VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Tabubelagt föräldrasnack

Vid den här tiden förra året var jag gravid med Tyler. Jag var lyckligt ovetandes om vilken bebis det var som väntade där inne i magen. Under en period mådde jag faktiskt inte så bra. Jag hade symtom som påminde om depression och jag gick till en psykolog från mitten av graviditeten fastän jag bad om hjälp mycket tidigare. Men det var en depression kopplad till så mycket annat som inte ens hade med graviditeten att göra. Jag vet med säkerhet att det inte var en vanlig höstdepression i alla fall. Jämfört med förra året är denna hösten särskilt tung och det har både Anton och jag känt av.

Det kan vara svårt att prata om sina innersta känslor inför andra människor. Även sin partner ibland. Det är väldigt tabubelagt att tala om depressioner och dåligt mående i alla dess former. Detta trots att depressioner är ett stort folkhälsoproblem. Svårast är det att prata om måendet just under de värsta perioderna. För när man mår som sämst vill man inte prata med någon alls, man vill helst gå under jorden tills det har gått över. Efter min depression under graviditeten fick jag information om en studie som görs på gravida kvinnor som heter DANA-studien. Om du är gravid kan du själv göra en anmälan till den. Dock kan man bara börja behandlingen om man är mellan v.8 och v.30. Behandlingsarbetet pågår under 10 veckor och det innefattar en KBT-behandling. Vill ni läsa mer om studien och behandlingen kan ni gå in på deras hemsida https://dana.ki.se/.  Glöm inte att dela informationen till andra i er närhet som ni vet kan behöva hjälpen. Detta är inget samarbete med Karolinska, jag har själv valt att hjälpa personerna som är ansvariga i studien att rekrytera in gravida kvinnor i behov av hjälp. Jag hade också kunnat vara med i studien under min graviditet om jag inte hade fått veta om den så sent som jag gjorde. Ett tips bara ❤

Just nu är jag inte deprimerad längre och för det mesta mår jag toppen men hösten kom som ett slag i väggen. Hösten är fin på många sätt men när solen inte släpper igenom några solstrålar på flera dagar i rad blir jag deppig. Sedan har vi haft det riktigt jobbigt under flera veckors tid. Verkligen skitjobbigt. Vi har varit sjuka i omgångar och inte kunnat göra något roligt tillsammans. Jag har inte hunnit leka med barnen knappt eftersom jag tagit hand om den eller de som varit sjuka, mestadels Tyler. Anton och jag sov så pass lite ett tag att vi inte hade någon ork kvar. På något sätt är det även tabu att prata om svårigheterna som förälder. Att be om hjälp när det är svårt. Det är tabu för att det är ens eget val att ha skaffat barn från början och därför är man fullt ansvarig för sina egna barn också. Att vi har tre barn gör det ännu värre för med tre barn kommer det mer ansvar och ännu mer tabu att erkänna svårigheterna. Saken är den att det kommer tuffa perioder oavsett om man har 1 barn eller 5 barn. För när man har ett barn vet man inte något annat och det kan kännas lika tufft som det känns för oss som har tre barn. Men det är ingen tävling. Trots de tuffa perioderna måste vi väl inte stå ut i det tysta för det?

Även fast mitt svar på frågan är nej får jag ont i magen av att be om hjälp. För jag tänker att ”kan andra föräldrar, kan jag också”. Men ärligt talat kände jag att jag gick in i en vägg varenda dag under de veckorna vi var hemma och sjuka. Och det är ju ingenting som syns. Men det känns och när vi bara är hemma så kan jag gömma mig själv och mina känslor. Hur gör andra föräldrar som har det likadant? Lider dem i det tysta? Pratar de ens om det? För mig har det gått för långt när man gråtandes hänger över spjälsängen för att klappa sin bebis till sömns. När man slits mellan orken att ta hand om bebisen på natten och orken att leka med de stora barnen på dagtid. När man är så otroligt trött men inte vill väcka sin partner för att hen är minst lika trött. Allt för att man känner sig så innerligt utbränd. För att den mellersta inte får gå mer än 15 timmar i förskolan fastän mamman är 100% arbetssökande men inte hunnit söka ett enda jobb på två veckor. Det finns inte tid. Och när det finns tid finns ingen ork. Finns det liksom ingen måtta på kraven som ställs på föräldrar idag? Hur ska man hinna med allt?

Det känns som att kvinnor har samma förväntningar som för 100 år sedan. Att ta hand om barnen och allt runtomkring trots att man har en sysselsättning på heltid. Inte från sin partner, men samhället i det stora hela. Samhället tar dock ingen hänsyn till att en mamma som jag, mår illa av stress för att jag inte hinner göra det som faktiskt måste göras. Tvätten kan inte vänta mer än ett par dagar. Disken måste tas varje dag. Barnen ska sysselsättas. Den yngste som bara är sju månader måste uppvaktas dygnet runt. Ingen arbetsgivare anställer mig, trots en kandidatexamen i CV:t. Jag har för lite erfarenhet. Det räcker inte med tre års slit i universitetet. Det krävs flera års erfarenhet utöver det. Kraven som ställs är helt orimliga och får en att bli tokig. Dem är lika svåra att uppnå som förväntningarna i föräldraskapet. Det räcker inte att ha det jämt fördelat med sysslor och annat i hemmet under sådana perioder. Tiden räcker ändå inte till. Man hamnar istället i ett överlevnads-läge där man är glad om man orkar få ihop middagen för dagen. Helst skulle man vilja ha en guldstjärna för varje gång man hinner göra en syssla mitt i all kaos. För man offrar tid för vila så fort man ställer sig upp och gör någonting annat.

Brist på sömn är verkligen ingen lätt match i småbarnslivet. Vi valde ändå att gå igenom det igen och nu när dessa tuffa samt hemska veckorna är över för denna gången känns allt så mycket lättare. Det är helt plötsligt enkelt att vara trebarnsförälder. Vår minsta är hur glad som helst och sover helt plötsligt i sin säng utan problem. Han är som en helt ny bebis. Och när ens bebis sover får man lyckligtvis sova mer själv och därför känner jag mig som en helt ny människa jag också. Jag går inte längre på mina reserver och jag hinner ladda batterierna inför nästkommande dag. Jag är innerligt tacksam för att barnen mår bra igen och att vi har en vardag igen ❤

 20211115_134046 20211115_132136 254440615_488743675575031_13102194522650727_n


Kommentarer


  1. Ida 16 november, 2021 on 15:53 Svara

    Vilket fint inlägg, vilka kämpar ni är ❤

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

För att få de senaste uppdateringarna