Jag har börjat inse att Tyler inte är en liten, liten bebis längre. Han har snart vuxit ur sin liggdel i vagnen, inte bara på längden. Han vill gärna sitta upp och därför är det snart dags att byta till sittdelen. Men jag drar mig för att göra det för jag vill inte att han redan ska vara så stor. Jag är fast i bebisbubblan på något sätt och jag vill aldrig att den ska ta slut. Jag älskar nyfödda bebisar. Det är det mest gosiga och mysiga som finns! Och med Tyler har jag verkligen njutit. Vi har gosat och myst varje dag. Jag har ofta haft honom liggandes i bärsjalen från att han var nykläckt tills nu. Jag har gått och burit på honom ofta för att jag tycker det är mysigt och jag har sovit jämte honom för att jag tycker det är mysigt.
Jag har alltid beundrat gravida kvinnor och deras bebisar för jag tycker det är så fantastiskt hela resan som görs. Jag kan till och med bli avis på andra gravida när jag själv inte är gravid. Men det är för att jag vet att de har så mycket roligt att se fram emot som jag vill tillbaka till och återuppleva. Bara att uppleva en förlossning kan vara super häftigt och det händer inte så många gånger i livet. Sedan är det just den korta perioden efter förlossningen när man har en nyfödd att ta hand om. Det är så många känslor att hantera och intryck att ta in. Inte minst är det utmanande att lära känna ett nytt litet liv. Alla signaler i form av skrik, gnäll och andra ljud ska man som förälder lära sig. Ibland är det jätte svårt och tufft och ibland flyter allting på. Det som är allra bäst med att få barn är den stora mängden kärlek som bara exploderar. Inte bara hemma utan det är mellan alla människor som finns nära. Det finns liksom inga bekymmer, inget hat eller några problem när det har kommit ett nytt liv. Allting känns naturligt och tankesättet förändras hos en. Man tänker mer att allt runt omkring löser sig. Det måste det göra. För det finns liksom inte tid att älta saker. All fokus är på bebisen. Resten kommer i andrahand.
Innan jag fick barn hade jag en väldigt stark känsla och vilja att bli mamma. Det var mitt stora mål i livet. Ingenting kändes mer viktigt eller lika spännande. Sedan Chloéy kom har föräldraskapet känts självklart. Och då menar jag faktumet att vara förälder. Det betyder inte att det har varit enkelt för det har det verkligen inte varit periodvis. Men jag menar att min roll som förälder kändes så självklar och det känns fortfarande som att min absolut viktigaste roll är mamma-rollen. Jag lever definitivt för mina barn och de går först i alla lägen. Ibland kan det innebära att jag måste ta hand om mig själv för att kunna ta hand om barnen på ett bättre sätt men i slutändan gör jag allting för barnen. Det händer att jag tappar mig själv lite på vägen ibland och glömmer vem jag är utöver deras mamma men jag brukar hitta tillbaka. Om inte annat påminns jag om vem jag är när jag umgås med min familj som har levt med mig sedan jag var liten.
Jag vet inte varför men efter denna graviditeten och förlossningen har allting som har med bebislivet att göra känts särskilt speciellt. Kanske för att det förmodligen är sista gången vi går igenom det här. Eller för att Anton inte är deprimerad som han var när James var liten. Eller är det på grund av att Anton och jag helt enkelt är mer bekväma som föräldrar och ser positivare på livet som småbarnsföräldrar?
Och här är en som känner tvärt om ? andas ut för att bebis börjar bli större, koliken är över och det äntligen börjar bli roligt att vara mamma. Tänk så olika det kan vara ?
Haha, då kan jag verkligen förstå varför du pustar ut nu 🙂 Kolik har inget av våra barn haft men jag vet såklart hur jobbigt det är när de skriker oavbrutet. När dem har gjort det har jag alltid tänkt på hur det är för kolik-föräldrar. Skönt att du tycker det är mycket roligare nu <3