VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Helt slut efter jobbet

Jag är helt slut i huvudet. Orkar inte tänka. Min hjärna fungerar inte som jag vill och jag kan inte styra det. All energi går åt till jobbet och det påverkar verkligen mig. Mer än jag någonsin kunde ana. När jag kommer hem från jobbet känner jag mig som en zombie. När jag får frågor ställda måste jag fundera ordentligt innan jag svarar. Jag är frånvarande och har svårt att fokusera. Jag har bara jobbat i tre veckor men det kan bara bli bättre. Under min första vecka slets jag mellan förtvivlan och förväntan. Jag var helt förstörd i ett par dagar. Det kändes som en käftsmäll efter att ha gått hemma länge och varit med barnen mycket. Nu träffar jag dem knappt någonting. Bara det är ledsamt. Anton och jag hinner knappt hålla i vardagliga konversationer för kvällarna swishar förbi med allt vardagsbestyr. Är det såhär det är att vara heltidsarbetande förälder? Det är första gången jag får känna på denna verkligheten. Förut har jag haft det mer flexibelt med studentliv och plugg. Innan dess arbetade jag obekväma arbetstider vilket också har sina nackdelar men då hann jag vara med familjen mycket mer.

Missförstå inte mina tankar och känslor. Jag är nöjd med mitt jobb och jag är väldigt glad över att ha fått detta jobbet men det är en stor roll att tackla. Den går inte jämföra med något annat jobb jag har haft. Det har dock varit tufft i introduktionen som fortfarande pågår och jag kämpar varje dag. Vissa dagar går jag hem med en bra känsla i magen. Andra dagar går jag hem med ångesttankar om att jag kanske inte är tillräcklig för tjänsten. Men jag måste ge det tid. För det tar lång tid att lära sig ett helt nytt jobb. Och det blir definitivt svårare efter en universitetsexamen där man får 1000000 gånger mer ansvar och har 1000000 gånger högre förväntningar från omgivningen. Jag känner mig som ett litet barn ibland men låtsas som att jag inte är det i situationer jag inte har en blekaste aning om vad folk pratar om eller vad jag själv förväntas göra. Efteråt går jag och researchar tills nästa gång samma sak händer. För även när man är ny och tillåts ställa många frågor vill man inte ställa överdrivet många frågor. Det finns faktiskt en gräns. Det svåra är att veta vart gränsen går hos arbetsgivaren. När dem anser att man frågar för mycket. Någonstans måste man vara självständig nog för att klara av att lösa problem. Och som ny i jobbet och branschen är det svårt att hitta sitt sätt att vara och arbeta på. Jag har väldigt fria tyglar och jag är kapabel till att ta stort ansvar osv men det kan blir för ”svävigt” ibland.

Jag hoppas att mitt huvud gör plats för all kunskap som strömmar in och tillåter mig att ha ett privatliv i lugn och ro där jag kan slappna av på fritiden. All tid jag har med familjen är dubbelt så värdefull nu och därför är det ännu jobbigare att jag inte kan vara närvarande. Men det är inte så att jag tänker på jobbet hela tiden. Jag känner mig bara avdomnad rent känslomässigt och uttömd. Som en levande död skulle jag beskriva mig. Helgerna är min enda chans till återhämtning, aldrig tidigare har lördagar och söndagar varit viktigare. Igår saknade jag Anton och Tyler extra mycket. Jag vet inte varför men jag bara kände att jag ville hem. Dock träffade jag dem inte försen sent på kvällen. Båda två. James och Chloéy var med mig efter jobbet hos Antons föräldrar. Men det enda jag tänkte på var Tyler och Anton. Jag kände mig inte hel utan dem. Det var längesen jag var så glad över att se Anton som igår när han hämtade oss. Känslan att bli omfamnad av honom och att få vara i en trygg famn var oslagbar. Om inga andra varit där hade jag brustit ut i gråt. Att man kan älska en människa så mycket. Och vilja va med en person på alla sätt och vis. När vi väl kom hem var Tyler vaken fast klockan var mycket. Min lillebror Casper var hemma med honom. Han kunde inte sova och för mig gjorde det inget. Jag hade ju längtat efter att krama om honom och känna bebisdoften i hans hår. Så fort vi såg varandra släppte allt för mig och jag grät samtidigt som jag tog upp honom. Min lilla bebis. Som jag hade saknat honom. Tänk vad svårt det ska vara att gå från mammaledig till arbetande. Och vad svårt det är att vara åtskilda så många timmar och inte kunna vara nära som vi varit under så många månader. Jag har ju aldrig känt såhär med varken James eller Chloéy när de var lika små för vi hade helt andra sysselsättningar och jag kunde hämta dem så fort jag saknade dem.

Idag är det lördag och Chloey har simskola just nu. Föräldrar får inte följa med in där simskolan är så jag sitter vid de stora bassängerna och väntar. Andas och tänker. Vi har inga stora planer för helgen och det känns skönt. På måndag fyller Tyler ett år. Jag kan knappt fatta det. Har inte hunnit tänka på det än. Hoppas ni får en skön helg i solen. Om det är något som gör en på bra humör så är det fint väder. Och värme. Ta hand om er så ska jag ta hand om mig själv så bra jag kan. Kram 💕

20220319_105353


Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

För att få de senaste uppdateringarna