Anton jobbar fram till 01.00 inatt vilket är väldigt drygt för mig här hemma. Jag har en tvätt igång och sitter framför tv:n och slappar… roligare än så blir det inte. Jag övningskörde med farfar innan, han fick bli min handledare eftersom familjen flyttade till Stockholm och pappa var min dåvarande handledare. Vi har kört 2-3 gånger i veckan nu och det går bra så idag har jag faktiskt bokat halkbana, teoriprov och uppkörning! Jag är super nervös inför uppkörningen för jag ska köra upp privat. Jag körde två gånger med en lärare förra året men jag kände inte att det var för mig så att bara köra privat är mycket bättre! Vi får se när jag klarar det : )
Jag är fortfarande i v.25, tiden går fort tycker jag. Jag försöker njuta av all egentid jag har och all tid med Anton för den kommer jag definitivt sakna sen. Jag har haft lite ångest över det, att Anton och jag aldrig någonsin kommer vara helt själva när bebisen är här. Jag tänker på små töntiga saker som att vi inte kan stå och kyssas i ett hörn hur som helst, det passar inte när man har ett litet barn, eller? Klart att vi kommer pussas offentligt men det där mysiga hånglet kanske man inte har tid med? Jag spekulerar kring massa saker som har med tiden efter barnet har kommit att göra. Allt ordnar sig så klart, vi får ta ett steg i taget.
Jag är fortfarande hård i magen för det mesta och har ont i magen mer ofta tyvärr. Den växer hela tiden känns det som för jag blir allt klumpigare. Bebisen rörde på sig jättemycket i helgen, sent på nätterna. Jag var hemma själv en av kvällarna och då började bebisen sparka jättemycket, obehagligt mycket. Jag höll ett finger på magen och tryckte lite löst och jag kunde känna tydligt hur den flyttade på sig. Det mest obehaliga var när det stack upp antingen en fot eller en hand precis där jag höll mitt finger, då tryckte jag emot för det kändes jättekonstigt och då tryckte bebisen tillbaka mot mig men sedan släppte det. Det var lite läskigt haha. Åh vad jag vill hålla om det lilla knytet nu! Jag försöker att inte bli för exalterad för att få tiden att gå snabbt och det har fungerat bra hittills. Vi måste beställa barnvagn denna veckan och det har varit ett litet stressmoment. Det kommer förmodligen bli en Emmaljunga Viking, en jättesmidig cityvagn som är lite smalare och väldigt lättkörd. Mina föräldrar har bestämt att de vill betala för vagnen och det är vi tacksamma för, det är ett av de dyraste köpen (så klart beroende på vilken vagn man väljer) men de vill att vi har en vagn med god kvalité och därför ska den vara nybeställd. Hade vi betalat själva hade vi köpt en vagn på nätet (så mycket billigare).
Nedan ser ni bild på mig och magen, pappas ölmage och fina Anton som klappar min mage : )
Kram
Ultraljudet som man kan göra tidigast i v.12 kallas för KUB test. Det är valfritt att göra det. Tanken med det tidiga testet är att man ska få veta om det är något ”fel” på barnet i magen, de kollar efter kromosomavvikelser med ett finare uttryck. Fram till v.18 har man rätt att göra abort som kvinna i Sverige, oavsett anledning, men efter det måste socialstyrelsen ta beslutet. Om man absolut inte vill ha ett barn med någon form av diagnos eller likande för att man känner att man inte skulle klara av det så tycker jag det kan vara bra för dem att veta men jag måste säga att jag inte gillar KUB över huvud taget. Jag gjorde det så kallade testet men jag tänker aldrig mer göra det! Anton och jag pratade inte mycket om varför vi skulle göra KUB, vi visste varför. Vi ville bara se vår lilla skatt inne i magen. Jag kände inga rörelser i magen vid den tiden så det var skönt att få se bebisen på ultraljudet. Barnmorskan fick skaka på magen mycket för att bebisen skulle vara vänd rätt inuti. Hon tog väldigt många mått som hon skrev in i ett datasystem.
Genom att skriva in vissa mått samt vikt och längd på mig så fick de fram ett resultat. Vi hade tydligen hög risk att barnet skulle få down’s syndrome eller två av de andra kromosomavvikelserna.
Jag blev helt förstörd, det var inte väntat. Vi hade inte kommit dit för att få reda på sådan information men den fick vi vare sig vi ville eller inte. Jag klarade inte av att kolla på ultraljudsbilderna som vi hade fått med oss hem. Jag mådde för dåligt för det, jag ville inte tänka över huvud taget. Jag började fundera på varför jag kände som jag gjorde så jag ställde frågor till mig själv som ”varför är du ledsen över att barnet eventuellt har en diagnos?” och jag kom på att jag inte var ledsen för att barnet kanske skulle vara annorlunda. Jag var ledsen för att jag inte var beredd på den informationen, men det är ingenting man kan förbereda sig på heller. Om någon skulle hantera ett barn med en diagnos på bästa sätt så är det just jag och Anton! Min yngsta lillebror på 13 år har två diagnoser, jag har varit med på hans kalas med endast diagnotiserade barn i en grupp om över 10 barn samtidigt, jag har arbetat på ett korttidsboende i Stockholm med vuxna, också dem diagnotiserade… Grattis för att du, bebisen i magen, som eventuellt har en diagnos, eventuellt föds in i min familj, bättre får du det inte tänker jag.
Efter ett par dagar när jag och Anton hade pratat flera gånger och jag hade pratat med mamma och pappa (som inte ser några problem utan bara lösningar) så började jag tänka positivare. Så farligt var det inte, det skulle få bli som det var tänkt, ödet fick bestämma om Anton och jag skulle få ett speciellt barn. Om man får hög risk som vi fick så blir man erbjuden att göra ett moderskapsprov när man sticker in en nål in i livmodern och tar ut vävnad för att sedan testa om resultatet från ultraljudet stämmer, man kan alltså få veta med stor sannolikhet om barnet har en kromosomavvikelse. Vi ville inte göra det för vi ville inte göra abort oavsett vad och dessutom finns det en liten risk för missfall om man gör moderskapsprovet och det ville jag inte riskera, det var det inte värt. Anton pratade mycket om sannolikhetsskalan, att ingen i våra släkter är födda med down’s syndrome eller någon ovanlig åkomma. Båda två lugnade sig och försökte att inte tänka på det fram tills nästa ultraljud. Då skulle vi få en läkare istället för en barnmorska för att de skulle vara noggrannare under den undersökningen.
Så i april var vi på vårt andra ultraljud. Det hade gått så pass lång tid att jag knappt tänkte på det förra testet, det fick bli som det blev tänkte jag bara, det var ingen mening att deppa över det för abort tänkte jag inte göra för någon sådan dum anledning! (Tänk då en del personer som skulle fått samma besked som mig och Anton på KUB testet, att det var hög risk att få ett barn med en diagnos. De kanske direkt hade valt abort utan att ens tänka längre? Saken är den att det bara är ett test, ingenting behöver stämma senare. Ett barn växer olika men så fort det inte växer som sjukvårdens mallar finns det alltid en risk med något. Men herregud! Det är fullt normalt att vara tjock, kort, lång, smal och allt på samma gång, på olika ställen)
I alla fall så mätte läkaren barnet, på andra ställen denna gången och vi letade tillsammans upp alla kroppsdelar för att se att de satt på rätt plats. Allting såg jättebra ut, inget tydde på att barnet hade någon avvikelse denna gången vilket kändes väldigt skönt. Efter att vi fick veta att allt stod rätt till bestämde jag mig för att inte göra KUB-testet i framtiden inför kommande barn eftersom det blev så fel.
Enligt barnmorskan var dataprogrammet hon skrev in måtten och mina uppgifter på uppbyggt för att ge hög risk till 2-3% av alla som gör testet, vilket betyder att många får samma besked som jag och Anton utan att det är sanning, bara för att deras dataprogram är uppbyggt så?! Vilket dåligt program tänker jag då.
Nej aldrig med KUB för min del. Det skapar onödig oro! Ni andra som har gjort det kanske tycker tvärtom, att det var jättebra, men ni måste erkänna att det handlar mycket om etik, att man ska ha en chans att göra abort innan v.18 trots att barnmorskorna säger att KUB inte är till för det men det är väl klart det är. Varför skulle ni ha gjort det testet i så fall? Jag kan sitta och skriva en lång uppsats om detta med för och nackdelar men nu får det räcka för idag.
Kram
Kommentera (3)Den första bilden ni ser (uppifrån och nedåt) är min yngsta lillebror William. Det var när han och jag lunchade på stan tillsammans, därför är det alltså jag på bild nr.2. Efter den är det min mamma och min mommo på bild, sedan en bild på mina föräldrar ihop och en på min lillasyster Towa och mig. När dessa togs satt vi vid nordiska museet och bara myste. Nästa bild är på min familj förutom lillebror Casper som inte var med oss så mycket tyvärr. En person till som är med är mammas kusin Emma som också bor i Stockholm! En gottebild på nutellan som William och jag delade på i lördags kväll, sedan en gravidselfie såklart med en för liten pyjamas! Sist men inte minst en äldre bild på mig och mina äldsta småsyskon bara för att ni ska få se hur Casper ser ut också : ) Jag var omkring 14/15 år på bilden.
Om ni har några invändningar på dem inläggen vi har lagt upp hittills så kommentera gärna, som sagt är både Anton och jag väldigt nya inom detta området! Vi försöker få till det så bra utseendemässigt som möjligt, vi provar oss fram!
Ha det bra, kram så länge
Min helg har varit jättebra! Det är alltid mysigt att umgås med familjen. Min familj i Stockhom består av mamma och pappa som fyller 40 i år, en lillasyster på 19 år, två små bröder på 18 och 13 år. Sedan har vi alla en liten terrierhund vid namn Ådi!
Min Mommo var också uppe i Stockholm i helgen, hon bor i Växjö hon med. I fredags var jag och yngste lillebror William på stan och lunchade ihop. Sedan mötte vi Mommo och tog oss tillsammans hem till mina föräldrar. I lördags var målet att hitta en bra bebissäng vilket vi inte lyckades med så nu ville mamma och pappa istället köpa barnvagn åt oss. Säng eller barnvagn kvittar för mig, de är envisa om att de ska köpa något så vi får låta dem göra det :). Vi köpte lite kläder när vi ändå var igång som jag ska lägga upp bilder på så snart jag kan!
Efter sökandet av säng åkte vi till city igen, där lunchade jag med en gammal kollega från Stockholm. Sedan mötte jag upp familjen igen vid Nordiska Museet där de satt och myste vid vattnet.
Idag får jag äntligen träffa Anton igen! Då ska han få se allt kul jag köpt. Vi ska även skriva i lite papper som ska skickas in till försäkringskassan i veckan angående min ledighet. Vi har bestämt att försöka få mig gravidledig från 10:e Juli så får vi se vad dem beslutar… barnet kommer i början av september men jag kommer inte kunna arbeta hela vägen ut. Jag arbetar på en okq8-mack med oregelbundna tider, mycket ensamarbete, tunga lyft osv så får jag inte godkänd gravidpenning måste jag säkerligen sjukskriva mig.
Bilden jag har lagt ut är en ”ep” skiva som min lillebror Casper (18 år) tillsammans med sin kompis nyligen släppt. Bästa låten på ep:n är ”palett” enligt mig. Deras låtar ligger även ute på Spotify så gå in och lyssna!
KRAM
Hejsan, mitt första inlägg på bloggen. Har jobbat hela helgen medans Julia varit i Stockholm. Att bli pappa ska bli så kul och jag ser fram emot det supermycket! Att vara förälder innebär mycket ansvar och att man tar hand om varandra. Många vänner och i familjen har frågat väldigt mycket hur det känns att bli förälder men helt ärligt så känns det jättebra MEN det är när bebisen verkligen har kommit som man mer kan förklara hur det verkligen känns. Just nu så känns det som att allas reaktioner är ”större” än min men det beror nog mest på att jag väntar på att bli pappa först innan jag reagerar så stort som alla andra gör, (sen har jag ju vetat om att jag ska bli pappa ett tag nu så det har hunnit sjunka in nu;)
Ska hämta Julia på tågstationen vid 19:30, längtar som fan! Nu blir det att vila och möjligvis en pizza ikväll!:D
Tills nästa gång, Ha det så bra
Pappa Anton
Kommentera
