Det är tredje gången vi får ett klagomål på oss sen vi flyttade in för 1,5 år sedan. Det första kom från hyresvärden som i sin tur fick klagomålet från en före detta hyresgäst. Det handlade om att vi lät för mycket när vi sprang omkring här hemma. Det andra klagomålet handlade om att vi skrek för mycket. Det tyckte hyresgäst nummer 2. Hon knackade på i all välmening dock. Tredje gången var i söndags kväll. Klockan halv nio! Denna gången bankades det för mycket i dörrarna. Samma granne som sist. Vi skulle ”chilla” lite var ordet hon använde.
Jag vet inte vilket som är värst. Att vi springer och leker datten allihopa och låter som en elefantfamilj som har på tok för skoj eller att någon av oss skriker. Det låter säkert minst lika högt trots att det är två skilda oljud. Skillnaden är väl att när vi gör det förstnämnda är allt på skoj men när någon skriker brukar det vara någon som är arg eller ledsen. Där händer också att barnen skriker när dem har roligt, som när de blir jagade men vi erkänner att det har varit väldigt höga ljudnivåer. Jag tappar också fattningen ibland. Ni skulle bara höra hur arg jag brukade vara när jag var gravid med Tyler. Jag var inte alls mig själv. Förbannad var mitt vardagshumör. Som tur är har jag inte ett överskott av hormoner för tillfället så nu är jag väldigt lugn i jämförelse med då. Tålamodet är bättre men det brister fortfarande ibland. För mig är det naturligt när man har tre barn. Ibland blir det bara kaos och pannkaka av allting och då är det svårt att inte få utbrott.
Dock har vi en stor utmaning med Chloéy. Trots att hon är så gammal som 6 år och ska fylla 7 i sommar är det hon som orsakar det mesta oljudet här hemma. Hon är svår att kontrollera och väldigt svår att avleda när hon blir arg. Hon skiter fullständigt i vad hon gör. Hon slåss, sparkar, smäller och bankar i dörrar, slänger saker och skriker. Alla dem sakerna vi har regler mot hemma. Därför försöker vi också ha så få regler vi kan men hon bryter mot alla nästan varje gång hon är arg. Grannens klagomål häromkvällen var lite överdrivet enligt mig. Hon påstår i princip att det smäller i dörrarna varje kväll efter kl.19 men det stämmer inte. Chloéy har för det första varit ovanligt lugn de senaste veckorna jämfört med hur hon brukar vara och hon har knappt smällt i någonting. Vi andra brukar inte smälla i dörrarna heller så det kan inte vara vi hela tiden. Sen fattar vi att det är jobbigt för dem att lyssna på oss när det väl händer. Det är minst lika jobbigt för oss. Om inte jobbigare.. Grannen säger samtidigt att hon har förståelse för att vi har barn men på ett sätt kan hon omöjligt förstå när hon inte kan tänka sig in i faktumet att barn har utbrott och blir väldigt högljudda. Som förälder är det svårt att tysta sina barn då. Jag tänker inte hålla för munnen när dem skriker eller hålla fast dem när dem bankar i dörrarna. Men det är väl klart jag försöker göra något åt det.
Detta får mig att fundera på om det är någon annan som haft samma dilemma som oss? Har ni fått klagomål som våra? Det är första gången vi får klagomål sen Anton och jag flyttade hemifrån. Vi vet med oss att vi är en familj som låter mycket och ibland högt. Det är på gott och ont. Allt ifrån dans och hög musik samt lekar som datten till vredesutbrott och gallskrik. Av grannarnas reaktioner verkar dem ha uppfattningen av att vi gör fel och att barnen behandlas illa. Den värsta grannen vi har bor mitt emot oss på baksidan. Hon är otroligt bitter och avskyr oss. Hon sprider rykten om att vi inte är bra föräldrar och hon är otrevlig mot barnen när Anton och jag inte ser på. Hon är ensam och det förklarar en del för det är sorgligt men det är ändå inte okej att bete sig som hon gör. Hon får tjura bäst hon vill. Ingen borde lägga sig i om de inte anser att det är så illa att det behöver göras en anmälan till socialen…
Trots att man bara vill glömma det som grannarna sagt är det svårt. Jag har svårt att släppa saker. Särskilt när någon kritiserar mig. Om det finns någonting jag kan förbättra eller ändra på gör jag gärna det. Men ibland känner jag bara att andra ska sluta lägga sig i, särskilt om de inte har en superbra lösning på problemet själva. Jag lägger mig i alla fall inte i någon annans uppfostran om jag inte anser att det orsakar skador psykiskt eller fysiskt. Att ge tips är en helt annan femma!
Kommentera