Det är SÅ skönt att det är helg! Omställningen från semester till vardag har varit svår, tröttsam och utmanande men den första veckan är snart slut! James och Chloéy verkar trivas i sina nya grupper, särskilt Chloéy. Jag frågade henne idag om hon saknar sin förskola men svaret var snabbt och enkelt ”nej”. Hon tycker det är väldigt roligt att äntligen få gå i skolan. Måtte hon tycka så när hon är tonåring också.. James har haft det något tuffare eftersom han inte alls var peppad på att börja nya förskola. I onsdags fick han vara där själv för första gången och det hade gått super bra. Både enligt pedagogerna och enligt James själv. Han är lite försiktigare än vad hans storasyster är och han behöver mer tid på sig att lära känna nya människor, vuxna som barn. Men det kommer bli bra snart för honom också. Vi tar en sak i taget.
Jag har dock inte haft förmågan att ta en sak i taget denna veckan. SHIT vad jag har stressat och fixat med småsaker och sådant som aldrig tar slut känns det som. Det har ändå fungerat väldigt bra med barnen tycker jag men även när de somnar på kvällarna kan jag inte varva ner. Jag ältar dagarna i huvudet och försöker göra saker bättre som har blivit fel. Jag planerar inför nästkommande dag i detalj fastän det är ganska omöjligt och när jag inte hinner göra alla 20 saker jag antecknat blir det smått kaos. Jag har alldeles för höga krav tror jag. Mitt allra största problem och min stora oro är mitt sökande efter ett jobb. Igår bröt jag ihop för jag kände mig totalt misslyckad. Allt kändes skit. Tankar som ”ingen arbetsgivare vill ha mig”, ”är det något fel på mitt CV?”, ”tänk om corona inte hade kommit, då hade jag varit kvar hos min första arbetsgivare” och ”jag kanske ska byta bransch” for igenom mitt huvud. Jag är lite vilsen faktiskt för jag ser inte ett slut på sökandet. Jag har säkert sökt flera hundra jobb totalt sedan jag blev uppsagd från jobbet som HR-partner precis innan jag tog examen och pandemin bröt ut.
Jag vill så gärna kunna njuta fullt ut av min föräldraledighet men hur ska jag kunna göra det när jag faktiskt måste få ett jobb. Om inte nu så måste jag ändå få ett jobb inom en snar framtid. Anton vill också vara föräldraledig och jag vill absolut inte hindra honom. Klart att han också ska få vara hemma med vår son. Allting sätts på paus. Inte bara erfarenhet inom HR-branschen. Våra framtidsplaner också. Att spara pengar kan vi bara glömma och både Anton och jag är trötta på att inte vara i närheten av vart vi vill vara. Vi har ju ett stort mål som vi siktar mot. En flytt utomlands. Då krävs en bra budget och gärna någon slags investering inför flytten. Men innan vi kan börja spara till det ska vi klara det vardagliga livet och det är det vi gör än så länge. Sverige är ett dyrt land att leva i trots att det finns många förmåner. Jag reagerade tidigare ikväll över bränsle-priserna. De bara ökar och ökar och idag stod det 17,25/liter när jag tankade diesel. Det är helt sjukt vad det kostar mycket att tanka bilen. Och i andra länder är det snorbilligt… Lilla Sverige kan inte precis kompensera för alla andra som inte tänker på miljön. Så funkar det inte. Men vi drabbas ändå. Just nu påverkas tydligen priserna när vi lättar på restriktionerna också. Antar att det blir bättre i höst.
Tiden har börjat springa iväg och Tyler växer så det knakar. Det händer så mycket under det första levnadsåret. Inte konstigt man inte hänger med ibland. Men det är himla mysigt och roligt och jag bara älskar bebistiden. Visst finns det dagar jag vill sova men inte ens har tid att sitta ner men det är bara att bita ihop när jag är själv hemma. Vila får man göra när man blir äldre. Här hemma är det verkligen fullt ös och det är mycket bråk och kärlek. En lika salig blandning som i ”gott och blandat”. Ingen dans på röda rosor här hemma inte. Men för det mesta gillar vi familjelivet. Ja så är det faktiskt. Alla dagar är inte lika roliga. Vissa dagar kan man som förälder önska att man var någon annanstans. Helt själv. Utan skrikande barn. Någonstans där man får tid att ta ett ynka andetag i lugn och ro. Men i nästa stund kan man överösas med massa kärlek och då önskar man inget hellre än att vara precis där man är ❤
Nu var det ett tag sen du skrev detta men ville ändå kommentera. Jag känner så igen det där med oron och gnagande för att hitta jobb. Jag stod iofs inte helt utan jobb men det jag hade (blev arbetslös (och gravid) precis innan corona och sökte allt i panik) var helt okvalificerat, dåligt betalt och jag vantrivdes. Jag var så orolig att aldrig kunna få något inom det jag är utbildad till pga varit borta för länge, småbarnsmamma osv vem skulle vilja ha mig? Och det la sig verkligen som en skugga över min föräldrarledighet. Det löste sig tillslut, men jag vet precis hur du känner. Jag hoppas och tror det kommer lösa sig för dig också.
Åh, tack för din sympati. Jag känner precis som du beskrivit att det känns helt hopplöst och jag tänker också ”vem vill ha mig” efter ett långt uppehåll. Än så länge ser jag inte slutet i tunneln men jag hoppas verkligen att det löser sig snart!