I morse väcktes jag av Tyler som smög sig fram från James rum där han hade sovit inatt. Jag sov på soffan i vardagsrummet som är precis intill. Jag ville inte låta Tyler sova på nedervåningen utan att jag var där. Anton och jag har nämligen vårt sovrum på loftet i lägenheten men Tyler vill inte alltid somna där uppe. Just nu är det särskilt svårt att få Tyler att somna och han vaknar fortfarande mycket på nätterna. Enstaka gånger sover han hela natten men det är ofta som han vaknar mellan 1-2 gånger och är ledsen. Han sover inte bra och det har han inte gjort på länge. Det har definitivt något att göra med hans andning och remissen som vi fått till ”öron, näsa, hals” som jag redan nämnt i tidigare inlägg.
Solens härliga strålar har värmt oss idag! Jag har varit ute med barnen vid två tillfällen och det var lika skönt båda gångerna. Jag försöker så bra jag bara kan just nu att fokusera på de små sakerna i vardagen. Att vara i stunder som är extra härliga och fina med hela mitt medvetande. Inte sitta med telefonen. Det brukar jag inte göra i stor omfattning men nu har jag valt bort den helt nästan för att jag påverkas negativt av den. Jag vill vara med och leka tillsammans med barnen, inte titta på. Jag vill lyssna på vad de har att säga till mig i lugn och ro utan att göra tre andra saker samtidigt som jag egentligen inte måste göra i stunden men som jag ändå gör för att jag är van att multitaska. Jag vill kunna se tillbaka på åren som mamma där jag är nu och känna att jag gjorde allt jag kunde. Att jag faktiskt var närvarande. Så närvarande jag kunde vara utifrån förutsättningarna som är. Det är självklart inte särskilt enkelt att hela tiden vara närvarande. Särskilt inte i vardagen när man har fokus på många saker samtidigt. Men det är ju precis just då som det är viktigast att stanna upp och vara närvarande. Att tillåta sig själv att andas ut, andas in och ta in nuet.
Är ni bra på det? Tar ni tillvara på stunder som är extra fina och försöker hålla om dem lite extra hårt? Det är svårt att börja med det när man inte brukar göra det. Jag måste påminna mig själv om att göra det men jag tycker jag har blivit bättre på att njuta lite extra när det händer saker som är något utöver det vanliga. Det kan vara att barnen har gjort någonting eller lärt sig någonting för första gången och då kan jag få starka känslor. Till exempel kommer jag särskilt ihåg när Chloéy lärde sig att cykla. Jag minns precis vilken plats, vilken gata och hennes reaktion. Vi kämpade så mycket hon och jag. Däremot sitter inte minnet av James och hans första cykeltag lika starkt i minnet för det hände på ett helt annat sätt. Det var för ”enkelt” och inte lika känslomässigt. Det kändes som han bara hade bestämt sig för att cykla och så kunde han det. Andra situationer jag försökt njuta lite extra i är under vår Thailand-resa. Mötet med elefanterna. När vi åkte tuktuk. När vi åt på en särskild restaurang vid stranden. När barnen gjorde och såg saker för första gången i sina liv utanför Sverige över huvud taget haha. Allting var ju nytt och spännande. Det är så jäkla roligt att uppleva saker genom deras ögon. De säger så roliga saker och är inte rädda för att säga som de tycker.
Den här långhelgen har på något sätt varit välbehövlig. Som jag sa till mormor förut idag när jag var där så känns det fel att säga att jag också behövde ”långledigt” efter att ha varit bortrest. Tyvärr är det sant. Jag kan inte vara mer ärlig än att säga att vår resa inte var någon härlig semesterresa där man kommer hem med laddade batterier. Totalt tvärtom. Jag har börjat komma fram till att jag förmodligen har haft lite utmattningssymtom sedan vi kom hem och jag är fortfarande inte stabil ännu. Det har inte enbart med resan i sig att göra, det är många faktorer som spelar in. Men att vara hemma och vila upp sig är en HEEEEEELT annan femma. Jag älskar att vara hemma. Jag är för hemmakär för att ränna runt och göra aktiviteter på vardagarna eller hänga med kompisar varje vecka. Sån är jag.. Men just nu har jag inte känt mig som jag ”ska”. Jag har tappat greppet lite om vad jag vill och vart jag är påväg. Jag har fokuserat för lite på mig själv igen och glömt bort att prioritera mina känslor och min egen vilja. Det är farligt att vara en empatisk person på så vis. Och en mamma som vill ha stenkoll på allt. Jag själv tynar ju bort på en plats jag inte ens hittar till längre. Det är som att ha tappat bort en nyckel till en dörr som går till ett rum vars innehåll är jag själv.
Samtidigt försöker jag vara tacksam för vad jag har. Det gör jag ofta eftersom majoriteten av världens befolkning inte är i närheten av att leva ett liv som vi gör. På så sätt kommer vi alltid vara lyckligt lottade men att gå runt och tänka så räcker tyvärr inte hela vägen för att jag själv ska känna lycka. Om jag kunde skulle jag hjälpa varenda unge i världen som behövde någon form av hjälp. Ibland står jag inte ut med tanken på vad som händer. Jag lägger väldigt mycket energi och tankar till dessa fina barn utan att det gör någon som helst skillnad för dem. Inte för mig heller mer än att jag går ner mig och mår riktigt dåligt över saker jag inte kan påverka här och nu. ”Skänk pengar till välgörenhet då?!”. Nej. Det räcker inte för mig. Jag kan inte ”bara” skänka lite pengar och sedan gå vidare med mitt eget liv. Det känns opersonligt och det blir som att gesten i sig bara utförs för att det ska kännas bra att leva i överflöd och lyx. Jag vill hjälpa till på plats. På riktigt. Det är en dröm jag har. Se där. Jag nämnde precis någonting som jag själv vill göra i framtiden. Utan barnen. Bra gjort!
Nu ska jag alldeles strax göra mig klar för sängen. Imorgon väntar en ny fin dag i solen. Chloéy och jag har planerat att vi ska kolla på en vårjacka till henne. Och gardiner till hennes rum. ”Det är de små sakerna som räknas” ❤
Påsk = tulpaner, gott sällskap och fint väder. Tack för fin påskmiddag i lördags och tack för en fin helg med mamma och lillebror från Stockholm. En nöjd kille tappade en envis tand också ❤
Kommentera