Anton har varit i Stockholm sedan i fredags. Nu ikväll har jag känt att jag saknar honom extra mycket. Det har gått väldigt bra att vara hemma själv med det lilla livet, det är lite mer ansträngande såklart för att jag inte byter av med Anton när jag inte orkar mer. Jag har sovit tupplurer varje dag, det har verkligen behövts. Hon har varit snäll och lika skrikig som vanligt (=inte skrikit alls mycket). Amningen går bättre, tro det eller ej. Rådet jag fick utav hemsjukvården: att pumpa lite med bröstpumpen innan hon ska suga har jag inte använt mer än vid två tillfällen för hon har kunnat hitta bröstet de andra gångerna själv. Jag ger det några försök innan jag ger mig och tar pumpen i vilket fall. Eftersom hon har börjat suga mer så ömmar vårtorna desto mer men jag står ut, jag smörjer dem oftare med en salva jag har till det.
Imorgon 11.47 kommer Anton till tågstationen här i Växjö. Jag och lillan kommer och möter upp honom. Han har varit iväg på ett event tillsammans med hans lillebror och de har bott hemma hos min familj medans de varit där. Det verkar som att dem har haft det bra. Anton längtar nog också hem tror jag, det märks inte på honom lika mycket som på mig men jag tror det är dubbelt så svårt att åka iväg från sitt barn. Men snart förenas vi igen min älskling!
Jag har varit hos Antons familj från 12.00-19.00 idag och fördrivit tiden. Vi har inte gjort något särskilt, ändå gick tiden väldigt fort vilket jag tyckte var skönt. Jag hann sova en stund där också vilket var super! Efter vi kom hem igen gick vi till affären och då testade jag att ha henne i bärselen för första gången. De flesta har sagt att hon nog är för liten för att sitta i den men icke. Klart att hon är väldigt liten men det gick utmärkt. Hon var så nöjd så! Och jag var nöjd som slapp släpa vagnen tre trappor ner i huset för att komma ut! Fy vad det kan vara jobbigt men varje gång jag gör det ser jag som en träningsövning, jag behöver ju träna så det gör mig inget men det är jobbigt ändå. Jag önskar att vi bodde på bottenplan. Jag vill ha en större lägenhet, det är ett utav mina nästa mål. Först är det fokus på körkortet igen och när det är klart så är det namngivning, därefter tänkte jag packa upp symaskinen jag fick i födelsedagspresent och börja sy.
Nu ska jag sätta mig framför tv:n innan lillan ska äta snart igen, Kram och god natt!
Det har gått upp och ner med min amning sedan lillan kom. Det har varit jobbiga perioder och bra perioder. Just nu är jag så in i helvetes trött på att amma för det fungerar inte. Förra veckan gick det men nu känns det som om hon har glömt bort hur man gör..? Jag verkar bara ha mjölk i mitt högra bröst för mitt vänstra bröst läcker inte, är inte lika spänt och hon vill inte suga där alls länge. Jag försöker amma inför varje flaskmål men mjölkproduktionen ökar inte. Jag är riktigt trött på den här skiten. Jag har så lite tålamod så jag blir sur på henne för att hon inte suger rätt och så ska det inte vara. Jag hoppas det blir bättre annars får jag sluta amma helt och hållet.
I dessa dagar har jag varit väldigt utseendefixerad, jag känner mig ”fet”. Det är inte rätt ord egentligen för så stor är jag inte men det hänger lite här och där, på ställen jag aldrig haft extra hull förut. Det är ovant. Mina armar är större, låren likaså. Midjan har fått mer fett, magen är degig, jag har valkar vid ryggen nedanför bh:n, min rumpa hänger mer än vanligt men det är sådant jag försöker dölja för det mesta. Jag är fortfarande ledsen över att jag inte kommer i mina byxor hemma. Höfterna är bredare och det är inget jag kan träna bort. Jag kommer inte i vissa av mina klänningar heller… Det är inte meningen att man ska anpassa sin vikt och ändra sitt utseende på grund av att vissa klädesplagg inte passar. Man ska handla kläder efter hur man ser ut och utefter den storlek man har just nu. Det är deprimerande att ha ett plagg i garderoben som bara hänger som ”motivation” för att man ska ändra sin kropp till något omöjligt och onaturligt. Det finns så många kläder som görs i väldigt konstiga proportioner som bara passar de modeller som har Size Zero.
Jag kommer aldrig få långa, fina, slanka ben för jag är bara 1,60 meter lång och jag har kurvor fördelade på min kropp som ingen av dem supermodellerna med storlek noll någonsin kommer få. Jag har nästan alltid varit stolt över min kropp, förutom just nu. Nu i efterhand tycker jag att jag såg väldigt bra ut när jag var gravid, jag såg bättre ut då än nu. Men när jag var gravid så jämförde jag mig med andra gravida som såg onaturligt smala ut för att bära på ett barn i 6:e månaden. Jag såg inte alls bra jämfört med dem, tyckte jag. Samtidigt så gillade jag hur jag själv såg ut men jag kunde inte se hur fin jag var varje dag, det kan jag inte nu heller. Det är ytterst sällan jag kan ge mig själv komplimanger för hur jag ser ut. Jag önskar jag kunde göra det oftare… Många tänker samma sak. Vi strävar efter något som är omöjligt. Alla ser så olika ut så det är ingen mening att försöka likna någon annan för man kommer aldrig kunna se ut exakt så ändå. Det kvittar hur mycket man än går ner i vikt, tränar och plastikopererar sig.
Jag tänker sluta gnälla nu för det är upp till mig själv om jag ska förändra något. Detsamma gäller er också, sluta klaga, gör något åt det istället!
Idag är lilltjejen en hel månad. Det känns som hon alltid har funnits men så lång tid har det inte riktigt gått. Förlossningen känns så nära men så långt ifrån, jag kommer ihåg den så väl. Anton och jag pratade senast om den idag, han berättade om ögonblicket när jag fick ha henne på bröstet. Han tyckte jag var lite konstig, inte mig själv när jag sa hur fin hon var osv. Jag var i lite chocktillstånd så jag var säkert inte mig själv, speciellt inte efter lustgasen heller. Vilket minne vi har ihop Anton och jag, verkligen oförglömligt.
Idag har vi varit en runda på stan. Vi åt pizza till lunch där och köpte present till min mommo som fyller 60 på fredag. Vi var även inne på akademibokhandeln och köpte världens finaste anteckningsbok. Omslaget är handgjort. Det fanns många olika mönster och storlekar. Jag blev helt såld. Det ser ut som böcker från långt tillbaks i tiden. Jag har alltid älskat att skriva dagbok och anteckningar. Sedan jag var liten har jag uppskattat skrivböcker och pennor mer än vad personer i allmänt gör. Jag önskade mig därför en anteckningsbok av Anton i julklapp haha! Vi ska städa igenom lägenheten nu så ha det gott!
Till helgen ska Anton till Stockholm på ett ”gaming event” i globen. Det betyder att jag ska vara hemma själv med lilltjejen. Jag är väldigt nervös och jag känner mig inte redo att vara utan Anton. Jag är inte nervös på grund av att jag inte tror att jag klarar av det, jag är nervös för att det kan bli jobbigt om hon är gnällig och skrikig. Det kan bli jobbigt efter ett tag och då har jag ingen jämte som tar över en stund. Lillan har blivit mer gnällig de senaste dagarna, hon ska ha mat hela tiden och sutta på bröstet varannan timme men hon är aldrig nöjd. Jag vet inte alls vad hon vill faktiskt. Det är frustrerande att inte veta vad hon vill, det är jobbigt att höra henne skrika länge trots att både Anton och jag försöker med allt vi kan komma på.
Igår tog hemsjukvården bort hennes sond i näsan, så skönt! Den har varit i vägen både för henne och för oss men nu slipper vi den. Hon äter duktigt för det mesta, inget barn äter lika mycket varje måltid och det gör inte hon heller. Hon får fortfarande ersättning på flaska och jag ammar henne inför varje måltid och emellan dem när hon säger till. Mina bröst känns inte lika fyllda längre. Dem var mer spända förut, det känns som det borde vara tvärtom för nu ammar hon desto mer. Det är så mycket man inte förstår och som man inte får svar på, man får lösa det själv helt enkelt.
Sedan förlossningen har det gått upp och ner med mitt humör men jag vill inte påstå att jag har fått ”babyblues” som det heter. Man får det oftast tre dagar efter förlossningen och det kan hålla i sig allt ifrån några dagar till flera veckor, i värsta fall övergår det i en värre och långdragen depression. Jag är definitivt inte deprimerad. Jag var rädd för att bli det efter förlossningen men jag mår väldigt bra. Mina värsta hormondagar har redan varit, det kommer några enstaka fortfarande men dem tar jag mig igenom mycket enklare. Förut kunde jag bli jätte ledsen medans jag gråter en liten skvätt nu istället. Senast jag grät var igår men då grät jag av glädje, det är inget jag vill berätta om ännu men längre fram. Nu ska jag försöka ha en lugn kväll så kram!
Vi har haft en lugn helg hittills.
Vi bara myser och tar det lugnt.
Ha en fin lördag allesammans <3
