VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Såg ni oss på tv?

God kväll!

Jag sitter äntligen ner i soffan efter en fullspäckad dag! Utöver det vanliga lekte James med en kompis idag. Tyler har varit på väldigt dåligt humör emellanåt och vägrat sova. Jag har varit på en intervju. Jag har även varit och klippt mig. Nu är Anton iväg och tränar så jag har lugnet för mig själv en stund. Veckorna är väldigt intensiva. De går fortare och fortare och alla barnen bara växer och växer. Tyler är på god väg till att säga sitt första ord. Jag har tjatat och sagt ”mamma” till honom säkert tusen gånger totalt. Tror ni han försökte säga mamma idag? Han sa pappa istället, fast inte så tydligt kanske. Men det var definitivt inte mamma haha!

Såg ni oss på tv i helgen? Vi dök upp i tv-rutan på kanal 4 i lördags under postkodlotteriets sändning. Det handlade om barnreumatism såklart och Chloéy var i fokus. Vi är väldigt glada över att vi får vara med och dela med oss eftersom det är stor brist i informationen till föräldrar som får besked om att deras barn har reumatism. Därför har vi själva också lagt upp fler videos om Chloéys sjukdom på vår youtube-kanal mammaochpappavlogg. Det finns särskild tre videos som är mer inriktade mot föräldrar i samma sits. Anton och jag förklarar hur det började för Chloéy i första videon och i den sista pratar vi om hur det är för Chloéy idag. Dock spelade vi in dem för ett par år sedan men de är fortfarande aktuella. För hennes tillstånd är detsamma som det var vid tidpunkten som sista videon spelades in. Ni får gärna gå in och kika själva på länkarna här nedanför:

DEL 1

DEL 2 

DEL 3

Vi håller fortfarande på för fullt att redigera och kolla igenom gamla videos för att välja ut de som vi vill lägga upp igen så har lite tålamod. Vi hoppas verkligen att det kommer uppskattas. Men det tar ett tag att nå ut till så många som vi gjorde förut så sprid gärna vår kanal ni också och tipsa om oss till andra personer!

Jag är faktiskt helt slut i huvudet och jag orkar inte skriva mer men jag ska försöka ta vara på den ynka kvällsstunden jag har nu. Vi hörs snart igen, ha det bäst tills dess, stor kram! PS. Om ni vill se inlägget om oss på reumatikerförbundets hemsida kan ni gå in HÄRDSC00113 DSC00117

Kommentera

Utanförskapet som ung förälder

Anton var 21 år och jag skulle precis fylla 21 när vår äldsta dotter Chloéy kom till världen. Hon var så efterlängtad och älskad redan innan ögonblicket vi plussade på graviditetstestet. Jag kunde inte riktigt förstå att jag var gravid försen det hade gått halva tiden nästan. För det kändes extremt overkligt att min önskan om att få bli mamma skulle uppfyllas. Det var en dag jag hade väntat på och lyckats övertala Anton om. Mer än ett år innan vi började försöka handlade jag bebiskläder på rea. Jag kunde inte gå förbi de söta kläderna utan att det kittlades i magen och jag fick ett rus i hela kroppen. Det kändes som ett kall. Och jag tvivlade inte en sekund på min framtid som mamma, det var självklart från första början.

Som ung mamma kommer det en hel del uppoffringar, fler än vad det kanske gör för lite äldre par som är närmare 30 när de får barn. Som 21 år gamla hade vi ganska nyligen tagit studenten. Därefter bodde vi i Stockholm under ett år ungefär. Sen flyttade vi tillbaka till Växjö för att skapa vårt eget bo som var början till vår egna familj. Jag skulle säga att vi visste vad vi ville trots att vi var osäkra ibland. Vi var åtminstone inte rädda för att testa på nya saker. Föräldraskapet föll väldigt naturligt. Det var en harmonisk och lugn period när Chloéy var bebis. Men trots att det gick så bra det kunde gå utifrån våra förutsättningar kände vi väldigt tidigt att något saknades. Från beslutet om att flytta upp till Stockholm tills idag har vårt sociala liv satts på stor prövning. Både inom kretsar vi förut hade men också inför nya relationer som kommit och gått. Sammanfattningsvis har både Anton och jag känt ett utanförskap utan dess nåde och det kan nog vara en av de mest ofrivilliga uppoffringarna vi har behövt gå igenom.

Vi har varit föräldrar i lite mer än 6 år nu. Under dessa 6 åren har vi förlorat många vänskapsrelationer i utbyte mot några få som vi har idag och som vi är väldigt tacksamma för. Tyvärr var det så att många före detta vänner medvetet och omedvetet valde att bryta kontakten med oss. Ett par stycken bröt jag avsiktligen själv också på grund av att våra liv var så pass olika att det inte fungerade att umgås längre. Att sitta med en nyfödd bebis i famnen och prata med kompisar som var ute och festade varje helg och inte hade någon förståelse för mitt eller vårt nya liv fungerade liksom inte. Men det är inte alla relationer som vi har känt varit nödvändiga att bryta loss från. Många av dem valde som sagt själva att göra det. Från en dag till en annan var man inte inkluderad i den gamla kretsen längre. För Anton hade det nog varit värre än för mig. Anton är en väldigt social person och han har alltid känt samt haft många människor i sin omgivning och varit i ett större behov av att umgås. Han är nog den som förlorat flest relationer jämfört med mig.

 Tyvärr är det så att när vi fick vår dotter och ingen annan av våra kompisar hade barn antog många att varken Anton eller jag ville umgås med dem längre. Vi blev inte bjudna på tillställningar om vi inte fick nys om att de skulle äga rum själva. Det var precis som att vi hade fått en titel som gjorde att vi inte var tillåtna att närvara hur som helst. Men i själva verket var det ju så att vi inte kunde medverka på precis allt. Vi hade ju ett barn att ta hand om. Därför blev det en del ”nej tack” men det betyder inte att vi inte ville. Det betydde enbart att vi hade andra prioriteringar. Det fanns verkligen noll förståelse från de flesta. Några ynka personer har hängt kvar. Jag förväntade mig aldrig att alla skulle förstå men jag har alltid förväntat mig acceptans. Att vi får leva som vi vill och att dem får leva som dem vill men att man fortfarande kan ses under nya förutsättningar och respektera varandra! Är det så mycket begärt?

Än idag händer det att jag tackar nej till inbjudningar för att jag hellre ligger i soffan och tittar film med mina barn. Ibland tackar jag nej för att jag har haft en väldigt jobbig dag och det enda jag kan tänka på dem dagarna är att få sitta ner på kvällen och inte göra någonting. Jag gör hellre det än att ses ibland och det är inget fel med det. Det betyder inte att jag inte vill träffa personen i fråga eller att jag aldrig vill ses igen. Ibland har det varit svårt att välja för att det inte går att hinna med allt man vill göra som småbarnsförälder. Återigen handlar det om prioriteringar. Det ligger en stor stress och en känsla av otillräcklighet bakom allting. En stress kring att få ihop vardagen med familjen samtidigt som man ska få det att fungera med sin sysselsättning och därutöver ska det alltså finnas tid kvar att umgås. Och det finns tid, jag lovar. Men den är väldigt dyrbar och om man till exempel behöver ordna med barnvakt vill man inte göra det hur eller när som helst. En barnvakt vill man utnyttja när det verkligen behövs och det är inte möjligt att ordna det varje gång. Att känna sig otillräcklig hänger ihop med stressen. För tillslut, när man försökt pussla ihop alla bitar i schemat och inte får ihop det som man tänkt måste man tacka nej till något som man egentligen ville medverka på. Då vill man helst dela sig i tu och vara på två ställen samtidigt.

Nu när vi är 27 år börjar många i samma ålder få sina första barn. De börjar äntligen förstå det livet som vi är i nu och som vi startade vid 21 års ålder. Dessvärre fungerar det inte bara att hoppa in i deras liv och låtsas som att de senaste 6 åren inte har existerat. Alla har ju byggt upp sina egna liv och många har även kompisar i samma ålder som de kan vara föräldralediga tillsammans med. Jag hade ingen i samma sits när jag var föräldraledig. Ibland kändes det väldigt ensamt och jag önskar definitivt att jag hade haft någon att bonda med under småbarnsåren. Men jag var fortfarande väldigt ung och passade inte riktigt in i mammagruppen på BVC till exempel. Jag har alltid tyckt att det varit svårt att hävda mig bland föräldrar som är mycket äldre än Anton och mig. Än idag är det svårt och än idag finns det dem föräldrarna som faktiskt tittar ner på oss. Som inte hälsar men säger hej till den 40 år gamla föräldern som går snett bakom. Det finns någon slags åldersdiskriminering när det kommer till föräldraumgänget och vi har varit med om det flera gånger. Anton och jag är åt helt andra hållet. Vi välkomnar relationer i alla möjliga åldrar. Det vore tråkigt att enbart hänga med personer som lever exakt samma liv som en själv men egentligen har vi inte stött på någon som sitter i en jämförbar situation som vi själva. Jag försöker intala mig själv att det inte bara är ett privilegium att vi får umgås med andra, det är även ett privilegium att få umgås med oss också!

Kommentera

Barnakuten med Tyler

Vår vecka slutar inte att överraska. Tyvärr överraskar den inte i positiv bemärkelse. Halva familjen är numera sjuka och vi blev tvungna att ställa in namngivningen som skulle ägt rum idag klockan 14 hemma hos oss. Det fint uppsatta partytältet står kvar på tomten utanför. Varje gång jag har tittat ut genom fönstret har tältet påmint mig om vår fina och väl planerade tillställning som inte kunde genomföras. Det är verkligen skit tråkigt och ledsamt att vi fick ställa in en dag innan men vi hade inget annat val.

Igår fredag åkte jag in till barnakuten med Tyler. Han hade varit febrig tidigare i veckan och blivit rosslig i halsen. Tisdag och onsdag natt sov han ytterst lite och på torsdag natt blev det ännu värre. Hans andning blev sämre och när jag steg upp med Tyler på fredag morgon vid 6 tyckte jag att det var dags att ringa 1177. Han lät alldeles för ansträngd och han kunde inte äta ordentligt längre. Så jag ringde och vi blev hänvisade till barnakuten. Klockan 7 på morgonen var vi där och stannade till 12 ungefär. Tyler var otroligt duktig och jag kunde enkelt roa honom med de få leksaker jag tog med mig. Det var bra att jag packade skötväskan full eftersom vi väntade så länge. Under de fem timmarna vi var där gjorde de en allmän kontroll, lyssnade på lungorna två gånger samt gav honom adrenalin att andas in i två omgångar. Han fick även en dos med kortison i vätskeform. Innan jag åkte hem med honom sa läkaren att vi skulle ha extra koll på Tyler under det närmsta dygnet. Jag tycker att han har blivit bättre trots att han andas lite tungt ibland. Men det verkar gå åt rätt håll. Om det mot förmodan skulle vända måste vi såklart ringa in igen men vi håller tummarna!

Utöver Tylers sjukhusbesök och andningsbesvär är James sjuk igen. Han var nämligen sjuk i början på veckan och tillfrisknade efter ett par dagar men nu när han har varit frisk i några dagar kom hans feber samt huvudvärk tillbaka idag på morgonen. Och han har verkligen varit dålig. Han är extremt varm och får stundvis jätte ont i huvudet. Sedan är han jätte trött och hängig. Han dricker bra men äter oregelbundet. Ibland är han pigg men oftast helt slut. Men James är inte den enda som har blivit sjuk. Anton har också fått någon sjukbacill men han har främst ont i halsen. Jag och Chloéy är symtomfria och vi har hjälpt killarna lite extra idag. Jag har sprungit mellan alla rum hela dagen känns det som. Lagat mat, matat, hjälpt till med toalettbesök, klappat, tröstat, kylt handdukar, diskat, tvättat och allt man kan tänka sig. Vissa stunder har jag bara velat åka hemifrån och andas ut för att det har varit så intensivt. Jag tar vara på kvällen desto mer istället och sitter hellre uppe en timme extra för att ta det lugnt.

Efter all slit med planering inför namngivningen var det en konstig känsla att släppa taget om allt och i princip glömma allt. Vi har bara försökt släcka bränder igår och idag. Men vi vill gärna få till ett nytt tillfälle senare i höst. Det som jag tycker är mest synd är att vi inte kommer kunna ha namngivningen utomhus som vi hade tänkt. Det skulle ha blivit så himla mysigt här ute. Jag kan se framför mig alla gäster, maten, ceremonin och dekorationerna. Men jag får helt enkelt försöka fantisera och drömma ihop en ny plan tillsammans med Anton. Huvudsaken är och förblir att alla är friska. Annars blir ingenting roligt ändå.

Hoppas ni har haft en fin lördag ute i solen, god natt på er ❤

20210903_094914 20210903_100802 20210903_112315

Kommentera

Tyler mår inte så bra..

Oj vilket intensivt dygn jag (och vi) har haft här hemma. Det började igår på kvällen när Tyler inte kom till ro som han brukar vid nio-tiden. Han spände hela kroppen, var jätte ledsen och spjärnade emot allting vi försökte med. Han verkade ha ont i magen och blev störd av det hela natten. Jag var nämligen uppe med honom en gång i timmen ungefär och när jag var som tröttast gick jag upp i sömnen kändes det som. Anton tog Tyler någon gång också men det funkar inte att han tar hela nätterna när han ska jobba men vi hjälps åt så gott det går när det behövs. Och i natt behövdes det definitivt. Konstigt nog har jag klarat mig någorlunda bra under dagen idag, jag trodde jag skulle vara mer levande död. Istället har jag nog tagit slut på alla mina reserver så jag riskerar att få ett bakslag istället.

Det fanns tyvärr inte tid att sova under dagen, eller något bra tillfälle heller. Tyler har inte sovit långa stunder och när han väl somnat har det varit i vagnen. Det är det enda som har fungerat när han ska sova lite längre. Jag har inte ens kunnat släppa taget om handtaget utan att han har vaknat till och blivit super ledsen. Jag hoppas verkligen att han sover bättre i natt och att det onda i kroppen försvinner snabbt. Måtte han tillfriskna till namngivningen!

Imorgon ska jag handla det sista till på lördag och på kvällen ska vi sätta upp det stora partytältet. Det är samma tält som har använts till James och Chloéys namngivningar. Enda skillnaden är att vi varit hemma hos Antons föräldrar dem gångerna men nu kände vi att det är lika bra att vara hemma hos oss när det ändå är möjligt. Trots lite stress och massa att ordna med börjar jag känna ett lugn sprida sig i kroppen. Jag har letat febrilt efter Tylers BB-band som både Anton och jag trodde vi råkat slänga. Ingen mindes dock om vi hade slängt det eller inte och vi har båda letat flera gånger på samma ställe. Ikväll gjorde jag ett sista försök samtidigt som jag tänkte ”vilka slarviga föräldrar vi är, ska det vara såhär bara för att det är tredje barnet?!”. Men så fann jag det! Tillsammans med några andra småsaker jag trodde vi hade tappat bort. Jag känner mig faktiskt lite fulländad och det känns bra att avsluta denna dagen.

Imorgon startar dagen som vanligt med att lämna Chloéy på förskolan. Därefter ska jag ha intervju. Önska mig lycka till!

20210831_15040720210831_150400

Kommentera (2)

Chloéy flyttar hemifrån..

Igår tappade vår stora tjej sin första tand! Vilken stolt tjej vi hade här hemma då. Hon kom hem från skolan, eller jag hämtade hem henne rättare sagt och då visade hon mig två lösa framtänder i underkäken. Jag fick känna och de var verkligen jätte lösa. Någon timme efter det var en av de tidigare jätte lösa tänderna ännu lösare och Chloéy vickade och hade sig. Jag började känna obehag i min egen mun när jag fick se hur tanden nästan lossnat från sitt fäste för jag kunde riktigt känna känslan av hur det var när jag tappade mina tänder som liten. Senare på kvällen när Anton också var hemma fick jag dra ut tanden. Och vips så var den ute. Oturligt nog råkade jag slänga tanden i papperskorgen som senare hamnade i sopavfallet (OBS SÄG INGET TILL CHLOÉY). Det var verkligen inte meningen men Chloéy vet inte om det ännu. Vi fick improvisera igår och ordna så att tandfen kom väldigt tidigt haha. Men Chloéy var skeptiskt till tandfen. Ingen har ju sett tandfen menar hon på, så hur kan man veta att den finns?! Bra fråga haha, hon är inte lättlurad den tjejen..

Efter en väldigt lugn och skön gårdag blev det betydligt mer fartfyllt och kaosartat idag. För någon timme sedan skulle minsann Chloéy flytta hemifrån. Hon tog sin kudde, lite kläder och sin bamse och gick. Hon frågade även efter en skål att tigga pengar med… herregud alltså. Precis innan hon ”rymde” var det bråk här hemma. Alla blev inblandade förutom Tyler. Vi går definitivt varandra på nerverna. Anton jobbar hemifrån mycket och har gjort under hela pandemin. James går enbart 15 timmar i förskolan. Chloéy slutar skolan 12.50 och får inte gå på fritids eftersom Tyler inte går i förskola ännu. Det är många timmar att sysselsätta alla tre på och vissa dagar kör det ihop sig. Om inte annat så är det väldigt bråkigt och skrikigt när ingen har tålamod.

Under de senaste dagarna har jag varit fullt fokuserad på att skriva in mig hos arbetsförmedlingen igen. Jag tänkte att det var lika bra eftersom jag ändå redan söker jobb på heltid och har gjort under större delen av föräldraledigheten. Det vore dumt och onödigt att ta föräldradagar som är guld värda när jag kan gå på a-kassa lite till. För jag hoppas verkligen det blir ett LITET tag till. Jag pendlar upp och ner hela tiden mellan att vara exalterad och förväntansfull över att få nytt jobb till att vara besviken, arg och frustrerad över min situation i arbetslivet. När jag pratade med arbetsförmedlingen idag sa tjejen i telefonen att hon inte tvivlade på mig alls och att jag säkerligen skulle få jobb snart. Hon ansåg inte att jag behövde deras hjälp. Jag tror inte jag behöver deras hjälp heller men samtidigt tänker jag att jag kanske behöver hjälp ändå eftersom jag har sökt jobb inom min bransch i över 1 års tid. Att det varit och fortfarande är pandemi kan jag inte undkomma men under det senaste halvåret har det ändå blivit bättre och det finns fler jobb att söka. Jag vet inte om jag ska tänka att det är jag som gör någonting fel eller om det är okej att skylla allting på pandemin. Jag ogillar det sistnämnda för jag vill verkligen inte skylla ifrån mig. Jag vet hur rekryterare tittar på CV:n och att det inte ser bra ut med stora glapp. Det skapar många frågetecknen men jag hoppas innerligt att de tar mer hänsyn nu än vad de har gjort tidigare..

Under denna veckan är nästan all vår fokus på Tylers namngivning som vi ska hålla i på lördag. Vi har dragit ut på datumet för att det inte har passat att ha en tillställning tidigare i sommar. Men nu går det och vi kommer vara omkring 45 personer. Då är inte ens hela våra släkten bjudna, eller alla kompisar. Om vi skulle bjuda alla hade det blivit alldeles för många personer så det känns väldigt lagom med 45 stycken. Vi ska sätta upp ett partytält på vår baksida vid uteplatsen och enligt väderprognoserna ska det vara fint och varmt denna veckan. Det betyder att vi kan vara utomhus i större omfattning och att alla får mer plats att vistas här hemma. Men så litet bor vi inte. Vi har gott om yta och vi har varit tydliga med att vi följer restriktionerna, sedan förväntar vi oss att ingen kommer med symtom och att de som verkligen inte vill vistas bland många människor inte behöver känna att de måste komma.

Det mesta är förberett till på lördag, det är bara småfix kvar. Sådant vi inte kan förbereda försen i slutet av veckan egentligen. Jag ska försöka att inte stressa mer för vi har koll på läget. Men jag vill ju att gästerna ska vara nöjda när de kommer och att maten ska räcka haha. Det är så svårt att uppskatta hur mycket mat som går åt.. men men, allting löser sig. Hoppas ni får en skön eftermiddag, kram ❤

 20210823_131004 20210823_134403 20210823_134328 20210823_135918 20210828_115339 20210828_135104

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna