Det kom en önskan av en läsare i förrgår som ville att jag skrev mer om vår neonatalvistelse och om vår Chloéy, hur hon har mått och mår idag osv så det kommer detta inlägget handla om och det kommer bli något mer detajlerat än det jag redan har skrivit i samma inlägg som förlossningsberättelsen.
Neonatalavdelningen
Den första kontakten vi hade med personalen på neonatal var samma dag som min igångsättning. Vi hade blivit lovade ett samtal med dem innan Chloéy kom eftersom hon skulle födas 6 veckor tidigt. Ingen visste hur bra eller dåligt hon skulle må så jag tror vi alla farade det värsta så under födseln fanns deras personal hela tiden tillgänglig. Inte försen mitt krystarbete påbörjades kontaktades de på telefon av min barnmorska som sa att barnet snart var ute så de kom och stod beredda att ta henne utanför förlossningsrummet för att inte göra allt mer dramatiskt. Förlossningen var väldigt lugn och jag kände ingen stress över att hon inte skulle må bra. När hon var ute mådde hon så pass bra att personalen från neonatal inte behövde ta med henne direkt, hon fick ligga på mitt bröst i en halvtimme ungefär (min tidsuppfattning då var väldigt flummig så exakt hur länge vet jag inte haha). Att hon fick vara kvar hos oss gjorde såklart att vi inte kände lika stor oro över hennes hälsa men den fanns där ändå, vi visste ju egentligen inte hur hon mådde.
Anton följde med personalen på neonatal in på avdelningen med Chloéy när det var dags. Det kändes skönt att han gick med så vi fick veta var hon låg och så. De kopplade upp henne på en maskin där hennes puls och andningsfrekvens visades. Hon lades på en värmebädd samma natt för hon hade inte förmågan att klara av att hålla temperaturen ensam. Eftersom jag inte var med när de gjorde detta vet jag inte säkert vad de gjorde mer för tester, om de stack henne och tog blodprov eller liknande, Anton var inte heller med om det, om de nu gjorde det.
Vi fick hälsa på henne så mycket vi ville blev vi informerade om. Jag tyckte det kändes konstigt att hälsa på mitt eget barn i ett annat rum, det var nästan så att jag inte vågade gå in till henne i början. Morgonen efter förlossningen var jag väldigt känslosam. Anton sov hemma för det fanns inga fler sängar lediga. Det gjorde mig ledsen att jag fick vara där själv direkt efter förlossningen när jag kände att jag behövde allt stöd jag kunde få men på morgonen när jag vaknade ville jag såklart kolla till vår tjej men jag hittade inte hennes rum, jag blev stressad och ännu mer känslosam för att jag inte kunde se min dotter för att jag inte hittade. Jag gav nästan upp och skulle gå tillbaka till mitt rum men jag vände och letade upp en i personalen och tillslut fick jag se henne. Hon låg inte i kuvös och hon hade ingen tub som skulle hjälpa henne att andas. Hon hade en sond iförd i näsan. Alltså en slang ner till magen. Därigenom skulle vi mata henne tills hon skulle klara av det själv.
Jag tog upp henne och satte mig i fåtöljen som stod bredvid hennes sovplats. Där ammade jag henne med amningsnapp tills hon somnade igen. Hon var svag och trött och orkade inte suga långa stunder. Hon kunde inte ta tag i mitt bröst utan en amningsnapp, hon förstod inte grejen liksom.
De närmsta dagarna var vår fokus på Chloéys hälsa. Även fast hon mådde väldigt bra för att vara tidigt född så behövde hon extra hjälp och extra tid för att återhämta sig efter förlossningen. Varje dag var vi ovetandes om vad läkarna skulle konstatera, vad testerna skulle ge för resultat och vår längtan var att kunna åka hem men vi ville inte åka försen hon mådde tillräckligt bra.
Jag vet att de stack henne en eller två gånger under vår tid där och det var för att vi skulle se om hon hade infektioner. Hon hade inga. Däremot hade hon gulsot som behandlades enkelt med en solbädd. Den låg hon på i ett dygn, sedan var soten borta och ännu ett problem löst. Det som var kvar var att hon skulle klara av att hålla värmen själv, att amningen skulle komma igång bättre och att Anton och jag kunde sköta sonden själva.
Vi vistades på neonatalavdelningen från den 22:a juli till 27:e juli, 6 dagar sammanlagt. Chloéy mådde så pass bra ända sedan hon föddes så vi fick ta hem henne väldigt tidigt men vi har haft hemsjukvård från den 22 juli till den 27:e augusti. De släppte taget om oss när hon inte behövde sin sond längre och när hon gick upp fint i vikt utan den. Ända sedan hon kom har allting verkligen gått bra, det har inte alls varit många komplikationer eller konstigheter och vi har känt oss trygga med henne här hemma hela tiden, även när vi skötte om hennes matning genom sonden. Vi lärde oss så mycket på neonatalavdelningen, saker som många föräldrar inte hinner lära sig när allting går ”rätt till” och de får åka hem efter tre dagar på BB. Det handlar mest om enkla saker som att tvätta en bebis noggrant, bada den, hålla i den, amningspositioner och så vidare. Vi har enbart kontakt med BVC nu och vi har precis börjat ha besök en gång i veckan så från att vara på neonatal på heltid till att ha hemsjukvård tre gånger i veckan till att besöka BVC en gång i veckan är allt bra just nu.
Hon har inte visat tecken på att hon är sjuk på något vis och hon växer helt normalt. Jag har aldrig gillat växtkurvorna som de visar upp i vården och i vårt fall på BVC just nu. Målet är att hon ska gå upp så mycket i vikt att hon är i den ”normala” kurvan men det finns inget som heter normalt enligt mig. Hon växer jättefint och går upp i vikt hela tiden, jag tänker inte skynda på något i onödan eller ge henne mer eller mindre mat bara för att hon ska vara ”normal”. Om ett barn ser friskt ut bör det inte vara några problem. Det enda problemet vi har haft är att hon har ont i magen då och då. Vissa veckor bajsar hon varje dag, men andra veckor så bajsar hon två till tre gånger i veckan. Just nu har hon inte bajsat på fyra dagar så vi ger henne lite laktulos i hennes mat, även fast jag är emot det lite. Vi slutar med det så fort hon kommer igång med magen igen.
Amningen har också varit ett problem sedan hon kom. Som sagt använde jag amningsnapp i början för att hon skulle få ett bra tag och det gick väldigt bra. När vi kom hem och hade hemsjukvård slutade hon suga på amningsnappen och hon sög inte bra på mitt bröst heller så det blev mycket sondmatning. Efter någon vecka började hon ta tag i mitt bröst och suga, utan amningsnapp, då kom det igång igen men efter ett par dagar slutade hon suga även på mitt bröst så då fungerade ingenting. Det var frustrerande att hon inte kunde suga för jag ville att hon skulle få lite av min mjölk, mest för hennes mages skull så den jobbar på bra och för att hon ska få i sig alla de bra ämnena som är bra för immunsystemet. Men det gick ju inte och jag orkade inte pumpa med bröstpumpen längre, den var obekväm och jag var förbannad varje gång jag satte mig ned för att försöka få ut mjölk. När vi var på sjukhuset pumpade jag väldigt mycket och då kunde vi blanda i min mjölk i hennes ersättning men hemma gick det bara ett par dagar. Idag suger hon på mitt bröst från dag till dag, amningsnappen fungerar inte alls men hon suger väldigt bra på flaska som vi ger henne. Hon äter mest ersättning men jag kämpar fortfarande med amningen för jag vill att hon ska få i sig mer av min mjölk. Så länge jag orkar och inte blir arg på att det inte fungerar tänker jag fortsätta.
Framåt hoppas jag att allting ska fortsätta gå så bra som det har gjort hittills. Vi tar ett problem i taget. Jag tror inte det är många personer som verkligen vet vad som händer på Neonatal. Det är inte något man läser mycket om när man väntar barn eftersom man inte tror att det ska hända en själv. Jag har verkligen fått en ny erfarenhet därifrån. Det enda jag visste om en Neonatalavdelning var att de tar hand om för tidigt födda barn men de flesta de hjälper är sjuka barn. Barn som är födda i rätt veckor så att säga men tyvärr har fått komplikationer på vägen ut eller när de väl har kommit ut och blivit sjuka. Under vår vistelse var Chloéy det enda för tidigt födda barnet inlagd de första dagarna, alla de andra barnen var sjuka. Jag gick först och undrade varför det var stora bebisar på den avdelningen, det var inte försen en i personalen berättade hur det egentligen är som jag fick den verkliga bilden.
Jag hoppas du fick ut vad du ville i inlägget men om du fortfarande har frågor kan vi ta dem i kommentarsfälten 🙂
Kram
Go kväll!
Vi är nu hemma i lilla Växjö igen och det är så skönt! Det är mer omständigt att vara hemifrån med en bebis för det är så många saker som ska med och bara barnvagnen tar väldigt mycket plats. Att byta blöja vid ett skötbord är också skönt nu här hemma. Vi har ändå haft en väldigt mysig helg, den var lyckad! Pappa fyller 40 i början av oktober så vi tar oss till Stockholm då igen men med tåg istället. Det gick väldigt bra med bilen också men i ett tåg kan vi vara mer fria och byta på henne och mata henne utan att behöva stanna.
Jag hoppas sååå mycket att vi får den där lägenheten imorgon, vi förtjänar den. Vi har letat länge men just nu hade vi gett upp letandet men ändå blev vi erbjudna den här fina! Mitt tjatande på just den här hyresföreningen verkar ha lönat sig!
Anton är iväg och umgås med en kompis så jag myser med Chloéy i soffan framför parlamentet. Det är svinkalllt i lägenheten (dem som äger husen vägrar sätta på värmen, men det är vi nog inte ensamma om) så jag har tänt alla ljus jag har framme. Jag har gjort te som också hjälper!
Om ni läsare vill att jag skriver om något särskilt så skriv gärna till mig! Antingen här på bloggen eller på min mejl: [email protected]
Nedan ser ni bilder på en del av det vi köpte i Stockholm, mest till Chloéy som sagt 🙂
Kram
I torsdags bilade vi alla tre till Stockholm. Anton och jag körde hälften var nu eftersom jag har körkort! Chloéy sov nästan hela färden så det gick super.
Igår var vi ute i ett köpcenter (Nacka forum) och shoppade lite, mest till lillan. Hon behövde varmare kläder nu när det börjar bli kallt. På kvällen var vi ute på söder och åt mat, vi hade det jätte mysigt. Jag drack alkohol för första gången sedan jag blev gravid, en smirnoff ice. Jag har inget intresse att dricka mig full nu när jag har en dotter. Det är det sista jag tänker på. På tunnelbanan hem blev Chloéy hungrig så jag kan säga ”amning på tunnelbana check”.
Innan Anton och jag körde hit så klämde vi in en lägenhetstitt mitt i allt. Vi har chansen att få en trea, byggd 2013 i Växjö. På måndag ska vi skriva kontrakt så vi hoppas hyresvärden inte ändrar sig. Det är inflyttning januari egentligen men paret som bodde där kommer flytta tidigare så vi får flytta mitten av oktober om vi vill. Vi har redan hört av oss till vår nuvarande hyresvärd så hon är förberedd. Vi bor i andrahand nu nämligen, i en bostadsrätt. Ägaren flyttade till hus. Hon är hur bra som helst så därför vill vi vara snälla mot henne också även fast vi bara har en månads uppsägningstid.
I första bilden här nedan ser ni en sms konversation. Den hade Anton och jag när jag låg på BB, natten innan jag sattes igång. Anton fick ingen säng där så jag var ensam i ett rum och jag hörde en kvinna skrika halva natten vilket gjorde mig livrädd eftersom min förlossning inte hade börjat än. Som tur var glömde jag allt hemskt jag hört och sett när det var min tur den 22/7 2015
Kram kram
Jag är fortfarande förkyld och Anton har ont i halsen. Min förkylning övergick från nysningar och massa snorpapper till en rethosta idag, bättre tycker jag så man kan se ut genom ett fönster utan att börja nysa. Chloéy är som tur var frisk, jag hoppas hon förblir det.
Vi var tvugna att handla så det är fixat. Vi var förbi stan en runda och bytte en tröja jag fick av Anton på årsdagen mot en fin tunika istället. Efter att vi var färdiga på Maxi och kört hem blev lillan hungrig så jag ammade henne medans jag gick med henne från bilen till lägenheten. Vad gör man inte för sitt barn?
Ni som läste mitt förra inlägg ser att det mesta är borttaget. Jag har bestämt att jag inte ska yttra mig om politik här på bloggen, det skapar bara onödiga konflikter för min del, jag håller mig till roligare ämnen, sådant jag kan mycket om. Förlåt om jag rörde upp er, det var inte min avsikt!
Kram på er alla där ute
Anton och jag har varit tillsammans i 7 år idag! Det är en lång tid. Det känns som att jag har känt honom i hela mitt liv för vi är med varandra hela tiden, känner varandra så bra och vi har varit med om både väldigt roliga och tråkiga saker ihop. I slutändan så älskar vi varandra oändligt mycket och jag vet att vi skulle göra vad som helst, båda två för varandra. Det nästa momentet jag ser fram emot med Anton nu är ett giftemål. Jag vill så gärna gifta mig med honom, det har jag velat ett tag och jag kan inte sluta tänka på det. Vi är redan förlovade så vi är en bit på vägen.
Idag är jag väldigt förkyld så vi har bara tagit det hur lugnt som helst, kollat på film, myst och ätit pizza. Vi kollade på filmen ”changeling” där Angelina Jolie har huvudrollen, det är en riktigt bra film som handlar om en pojk som försvinner. Den är även verklighetsbaserad så det gör det hela lite bättre. Se den!
Kram
