Vi kämpar varje kväll med att få barnen att somna. Det har blivit till en vardaglig kvällskamp som börjar vid sju, åtta-tiden och slutar framåt tio, elva. Ingen lyssnar på vad vi säger och alla tre går upp i varv och blir som durasellkaniner med energinivåer som aldrig verkar ta slut. De sätter igång varandra hela tiden och även om vi lyckas få en av dem att lyssna och lugna sig varar det inte särskilt länge. De flesta kvällar blir det överskottsenergi som slutar med tjafs och bråk. Det är så sjukt jobbigt att man får ångest varenda kväll. Återhämtningen är noll procent för de enda timmarna vi som föräldrar har med varandra är på kvällarna när barnen har gått och lagt sig. Inte ens en ynka 30 minuter har vi det tyst innan vi själva går och lägger oss och vi hinner knappt konversera med varandra.
Idag har dock Anton och jag varit iväg några timmar ensamma. Det var första gången på säkert 2 månader vi kunde prata ostört och reda ut saker. Det är verkligen ohållbart att vi inte har kunnat prata med varandra på så många veckor. Det tär på relationen fortare än man tror och när det går för lång tid emellan är det enkelt att lova varandra att det inte ska få hända igen. Sedan står man där igen 1 år senare. Vi vet att vi måste prioritera tid tillsammans bara vi två för att vi ska kunna ta hand om familjen på bästa sätt men det är lätt att ta allting annat före. Just idag känns det som att tiden inte räcker till. Anton och jag hade kunnat vara borta i en hel vecka men ändå kommit hem till omöjliga nattningar. Vi har provat så många saker som inte fungerar och vi testar oss fortfarande fram. Rätt som det är kommer det fungera men vägen dit känns omöjlig.
Det är så många gånger jag har känt såhär som förälder och det kommer bli fler gånger i framtiden också. Ofta händer det när barnen hamnar i nya faser som kräver väldigt mycket energi av en själv som förälder och extremt mycket tålamod. Det kan kännas som att de där faserna aldrig ska ta slut men plötsligt har man tagit sig igenom dem. Då känns allting så enkelt och självklart. Det är många gånger vi har fått ”aha-upplevelser” när en fas tagit slut och vi äntligen fått veta vad problemet har varit. Mot slutet tryter tålamodet nästan alltid för en och samma fas kan hålla på väldigt länge. Det är intressant att jämföra barnen och deras egna faser för de påminner om varandra men de kan visa sig lite olika. Chloéy och James jämför vi ofta och vi kan konstatera att James hittills har haft ”light-version-faser” jämfört med Chloéy och det känns alltid betryggande. När vi gått igenom en tuff period med Chloéy märker vi av samma beteende på James en tid därefter men han är väldigt lätthanterlig i jämförelse. James och Chloéy är väldigt olika som personer och jag tror det också påverkar.
Ikväll har vi haft ännu en tuff nattning. Den tog slut för en stund sedan med en liten Tyler som blev ett vrak efter att inte ha somnat när han behövde det och sedan spårade det ut för att han blev så övertrött att han inte visste vart han skulle ta vägen… Tyler brukar somna senare än James och Chloéy nu för tiden och det funkar ju inte i längden. Nu är vi lediga en tid framåt och det gör inte saken enklare. Men jag tror det är viktigt att fortsätta med vissa rutiner ändå såsom på kvällarna. Måtte detta ta slut snart…
Kommentera