VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Utanförskapet som ung förälder

Anton var 21 år och jag skulle precis fylla 21 när vår äldsta dotter Chloéy kom till världen. Hon var så efterlängtad och älskad redan innan ögonblicket vi plussade på graviditetstestet. Jag kunde inte riktigt förstå att jag var gravid försen det hade gått halva tiden nästan. För det kändes extremt overkligt att min önskan om att få bli mamma skulle uppfyllas. Det var en dag jag hade väntat på och lyckats övertala Anton om. Mer än ett år innan vi började försöka handlade jag bebiskläder på rea. Jag kunde inte gå förbi de söta kläderna utan att det kittlades i magen och jag fick ett rus i hela kroppen. Det kändes som ett kall. Och jag tvivlade inte en sekund på min framtid som mamma, det var självklart från första början.

Som ung mamma kommer det en hel del uppoffringar, fler än vad det kanske gör för lite äldre par som är närmare 30 när de får barn. Som 21 år gamla hade vi ganska nyligen tagit studenten. Därefter bodde vi i Stockholm under ett år ungefär. Sen flyttade vi tillbaka till Växjö för att skapa vårt eget bo som var början till vår egna familj. Jag skulle säga att vi visste vad vi ville trots att vi var osäkra ibland. Vi var åtminstone inte rädda för att testa på nya saker. Föräldraskapet föll väldigt naturligt. Det var en harmonisk och lugn period när Chloéy var bebis. Men trots att det gick så bra det kunde gå utifrån våra förutsättningar kände vi väldigt tidigt att något saknades. Från beslutet om att flytta upp till Stockholm tills idag har vårt sociala liv satts på stor prövning. Både inom kretsar vi förut hade men också inför nya relationer som kommit och gått. Sammanfattningsvis har både Anton och jag känt ett utanförskap utan dess nåde och det kan nog vara en av de mest ofrivilliga uppoffringarna vi har behövt gå igenom.

Vi har varit föräldrar i lite mer än 6 år nu. Under dessa 6 åren har vi förlorat många vänskapsrelationer i utbyte mot några få som vi har idag och som vi är väldigt tacksamma för. Tyvärr var det så att många före detta vänner medvetet och omedvetet valde att bryta kontakten med oss. Ett par stycken bröt jag avsiktligen själv också på grund av att våra liv var så pass olika att det inte fungerade att umgås längre. Att sitta med en nyfödd bebis i famnen och prata med kompisar som var ute och festade varje helg och inte hade någon förståelse för mitt eller vårt nya liv fungerade liksom inte. Men det är inte alla relationer som vi har känt varit nödvändiga att bryta loss från. Många av dem valde som sagt själva att göra det. Från en dag till en annan var man inte inkluderad i den gamla kretsen längre. För Anton hade det nog varit värre än för mig. Anton är en väldigt social person och han har alltid känt samt haft många människor i sin omgivning och varit i ett större behov av att umgås. Han är nog den som förlorat flest relationer jämfört med mig.

 Tyvärr är det så att när vi fick vår dotter och ingen annan av våra kompisar hade barn antog många att varken Anton eller jag ville umgås med dem längre. Vi blev inte bjudna på tillställningar om vi inte fick nys om att de skulle äga rum själva. Det var precis som att vi hade fått en titel som gjorde att vi inte var tillåtna att närvara hur som helst. Men i själva verket var det ju så att vi inte kunde medverka på precis allt. Vi hade ju ett barn att ta hand om. Därför blev det en del ”nej tack” men det betyder inte att vi inte ville. Det betydde enbart att vi hade andra prioriteringar. Det fanns verkligen noll förståelse från de flesta. Några ynka personer har hängt kvar. Jag förväntade mig aldrig att alla skulle förstå men jag har alltid förväntat mig acceptans. Att vi får leva som vi vill och att dem får leva som dem vill men att man fortfarande kan ses under nya förutsättningar och respektera varandra! Är det så mycket begärt?

Än idag händer det att jag tackar nej till inbjudningar för att jag hellre ligger i soffan och tittar film med mina barn. Ibland tackar jag nej för att jag har haft en väldigt jobbig dag och det enda jag kan tänka på dem dagarna är att få sitta ner på kvällen och inte göra någonting. Jag gör hellre det än att ses ibland och det är inget fel med det. Det betyder inte att jag inte vill träffa personen i fråga eller att jag aldrig vill ses igen. Ibland har det varit svårt att välja för att det inte går att hinna med allt man vill göra som småbarnsförälder. Återigen handlar det om prioriteringar. Det ligger en stor stress och en känsla av otillräcklighet bakom allting. En stress kring att få ihop vardagen med familjen samtidigt som man ska få det att fungera med sin sysselsättning och därutöver ska det alltså finnas tid kvar att umgås. Och det finns tid, jag lovar. Men den är väldigt dyrbar och om man till exempel behöver ordna med barnvakt vill man inte göra det hur eller när som helst. En barnvakt vill man utnyttja när det verkligen behövs och det är inte möjligt att ordna det varje gång. Att känna sig otillräcklig hänger ihop med stressen. För tillslut, när man försökt pussla ihop alla bitar i schemat och inte får ihop det som man tänkt måste man tacka nej till något som man egentligen ville medverka på. Då vill man helst dela sig i tu och vara på två ställen samtidigt.

Nu när vi är 27 år börjar många i samma ålder få sina första barn. De börjar äntligen förstå det livet som vi är i nu och som vi startade vid 21 års ålder. Dessvärre fungerar det inte bara att hoppa in i deras liv och låtsas som att de senaste 6 åren inte har existerat. Alla har ju byggt upp sina egna liv och många har även kompisar i samma ålder som de kan vara föräldralediga tillsammans med. Jag hade ingen i samma sits när jag var föräldraledig. Ibland kändes det väldigt ensamt och jag önskar definitivt att jag hade haft någon att bonda med under småbarnsåren. Men jag var fortfarande väldigt ung och passade inte riktigt in i mammagruppen på BVC till exempel. Jag har alltid tyckt att det varit svårt att hävda mig bland föräldrar som är mycket äldre än Anton och mig. Än idag är det svårt och än idag finns det dem föräldrarna som faktiskt tittar ner på oss. Som inte hälsar men säger hej till den 40 år gamla föräldern som går snett bakom. Det finns någon slags åldersdiskriminering när det kommer till föräldraumgänget och vi har varit med om det flera gånger. Anton och jag är åt helt andra hållet. Vi välkomnar relationer i alla möjliga åldrar. Det vore tråkigt att enbart hänga med personer som lever exakt samma liv som en själv men egentligen har vi inte stött på någon som sitter i en jämförbar situation som vi själva. Jag försöker intala mig själv att det inte bara är ett privilegium att vi får umgås med andra, det är även ett privilegium att få umgås med oss också!


Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

För att få de senaste uppdateringarna