finnas tid kvar att umgås. Och det finns tid, jag lovar. Men den är väldigt dyrbar och om man till exempel behöver ordna med barnvakt vill man inte göra det hur eller när som helst. En barnvakt vill man utnyttja när det verkligen behövs och det är inte möjligt att ordna det varje gång. Att känna sig otillräcklig hänger ihop med stressen. För tillslut, när man försökt pussla ihop alla bitar i schemat och inte får ihop det som man tänkt måste man tacka nej till något som man egentligen ville medverka på. Då vill man helst dela sig i tu och vara på två ställen samtidigt.

Nu när vi är 27 år börjar många i samma ålder få sina första barn. De börjar äntligen förstå det livet som vi är i nu och som vi startade vid 21 års ålder. Dessvärre fungerar det inte bara att hoppa in i deras liv och låtsas som att de senaste 6 åren inte har existerat. Alla har ju byggt upp sina egna liv och många har även kompisar i samma ålder som de kan vara föräldralediga tillsammans med. Jag hade ingen i samma sits när jag var föräldraledig. Ibland kändes det väldigt ensamt och jag önskar definitivt att jag hade haft någon att bonda med under småbarnsåren. Men jag var fortfarande väldigt ung och passade inte riktigt in i mammagruppen på BVC till exempel. Jag har alltid tyckt att det varit svårt att hävda mig bland föräldrar som är mycket äldre än Anton och mig. Än idag är det svårt och än idag finns det dem föräldrarna som faktiskt tittar ner på oss. Som inte hälsar men säger hej till den 40 år gamla föräldern som går snett bakom. Det finns någon slags åldersdiskriminering när det kommer till föräldraumgänget och vi har varit med om det flera gånger. Anton och jag är åt helt andra hållet. Vi välkomnar relationer i alla möjliga åldrar. Det vore tråkigt att enbart hänga med personer som lever exakt samma liv som en själv men egentligen har vi inte stött på någon som sitter i en jämförbar situation som vi själva. Jag försöker intala mig själv att det inte bara är ett privilegium att vi får umgås med andra, det är även ett privilegium att få umgås med oss också!

Kommentera

Tyler mår inte så bra..

Oj vilket intensivt dygn jag (och vi) har haft här hemma. Det började igår på kvällen när Tyler inte kom till ro som han brukar vid nio-tiden. Han spände hela kroppen, var jätte ledsen och spjärnade emot allting vi försökte med. Han verkade ha ont i magen och blev störd av det hela natten. Jag var nämligen uppe med honom en gång i timmen ungefär och när jag var som tröttast gick jag upp i sömnen kändes det som. Anton tog Tyler någon gång också men det funkar inte att han tar hela nätterna när han ska jobba men vi hjälps åt så gott det går när det behövs. Och i natt behövdes det definitivt. Konstigt nog har jag klarat mig någorlunda bra under dagen idag, jag trodde jag skulle vara mer levande död. Istället har jag nog tagit slut på alla mina reserver så jag riskerar att få ett bakslag istället.

Det fanns tyvärr inte tid att sova under dagen, eller något bra tillfälle heller. Tyler har inte sovit långa stunder och när han väl somnat har det varit i vagnen. Det är det enda som har fungerat när han ska sova lite längre. Jag har inte ens kunnat släppa taget om handtaget utan att han har vaknat till och blivit super ledsen. Jag hoppas verkligen att han sover bättre i natt och att det onda i kroppen försvinner snabbt. Måtte han tillfriskna till namngivningen!

Imorgon ska jag handla det sista till på lördag och på kvällen ska vi sätta upp det stora partytältet. Det är samma tält som har använts till James och Chloéys namngivningar. Enda skillnaden är att vi varit hemma hos Antons föräldrar dem gångerna men nu kände vi att det är lika bra att vara hemma hos oss när det ändå är möjligt. Trots lite stress och massa att ordna med börjar jag känna ett lugn sprida sig i kroppen. Jag har letat febrilt efter Tylers BB-band som både Anton och jag trodde vi råkat slänga. Ingen mindes dock om vi hade slängt det eller inte och vi har båda letat flera gånger på samma ställe. Ikväll gjorde jag ett sista försök samtidigt som jag tänkte ”vilka slarviga föräldrar vi är, ska det vara såhär bara för att det är tredje barnet?!”. Men så fann jag det! Tillsammans med några andra småsaker jag trodde vi hade tappat bort. Jag känner mig faktiskt lite fulländad och det känns bra att avsluta denna dagen.

Imorgon startar dagen som vanligt med att lämna Chloéy på förskolan. Därefter ska jag ha intervju. Önska mig lycka till!

20210831_15040720210831_150400

Kommentera (2)

Chloéy flyttar hemifrån..

Igår tappade vår stora tjej sin första tand! Vilken stolt tjej vi hade här hemma då. Hon kom hem från skolan, eller jag hämtade hem henne rättare sagt och då visade hon mig två lösa framtänder i underkäken. Jag fick känna och de var verkligen jätte lösa. Någon timme efter det var en av de tidigare jätte lösa tänderna ännu lösare och Chloéy vickade och hade sig. Jag började känna obehag i min egen mun när jag fick se hur tanden nästan lossnat från sitt fäste för jag kunde riktigt känna känslan av hur det var när jag tappade mina tänder som liten. Senare på kvällen när Anton också var hemma fick jag dra ut tanden. Och vips så var den ute. Oturligt nog råkade jag slänga tanden i papperskorgen som senare hamnade i sopavfallet (OBS SÄG INGET TILL CHLOÉY). Det var verkligen inte meningen men Chloéy vet inte om det ännu. Vi fick improvisera igår och ordna så att tandfen kom väldigt tidigt haha. Men Chloéy var skeptiskt till tandfen. Ingen har ju sett tandfen menar hon på, så hur kan man veta att den finns?! Bra fråga haha, hon är inte lättlurad den tjejen..

Efter en väldigt lugn och skön gårdag blev det betydligt mer fartfyllt och kaosartat idag. För någon timme sedan skulle minsann Chloéy flytta hemifrån. Hon tog sin kudde, lite kläder och sin bamse och gick. Hon frågade även efter en skål att tigga pengar med… herregud alltså. Precis innan hon ”rymde” var det bråk här hemma. Alla blev inblandade förutom Tyler. Vi går definitivt varandra på nerverna. Anton jobbar hemifrån mycket och har gjort under hela pandemin. James går enbart 15 timmar i förskolan. Chloéy slutar skolan 12.50 och får inte gå på fritids eftersom Tyler inte går i förskola ännu. Det är många timmar att sysselsätta alla tre på och vissa dagar kör det ihop sig. Om inte annat så är det väldigt bråkigt och skrikigt när ingen har tålamod.

Under de senaste dagarna har jag varit fullt fokuserad på att skriva in mig hos arbetsförmedlingen igen. Jag tänkte att det var lika bra eftersom jag ändå redan söker jobb på heltid och har gjort under större delen av föräldraledigheten. Det vore dumt och onödigt att ta föräldradagar som är guld värda när jag kan gå på a-kassa lite till. För jag hoppas verkligen det blir ett LITET tag till. Jag pendlar upp och ner hela tiden mellan att vara exalterad och förväntansfull över att få nytt jobb till att vara besviken, arg och frustrerad över min situation i arbetslivet. När jag pratade med arbetsförmedlingen idag sa tjejen i telefonen att hon inte tvivlade på mig alls och att jag säkerligen skulle få jobb snart. Hon ansåg inte att jag behövde deras hjälp. Jag tror inte jag behöver deras hjälp heller men samtidigt tänker jag att jag kanske behöver hjälp ändå eftersom jag har sökt jobb inom min bransch i över 1 års tid. Att det varit och fortfarande är pandemi kan jag inte undkomma men under det senaste halvåret har det ändå blivit bättre och det finns fler jobb att söka. Jag vet inte om jag ska tänka att det är jag som gör någonting fel eller om det är okej att skylla allting på pandemin. Jag ogillar det sistnämnda för jag vill verkligen inte skylla ifrån mig. Jag vet hur rekryterare tittar på CV:n och att det inte ser bra ut med stora glapp. Det skapar många frågetecknen men jag hoppas innerligt att de tar mer hänsyn nu än vad de har gjort tidigare..

Under denna veckan är nästan all vår fokus på Tylers namngivning som vi ska hålla i på lördag. Vi har dragit ut på datumet för att det inte har passat att ha en tillställning tidigare i sommar. Men nu går det och vi kommer vara omkring 45 personer. Då är inte ens hela våra släkten bjudna, eller alla kompisar. Om vi skulle bjuda alla hade det blivit alldeles för många personer så det känns väldigt lagom med 45 stycken. Vi ska sätta upp ett partytält på vår baksida vid uteplatsen och enligt väderprognoserna ska det vara fint och varmt denna veckan. Det betyder att vi kan vara utomhus i större omfattning och att alla får mer plats att vistas här hemma. Men så litet bor vi inte. Vi har gott om yta och vi har varit tydliga med att vi följer restriktionerna, sedan förväntar vi oss att ingen kommer med symtom och att de som verkligen inte vill vistas bland många människor inte behöver känna att de måste komma.

Det mesta är förberett till på lördag, det är bara småfix kvar. Sådant vi inte kan förbereda försen i slutet av veckan egentligen. Jag ska försöka att inte stressa mer för vi har koll på läget. Men jag vill ju att gästerna ska vara nöjda när de kommer och att maten ska räcka haha. Det är så svårt att uppskatta hur mycket mat som går åt.. men men, allting löser sig. Hoppas ni får en skön eftermiddag, kram ❤

 20210823_131004 20210823_134403 20210823_134328 20210823_135918 20210828_115339 20210828_135104

Kommentera

Jag känner mig misslyckad

Det är SÅ skönt att det är helg! Omställningen från semester till vardag har varit svår, tröttsam och utmanande men den första veckan är snart slut! James och Chloéy verkar trivas i sina nya grupper, särskilt Chloéy. Jag frågade henne idag om hon saknar sin förskola men svaret var snabbt och enkelt ”nej”. Hon tycker det är väldigt roligt att äntligen få gå i skolan. Måtte hon tycka så när hon är tonåring också.. James har haft det något tuffare eftersom han inte alls var peppad på att börja nya förskola. I onsdags fick han vara där själv för första gången och det hade gått super bra. Både enligt pedagogerna och enligt James själv. Han är lite försiktigare än vad hans storasyster är och han behöver mer tid på sig att lära känna nya människor, vuxna som barn. Men det kommer bli bra snart för honom också. Vi tar en sak i taget.

Jag har dock inte haft förmågan att ta en sak i taget denna veckan. SHIT vad jag har stressat och fixat med småsaker och sådant som aldrig tar slut känns det som. Det har ändå fungerat väldigt bra med barnen tycker jag men även när de somnar på kvällarna kan jag inte varva ner. Jag ältar dagarna i huvudet och försöker göra saker bättre som har blivit fel. Jag planerar inför nästkommande dag i detalj fastän det är ganska omöjligt och när jag inte hinner göra alla 20 saker jag antecknat blir det smått kaos. Jag har alldeles för höga krav tror jag. Mitt allra största problem och min stora oro är mitt sökande efter ett jobb. Igår bröt jag ihop för jag kände mig totalt misslyckad. Allt kändes skit. Tankar som ”ingen arbetsgivare vill ha mig”, ”är det något fel på mitt CV?”, ”tänk om corona inte hade kommit, då hade jag varit kvar hos min första arbetsgivare” och ”jag kanske ska byta bransch” for igenom mitt huvud.  Jag är lite vilsen faktiskt för jag ser inte ett slut på sökandet. Jag har säkert sökt flera hundra jobb totalt sedan jag blev uppsagd från jobbet som HR-partner precis innan jag tog examen och pandemin bröt ut.

Jag vill så gärna kunna njuta fullt ut av min föräldraledighet men hur ska jag kunna göra det när jag faktiskt måste få ett jobb. Om inte nu så måste jag ändå få ett jobb inom en snar framtid. Anton vill också vara föräldraledig och jag vill absolut inte hindra honom. Klart att han också ska få vara hemma med vår son. Allting sätts på paus. Inte bara erfarenhet inom HR-branschen. Våra framtidsplaner också. Att spara pengar kan vi bara glömma och både Anton och jag är trötta på att inte vara i närheten av vart vi vill vara. Vi har ju ett stort mål som vi siktar mot. En flytt utomlands. Då krävs en bra budget och gärna någon slags investering inför flytten. Men innan vi kan börja spara till det ska vi klara det vardagliga livet och det är det vi gör än så länge. Sverige är ett dyrt land att leva i trots att det finns många förmåner. Jag reagerade tidigare ikväll över bränsle-priserna. De bara ökar och ökar och idag stod det 17,25/liter när jag tankade diesel. Det är helt sjukt vad det kostar mycket att tanka bilen. Och i andra länder är det snorbilligt… Lilla Sverige kan inte precis kompensera för alla andra som inte tänker på miljön. Så funkar det inte. Men vi drabbas ändå. Just nu påverkas tydligen priserna när vi lättar på restriktionerna också. Antar att det blir bättre i höst.

Tiden har börjat springa iväg och Tyler växer så det knakar. Det händer så mycket under det första levnadsåret. Inte konstigt man inte hänger med ibland. Men det är himla mysigt och roligt och jag bara älskar bebistiden. Visst finns det dagar jag vill sova men inte ens har tid att sitta ner men det är bara att bita ihop när jag är själv hemma. Vila får man göra när man blir äldre. Här hemma är det verkligen fullt ös och det är mycket bråk och kärlek. En lika salig blandning som i ”gott och blandat”. Ingen dans på röda rosor här hemma inte. Men för det mesta gillar vi familjelivet. Ja så är det faktiskt. Alla dagar är inte lika roliga. Vissa dagar kan man som förälder önska att man var någon annanstans. Helt själv. Utan skrikande barn. Någonstans där man får tid att ta ett ynka andetag i lugn och ro. Men i nästa stund kan man överösas med massa kärlek och då önskar man inget hellre än att vara precis där man är ❤

 20210818_131946 20210809_081952 DSC02382

Kommentera (2)

Första dagarna i nya skolorna!!

Idag var det Chloéys andra obligatoriska skoldag på Bäckaslöv! Förra veckan var det enbart lite inskolning och då var långt ifrån alla barnen på skolan. Nu är de allra äldsta också där och det är alltid speciellt att vara yngst på en skola men ändå känna sig stor som precis har börjat förskoleklass! Jag tycker det är lite jobbigt att lämna henne på skolan helt själv. Vi föräldrar får ju inte ens komma in i kapprummet och vinka av, vi måste stå ute på gården så länge det råder restriktioner. Som förälder vill man vara nära och hjälpa till för att ens barn ska få det som bra som möjligt, särskilt inför en nystart men det blir såklart svårt när det är som det är.

Chloéy har varit trött och gnällig på eftermiddagarna och jag kan tänka mig att det är mycket att ta in. För mig och Anton är det också mycket nytt trots att vi inte går som elever på skolan. Det är mycket info om allting från idrott till vad skolsköterskan har för syfte. Vi tar en sak i taget och idag fyllde vi i pappren som faktiskt ska till skolsköterskan där vi bland annat informerade om Chloéys reumatism och annan viktig information. Varje dag ska hon få med sig frukt och det är något som jag tycker är väldigt viktigt att inte glömma. Jag åt själv frukt varje dag i skolan fram tills jag gick ut gymnasiet haha. Jag klarade inte förmiddagarna annars. Och det är ju hemskt att inte ha med sig en frukt när man är småhungrig och alla andra sitter och äter frukt.

Imorse var det inte bara Chloéy som skulle till skolan. James hade sin första inskolningsdag på nya förskolan. Jag måste medge att det inte var poppis att gå dit. James är väldigt hemmakär och bekväm med att ta det lugnt och stilla. Han ville absolut inte gå till någon ny förskola eller träffa nya kompisar i morse. Men vi gick dit och jag sa till honom att jag skulle vara där hela tiden. Så Tyler och jag var med honom. Och alla barnen var väldigt nyfikna på både James och Tyler. I sammanlagt två timmar befann vi oss på förskolan. En timme utomhus och en timme inomhus. Jag är väldigt tacksam över att jag fick följa med in under den andra timmen för det är inte lätt att skola in ett barn på en förskola om man som förälder inte får vara inne med barnet. Att inte få följa med in på den stora skolan är en sak men att inte få vara inomhus med de yngre barnen som går på förskola är inte okej.

Under den sista timmen blev James mer bekväm och lekte utan problem. Jag underhöll Tyler så bra jag kunde med barnen springandes framför oss som ville ta i honom hela tiden. Efter inskolningen frågade jag James hur han kände och han visade mig glatt två tummar upp. Imorgon kommer han få vara på förskolan själv för första gången och det kommer gå jätte bra! Jag ska försöka göra ärenden under tiden som båda stora barnen är på sina skolor. Det har varit alldeles för mycket ibland och vi har inte hunnit ordna med tråkiga saker som att söka jobb, planera ekonomin och så vidare…

Hoppas ni har haft en bra start på hösten, önskar er en fortsatt bra vecka. Och hörni, glöm inte att vi har fått igång vår Youtube-kanal igen. Det kommer nya videos lite hela tiden just nu så håll koll. KRAM!

MAMMAOCHPAPPAVLOGG

 20210811_085554 20210810_105214 20210816_154421

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna