VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Tabubelagt föräldrasnack

Vid den här tiden förra året var jag gravid med Tyler. Jag var lyckligt ovetandes om vilken bebis det var som väntade där inne i magen. Under en period mådde jag faktiskt inte så bra. Jag hade symtom som påminde om depression och jag gick till en psykolog från mitten av graviditeten fastän jag bad om hjälp mycket tidigare. Men det var en depression kopplad till så mycket annat som inte ens hade med graviditeten att göra. Jag vet med säkerhet att det inte var en vanlig höstdepression i alla fall. Jämfört med förra året är denna hösten särskilt tung och det har både Anton och jag känt av.

Det kan vara svårt att prata om sina innersta känslor inför andra människor. Även sin partner ibland. Det är väldigt tabubelagt att tala om depressioner och dåligt mående i alla dess former. Detta trots att depressioner är ett stort folkhälsoproblem. Svårast är det att prata om måendet just under de värsta perioderna. För när man mår som sämst vill man inte prata med någon alls, man vill helst gå under jorden tills det har gått över. Efter min depression under graviditeten fick jag information om en studie som görs på gravida kvinnor som heter DANA-studien. Om du är gravid kan du själv göra en anmälan till den. Dock kan man bara börja behandlingen om man är mellan v.8 och v.30. Behandlingsarbetet pågår under 10 veckor och det innefattar en KBT-behandling. Vill ni läsa mer om studien och behandlingen kan ni gå in på deras hemsida https://dana.ki.se/.  Glöm inte att dela informationen till andra i er närhet som ni vet kan behöva hjälpen. Detta är inget samarbete med Karolinska, jag har själv valt att hjälpa personerna som är ansvariga i studien att rekrytera in gravida kvinnor i behov av hjälp. Jag hade också kunnat vara med i studien under min graviditet om jag inte hade fått veta om den så sent som jag gjorde. Ett tips bara ❤

Just nu är jag inte deprimerad längre och för det mesta mår jag toppen men hösten kom som ett slag i väggen. Hösten är fin på många sätt men när solen inte släpper igenom några solstrålar på flera dagar i rad blir jag deppig. Sedan har vi haft det riktigt jobbigt under flera veckors tid. Verkligen skitjobbigt. Vi har varit sjuka i omgångar och inte kunnat göra något roligt tillsammans. Jag har inte hunnit leka med barnen knappt eftersom jag tagit hand om den eller de som varit sjuka, mestadels Tyler. Anton och jag sov så pass lite ett tag att vi inte hade någon ork kvar. På något sätt är det även tabu att prata om svårigheterna som förälder. Att be om hjälp när det är svårt. Det är tabu för att det är ens eget val att ha skaffat barn från början och därför är man fullt ansvarig för sina egna barn också. Att vi har tre barn gör det ännu värre för med tre barn kommer det mer ansvar och ännu mer tabu att erkänna svårigheterna. Saken är den att det kommer tuffa perioder oavsett om man har 1 barn eller 5 barn. För när man har ett barn vet man inte något annat och det kan kännas lika tufft som det känns för oss som har tre barn. Men det är ingen tävling. Trots de tuffa perioderna måste vi väl inte stå ut i det tysta för det?

Även fast mitt svar på frågan är nej får jag ont i magen av att be om hjälp. För jag tänker att ”kan andra föräldrar, kan jag också”. Men ärligt talat kände jag att jag gick in i en vägg varenda dag under de veckorna vi var hemma och sjuka. Och det är ju ingenting som syns. Men det känns och när vi bara är hemma så kan jag gömma mig själv och mina känslor. Hur gör andra föräldrar som har det likadant? Lider dem i det tysta? Pratar de ens om det? För mig har det gått för långt när man gråtandes hänger över spjälsängen för att klappa sin bebis till sömns. När man slits mellan orken att ta hand om bebisen på natten och orken att leka med de stora barnen på dagtid. När man är så otroligt trött men inte vill väcka sin partner för att hen är minst lika trött. Allt för att man känner sig så innerligt utbränd. För att den mellersta inte får gå mer än 15 timmar i förskolan fastän mamman är 100% arbetssökande men inte hunnit söka ett enda jobb på två veckor. Det finns inte tid. Och när det finns tid finns ingen ork. Finns det liksom ingen måtta på kraven som ställs på föräldrar idag? Hur ska man hinna med allt?

Det känns som att kvinnor har samma förväntningar som för 100 år sedan. Att ta hand om barnen och allt runtomkring trots att man har en sysselsättning på heltid. Inte från sin partner, men samhället i det stora hela. Samhället tar dock ingen hänsyn till att en mamma som jag, mår illa av stress för att jag inte hinner göra det som faktiskt måste göras. Tvätten kan inte vänta mer än ett par dagar. Disken måste tas varje dag. Barnen ska sysselsättas. Den yngste som bara är sju månader måste uppvaktas dygnet runt. Ingen arbetsgivare anställer mig, trots en kandidatexamen i CV:t. Jag har för lite erfarenhet. Det räcker inte med tre års slit i universitetet. Det krävs flera års erfarenhet utöver det. Kraven som ställs är helt orimliga och får en att bli tokig. Dem är lika svåra att uppnå som förväntningarna i föräldraskapet. Det räcker inte att ha det jämt fördelat med sysslor och annat i hemmet under sådana perioder. Tiden räcker ändå inte till. Man hamnar istället i ett överlevnads-läge där man är glad om man orkar få ihop middagen för dagen. Helst skulle man vilja ha en guldstjärna för varje gång man hinner göra en syssla mitt i all kaos. För man offrar tid för vila så fort man ställer sig upp och gör någonting annat.

Brist på sömn är verkligen ingen lätt match i småbarnslivet. Vi valde ändå att gå igenom det igen och nu när dessa tuffa samt hemska veckorna är över för denna gången känns allt så mycket lättare. Det är helt plötsligt enkelt att vara trebarnsförälder. Vår minsta är hur glad som helst och sover helt plötsligt i sin säng utan problem. Han är som en helt ny bebis. Och när ens bebis sover får man lyckligtvis sova mer själv och därför känner jag mig som en helt ny människa jag också. Jag går inte längre på mina reserver och jag hinner ladda batterierna inför nästkommande dag. Jag är innerligt tacksam för att barnen mår bra igen och att vi har en vardag igen ❤

 20211115_134046 20211115_132136 254440615_488743675575031_13102194522650727_n

Kommentera (2)

Sjuka i omgångar

Hej på er i höstmörkret! Hur har er start på november varit? Det är trots allt höstlovsvecka och jag antar att många av er är lediga. Vår start på november har inte varit särskilt mysig. Vi har fortsatt att vara sjuka. Inte alla på en och samma gång. Men det har liksom gått runt hos allihopa nu och vi är faktiskt inne på omgång två. Det började med att James blev hostig för några veckor sedan och allmänt seg i kroppen. Han var hemma en vecka. När han blev bättre började Chloéy hosta och ha sig en hel vecka. Samtidigt som Chloéy var sjuk blev Tyler hostig mitt i allt och därefter blev Anton rosslig denna veckan. Inatt var det Tylers tur igen tydligen, han hade svårt att sova och var varm samt febrig. James fick också feber men för två nätter sedan och därefter kom hans återkommande krupp-hosta. Det tar aldrig slut…. Någonstans mitt i allt detta kände jag mig hängig och var tjock i halsen osv. Men som ni säkert förstår har det inte funnits utrymme för mig att vila upp mig precis..

20211029_115744

Jag är minst sagt trött på att vara hemma nu. Man blir ju så begränsad när alla är sjuka kors och tvärs. Samtidigt har jag försökt göra saker med den eller de som har varit friska för att alla inte ska behöva ligga ner i soffan hela dagarna. Vi har bland annat passa på att vara utomhus under höstlovet. Hösten är så himla fin tycker jag. Och jag älskar att ta bilder med barnen som man kan rama in! Det har dock varit svårt att få till en bra bild eftersom Tyler är så liten och tittar på allt annat i skogen förutom in i kameran haha. Men jag ger mig inte. Vi har gjort några försök hittills och jag kommer prova ett par gånger till när jag får tillfälle.

Under veckodagarna är det oftast jag som tar Tyler på nätterna. Därför fick Anton ta Tyler i natt vilket var en utmärkt tajming i och med att han inte sov alls mycket. ”Där fick han” tänkte jag i början av skrikandet igår. Men när skrikandet inte slutade fick jag istället empati för hur extremt tufft det är att inte få sova mer än någon timme i sträck. Samtidigt tar jag som sagt de flesta nätterna och därför är det självklart att jag får sova mer på helgerna när Anton inte jobbar. Det är faktiskt svårt att bestämma något som båda är helt nöjda med. För brist på sömn kommer vi ha oavsett. Men gränsen går någonstans när den ena inte klarar av att bete sig mänskligt på grund av förlorad sömn, då måste vi planera om och se till att den personen snabbt får fler timmar. Det brukar vara jag som blir lite galen av för liten sömn. Jag vill typ skrika rakt ut på Anton för små saker och slå igen alla dörrar med all kraft. Jag medger att jag får ett och annat utbrott när det blir för mycket men jag smäller åtminstone inte i någon dörr här hemma. Det räcker att Chloéy och James gör det.

DSC00294

Jag har verkligen ansträngt mig för att James och Chloéy ska ha ett bra höstlov. För innan denna veckan har vi som sagt haft sjukstuga alldeles för länge och jag kände att det får vara nog. Så trots att Anton blev dålig i måndags har jag ordnat aktiviteter hela veckan fram tills James fick feber och nu Tyler. På något sätt räcker det inte hela vägen ändå för de blir rastlösa och otåliga. Men jag kan heller inte göra mer än att försöka och jag vet att dem har tyckt om flera av de sakerna vi har hittat på. Favoriten var när vi gick ut i skogen. Den absolut mest roande och givande samt enklaste grejen. Så är det med barn. Det krävs inte så mycket alltid och det behöver inte kosta pengar heller. Både James och Chloéy var helt utom sig när de fick gå ”all in” i skogen och bestämma helt vad vi skulle gå och vad vi skulle göra. Det var så fint att se. När det fungerar bra mellan dem är de väldigt fina med varandra och då sätter jag mamma-hjärtat i halsgropen.

252991762_256504613113522_20636737805154976_n

Förutom allt som hänt och alla sjukdomar har jag mitt arbetssökande gnagandes i bakhuvudet. Det strömmar fortfarande in nej efter nej efter nej i min inkorg på mailen. Efter en kort telefonintervju i veckan fick jag till svar att jag återigen hade för lite erfarenhet inom HR. Det är verkligen svårt att hitta ett första jobb i denna branschen för det är ingen som vågar satsa på nyutexaminerade. Jag tycker verkligen det är jätte synd. Man måste våga satsa på ny arbetskraft för att fånga upp nya duktiga arbetstagare med nya talanger och nya fakta som verkligen kan gynna organisationer. När jag sökte in till min utbildning som personalvetare läste jag noga igenom berättelser från före detta studenter och annan bra information. Jag läste bland annat till mig att det finns lika många jobb ute på arbetsmarknaden som det går ut studenter. Det är något som är väldigt viktigt att läsa sig till innan man hoppar på en utbildning och det kändes säkert av den anledningen. Däremot stod det ingenting om hur svårt det är att få sitt första jobb. Oavsett om det är Corona eller inte har jag förstått att det är svårt samt att det tar tid. Den största möjligheten och chansen till jobb är via praktik och det var något som jag redan hade vilket jag har skrivit om tidigare. Men där och då satte pandemin stopp för min framtid på det företaget. Jag såg inte negativt på den händelsen då, för jag tänkte att jag skulle hitta något bättre. Det är svårare än vad jag hade kunnat ana..

Det blev ett längre blogginlägg idag med mycket innehåll om allt möjligt. Jag behövde bara skriva av mig om den senaste perioden som varit extra tuff. Hoppas ni mår bra och att ni klarat er ifrån alla förkylningar. Ha en fortsatt bra helg också, kram! ❤

 253054263_611012823365570_3361050733571060130_n

Kommentera

Jag har nått min peak

”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” sägs det. Jag avskyr det uttrycket. Man vet ju aldrig hur länge man får vänta! Särskilt jobbigt var det när jag var barn. Till exempel när vi väntade på tomen på julafton och hade noll tidsuppfattning. I mitt vuxna liv väntar jag på helt andra saker såklart och ”viktigare” saker än tomten. Men som barn är ju tomten allra viktigast…

Har ni någon gång gjort en kaksmet och struntat i att baka själva kakorna eller kakan? Jag gjorde nämligen en smet för en stund sedan som inte ska bli några kakor inte. Den ska ner i magen. Det är min tröstsmet för dagen och för den senaste veckan som har varit extremt tuff. Jag går verkligen på mina reservbatterier för tillfället och jag bara väntar på att få vakna upp till en bättre dag. James var sjuk HELA förra veckan och gick till förskolan idag för första gången. Äntligen blev han frisk men istället blev Chloéy sjuk i helgen och Tyler har också något i kroppen som gör honom extra ledsen. I sin tur innebär det att Tyler nästan konstant vill bli buren, underhållen, vaggad, sövd, matad osv osv. Jag hinner liksom inte med att ta hand om mina äldre barn och nu när de har varit sjuka är dem också särskilt krävande. Jag vet inte vem som är värst faktiskt men både Chloéy och James tror att jag är deras betjänt. När jag var liten blev jag ompysslad när jag var sjuk och jag vill göra detsamma för mina barn men shit vad jobbigt det är. Jag bara springer mellan alla rum och hämtar saker hela tiden. Städar upp efter dem. Lagar mat och ordnar mellanmål 24/7. Sedan låter jag dem titta alldeles för mycket på tv och plattan. Det finns liksom ingen gräns för hur länge dem får titta. Ingen tickande timer som vi vanligtvis brukar ha. För jag har noll koll just nu och säger enbart till när jag kommer på det efter att jag utfört sjuttioelva sysslor och måsten.

Jag tror att jag har nått min peak i min föräldraledighet. Idag kände jag att jag verkligen inte orkar länge till. Att jag måste göra något annat. Samtidigt känner jag mig skitdum som tänker så men det är så sant och jag vet att alla här hemma skulle må bättre av att jag bytte sysselsättning. Jag tror att alla föräldrar har en gräns för hur länge dem orkar vara en bra förälder på föräldraledigheten. Vissa orkar vara hemma väldigt länge och inte tappa fattningen alls. Andra vill bara vara lediga i några månader. Hos en del är det alltid en förälder som tar det hårda lasset och får vara hemma trots att hen inte vill. Det är så himla olika. Men det viktiga är väl att lyssna på kroppen och signalerna samt sin egen magkänsla. Min magkänsla säger mig att det räcker nu. Tyvärr har jag ingen annan sysselsättning att gå till än men om någon skulle fråga mig om jag vill börja jobba imorgon hade jag tackat ja direkt! Så redo är jag. Och så mycket behöver jag en förändring. Anton sa till mig idag att jag har mycket bättre tålamod med Tyler än vad jag hade med James och Chloéy. Att jag hela tiden försöker vara positiv och låta glad fastän jag är frustrerad eller arg över något. Och det ligger någonting i det han säger. Jag lägger på en mask när jag är på dåligt humör för att inte smitta av mig på Tyler och jag försöker hela tiden tänka att det inte är hans fel när det blir totalt kaos här hemma. Och det är väl klart att det inte är hans fel! Men det är lätt att låta känslorna ta över styr och bli irriterad på allt och alla när man är mitt inne i en deppig period. Jag är glad att vi är mer medvetna föräldrar idag än vad vi var förut ❤

Idag var en mindre bra dag. Den blev aldrig bättre heller utan det blev bara jobbigare i takt med att timmarna gick. Middagen blev klar ovanligt sent så både James och Chloéy bröt ihop. De fick lite småtugg under tiden de väntade men barns tålamod när de inte får mat är verkligen noll. Chloéy som är sjuk fick ont i magen, troligtvis på grund av att hon har ätit dåligt under dagen. Jag satte mig därför i soffan bredvid henne för att ge henne lite yoggi. Vad händer? Jag tappar yoggin rakt på hennes mage stackarn och försöker göra mitt bästa för att inte skratta av ren utmattning och ironi. Vad är sannolikheten att jag ska tappa skålen just en kväll som denna när allt redan är på en låg nivå. Att strö salt i såren är väl inget nytt och det kanske inte var så oväntat ändå.. Jag har noll ork kvar idag. Orkar inte sätta på tv:n. Egentligen orkar jag inte ta mig till sängen heller för den delen. Jag skulle behöva sitta i ett isolerat rum över en helg känner jag. Utan några människor eller ljud. Min hjärna behöver det. När allt detta är över ska Anton och jag försöka få det barnfritt en natt. I alla fall från de stora barnen. Om det är något som kan ladda upp våra batterier extra fort är det barnpassning…

❤❤❤

20211026_172821 20211026_134059 20211026_210017

Kommentera


Simning, vaxning och pizzakväll

Idag var det en väldigt fin dag! Kallt men soligt och blå himmel. Jag följde med Chloéy på hennes första simlektion på förmiddagen och jag njöt varje minut. Det var så roligt att vara med och titta på. Jag var så stolt. Jag mindes även tillbaka på mina egna simlektioner. När vi bubblade vatten med munnen och näsan, gled med hjälp av brädorna och tillslut simmade en hel längd på egen hand. Jag minns att pappa satt på bänken och fanns nära tillhands när jag behövde det. Vid ett tillfälle kommer jag av någon anledning ihåg att han torkade bort snor från min näsa som jag var ovetandes om efter att jag hade kommit upp ur vattnet haha. Konstigt minne egentligen… Men så roligt att min egna dotter ska lära sig samma saker nu!

Efter simningen lämnade jag av Chloéy hemma och körde mot en bokad tid på en skönhetssalong jag besöker kontinuerligt. Jag brukar vaxa mig där samt unna mig massage när det finns pengar över. För det mesta går jag dit för att göra bikinivaxning och jag går till samma behandlare varje gång. Hon och jag har kommit nära och vi känner praktiskt taget varandra. Vi har båda familjer och vi tycker lika om väldigt mycket och därför har vi hamnat i härliga diskussioner och samtal medans jag får en vaxning haha. Jag är van vid att bli vaxad där nere att det inte gör ont längre. Och det är bästa känslan när besöket är över och håret är borta under flera veckor! Om ni inte har testat att göra en bikinivaxning borde ni testa! Inte bara en gång utan flera gånger. Första gångerna kommer förmodligen göra mer ont men den smärtan går över. För min del är det en skön smärta nu istället. Nog om det haha!

Resten av dagen har jag och barnen spenderat med min mormor. Tanken var att gå till en lekplats men så blev det inte för James är fortfarande väldigt hostig. Han har varit det i en vecka nu men hostan vill inte ge med sig. Istället köpte vi godis och tog det lugnt hemma. Lite senare framåt kvällen beställde vi pizza. När mormor hade gått satte jag mig med de stora barnen i soffan efter att Tyler slocknade i sin säng. Vi kollade på Madicken och ett par avsnitt om djur. Jag skulle sammanfatta dagen som en väldigt bra dag, utan några större konflikter eller komplikationer. Det känns alltid skönt att avsluta med en positiv känsla i magen. Jag ska fortsätta min kväll med att vara ensam hemma (med sovande barn) och göra precis det jag känner för. Trevlig kväll på er och godnatt ❤

20211015_150016

20210821_193042

Kommentera

Hylla din mammakropp!

Jag kom i mina jeans idag! 4 dagar innan Tyler blir 7 månader gammal. Samma jeans som jag idag krängde på mig införskaffade jag efter att James hade kommit till världen. Ett par i stretch såklart, jag kan inte ha någonting annat. Jag hade dessa jeansen på mig på James namngivning i september 2016 och då var James ca 3 månader gammal. Det betyder att det tog längre tid för mig att komma i samma jeans nu än förra gången. Och den enkla anledningen till det är att jag var i mycket sämre form när jag blev gravid med Tyler. Jag vägde flera kilo mer och sedan kanske det har något med min ålder att göra. Ju äldre man blir, desto längre tid tar det för kroppen att återhämta sig efter en förlossning och graviditet.

Det var i alla fall en väldigt skön känsla som infann sig i min kropp när jag kunde knäppa knappen och dra upp gylfen utan att behöva hålla andan. Det blev en klapp på axeln till mig själv och en påminnelse om att min kropp är fantastisk och att den har klarat av att göra exakt samma resa en gång till men enda skillnaden är att det har tagit lite längre tid. Men helt ärligt har jag verkligen struntat i gamla kroppsideal. Det är bara en tung stress att gå runt och tänka på sådant. Efter jag hade fött James började jag träna intensivt ganska snabbt efter att jag blivit av med mitt avslag och genomgått den rutinmässiga kontrollen hos barnmorskan efter två månader. Jag rasade snabbt i vikt. Byggde muskler. Förbättrade min kondition avsevärt och var allmänt vältränad. På bilder ser jag nästan undernärd ut jämfört med hur jag ser ut idag.

Nu, såhär 7 månader efter en tredje förlossning har jag börjat komma igång med träningen. Försöker att inte äta lika mycket godis i veckorna trots att jag är en stor godisgris. Jag gillar att träna. Det gör mig pigg, mindre stressad och det ger mig även bättre självförtroende. Om inte annat får jag egentid och en stund till att slappna av fastän jag kanske i själva verket inte gör det rent fysiskt sett haha. Just nu är mitt mål inte främst att gå ner i vikt. Det är att må bra och hålla mig frisk. Gå ner i vikt gör jag hela tiden, sakta men säkert. Jag har en normalvikt som jag brukar komma ner till i slutändan och den ligger på mellan 65-70 kilo. Min kropp fortsätter göra underverk och jag kommer låta den göra det framåt också men jag kommer hjälpa den att må bättre genom att försöka träna regelbundet.

Det är inte lätt att vara nybliven förälder och inte påverkas av andra mammor vars kroppar det inte syns på att de har burit på ett barn. En del får enbart den där kulan på magen som försvinner lika snabbt som bebisen kommer ut. Men för de allra flesta är det inte så. För mig och så många andra är det kämpigt och ibland kan det verkligen ta emot att titta sig själv i spegeln. Man försöker säga till sig själv att man duger som man är och att spegelbilden är resultatet av det lilla livet som blivit till. Ja det är SÅ värt det men det kanske ändå tar emot. Och det är okej. Många känner så. Jag har själv känt så. Även denna gången. Men samtidigt som jag har tillfällen när jag inte ens vill titta mig själv i spegeln har jag även stunder när jag älskar min kropp och tänker att jag skulle göra samma sak tusen gånger om så länge det skulle resultera i samma mirakel. Jag tror ni är många som har tänkt och har känt samma sak. Ni är verkligen inte ensamma.

Vi borde inte jämföra oss med varandra för mycket. Det mest hälsosamma är att sätta upp egna mål och att inte stressa fram dem. Låt kroppen få ta den tid den behöver för att läka. Det tar ett år att bli återställd efter en förlossning. Låt kroppen få ta det där året utan att hetsa för att komma tillbaka till samma storlek ni hade innan graviditeten. Det är klart att det är lockande och att längtan är stor. Ni kommer dit en dag, jag lovar. Bara ni vill det tillräckligt mycket. Men er bebis kommer ta mycket tid och energi och sömn från er. Att träna kommer nog vara det sista ni vill göra till en början. Inte försen nu, mer än 6 månader efter att Tyler föddes känner jag att jag har tid till att träna. Innan dess har jag knappt varit intresserad. Jag har definitivt prioriterat att sova istället. Alla dagar i veckan. Men när sömnen blev bättre för oss här hemma lämnade det andra dörrar öppna såsom träning. Även egentid som par. Anton och jag har haft barnvakt för alla tre barnen första gången sedan Tyler föddes idag. Det är första tillfället som vi båda kände att vi behövde vara själva. Innan dess har jag inte riktigt velat lämna Tyler men nu börjar det kännas okej. Sakta men säkert.

Jag känner bara att det är viktigt att prata om mammakroppen ibland samt hylla den. Vi borde inte skämmas över våra kroppar utan vara stolta. Att genomgå en graviditet och förlossning är två saker av många andra uppoffringar man som föräldrar gör för sina barn. Om man en dag, mot förmodan, skulle anse att det inte är värt dem uppoffringarna borde man ifrågasätta sig själv ordentligt. För så borde ingen förälder tänka.

20211017_114353 20211017_114250

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna