Det är redan 2:a advent och jag känner varken julstress eller julstämning. Ändå började vi pynta tidigare än vanligt i år. I mitten av november om jag minns rätt. Första glaset med julmust tog jag tidigare än det och jag sitter med ett glas bredvid mig nu samt adventsljusen tända. Just denna helgen har varit speciell, dels för att vi haft besök av min lillebror Wille från Stockholm. Den har också varit seg för att James blev sjuk igår lördag med magsjuka. Vi har fått hålla oss inne väldigt mycket men idag på eftermiddagen gav vi oss ut på en promenad, även James som är mycket piggare. Han kommer få vara hemma imorgon med Anton och piggna till ännu mer innan vi släpper iväg honom. Vi håller fortfarande tummarna över att ingen annan ska insjukna. Men trots att James har mått väldigt dåligt från och till har vi andra haft roligt emellanåt och umgåtts mycket. Chloéy fick automatiskt gå ner i varv hon också och hon har varit hur lugn som helst. Igår var jag hemma själv flera timmar med alla tre barnen och när Tyler stod i vägen när jag skulle hjälpa James som kräkts ropade jag direkt på henne som kom och sysselsatte Tyler. Hon har liksom inte tvekat en sekund på att hjälpa till en dag som igår. Det var inte alls självklart att hon skulle ställa upp på det sättet för bara ett halvår sedan. Ni skulle bara ana hur mycket Chloéy har förändrats senaste tiden…
Anton och jag pratade om detta igår, om hur mycket våra barn har vuxit och förändrats. Hur stolta vi är över dem. Att det känns som att dem är precis där vi vill ha dem just nu i den åldern dem är i. Vi ser resultat på vårt sätt att uppfostra och det har lyst igenom extra starkt under de närmsta två månaderna. Att det skulle bli såhär från att ha varit precis tvärtemot kunde vi inte se när vi var mitt inne i det allra värsta kaoset. Jag har inte skrivit så mycket om våra värsta utmaningar och svårigheter med vårt föräldraskap. Jag har åtminstone inte gått in på det i detalj. Jag tror inte jag kommer göra det heller men för att berätta lite kortfattat så är det som så att vi haft särskilt svårt i vår uppfostran med Chloéy. Hon har krävt väldigt mycket från oss som vi inte har vetat hur vi ska hantera eller ge det hon faktiskt behöver. Det gick så långt att vi kontaktade BVC och i sin tur familjehälsan. Vi träffade en barnpsykolog, även Chloéy var där en gång. Sedan skrev vi upp oss på en föräldrautbildning (detta var innan sommaren 2022). Utbildningen skulle börja nu i höst men under första omgången passade det inte att gå. Den är på väldigt dumma tider och vi hade mycket annat som pågick i höstas. När nästa tillfälle erbjöds hade vi märkt en sådan drastisk förändring att vi inte kände något behov av att gå längre så vi tackade nej. Så från att ha varit riktigt desperata till att tacka nej skedde under en 6 månaders period ungefär. Vi var verkligen desperata. Inga tips och trix från nära och kära hjälpte. Vi tror mycket av det beror på att ingen riktigt förstod hur vi faktiskt tampades med hennes utbrott här hemma. Det var fysiska utbrott, flera gånger om dagen. Med skrik, smällar i dörrar och andra möbler, sparkar, fula ord och mycket mer.
Anton och jag gick bokstavligt talat sönder för hur vi än försökte så fick vi motsatt effekt och det kändes som att det hela tiden blev värre och värre och värre. Semestern var svår men det blev bättre sakta men säkert. Sedan skolan började i augusti har hon blivit en helt annan människa. Hennes behov är tillfredsställda på ett helt annat sätt och hon är sig själv igen. Vi ger kärlek och får tillbaka kärlek. Förut gav vi väldigt lite för att det var svårt i och med att vi bråkade och tjafsade varje vaken minut och vi lyckades inte bryta mönstret. Nu kommer hon självmant till oss och vill vara nära, kan berätta med ord att hon vill vara med oss eller säga att hon älskar oss. Chloéy sa aldrig att hon älskade någon förut. Det satt så himla långt inom henne. Hon var så innerligt frustrerad och arg, säkerligen oförstådd av oss vuxna som inte lyckades förstå och tillgodose hennes behov. Men på något sätt lyckades vi ändå och nu är vår lilla glada, spralliga och förståndiga Chloéy tillbaka. Hon har humor igen och förstår när vi skojar med henne, hon leker med James och Tyler på ett mycket vänligare samt lekfullare sätt, hon över huvud taget leker med Tyler och visar kärlek gentemot honom vilket har tagit sisådär över ett år. Ni kanske funderar över om hennes beteende kom efter att jag blev gravid med Tyler och han kom till världen men så är det faktiskt inte. Detta är något vi har kämpat med under flera års tid och under vissa perioder har det varit särskilt ansträngt såsom den senaste som var innan sommaren. Det kunde pågå allt ifrån några veckor till ett par månader i sträck.
Vi vet att Chloéy är känslig för förändringar och när det sker en liten förändring hemma eller i skolan exempelvis så märker vi det tydligt. Vi gör allt för att mildra detta och pratar mycket om när det ska hända något nytt. Det är klart att Tylers födelse blev en stor grej och den har absolut påverkat hennes senaste 1,5 år men innan dess var det andra saker som påverkade henne på samma sätt. Även när vi lyckats ta bort något som fått negativ inverkan på henne har beteendet fastnat vid någonting annat istället. Det är så hon har lyckats visa att ”felet” inte ligger i sakerna som sker runtomkring henne. Hade Tyler inte kommit hade hon agerat utåt på grund av någonting annat. Just nu är den största skillnaden jämfört med då hur hon hanterar sina känslor. Hur hon beter sig när hon får ett nej. Hur hon släpper saker väldigt fort och inte går och tänker på något hon inte fick under en veckas tid. Sedan lyser hon upp på ett helt annat sätt när vi ser på henne. Hon är genuint lycklig och lugn inombords till skillnad från då när hon verkade tappa livslusten mer och mer. Hon till och med skrek rakt ut att hon ville dö. Det var riktigt smärtsamt att höra. Och just det var faktiskt droppen när jag ringde och sökte hjälp för då kände jag att jag inte kunde göra något mer för jag hade redan gjort allt jag kunde komma på. Maktlösheten som man känner då och då som förälder skav verkligen inuti mig. Till och med James påverkades av Chloéys raseri och han pratade mycket med mig om det, fast på sitt sätt. Det började med att han sa att han inte tycker om att vara med henne. Att han inte älskar henne längre. Han började rita teckningar utan Chloéy på bilderna. Han led i tysthet också på något sätt men det är inte konstigt för att klimatet hemma var riktigt illa. Anton och jag var urusla föräldrar till och från. Jag mådde skitdåligt. Hade ångest varje kväll som alltid slutade med ett storbråk mellan Chloéy och mig eller Chloéy och Anton eller mig och Anton. Jag ångrade alltid hur jag hanterade situationen. Mitt tålamod var så lågt att när någon bara nuddade vid mig under fel tidpunkt så reagerade jag starkt tillbaka. Jag klarade inte av att sitta nära Chloéy lika lite som hon ville sitta nära mig. Det är helt sjukt egentligen för hon är mitt barn. Men så illa var det. Det finns så många fler exempel att berätta och trots att jag nämnde att jag skulle gå in på detta kortfattat så har jag berättat en hel del. Om ni minns mina inlägg om klagomål från grannarna vi fick hela förra sommaren så har dessa klagomål direkt koppling till det jag har skrivit om. Ni kan tänka er hur jobbigt det blev att både tänka på grannarna och familjen samtidigt mitt i all kaos. Idag är vi inte vän med någon av grannarna längre…
Jag är obeskrivligt stolt över hur fin vår dotter är och jag älskar henne SÅ ❤
Kommentera