VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Innan mjölken rinner till

Tyler är lite mer än två månader gammal och har verkligen växt till sig under de senaste veckorna. Han är stabilare och har mer hull på kroppen vilket gör det enklare att hålla i honom. I början är alla bebisar så sköra och ömtåliga men med tiden blir det enklare att sköta om dem. Innan förlossningen hade jag bestämt mig i förväg att jag skulle ge amningen ett rejält försök. Jag hade en önskan och förväntan om att amningen skulle bli lika enkel som den var när jag ammade James för mer än fyra år sedan. I efterhand inser jag hur olikt det kan vara av den enkla anledningen att det är ett annat barn jag ammar nu. Han är på sitt sätt och ammar därför på sitt sätt. Därför blev inte amningen som jag hade väntat mig heller.

Det gör nästan alltid ont innan mjölken rinner till. Så är det bara. För alla. Men det är inte något som barnmorskan på MVC berättar eller som personalen på förlossningen/BB meddelar en om, i alla fall inte spontant. Amningen anses ofta och tyvärr vara självklart för alla nyförlösta mammor och det är mer utav en tabu att inte amma än tvärtom. Psykiskt är det tufft och det kan kännas ensamt att inte prata öppet om problemen som uppstår och som är väldigt vanliga. Pappor till barnen vet inte hur mammorna känner så även om man berättar om problemen eller känslorna för dem så kanske man vill ha förståelse från andra kvinnor i samma situation. Sin mamma, syster eller en kompis. Men inte ens i dem kretsarna pratas det om den negativa sidan av amning, inte i tillräcklig utsträckning. Det känns som att det är någonting varje mamma ”SKA” genomgå själv och hon får själv lära sig vad som fungerar och inte. Alla bra tips undanhålls och man måste dra ut dem för att få ta del av dem.

Men det finns amningshjälp att få som är väldigt bra. Den finns på varje sjukhus kopplat till BB. Jag hade hjälp av personal på Familje-BB denna gången. Det var inte för att jag specifikt sökte efter amningshjälp utan det bara blev så i samband med ett besök vi hade för att kontrollera Tylers gulsot-värden när han var några dagar gammal. Tjejerna som arbetade där var väldigt snälla och frågade hur allting fungerade. Jag var påväg att bryta ihop totalt när jag satt i rummet vi var i för jag hade kämpat hårt morgonen, natten och kvällen dessförinnan med amningen. Jag fick inte det att fungera och jag mådde dåligt över att Tyler inte tog tag om bröstet ordentligt. Jag kände en skam samtidigt som jag var stressad över att han inte fick i sig tillräckligt med mat. Jag hade gråtit i bilen till sjukhuset och jag såg hemsk ut fastän jag försökte dölja tårarna och mina röda ögon. Men vem försökte jag lura? Vem som helst hade kunnat se att jag var ledsen. Men jag ville inte visa att jag var ledsen för jag tyckte det var så jobbigt. Sedan blev tanken på att de skulle märka att jag var ledsen jobbig och då ville jag gråta ännu mer.

Efter att ha kommit in i besöksrummet på Familje-BB ett dygn efter hemkomsten var det en lättnad. Personalen tog hand om mig och Tyler och de ställde alla möjliga frågor. Den första frågan var allmänt ställd och tjejen som var där undrade hur det hade gått sedan vi kommit hem. Jag berättade så gott jag kunde i det skicket jag var att det hade gått bra förutom med amningen. Hon kunde nog läsa av att jag tyckte det var svårt att prata om det och hon började direkt hjälpa mig. Hon hade flera bra tips och pratade hela tiden med en vänlig röst och tittade på mig med hennes snälla ögon. Hon var precis vad jag behövde. Hon gav honom till och med lite ersättning på kopp för att vi skulle se om han hade varit ledsen för att han var hungrig.

Vi bestämde även att jag inte skulle ge honom nappen lika ofta för att han inte skulle bli förvirrad. Det var jag själv som hade gjort honom förvirrad. Han hade fått sutta både på mig, en amningsnapp samt en vanlig napp under de allra första dygnen och blivit ”tuttförvirrad” som de kallar det. Han var helt klart förvirrad stackarn men som tur var fanns det lösningar. Inför varje amningstillfälle fick jag tipset om att låta honom sutta på mitt lillfinger som jag skulle trycka upp mot gommen i hans mun. På så sätt gav det signaler till honom om hur han skulle suga och när han hade sugit på mitt finger en kort stund bytte jag över till bröstet som han kunde suga tag i på ett mycket bättre sätt. Jag var så lättad efter att ha fått det tipset. Enkelt men ändå min räddare i nöden. Om inte det hade fungerat är jag säker på att hon hade fler bra tips och jag känner stort förtroende att gå dit och prata igen om det skulle behövas.

Tyler började suga bättre med vår nya metod men jag kämpade fortfarande hemma inför varje amningstillfälle. Det var inte enkelt när han var otålig och hungrig, då blev han så arg att han inte ville suga av den anledningen. Men jag kom själv på idén att spruta in lite bröstmjölk i munnen på honom för att han skulle känna av smaken. Jag använde mig av en liten medicin-spruta och tog upp min mjölk jag hade pumpat ut genom den. Sedan gav jag honom några omgångar så att han lugnade ner sig. Då tog han först tag om mitt lillfinger, sedan om bröstet. Det blev en liten process i början men så småningom blev det bättre och jag kunde fasa ut sprutan. Därefter kunde jag få honom att greppa tag om bröstet utan min hjälp med fingret mot gommen. Men det tog många amningstillfällen innan han hittade rätt på egen hand. Nästan exakt när han blev två månader för några dagar sedan har amningen börjat fungera mer eller mindre exemplariskt. Han har varit super duktig och kämpat på han också och nu förstår vi varandra väldigt bra.

Samtidigt som det var svårt för Tyler att greppa tag om bröstet hade han mycket ont i magen under de första veckorna. Det påverkade såklart också hans tålamod och han blev både ledsen och arg när det var som värst. Jag tänker att det är viktigt att nämna att det kan vara något annat som inte specifikt handlar om amning men som ändå påverkar amningen. För när bebisar har väldigt ont i magen och de är väldigt ledsna blir det ännu svårare att få till lugna amningstillfällen. Och för att en bebis ska greppa tag behöver den vara lugn. Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg om enbart magont för jag och Anton har erfarit det med alla tre av våra barn, varje gång på olika sätt. Men lösningen denna gången var att ge Tyler Minifom vilket är droppar man ger med sked inför varje måltid. Efter ett par dygn blev Tyler lugnare och i sin tur underlättade det när jag skulle mata honom.

Sedan min mjölkproduktion kom igång efter förlossningen har jag pumpat ut bröstmjölk för att hålla igång produktionen. Jag vet inte varför men jag har varit rädd för att maten inte räcker och det känns bra att ha en påse extra i kylen och frysen. Vi har även matat Tyler med nappflaska några kvällar men nu var det ett tag sedan vi gjorde det för jag märkte att han blev mer frustrerad vid bröstet. Troligtvis blev det så för att det krävs mer av honom för att mjölken ska komma ut från bröstet jämfört med nappflaskan. Att pumpa är ändå ett bra sätt att veta hur mycket mat sitt barn får i sig men också för att få igång, bibehålla eller öka mjölkproduktionen.

När Chloéy och James var små pumpade jag inte som jag gör nu. Jag ammade inte Chloéy särskilt länge, max två månader för det gick inte på grund av hennes tidiga födsel. Istället för att amma pumpade jag med en elektrisk bröstpump från sjukhuset och det började jag med dagen efter hon föddes. Vid den tiden var jag förstföderska och visste inte någonting och därför gjorde jag i princip allt som personalen sa. Vi fick låna hem den elektriska pumpen för att jag skulle hålla igång mjölkproduktionen tills Chloéy var stor nog att själv suga men jag gav upp innan det blev möjligt att amma på heltid. Jag gjorde ju inget annat än att pumpa och när jag inte pumpade matade jag Chloéy både via bröstet med en amningsnapp men också via hennes sond när hon hade den. Därutöver skulle vi rengöra alla redskap till sonden och se till att den satt bra och det var även viktigt att vi väckte henne var tredje timme eftersom hon inte vaknade av sig själv. Tillslut orkade jag inte mer och det tog emot hårt när jag valde att sluta amma henne. Det var mitt dåliga samvete som fick mig att känna mig misslyckad för att jag inte kunde amma mitt barn. Men med tiden kunde jag släppa det.

När James var bebis använde jag ingen bröstpump över huvud taget och jag kände inget behov av det då. Amningen med honom fungerade väldigt bra och det är den amningen som har varit bäst för mig. Inga konstigheter alls förutom i början när det gjorde väldigt ont innan mjölken rann till. Mina bröstvårtor var såriga och blödde för att han suttade konstant under de första dygnen och jag vågade inte ge honom nappen för att barnmorskorna sa till mig att inte göra det. Istället använde jag amningsnapp så fort vi hade kommit hem från sjukhuset och den gjorde underverk. En amningsnapp är en slags ”napp” som man sätter på bröstvårtan med en speciell teknik (det är svårt i början). Den kan användas av många anledningar men för min del var det för att mina sår skulle kunna läka. Och det gjorde dem. Mina bröst läkte fort och mjölkproduktionen kom igång ordentligt. James blev inte tuttförvirrad. Han suttade på allt vi gav honom och verkade veta precis vilka tekniker som gällde för vardera sak.

Om det är en sak jag har lärt mig om amning så är det att den inte är värd all tid och energi när man som mamma inte tycker det är tillfredställande eller behagligt. Det ska vara SKÖNT att amma! Kom ihåg det och nöj er inte om det gör ont, både när det gäller på utsidan (brösten) men också på insidan (hjärnan). Mycket sitter faktiskt i huvudet och det kan vara en stor anledning till att amningen inte fungerar heller. Om man är stressad, spänd, deprimerad, har haft en traumatisk förlossning till exempel, då kan det bli ännu svårare att fokusera på amningen. Och det leder till att mjölken inte rinner till lika enkelt. Det finns en drös med olika problem och bekymmer kopplat till amning och det är mer vanligt att mammor har problem än tvärtom. Det hjälper inte alltid att man har fött flera barn för som sagt är alla barn olika och det uppstår olika utmaningar som man kan behöva hjälp med. Så var inte rädd för att fråga eller be om hjälp. Du är inte ensam❤

20210525_15281020210525_15285820210523_173058 20210523_173112 20210516_134126


Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

För att få de senaste uppdateringarna