VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Hjärtat i halsgropen

Idag sattes mitt hjärta på prov kan jag säga. Det händer X antal gånger när man har barn varje år och idag var en av de dagarna. Jag förberedde Tyler för att vi skulle gå och hämta James på skolan. På tisdagar slutar Chloéy senare än James och därför skulle vi enbart hämta honom. Tyler får på sina sandaler med min hjälp och jag knäpper fast honom i sin vagn.  Jag går över järnvägen och uppför den branta backen som vi alltid gör. Skjutsar Tyler i vagnen framför mig med mjölksyra i vaderna som alltid uppstår högst upp i backen och kommer fram till skolan som ligger väldigt nära oss. Det tar 6-7 minuter att gå om alla är på bra humör. Idag var jag på plats 12.45 och James slutar 12.50. Jag ställer mig vid den stora ingången och väntar. Tyler vänder jag mot alla barnen på gården som springer och har roligt. Klockan tickar och den blir tio i. Sedan fem i. Till sist blir den ett. ”Nää” tänker jag. ”Varför skickar de inte ut James till mig?”.

Jag går in i skolan efter att alla barnen i hans klass äntligen har rusat ut på gården. Alla utom James.. Jag kollar in hans plats som är helt tom! ”Men då måste han vara ute på gården, jag har nog missat honom”. Jag går ut och inspekterar den stora skolgården. Ser inte en skymt av James. Inte hans blåa väska eller hans blå hjälm. Jag blir lite stressad och tänker att jag ska se om hans cykel står kvar för det måste den ju göra med stor sannolikhet. Jag blir chockad när jag ser att hans cykel är borta. Börjar tänka att jag har missat att leta någonstans. Att han absolut inte kan ha försvunnit sådär. Pratar med en granne som har en lika gammal pojke i parallellklass men hon har inte sett till honom. Nu springer jag mot den stora skolbyggnaden med Tyler i vagnen fortfarande. Lämnar Tyler fastspänd utanför och rusar in i klassrummet. Jag frågar James lärare om de har skickat ut James varav båda svarar ”ja”. Men de blir genast oroliga dem också och rusar ut för att leta. Samtidigt försöker jag ha en konversation med en av lärarna och gå igenom vart jag själv har letat. Efter mycket om och men bestämmer jag mig för att springa hem och se efter om han verkligen har cyklat hem?!?! Lärarna fortsätter leta på skolan och jag springer nerför backen, över den stora vägen och över järnvägen. Stannar upp för att andas och sedan springer jag resten av biten hem. Innan jag kommer fram till vår dörr hoppas jag med allt jag har att hans cykel som är lika blå som hans ryggsäck, ska stå parkerad antingen utanför ytterdörren eller i cykelstället. Jag hinner inte tänka tanken om vad jag skulle göra om den inte var där för min tanke avlutas med att jag ser cykeln! Prydligt parkerad i cykelstället.

Fina lilla James.. Jag börjar andas ut i hallen och funderar på hur jag ska bemöta honom och vad jag ska säga. Det känns inte rätt att bli arg för jag är inte arg. Jag är bara orolig och tänker mig in i hans situation som har cyklat hem helt själv i tron om att jag skulle vara hemma. Jag kan se framför mig hur besviken och ledsen han måste ha varit när jag inte var där. Det skulle jag också känt. Det blir ett samtal om hur orolig jag och hans lärare var samt vad som hade kunnat hända. Han fick såklart massa kramar också! Att cykla över järnvägen ensam är absolut förbjudet och det vet han om. Men jag förstår att i en sex-årings huvud går bara tanken om att komma hem runt och då kvittar det vilka hinder som står emellan. James måste ha trott att jag hade glömt bort att hämta honom och så tog han saken i egna händer. Det verkade lite så på honom. Men det finns ju vuxna på skolan som är där för att hjälpa till om man mot förmodan inte skulle dyka upp.. En av James lärare kom cyklandes förbi en stund senare. Hon hade cyklat efter mig för att se om han var hemma. Hennes puls var också väldigt hög haha men det var fint av henne att kolla läget. Anton och jag behöver uppenbarligen prata med James om detta igen men inte just idag, det räcker med det jag själv har sagt till att börja med. Hans lärare kommer prata med honom i morgon också. Som det kan gå. Och så orolig man hinner bli innan det löser sig. Jag är fortfarande lite skakig och chockad men det lägger sig nog fram till kvällen. Nu blir det fokus på Tyler igen som badar bredvid mig. En av hans favoritgöra, särskilt när han är gnällig och har sjuksymtom. Det visade sig vara tänder på gång igen. Några riktigt envisa ena. Han vill knappt äta när det värker som mest och han dreglar något så kopiöst. Det värsta är att han blir otröstlig när det gör mest ont. Det har gått flera dagar nu och vi hoppas han mår bättre så fort det bara går så att alla blir på bättre humör här hemma. Är det något som smittar så är det sura miner.

Ha det fint och ta hand om er, kram!

DSC01792

Bild från första skoldagen där man ser hans fina väska och cykel som syns på väldigt långt håll!

20220816_074403


Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

För att få de senaste uppdateringarna